Förstainstansrättens dom (andra avdelningen) den 19 september 2001
I mål T-26/00,
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (andra avdelningen) sammansatt av ordföranden A.W.H. Meij samt domarna A. Potocki och J. Pirrung, justitiesekreterare: H. Jung,
med hänsyn till det skriftliga förfarandet och efter förhandlingen den 21 mars 2001,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
Förfarande och parternas yrkanden
Huruvida talan kan upptas till sakprövning
Parternas argument
Förstainstansrättens bedömning
Saken
Parternas argument
Den första grunden, fel vid övergången av ansvaret för den vara som utgör föremålet för avtalet
Den andra grunden, invändningar mot det slutgiltiga normenlighetsintyget
Förstainstansrättens bedömning
Rättegångskostnader
1. I artikel 1.1 i kommissionens förordning (EG) nr 2519/97 av den 16 december 1997 om allmänna bestämmelser för anskaffning av varor som skall levereras som livsmedelsbistånd från gemenskapen i enlighet med rådets förordning (EG) nr 1292/96 (EGT L 346, s. 23, nedan kallad förordningen) anges följande:
2. Enligt artikel 11 första stycket i förordningen gäller följande:
3. I artikel 15 i förordningen stadgas följande:
4. Enligt artikel 16 i förordningen gäller följande:
5. I artikel 17 stadgas att
6. Enligt artikel 18 gäller följande:
7. I artikel 22.4 i förordningen stadgas att
8. Artikel 24 i förordningen har följande lydelse:
9. Enligt artikel 1 i kommissionens förordning (EG) nr 990/98 av den 11 maj 1998 om leverans av spannmål som livsmedelsbistånd (EGT L 140, s. 7) gäller följande:
10. Genom telefaxmeddelande av den 26 maj 1998 besvarade företaget Lecureur ett meddelande om upphandling som anordnades inom ramen för förordning nr 990/98 och tillställde kommissionen ett anbud för leverans av 15000 ton majs till Niger, till ett pris fritt bestämmelseorten om 206,87 ecu per ton.
11. Genom telefaxmeddelande av den 28 maj 1998 accepterade kommissionen anbudet och upplyste om att företaget Socotec International Inspection hade utsetts till kontrollorgan i enlighet med artikel 11 i förordningen.
12. Kontrollorganet utfärdade i enlighet med artikel 16.5 i förordningen ett preliminärt normenlighetsintyg åt sökanden den 26 juni 1998.
13. Varan lastades av i bulk den 2 juli 1998 i transithamnen i Contonou (Benin) och packades där i säckar mellan den 2 och den 17 juli 1998 till en total vikt av 14976 ton. Den transporterades därefter till Niger, där den levererades till fyra förutbestämda destinationsorter.
14. Den 30 juni 1998 begärde sökanden att kommissionen skulle betala ett förskott i enlighet med artikel 18.4 i förordningen motsvarande 90 procent av varans värde eller totalt 2792745 ecu. Kommissionen betalade i enlighet med denna begäran.
15. Varan levererades till mottagarmagasinen för Office des produits vivriers du Niger (nedan kallad OPVN) den 21 juli i Maradi, den 26 juli i Tahoua, den 6 augusti i Zinder och den 7 september 1998 i Niamey.
16. Sökanden upplyste genom telexmeddelande av den 21 augusti 1998 kommissionen om att en del av den levererade varan hade angripits av insekter. I telexmeddelandet angavs särskilt att
17. Till svar på sökandens telexmeddelande angav kontrollorganet genom telefaxmeddelande av den 27 augusti 1998 i huvudsak att organet avvisade sökandens slutsats att magasinens skick kunde ha orsakat angreppen.
18. Företaget Agri Control International, som sökanden givit i uppdrag att kontrollera i synnerhet transporten av varan, konstaterade den 24 september 1998 följande i en skrivelse som upprättats efter leveransen:
19. Den 27 oktober 1998 sände kontrollorganet en anmälan om förbehåll till sökanden i enlighet med artikel 16.4 i förordningen. I skrivelsen anges främst att
20. Ett avtalsprotokoll mellan kommissionen och OPVN upprättades den 27 november 1998 (nedan kallat avtalsprotokollet). I den handlingen anges bland annat följande:
21. Den 7 december 1998 utfärdade kontrollorganet en handling rubricerad slutgiltigt intyg om bekräftelse på partiell normenlighet. Handlingen angav i sak:
22. Den 20 februari 1999 utfärdade OPVN i enlighet med artikel 17.3 i förordningen ett övertagandeintyg, vari OPVN bekräftade mottagandet av totalt 14182687 kg majs.
23. Den 25 februari 1999 utfärdade kontrollorganet ett leveransintyg i enlighet med artikel 17.2 och 17.4 i förordningen och ett slutgiltigt normenlighetsintyg i enlighet med artikel 16.3 i förordningen.
24. I det slutgiltiga normenlighetsintyget omnämns följande:
25. I ett telefaxmeddelande till kommissionen av den 25 februari 1999, hänvisade kontrollorganet till avtalsprotokollets ordalydelse enligt följande: ... Det är att märka att den oskadade mängden av den vara som övertogs den 22 november 1998 har minskat Med hänsyn till att det i ett avtalsprotokoll som upprättades den 22 november 1998 beaktades att leveransen partiellt övertagits, bör den volym som OPVN godkänt och accepterat emellertid inte ifrågasättas
26. I skrivelse av den 3 mars 1999 begärde sökanden att kommissionen skulle betala återstoden om 310305 ecu, motsvarande tio procent av det överenskomna priset för leverans av 15000 ton majs.
27. I telefaxmeddelande av den 25 augusti 1999 sände kommissionen sökanden en ekonomisk sammanställning som i sak innehöll följande uppgifter:
28. Den 26 oktober 1999 sände sökandens advokat följande skrivelse till kommissionen:
29. Den 13 december 1999 besvarade kommissionen skrivelsen enligt följande:
30. Det är under dessa förhållanden som sökanden, genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 11 februari 2000, har väckt förevarande talan.
31. På grundval av referentens rapport beslutade förstainstansrätten (andra avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet. Som en åtgärd för processledning anmodades parterna att besvara skriftliga frågor samt inkomma med vissa handlingar, i synnerhet en kopia av de leveransbestämmelser som avtalats mellan kommissionen och Niger. Parterna rättade sig efter denna anmodan.
32. Parterna utvecklade sin talan och svarade på förstainstansrättens muntliga frågor vid offentligt sammanträde den 21 mars 2001.
33. Sökanden har yrkat att förstainstansrätten skall
34. Kommissionen har yrkat att förstainstansrätten skall
35. Kommissionen anser att terminologin i ansökan om ogiltigförklaring av beslutet av den 13 december 1999 är olämplig, så till vida att tvisten är av avtalsrättslig karaktär. Så var fallet även i de mål som ledde till domstolens dom av den 11 februari 1993 i mål C-142/91, Cebag mot kommissionen (REG 1993, s. I-553), och till förstainstansrättens beslut av den 3 oktober 1997 i mål T-186/96, Mutual Aid Services mot kommissionen (REG 1997, s. II-1633).
36. I sin ansökan har sökanden gjort gällande att kommissionens skrivelse av den 13 december 1999 utgör ett beslut mot vilket talan om ogiltigförklaring kan väckas och att beslutet, som går sökandeföretaget emot, berör det direkt och
37. Sökanden har visserligen väckt förevarande talan med stöd av artikel 173 i EG-fördraget (nu artikel 230 EG). Av domstolens dom i det ovannämnda målet Cebag mot kommissionen, punkt 11, framgår emellertid att livsmedelsbistånd ges på grundval av avtalsförpliktelser. I förevarande fall har avtal slutits genom skriftväxling mellan parterna den 26 och den 28 maj 1998. Tvisten är därför av avtalsrättslig karaktär.
38. Enligt fast rättspraxis har förstainstansrätten för övrigt, i de fall talan om ogiltigförklaring eller skadestånd har anhängiggjorts vid rätten trots att tvisten egentligen varit av avtalsrättslig natur, gett talan en annan rättslig beteckning och, i förekommande fall, förklarat sig obehörig att avgöra saken då skiljedomsklausul saknats (se särskilt förstainstansrättens beslut i det ovannämnda målet Mutual Aid Administration Services mot kommissionen, punkterna 41—44, och beslut av den 18 juli 1997 i mål T-180/95, Nutria mot kommissionen, REG 1997, s. II-1317, punkt 39).
39. I förevarande fall kan konstateras att talan grundar sig på såväl bestämmelserna i artikel 181 i EG-fördraget (nu artikel 238 EG) som i artikel 24 i förordningen. Till följd av att leveransavtalet slutits på grundval av förordning (EG) nr 990/98, är bestämmelsen i artikel 24 i förordningen en integrerad del av leveransavtalet och skall därför anses utgöra en skiljedomsklausul i den mening som avses i den nämnda artikeln i fördraget (domen i det ovannämnda målet Cebag mot kommissionen, punkt 14). Ansökan kan därför prövas i sak.
40. Sökanden anger två grunder för att visa att kommissionen i förevarande fall inte har respekterat sina avtalsförpliktelser. Enligt den första grunden har kommissionen begått ett fel vid övergången av ansvaret för den vara som utgör föremålet för avtalet. Enligt den andra grunden har kommissionen gjort ett bedömningsfel beträffande det slutgiltiga normenlighetsintygets rättsliga status, så till vida att kommissionen menar att sökanden borde ha anfört invändningar mot uppgifterna i den handlingen inom den tidsfrist som anges i artikel 16.4 i förordningen.
41. I det aktuella fallet anser förstainstansrätten att det är lämpligt att redovisa parternas samtliga argument beträffande dessa två grunder, innan den företar en helhetsbedömning av dessa.
42. Sökanden har, med stöd av avtalsprotokollet och det slutgiltiga normenlighetsintyget av den 25 februari 1999, invänt mot uppgiften om de mängder faktiskt levererade varor kommissionen anför som grund för betalning av återstoden. Sökanden menar att det vid en jämförelse av uppgifterna i de två handlingarna framgår att den levererade mängden majs inte uppgår till 14232400 kg, som kommissionen hävdar, utan till 14802250 kg. Den totalmängden kan endast minskas med en mängd motsvarande den del av varan som skadats när varan faktiskt var i sökandens besittning. Skador på och stöld av en del av varan som inträffat efter det att ansvaret övergått kan däremot inte tillskrivas sökanden.
43. Härvid har sökanden för det första påpekat att leverantörens ansvar regleras i artikel 15.6 i förordningen. Kommissionens analys vilar emellertid på en felaktig tolkning av den bestämmelsen. Leverantören har nämligen ansvaret fram till leveransen, och leveransdagen intygas i leveransintyget och i det slutgiltiga normenlighetsintyget. Sökanden kan således inte hållas ansvarig för stölder som förövats efter det att varan levererades i Niamey den 7 september 1998.
44. Sökanden har för det andra anfört att ansvarsövergången intygas i överenskommelseprotokollet så till vida att det där angetts att OPVN övertar den mottagna oskadade varan
45. För det tredje har sökanden invänt mot kommissionens slutsats att de stölder som begåtts i Niamey (nedan kallade de omtvistade stölderna) skulle ha varit en konsekvens av att det blev nödvändigt att sortera varan på grund av insektsangrepp. Enligt sökanden saknas kausalitetssamband mellan den åtgärden och de omtvistade stölderna. De berodde endast på OVPN:s bristande övervakning. Sökanden har slutligen betonat att, tvärtemot vad kommissionen hävdat, reservationen i punkt A 6 i överenskommelseprotokollet endast gäller avräkningen av skadade säckar, inte hela leveransen.
46. Sökanden har därmed kommit fram till att kommissionen skall erlägga ytterligare 109921 euro enligt leveransavtalet. Sökanden anser nämligen att den nedsättning kommissionen gjort vid betalningen av återstoden, eller 171569,41 euro, är för hög, eftersom de omtvistade stölderna räknats med i den summan.
47. Sökanden har därutöver begärt att förstainstansrätten skall förplikta kommissionen att utge dröjsmålsränta, enligt bestämmelserna i artikel 18.7 i förordningen, räknat från den 15 oktober 1999. I sitt svar på en skriftlig fråga från förstainstansrätten har sökanden preciserat sin begäran om dröjsmålsränta på så sätt att den skall beräknas från den 6 maj 1999, med hänsyn till att den fullständiga begäran om betalning gavs in den 3 mars 1999 i enlighet med artikel 18.5 i förordningen och med hänsyn till att'betalning enligt punkt 7 i samma lagrum skall ske inom 60 dagar efter det att kommissionen har tagit emot anmodan.
48. Kommissionen har för det första anfört att sökandens argumentation stöder sig på en ofullständig läsning av artikel 15.6 i förordningen, så till vida att argumentationen endast vilar på en av förutsättningarna i den bestämmelsen. Av bestämmelsen framgår nämligen att leverantören skall stå för alla risker som varorna kan utsättas för, fram till den tidpunkt då leveransen är genomförd och kontrollorganet har utfärdat det slutgiltiga normenlighetsintyget, det vill säga, i förevarande fall, den 25 februari 1999.
49. För det andra har kommissionen anfört att invändningar inte kan anföras mot nedsättningarna i fråga, eftersom de genomförts på grundval av uppgifterna i det slutgiltiga normenlighetsintyget. Kommissionen har betonat att om övertagandeintyget och det slutgiltiga normenlighetsintyget inte stämmer överens så skall enligt artikel 18.2 i förordningen det sistnämnda äga företräde.
50. För det tredje har kommissionen påpekat att sökanden inte kan stödja sig på vad som tas upp i avtalsprotokollet, eftersom den handlingen inte regleras i förordningen och därför inte kan ändra vad som följer av förordningens bestämmelser.
51. Kommissionen har slutligen gjort gällande att, vad gäller straffavgift för utebliven leverans, bestämmelserna i artikel 22.4 a i förordningen har tillämpats. Kommissionen har för övrigt bestridit skyldigheten att erlägga dröjsmålsränta.
52. Till svar på kommissionens påståenden att sökanden inte använt sig av förfarandet i artikel 16.4 i förordningen, som ger möjlighet att anföra invändningar mot resultaten i leveransintyget och i det slutgiltiga normenlighetsintyget, har sökanden angett att den inte fann anledning att invända mot ordalydelsen i kontrollorganets telefaxmeddelande av den 25 februari 1999, eftersom det hänvisade till avtalsprotokollet och kontrollorganet ansåg att den oskadade volym som intygats och godkänts i detta protokoll inte skulle ifrågasättas. Vid sådana förhållanden anser sökanden sig inte ha haft någon anledning att reservera sig mot det slutgiltiga normenlighetsintyget.
53. Sökanden har vidare konstaterat att kommissionen gömmer sig bakom det slutgiltiga normenlighetsintygets formella värde, trots att intyget inte är felfritt. Sökanden anser att handlingen inte utfärdades inom rimlig tid och konstaterar att stölder begångna i Niamey beaktas i handlingen, utan att det anges hur mycket som stulits. Sökanden anser att kontrollorganet inte upplyste kommissionen om hur mycket som stulits förrän den 21 december 1999. Sökanden har slutligen erinrat om att de omtvistade stölderna enligt kontrollorganets upplysningar av den 21 december 1999 gäller 9661 säckar, eller 483050 kg majs.
54. Kommissionen har först och främst gjort gällande att avtalsprotokollet som sökanden stött sig på, i motsats till de intyg som regleras i förordningen, saknar rättsligt värde för sökanden. Kommissionen har vidare anfört att sökandeföretaget inte längre kunde ifrågasätta slutsatserna i det slutgiltiga normenlighetsintyget, eftersom det inte anfört invändningar mot meddelandet om reservationer inom den tidsfrist som anges i artikel 16.4 i förordningen.
55. Till svar på sökandens invändning att kommissionen inte dragit konsekvenserna av rättelserna gällande hur mycket som stulits i Niamey, har kommissionen hävdat att, eftersom mängden 483050 kg stulen majs som konstaterades av kontrollorganet i december 1999 överstiger den preliminära uppskattningen om 300000 kg som angavs i det slutgiltiga normenlighetsintyget, kommissionen borde återfå en del av det förskott som felaktigt utbetalats till sökanden.
56. Den omtvistade leveransen utgör en del av de kontraktsvillkor som gäller mellan sökanden och kommissionen. Däribland återfinns även artikel 15 i förordningen (jämför domen i det ovannämnda målet Cebag mot kommissionen, punkt 14).
57. Tidpunkten för en övergång av ansvaret från leverantören till biståndsmottagaren vid, som i detta fall, leverans fritt bestämmelseorten, för de varor som omfattas av avtalet, kan bestämmas enligt artikel 15.6 i förordningen.
58. Enligt punkt 5 i den bestämmelsen skall leveransen anses vara genomförd när samtliga varor faktiskt har levererats till lager på bestämmelseorten. Enligt punkt 6 i bestämmelsen skall leverantören stå för alla risker som varorna kan utsättas för fram till den tidpunkt då leveransen är genomförd, det vill säga då den faktiskt har levererats enligt ovan.
59. I artikel 7 i de leveransbestämmelser som avtalats mellan kommissionen och Niger om livsmedelsbiståndet i fråga anges att förmånstagaren skall stå för alla risker som varorna kan utsättas för, däribland för förlust eller skador, från och med den tidpunkt då varorna faktiskt har lastats av och levererats till lager på bestämmelseorten.
60. Införd i sammanhanget förbinder således artikel 15 i förordningen ansvarsövergången från leverantören till biståndsmottagaren, för de risker som varorna kan utsättas för, med leveransen av desamma till lager på bestämmelseorten.
61. Utöver att fastställa vilken åtgärd som medför att ansvaret övergår, anges i artikel 15.6 i förordningen att fullgörandet av den åtgärden fastställs genom att kontrollorganet utfärdar ett slutgiltigt normenlighetsintyg vid den slutgiltiga kontrollen som skall ske på det leveransstadium som är angivet i artikel 16 i förordningen.
62. Till skillnad från det väsentliga villkoret som ansvarsövergången är underkastad, det vill säga leveransen av varan, så kan det i förevarande fall inte anses att kontrollorganets åtgärd för att styrka att leveransen fullgjorts nödvändigtvis utesluter andra bevismedel som inte uttryckligen nämns i artikel 15.6 i förordningen, vilken utgör en del i avtalet som förbinder parterna till leveransen.
63. Kommissionens tolkning av den tvistiga bestämmelsen som innebär att leveransens rättsverkan, det vill säga ansvarsövergången från leverantören till biståndsmottagaren, skulle bero uteslutande på när det slutgiltiga normenlighetsintyget utfärdas — det slutgiltiga normenlighetsintyget är det enda bevis som uttryckligen anges i förordningen — kan således inte godtas.
64. En sådan tolkning skulle, under förhållanden som i förevarande mål, kunna innebära en fara för att avtalsförpliktelserna i fråga inte fullgörs på ett ärligt sätt, genom att ansvarsövergången underkastas det av kommissionen utsedda kontrollorganets goda vilja, och genom att leverantören fortfarande skulle stå för alla risker som varorna kan utsättas för, trots att han inte längre har kontroll över dem.
65. Även om avtalsprotokollet mellan kommissionen och biståndsmottagaren inte ensamt kan läggas till grund för när ansvaret skall övergå från sökanden till biståndsmottagaren kan, vid dessa förhållanden, de faktiska uppgifter som kommissionen konstaterar och formellt godkänner i den handlingen, tjäna till att fastställa relevanta rättsfakta beträffande förhållandet mellan leverantören och institutionen.
66. I protokollet har kommissionen och biståndsmottagare formellt konstaterat att 158204 oskadade säckar med en vikt av 7910200 kg redovisats i Niamey, med förbehåll för att en förteckning skulle upprättas som endast avsåg huruvida varan överensstämde med kvalitetsnormerna i avtalet.
67. Det framgår för övrigt av vad kontrollorganet konstaterat i det slutgiltiga normenlighetsintyget att de omtvistade stölderna i vart fall begåtts efter det att varorna levererats till biståndsmottagarens lager i Niamey den 7 september 1998. Det datum då varorna ställdes till förfogande är för övrigt ostridigt mellan parterna.
68. Oberoende av om varorna överensstämde med de kvalitetskrav som parterna kommit överens om, har sökanden således fullgjort leveransen i den mening som avses i artikel 15.6 i förordningen, före det att de omtvistade stölderna begicks.
69. Tvärtemot vad kommissionen hävdar, är det därför biståndsmottagaren som, enligt avtalsvillkoren mellan sökanden och kommissionen, hade ansvaret för varorna när stölderna begicks. I det avseendet är det utan betydelse att stölderna kan ha begåtts under den sortering och vanning av varorna som blev nödvändig på grund av att varan delvis inte var i överensstämmelse med villkoren, eftersom sökanden medan de åtgärderna företogs inte längre hade kontroll eller uppsikt över varan.
70. I avtalsprotokollet har kommissionen angivit att den instämde i att sökanden levererat den överenskomna mängden till Niamey. I telefaxmeddelande av den 25 februari 1999 meddelade för övrigt kontrollorganet kommissionen att den volym som angavs i överenskommelseprotokollet inte längre kunde ifrågasättas.
71. Slutligen kan den tolkning som skall ges artikel 16.4 i förordningen, om anmälan om förbehåll, inte inverka på bestämningen av den ovan beskrivna ansvarsövergången från leverantören till biståndsmottagaren. Bestämmelsen omfattar endast frågan om huruvida varan överensstämmer med tillämpliga avtalsvillkor.
72. Det var således med åsidosättande av sina avtalsförpliktelser, och i strid med de faktiska omständigheter som den redan godkänt, som kommissionen i skrivelse av den 13 december 1999 menade att sökanden skulle påta sig ansvaret för samtliga förluster, inklusive de omtvistade stölderna, totalt 767600 kg majs. Såsom sökanden med rätta gjort gällande i skrivelse av den 26 oktober 1999, skall 483050 kg, motsvarande den mängd — som inte har bestritts — av varan som stulits efter leveransen, dras av från den ovannämnda mängden om 767600 kg.
73. Härav följer att kommissionen borde ha begränsat sig till att finna att sökanden, efter sortering och vanning, inte levererat mer än 14715450 kg majs, vars marknadsvärde uppgick till 3044185,1415 ecu (14715450 kg x 206,87 ecu/ton). Med beaktande av de tillämpliga avtalsvillkoren har sökanden i förevarande fall med andra ord underlåtit att leverera 284550 kg majs, vars marknadsvärde uppgick till 58864,85 ecu (284550 kg x 206,87 ecu/ton). Eftersom sökanden i enlighet med artikel 18.4 i förordningen har erhållit ett förskott om 90 procent av anbudsbeloppet, eller i förevarande fall 2792745 ecu, borde kommissionen ha betalat ut en återstod, beräknad i enlighet med de tillämpliga kontraktsbestämmelserna, om 251440,15 ecu (3103050 - 2792745 - 58864,85).
74. Olika straffavgiftsbelopp skall dock dras av från den summan. Det framgår i synnerhet av sökandens skrivelse av den 26 oktober 1999 att denne inte motsatte sig att kommissionen med stöd av artikel 22.4 i förordningen ålagt sökandeföretaget en straffavgift om 2783,44 ecu på grund av att den levererade varan delvis inte stod i överensstämmelse med avtalsvillkoren. Sökanden har inte heller motsatt sig att kommissionen har satt ned det belopp som skall betalas ut med 25302,98 ecu i form av avdrag och förseningsavgifter. Från beloppet 251440,15 ecu skall således dras av en summa om 28086,42 ecu (se ovan, punkt 28).
75. Med stöd av artikel 2.1 i rådets förordning (EG) nr 1103/97 av den 17 juni 1997 om vissa bestämmelser som har samband med införandet av euron (EGT L 162, s. 1), skall hänvisningen till ecun ersättas med en hänvisning till euron till en kurs av en euro för en ecu.
76. Av det föregående framgår att det belopp sökanden har att fordra uppgår till 223353,73 euro, i stället för 113432,52 euro som kommissionen betalat. Sökanden har således med rätta begärt att kommissionen, skall förpliktas att till sökanden betala ett kapitalbelopp om 109921 euro.
77. Vad gäller dröjsmålsränta, har kommissionen inte förnekat sökandens påstående att dennes anmodan om betalning, som framställdes den 3 mars 1999, i enlighet med artikel 18.5 i förordningen, kommit kommissionen till hända. Kommissionen har inte heller bestridit att den enligt artikel 18.7 i förordningen i princip är skyldig att erlägga betalning inom 60 dagar efter det att den har tagit emot anmodan. Kommissionen bör därför förpliktas att, i enlighet med artikel 18.7 i förordningen, betala dröjsmålsränta till sökanden på det ovannämnda beloppet om 109921 euro från och med den 6 maj 1999.
78. Följaktligen skall kommissionen förpliktas att till sökanden betala ett belopp om 109921 euro, jämte dröjsmålsränta beräknad i enlighet med artikel 18.7 i förordningen, från och med den 6 maj 1999 till dess att full betalning sker (se härtill domstolens dom av den 9 november 2000 i mål C-356/99, kommissionen mot Hitesys, REG 2000, s. I-9517, punkt 29).
79. Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom kommissionen har tappat målet, skall den bära sin rättegångskostnad och ersätta sökandens rättegångskostnad, i enlighet med dennes yrkande.
På dessa grunder beslutar FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (andra avdelningen) följande dom:
1) Kommissionen förpliktas att till sökanden betala ett belopp om 109921 euro, jämte dröjsmålsränta beräknad i enlighet med artikel 18.7 i kommissionens förordning (EG) nr 2519/97 av den 16 december 1997 om allmänna bestämmelser för anskaffning av varor som skall levereras som livsmedelsbistånd från gemenskapen i enlighet med rådets förordning (EG) nr 1292/96, från och med den 6 maj 1999 till dess att full betalning sker.
2) Kommissionen skall ersätta rättegångskostnaderna.
1 Rättegångsspråk: franska.