Förslag till avgörande av generaladvokat Dámaso Ruiz-Jarabo Colomer föredraget den 19 september 2002

1 Originalspråk: spanska.

2 EGT L 239, 2000, s. 19.

3 Den innehåller även protokoll och avtal om anslutning till de båda instrumenten för de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen, beslut och förklaringar från den verkställande kommitté som inrättats genom konventionen samt beslut fattade av de instanser som nämnda verkställande kommitté har givit befogenhet att fatta beslut.

4 Tidigare artikel K.7 i Fördraget om Europeiska unionen.

5 Principens närmare innebörd är inte väl definierad ens i Europadomstolens praxis, vilket den domstolen själv har medgivit i dom av den 2 juli 2002, Göktan mot Frankrike (ansökan nr 00033402/96), punkterna 44 och 46.

6 De övriga staterna är Republiken Grekland, Konungariket Spanien, Republiken Frankrike, Republiken Italien, Storhertigdömet Luxemburg, Republiken Österrike, Republiken Portugal, Republiken Finland och Konungariket Sverige.

7 EGT L 176, s. 1 respektives. 17.

8 1 kg hasch, 41 haschcigaretter (jointar) och 1,5 kg marijuana vid den första husrannsakan, och 56 gram hasch, tio jointar och 200 gram marijuana vid den andra.

9 Lagstödet för detta erbjudande finns i artikel 153a i Strafprozeßordnung (tyska straffprocesslagen).

10 Se punkterna 7 och 8 ovan.

11 Se artikel 1.2 i lagen om EG-domstolens behörighet att med stöd av artikel 35 EU meddela förhandsavgöranden inom det straffrättsliga området (Gesetz betreffend die Anrufung des Gerichtshofes der Europäischen Gemeinschaften im Wege des Vorabentscheidungsverfahrens auf dem Gebiet der polizeilichen Zusammenarbeit und der justitiellen Zusammenarbeit in Strafsachen nach Artikel 35 des EU-Vertrages; nedan kallad EuGH-Gesetz). Detta beslut av de tyska myndigheterna följer av förklaring nr 10, som fogats till slutakten om Amsterdamfördraget, enligt vilken en medlemsstat, när den avger en förklaring enligt artikel K 7.2 i Fördraget om Europeiska unionen, får förbehålla sig rätten att infora sådana bestämmelser i sin nationella lagstiftning som innebär att en nationell domstol mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning är skyldig att hänskjuta ärendet till Europeiska gemenskapernas domstol när en fråga som gäller giltighet eller tolkning av en sådan rättsakt som avses i artikel K 7.1 tas upp i ett mål som är anhängigt vid den nationella domstolen.

12 ... giltigheten eller proportionaliteten av insatser som polis eller andra brottsbekämpande organ gör i en medlemsstat eller av medlemsstaternas utövning av sin ansvar för att upprätthålla lag och ordning och skydda den inre säkerheten.

13 På 1600-talet var den kloke Cervantes angelägen om att hans karaktärer skulle respektera denna princip. När Don Quijote särades vid en duell och begärde hämnd för sin krossade hjälm, fick han följande goda råd av Sancho Panza: Advierta vuestra merced, señor Don Quijote, que si el caballero cumplió lo que se le dejó ordenado de irse a presentar ante mi señora Dulcinea del Toboso, ya habrá cumplido con lo que debía, y no merece otra pena si no comete nuevo delito [Märk Ers nád, Don Quijote, att om hedersmamman fullgjorde vad han ålagts genom att inställa sig hos min härskarinna Dulcinea del Toboso, har han redan sonat sin skuld, och förtjänar inget annat straff om han inte på nytt förbryter sig]. Övertygad av sin väpnare svarade han: Has hablado y apuntado muy bien [...]; y así anulo el juramento en cuanto a lo que toca a tomar dél nueva venganza [Du har talat väl...; och sã återtar jag eden att på nytt utkräva hämnd] (Miguel de Cervantes, El ingenioso caballero Don Quijote de la Mancha, andra delen, kapitel X, De lo que más le avino a Don Quijote con el vizcaíno y del peligro en que se vio con una turba de yangüeses [Det som vidare händer Don Quijote med mannen från Biscava och den fara som uppstår när han möter en trupp från Yangues], edición de Martin de Riqucr, RBA editores, volumen 1, p. 175, Barcelona, 1994).

14 Dom av den 5 maj 1966 i de förenade målen 18/65 och 35/65, Gutmann mot Europeiska atomenergigemenskapens kommission (REG 1966, s. 149).

15 Dom av den 13 februari 1969 i mål 14/68, Walt Wilhelm m.fl. mot Bundeskartellamt (REG 1969, s. 1; svensk specialutgåva, volym 1, s. 379).

16 Dom av den 15 juli 1970 i mål 45/69, Boehringer Mannheim GmbH mot kommissionen (REG 1976, s. 769; svensk specialutgåva, volym 3, s. 25). Se även dom av den 14 december 1972 i mål 7/72, Boehringer Mannheim mot kommissionen, kallad Boehringer II (REG 1972, s. 1281), liksom generaladvokaten Mayras förslag till avgörande i det målet, föredraget den 29 november 1972.

17 Jag kommer inom kort att föredra mitt förslag till avgörande i målen C-213/00 P, Italcementi mot kommissionen, C-217/00 P, Buzzi Unicem mot kommissionen, och C-219/00 P, Cementir mot kommissionen, där jag analyserar principen non bis in idem inom det konkurrensrättsliga området.

18 Punkt 3 i domen i det ovannämnda målet Walt Wilhelm.

19 Som jag påpekade i det förslag till avgörande som jag nämnt i fotnot 17 tillämpades inte principen non bis in idem i domen i målet Walt Wilhelm. Enligt domstolen förelåg inte identitet i fråga om skyddsföremålet, vilket krävs för att regeln skall tillämpas. A andra sidan framgår av detta uttalande i fråga om domstolens rättspraxis att även när nämnda princip inte är tillämplig och en dubbel bestraffning är legitim följer av ett allmänt rättvisekrav,... att man skall beakta alla tidigare påföljdsbeslut vid bestämmandet av en eventuell påföljd (punkt 11). En liknande föreskrift finns i artikel 56 i konventionen. Under dessa förutsättningar är det, även om man talar om en tillämpning av principen non bis in idem (Anrechnungsprinzip eller beaktandeprincipen), i själva verket fråga om något annat. Som jag har förklarat i de nämnda förslagen till avgörande, är inte den regel som är föremål för granskning en förfaranderegel med lindrande funktion inom ramen för proportionalitetsprincipen när en person döms två gånger och bestraffas för samma handling, utan en grundläggande garanti för medborgarna, som hindrar att ett andra beslut fattas i samma mål (Erledigungsprinzip eller principen om uttömmande rättsmedel).

20 Avdelning II, punkt 2, sjätte stycket i förslaget till avgörande.

21 I dom av den 18 november 1987 i mål 137/85, Maizena mot BALM (REG 1987, s. 4587), slog domstolen fast att principen non bis in idem inte hade åsidosatts eftersom de två säkerheter som krävdes av en person på grund av samma omständigheter inte hade samma syfte (punkterna 22 och 23).

22 Se artikel 4 i protokoll nr 7 till Europeiska konventionen om skydd rör de mänskliga rättigheterna och artikel 50 i utkastet till Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EGT C 364, 2000, s. 1). R. Koering-Joulin har framhållit att principen non bis in idem är en så grundläggande garanti för den enskilde att artikel 4.3 i nämnda protokoll inte medger någon som helst begränsning, inte ens i händelse av krig eller annan allmän fara som hotar nationen. Det är fråga om en absolut rättighet (La Convention européenne des droits de l'homme. Commentaire article par article, Ed. Economica, 2:a upplagan, s. 1094).

23 För en ingående granskning av regleringen av olika typer av uppgörelser i medlemsstaterna, se 1996 års rapport av H. Labayle för Europeiska kommissionens generaldirektorat XX, publicerad av Centro de Derecho Penal Europeo de Catania: La transaction dans L'Union Européenne, Giuffrè Editore, 1998. Den är redan något föråldrad, men fortfarande av intresse.

24 Artikel 153a i ovan nämnda Strafprozeßordnung.

25 Punkt 1 i nämnda artikel 153a. I den tyska strafflagen görs en åtskillnad mellan mer eller mindre allvarliga brott (Verbrechen respektive Vergehen). Varje brott som kan medföra frihetsberövande om minst ett år utgör ett Verbrechen. Övriga brott, som bestraffas mildare, utgör Vergehen.

26 Reglerad i artiklarna 90a—90m i Strafprozeßordnung (straffprocesslagen).

27 Artikel 90c.5, 90d.5, 90f.4 och 90g.1 i Strafprozeßordnung.

28 Införd genom lag nr 99-515 av den 23 juni 1999.

29 I artikel 924 i Retsplejeloven.

30 Se artiklarna 655, 791.3 och 793.3 i Ley de Enjuiciamiento Criminal.

31 Laki rangaistusmääräysmenettelystä/lagen om strafforderförfarande, 26.7.1993/692.

32 Road Traffic Acts, 1961—1995; Utter Pollution Act, 1997, s. 28.

33 Reglerad i artiklarna 444—448 i lagen om straffprocess.

34 Se artiklarna 281—282 i Código de Processo Penal (straffprocesslagen) och särskilt angående det förenklade förärande (processo sumaríssimo), som regleras i artiklarna 392—398 i samma lag.

35 Artikel 282.3 i straffprocesslagen.

36 Section 52(1) i Road Traffic Offendors Act av år 1988.

37 A Review of the Criminal Courts of England and Wales.

38 Artikel 302 i Criminal Procedure (Scotland) Act av år 1995.

39 Ovan nämnda artikel 302.6.

40 Kapitel 48:4 i 1942 års Rättegångsbalk.

41 Det enda undantaget är Grekland.

42 Den nordamerikanske förrattaren T. Wolfe beskriver i sin roman Fåfängans fyrverkeri (The Bonfire of the Vanifites, svensk Översättning av Gunnar Pettersson, Norstedts, 1988), några förutsättningar för dessa uppgörelser: Det stod snart klart att avsikten med detta förhör var att låta Lockwood förklara sig skyldig till anklagelsen, vilken var väpnat rån, i utbyte mot ett mildare straff, två till sex år. som erbjudits av åklagarmyndigheten. Men Lockwood tänkte inte gå med på det. Allt Sonnenberg kunde göra var att ånyo upprepa klientens yrkande, icke skyldig (s. 124). Domaren tar initiativet och vänder sig till den misstänkte: Du har ett jobb, du har ett hem, du är ung, du ser bra ut, du verkar vara en klipsk ung man. Du har en massa fördelar. Du har mer än de flesta människor. Men du har ett stort problem att komma förbi. DU HAR BLIVIT INBLANDAD I DE HÄR JÄVLA RÄNEN! Nå, nu har åklagaren erbjudit dig två till sex år. Om du accepterar det erbjudandet och uppför dig, så har du snart lämnat allt detta bakom dig, på nolltid, och du kommer fortfarande att vara en ung man med hela livet framför dig. Om det blir rättegång och du blir befunnen skyldig kan du åka in på åtta till tjugofem. Ta nu och tänk på det. Åklagaren har gett dig ett erbjudande (s. 128). Längre fram säger åklagaren Kramer: Du borde sitta med nån morgon när det är handläggning av skulduppgörelser upp på Grand Concourse. Ett av sätten att motivera en uppgörelse i godo är att domaren frågar svaranden om han har nåt jobb, och om han har det, så ska det föreställa att han har samhallsrötter... ís. 253). Vid ett annat tillfälle säger huvudpersonens advokat till honom: Om någon stämde mig för vårdslöshet i trafík... skulle jag gå till en av de här advokaterna på bortre ändan av Broadway... De är rena bottenskrapet inom advokatkåren... du kan inte ens inbilla dig hurdana de är, men... till dem skulle jag gå... de vet hur man ordnar uppgörelser (s. 307).

43 M. Delmas-Marty och C. Teitgen-Colly, i Punir sans juger? De la repression administrative au droit administratif pénal. Ed. Economica, 1992.

44 Det är inte fråga om en civilrättslig överenskommelse, där parterna är i grunden jämställda. Jag vill i samband med denna hänvisning till den privaträttsliga överenskommelsen passa på att påpeka att en sådan överenskommelse i många nationella rättsordningar har kraft av rättskraft. Detta är fallet i fransk rätt (artikel 2052 i civillagen), belgisk rätt (artikel 2044 i civillagen) och spansk rätt (artikel 1816 i civillagen). Mot bakgrund av ovanstående bestämmelser är det anmärkningsvärt att domstolen i dom av den 2 juni 1994 i mål C-414/92, Kleinmotoren (REG 1994, s. I-2237), slog fast att en civilrättslig överenskommelse, trots att den ingåtts inför rätten, inte utgör ett avgörande i den mening som avses i artikel 25 i Brysselkonventionen.

45 Och där sådana förekommer, på begäran av dem som kan väcka enskilt och allmänt åtal.

46 Se artikel 74.1 i nederländska strafflagen och artikel 216 a och 216 b i belgiska Code d'instruction criminelle.

47 Se artikel 14 i Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, artikel 7 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och artikel 47 i utkastet till Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

48 Se, exempelvis, dom av den 21 februari 1975, Golder mot Förenade kungariket (serie A, nr 18), och av den 27 februari 1980, Deweer mot Belgien (serie A, nr 35).

49 Se punkt 51 i domen i det ovannämnda målet Deweer.

50 Den framstående franske straffrättsspecialisten F. Hélie har påpekat att domarnas suveränitet ligger i deras laga kraft [Practique Criminelle des Cours et Tribunaux, 6:e upplagan, i 4 band, omarbetad och uppdaterad avseende lagstiftning och rättspraxis i J. Brouchot och F. Brouchot, Librairies techniques de la Cour de Cassation, 1954).

51 Se artikel 12 och följande artiklar i Wetboek van Strafvordering (straffprocesslagen).

52 I den spanska versionen används uttrycket juzgada en sentencia firme. Den engelska lyder finally disposed, medan de italienska respektive portugisiska språkversionerna använder formuleringarna giudicata con sentenza definitiva respektive definitivamente julgado.

53 1 den engelska språkversionen används uttrycket judicial decisions, i den italienska versionen decisione giudiziarie och i den portugisiska decisiões judiciais.

54 Det är inte första gången som domstolen ställs inför skillnader mellan olika språkversioner av samma lagtext. I liknande situationer har den förklarat att de olika versionerna skall beaktas sammantagna [se dom av den 5 december 1967 i mål 19/67, Bestuur der Sociale Verzekeringsbank mot J.H. van der Vecht (REG 1967, s. 445), särskilt s. 456], liksom — enligt min mening — dess normativa sammanhang.

55 Dom av den 23 oktober 1995, Gradinger mot Österrike (serie A, nr 328-C), punkt 53.

56 Se regeringarnas skriftliga yttranden om de två tolkningsfrågorna.

57 I artikel 2 EU fjärde stycket föreskrivs att ett av målen är att bevara och. utveckla unionen som ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, där den fria rörligheten för personer garanteras samtidigt som lämpliga åtgärder vidtas avseende kontroller vidyttre gränser, asyl, invandring och förebyggande och bekämpande av brottslighet.

58 Artikel 31a EU.

59 I punkt 33 i Europeiska rådets slutsatser av den 15 och 16 oktober 1999 i Tammerfors uttalades att [e]tt ökat ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden och domar samt en nödvändig tillnärmning av lagstiftningen skulle underlätta samarbetet mellan myndigheter och det rättsliga skyddet av enskildas rättigheter. Följaktligen ansluter sig rådet till principen om ömsesidigt erkännande, som enligt denna skall utgöra grundstenen för det rättsliga samarbetet inom det civil- ocn straffrättsliga området inom unionen. Principen skall tillämpas på såväl domar som andra avgöranden av de rättsliga myndigheterna.

60 Se Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet — Ömsesidigt erkännande av slutgiltiga avgöranden i brottmål (KOM(2000) 495), punkt 3.1.

61 Se punkt 6.2 i ovannämnda meddelande från kommissionen.

62 EGT C 12, 2000, s. 10.

63 Punkt 1.1, åtgärd 1.

64 EGT L 164, s. 3.

65 Sc rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om gemensamma utredningsgrupper (EGT L 162, s. 1), vars första skäl lyder: [e]tt av unionens mål är att ge medborgarna en hög säkerhetsnivå inom ett område med frihet, säkerhet och rättvisa och detta mål skall uppnås genom förebyggande och bekämpande av brottslighet genom närmare samarbete mellan polismyndigheter, tullmyndigheter och andra behöriga myndigheter i medlemsstaterna, med iakttagande av principerna om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter samt av rättsstatsprincipen, vilka utgör grunden för unionen och är gemensamma för medlemsstaterna.