Förslag till avgörande av generaladvokat Dámaso Ruiz-Jarabo Colomer föredraget den 20 november 2003

1 Originalspråk: spanska.

2 Konvention av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (nedan kallad Brysselkonvcntioncn eller bara konventionen). Den här berörda konsoliderade versionen publicerades i EGT 1990, C 189, s. 2.

3 Överrätt med behörighet att meddela förbudsförelägganden (se punkt 11 nedan).

4 Dom av den 17 november 1998 i mål C-391/95, Van Uden Maritime (RUG 1998, s. I-7091).

5 Liksom den vedertagna huvudlinjen i doktrinen. Se Dohm, Ch., Die Einrede ausländischer Rechtshängigkeit im deutschen internationalen Zivilprozeßrecht, Berlin, 1996, s. 207; Jasper, D., Forum Shopping in England und Deutschland, Berlin, 1990, s. 90; Jayme, E. och Kohler, Ch., Europäisches Kollisionsrecht 1994: Quellenpluralismus und offene Kontraste, Praxis des internationalen Privat- und Verfahrensrechts (IPRAX), 1994, s. 405, särskilt s. 412.

6 Se som belysande exempel det sextonde skälet i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1), där det förklaras att [d]et ömsesidiga förtroendet mellan de rättsvårdande myndigheterna i gemenskapen gör det berättigat att automatiskt erkänna en dom som nar meddelats i en medlemsstat utan att något ytterligare förfarande behöver tillgripas, utom när erkännandet är tvistigt. I det sjuttonde skälet tilläggs att [i] enlighet med samma princip om ömsesidigt förtroende måste förfarandet för att göra en dom som har meddelats i en medlemsstat verkställbar i en annan medlemsstat vara snabbt och effektivt. Därför bör verkställighetsförklaringen utfärdas närmast automatiskt efter en enkel formell kontroll av handlingarna och utan att domstolen på eget initiativ får pröva om någon av grunderna i denna rörordning för att vägra verkställighet föreligger.”

7 Denna situation skulle även stå i strid med den subjektiva rätt att välja forum som en part kan härleda ur konventionen. Se härvidlag Kropholler, J., Europäisches Zivilprozeßrecht, 7:e upplagan, Heidelberg, 2002, s. 345 och 396 ff.

8 Muir-Watt, H., Des conceptions divergentes du droit fondamental d'accéder à la justice dans l'espace conventionnel européen, Revue générale des procedures, nr 4, oktober/december 1999, s. 761.

9 Se likasä, Hau, W., Zum Verhältnis von Art. 21 zu Art. 22 EuGVÜ, IPrax, 1996, s. 44, särskilt s. 48. Hartley, T.C.. Antisuit injunctions and the Brussels jurisdiction and Judgments Convention, International and Comparative Law Quartely, januari 2000, volym 49, del I, s. 171. Även om författaren med eftertryck försvarar dessa förelägganden erkänns uttryckligen att konventionens regler har en egen tillämpningsmekanism där de nämnda åtgärderna inte ingär,

10 Se Hartley, T.C. (citerad ovan), s. 486 ff.

11 Jackson, D.C., Enforcement of Maritime Claims, LLP, 3:e upplagan, 2000, medger att [it] is, however, now recognised that it docs reflect indirect interference in the power of the relevant foreign court.

12 Bermann, G.A., The use of antisuit injunction in international litigation, Columbia Journal of Transnational Law, vol. 28, 1990, s. 630 och 631.

13 I målet Peck v. Jennes, 48 U.S. (7 How.) s. 612. 624-625, som citeras av Collins, L., Essays in International Litigation on the conflict of Laws, Clarendon Press, 1994, s. 112, fastsläs att ... as the Supreme Court held over a century ago, there is no difference between addressing an injunction to the parties and addressing it to the foreign court itself.

14 Dom av den 27 juni 1991 i mâl C-351/89, Overseas Onion Insurance m.fl. (REG 1991, s. I-3317), punkt 24.

15 Se dom av den 15 maj 1990 i mål 365/88, Hagen (REG 1990, s. I-1845), punkt 20.