Förslag till avgörande av generaladvokat

A — Inledning

1. Med föreliggande talan om fördragsbrott har kommissionen kritiserat en på lag grundad administrativ praxis hos de franska tillsynsmyndigheterna för försäkringsväsendet, en praxis som innebär att vissa upplysningar om varje nytt standardförsäkringsavtal som för första gången skall marknadsföras i Frankrike begärs in. Kommissionen anser att denna praxis strider mot två direktiv rörande direkt försäkring, enligt vilka sådana upplysningar — till exempel avseende försäkringsvillkor och premietariffer — alls inte måste anmälas eller godkännas på förhand. Det rör sig därvid om rådets direktiv 92/49/EEG av den 18 juni 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring samt om ändring av direktiven 73/239/EEG och 88/357/EEG (tredje direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring) och om rådets direktiv 92/96/EEG av den 10 november 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser direkt livförsäkring och om ändring av direktiven 79/267/EEG och 90/619/EEG (tredje livförsäkringsdirektivet).

Tillämplig lagstiftning

2. I de tillämpliga bestämmelserna i den franska Code des assurances (lag om försäkring) föreskrivs följande:

3. Genom detta formulär, kallat marknadsföringsblankett (fiche de commercialisation) eller beskrivningsblankett (fiche signalétique), begärs en rad upplysningar rörande namnet på försäkringsföretaget, typen av avtal samt avtalsvillkoren.

4. Kommissionen anser att kravet på att sådana upplysningar löpande skall lämnas — vilket den fått kännedom om genom klagomål från försäkringsbranschen — står i strid med direktiven 92/49 och 92/96. Till stöd för sin inställning har kommissionen åberopat följande utdrag ur de tillämpliga bestämmelserna i de båda direktiven:

Förfarandet

5. Kommissionen inledde det administrativa förfarandet avseende det föreliggande förfarandet om fördragsbrott genom en formell underrättelse av den 17 januari 1997.

6. Kommissionen har yrkat att domstolen skall

7. Den franska regeringen har yrkat att domstolen skall

B — Analys

8. Enligt kommissionens åsikt strider den löpande meddelandeskyldighet som de franska myndigheterna uppställer mot andemeningen och syftet med direktiven 92/49 och 92/96. Dessa direktiv har som utgångspunkt att försäkringsföretagen skall ges auktorisation och underställas tillsyn i hemlandet. De behöriga tillsynsmyndigheterna skall därefter underrätta tillsynsmyndigheterna i den stat där tjänsterna tillhandahålls om den verksamhet som skall bedrivas i denna andra medlemsstat, så att myndigheterna i den staten får en överblick över den verksamhet som försäkringsföretag som givits auktorisation i andra medlemsstater bedriver. Det är därför inte nödvändigt att kräva att alla nya försäkringsinstrument löpande anmäls för att en effektiv kontroll genom stickprov skall kunna ske i efterhand. Ett sådant krav måste anses vara ett hinder för utländska försäkringsföretag, som kan jämföras med en dold löpande kontroll.

9. Kommissionen anser att den kritiserade praxisen strider mot innehållet i och målsättningarna med direktiven 92/49 och 92/96. Den står således i strid med bland annat 20:e och 21 :a övervägandena i direktiv 92/96, i vilka bland annat följande föreskrivs:

10. Enligt kommissionens åsikt förbjuds genom de aktuella direktivsbestämmelserna otvetydigt alla krav på förhandstillstånd eller löpande anmälningar av allmänna och särskilda försäkringsvillkor avseende försäkringsavtal, premietariffer, formulär och andra tryckta handlingar som försäkringsföretaget avser att använda i sina mellanhavanden med försäkringstagarna. Medlemsstaterna har endast rätt att kräva att villkor och andra dokument företes vid enstaka tillfällen i efterhand, utan att ett sådant krav får utgöra ett villkor för att företaget skall få bedriva verksamhet.

11. Den franska regeringen har besvarat denna kritik genom att anföra att de upplysningar som begärs genom fiche signalétique inte utgör sådana allmänna försäkringsvillkor som det är förbjudet att kräva löpande anmälan av. Begreppet allmänna försäkringsvillkor definieras inte i direktiven. Enligt den juridiska doktrinen avses med detta begrepp någonting annat än innehållet i fiche signalétique. Denna beskrivningsblankett är dessutom erforderlig för att kunna utöva den normala tillsyn som är tillåten enligt direktivet. Slutligen utförs kontrollen av allmänna försäkringsvillkor i Frankrike genom stickprov i efterhand.

12. Vid den muntliga förhandlingen har det framkommit att den åberopade lagändringen har genomförts under tiden. Kommissionen har i detta avseende anfört att även kravet på löpande anmälan i efterhand är oförenligt med direktiven.

Bedömning

13. Den enda rättsfrågan som har avgörande betydelse i målet avser huruvida de franska tillsynsmyndigheternas löpande granskning av varje nytt standardförsäkringsavtal, oavsett om granskningen sker före eller omedelbart efter det att det har börjat marknadsföras, strider mot direktiven 92/49 och 92/96.

14. Det skall medges att den franska regeringen har rätt i att begreppet allmänna försäkringsvillkor inte definieras i direktivet. Vidare kan man inom ramen för föreliggande mål utgå från att termen allmänna avtalsvillkor i vanligt juridiskt språkbruk betyder något annat än upplysningar som på begäran skall lämnas till en myndighet genom en blankett. Man måste därför avstå från en mer exakt vetenskaplig definition av begreppet allmänna avtalsvillkor.

15. Kommissionens yrkande syftar inte till att domstolen skall pröva om marknadsförings- respektive beskrivningsblanketten skall anses vara ett sådant krav på meddelande av allmänna avtalsvillkor som är uttryckligen förbjudet, utan till att domstolen skall avgöra huruvida skyldigheten att meddela varje nytt standardförsäkringsavtal genom en blankett utgör ett hinder för försäkringsbranschen, ett hinder som kan jämställas med en löpande skyldighet att anmäla gällande allmänna försäkringsvillkor.

16. Om kommissionens talan prövas ur denna synvinkel skall den bifallas. Direktiven 92/49 och 92/96 är att betrakta som slutpunkten av en liberaliseringsprocess avseende försäkringssektorn, vars syfte varit att förverkliga en inre marknad för försäkringar. En väsentlig del av denna inre marknad utgörs av avskaffandet av hinder för, och det permanenta förbudet mot, försäkringsföretags ekonomiska verksamheter över gemenskapens inre gränser. De typer av hinder som är förbjudna kommer till uttryck genom flera inbördes mycket näraliggande formuleringar i de aktuella direktiven.

17. Det strider faktiskt mot direktivens andemening och innehåll att medlemsstaterna uppställer hinder som har motsvarande verkan som de uttryckligt förbjudna hindren för de ekonomiska verksamheter som libéraliserais genom direktiven. Det är således inte nödvändigt att definitivt avgöra om de bestämmelser som antagits av medlemsstaten omfattas av de förbud som anges i direktiven. Av en samlad bedömning av de besläktade bestämmelserna i artiklarna 6, 29 och 39 i direktiv 92/49 respektive i artiklarna 5, 29 och 39 i direktiv 92/96 kan den slutsatsen dras att medlemsstaterna inte har haft för avsikt att låta en löpande anmälan av alla avtalstyper vara en förutsättning för att ett försäkringsföretag skall få bedriva ekonomisk verksamhet i en annan medlemsstat. För auktorisation för och tillsyn av försäkringsföretag gäller i princip hemländsprincipen, enligt vilken den stat där verksamheten utövas ändå inte helt förlorar rätten att utöva tillsyn, till exempel över att den nationella avtalsrätten iakttas.

18. För en sådan tillsyn är det emellertid tillräckligt om de nationella myndigheterna informeras om försäkringsföretagens verksamhet och därigenom ges tillgång till erforderliga handlingar. Sådan information skall emellertid redan enligt direktiven 92/49 och 92/96 överlämnas mellan myndigheterna. Den franska regeringens påstående att det inte är möjligt att utöva en effektiv tillsyn om inte relevanta upplysningar löpande lämnas genom fiche sig-nalétique skall därför avfärdas.

19. Sammanfattningsvis skall det löpande kravet på att marknadsförings- respektive beskrivningsblanketter skall inges anses vara ett oproportionerligt betungande krav, som strider mot bestämmelserna i direktiven 92/49 och 92/96.

Rättegångskostnader

20. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Med hänsyn till föreliggande förslag till avgörande skall Republiken Frankrike således ersätta rättegångskostnaderna.

C — Förslag till avgörande

21. Mot bakgrund av övervägandena ovan föreslår jag att domstolen skall fastställa att

1 Originalspråk: tyska.

2 EGT L 228, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 160.

3 EGT L 360. s. 1: svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 180.

4 Lag nr 94-5 av den 4 januari 1994.

5 Kungörelse av den 8 augusti 1994,

6 Se artikel 34 i direktiv 92/49 respektive artikel 34 i direktiv 92/96.

7 Se artikel 35 i direktiv 92/49 respektive artikel 35 i direktiv 92/96.

8 Se de bestämmelser som citerats i punkt 4 ovan.

9 Se artiklarna 4, 5 och 6 i direktiv 92/49 och artiklarna 3, 4 och 5 i direktiv 92/96.

10 Se artikel 35 i respektive direktiv.