ext/celex/62004TJ0246

FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (första avdelningen)

den 6 februari 2007

Förenade målen T‑246/04 och T‑71/05

Jacques Wunenburger

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Tjänstemän – Betygsrapport – Betygsförfarandet för åren 1997/1999 och 1999/2001 – Karriärutvecklingsrapport – Bedömningsförfarandet för år 2001/2002 – Talan om ogiltigförklaring – Upptagande till sakprövning – Talan om skadestånd – Rätten till försvar”

Saken: Talan dels om ogiltigförklaring av förslagen till betygsrapport avseende sökanden för perioderna 1997/1999 och 1999/2001 och av karriärutvecklingsrapporten avseende sökanden för bedömningsperioden 2001/2002, dels en talan om skadestånd för de skador som sökanden påstår sig ha lidit.

Avgörande: Beslutet av den 11 september 2003 om att upprätta en karriärutvecklingsrapport avseende sökanden för perioden 1 juli 2001 – 31 december 2002 ogiltigförklaras. Kommissionen förpliktas utge 2 500 euro till sökanden förutom de 2 500 euro som tillsättsmyndigheten redan beviljat för det försenade upprättandet av betygsrapporter för perioderna 1997/1999 och 1999/2001 och ett symboliskt belopp om 1 euro för det försenade upprättandet av karriärutvecklingsrapporten för perioden 2001/2002. Talan ogillas i övrigt. Kommissionen skall ersätta rättegångskostnaderna.

Sammanfattning

1. Tjänstemän – Talan – Rättsakt som går någon emot – Begrepp – Förberedande rättsakt

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

2. Tjänstemän – Talan – Skadeståndstalan väcks samtidigt som talan om ogiltigförklaring

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

3. Tjänstemän – Betygsättning – Betygsrapport

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 43)

4. Tjänstemän – Befordran – Jämförelse av kvalifikationer

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 43 och 45)

5. Tjänstemän – Betygsättning – Karriärutvecklingsrapport

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 43)

6. Tjänstemän – Betygsättning – Karriärutvecklingsrapport

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 43 och 45)

1. Endast rättsakter eller åtgärder som medför bindande rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen genom att på ett tydligt sätt förändra dennes rättsliga ställning och genom vilka institutionens slutgiltiga ställningstagande fastslås kan anses gå någon emot i den mening som avses i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna. När det rör sig om rättsakter eller beslut som utarbetas i flera skeden, i synnerhet efter ett internt förfarande, är det dessutom endast de åtgärder som efter detta förfarande slutgiltigt slår fast institutionens ställningstagande som utgör en rättsakt mot vilken talan kan väckas, med undantag för mellankommande åtgärder som syftar till att förbereda det slutliga beslutet.

Ett ”förslag” till betygsrapport är en förberedande rättsakt som inte medför några rättsverkningar som kan påverka den ifrågavarande tjänstemannens intressen direkt. Det utgör därför inte en rättsakt som går honom emot.

(se punkterna 41–43)

Hänvisning till förstainstansrätten den 24 juni 1993 i mål T‑69/92, Seghers mot rådet, REG 1993, s. II‑651, punkt 28; förstainstansrätten den 28 september 1993 i de förenade målen T‑57/92 och T‑75/92, Yorck von Wartenburg mot parlamentet, REG 1993, s. II‑925, punkt 36; förstainstansrätten den 15 juni 1994 i mål T‑6/93, Pérez Jiménez mot kommissionen, REGP 1994, s. I‑A‑155 och II‑497, punkt 34; förstainstansrätten den 22 mars 1995 i mål T‑586/93, Kotzonis mot ekonomiska och sociala kommittén, REG 1995, s. II‑665, punkt 29; förstainstansrätten den 17 december 2003 i mål T‑324/02, McAuley mot rådet, REGP 2003, s. I‑A‑337 och II‑1657, punkt 28

2. Trots att talan om ogiltigförklaring och skadeståndstalan är två olika taleformer, kan skadeståndsyrkanden inte tas upp till sakprövning när skadeståndstalan har nära samband med talan om ogiltigförklaring, som dessutom har avvisats. Detta är fallet när skadeståndstalan uteslutande avser att reparera följderna av den rättsakt som avsågs med talan om ogiltigförklaring, som själv har avvisats, exempelvis när skadeståndstalan endast syftar till ersättning för lönebortfall som inte skulle ha inträffat om talan om ogiltigförklaring hade vunnit framgång.

Skadeståndstalan kan emellertid inte likställas med talan om ogiltigförklaring när talan i de två olika fallen är hänförlig till skilda rättsakter eller beteenden från förvaltningens sida, även om talan i båda fallen skulle ge samma resultat för sökanden i ekonomiskt hänseende, varvid avvisning av talan om ogiltigförklaring inte medför att skadeståndstalan avvisas.

(se punkterna 46–48)

Hänvisning till domstolen den 12 december 1967 i mål 4/67, Collignon mot kommissionen, REG 1967, s. 469, 480; domstolen den 24 juni 1971 i mål 53/70, Vinck mot kommissionen, REG 1971, s. 601, punkterna 8–15; domstolen den 13 juli 1972 i mål 79/71, Heinemann mot kommissionen, REG 1972, s. 579; domstolen den 14 februari 1989 i mål 346/87, Bossi mot kommissionen, REG 1989, s. 303; förstainstansrätten den 24 januari 1991 i mål T‑27/90, Latham mot kommissionen, REG 1991, s. II‑35, punkt 38; förstainstansrätten den 28 juni 2005 i mål T‑147/04, Ross mot kommissionen, REGP 2005, s. I‑A‑171 och II‑771, punkt 39, och där anförd rättspraxis

3. Institutionen skall se till att betygsrapporter upprättas regelbundet vid de tidpunkter som anges i tjänsteföreskrifterna och att de upprättas i enlighet med gällande föreskrifter, såväl i syfte att uppnå en god förvaltning som att tillvarata tjänstemännens intressen. En för sent upprättad betygsrapport kan nämligen i sig skada en tjänsteman, eftersom dennes karriär kan påverkas av att en sådan rapport saknas när beslut som rör denne fattas. En tjänsteman som har en ofullständig personalakt lider en ideell skada mot bakgrund av den osäkerhet och oro som han känner beträffande sin yrkesmässiga framtid. Om det inte föreligger särskilda omständigheter som motiverar de förseningar som har konstaterats, har institutionen gjort sig skyldig till ett fel i tjänsten som utgör grund för skadestånd.

(se punkterna 64 och 65)

Hänvisning till domstolen den 18 december 1980 i de förenade målen 156/79 och 51/80, Gratreau mot kommissionen, REG 1980, s. 3943, punkt 15; domstolen den 6 februari 1986 i de förenade målen 173/82, 157/83 och 186/84, Castille mot kommissionen, REG 1986, s. 497, punkt 36; förstainstansrätten den 8 november 1990 i mål T‑73/89, Barbi mot kommissionen, REG 1990, s. II‑619, punkt 41; förstainstansrätten den 28 maj 1997 i mål T‑59/96, Burban mot parlamentet, REGP 1997, s. I‑A‑109 och II‑331, punkterna 44 och 50; förstainstansrätten den 12 juni 2002 i mål T‑187/01, Mellone mot kommissionen, REGP 2002, s. I‑A‑81 och II‑389, punkterna 77 och 78

4. Betygsrapporten är en del av bedömningen som är oundgänglig vid varje tillfälle en tjänstemans karriär bedöms av dennes överordnade. Även om tjänstemannen inte har förvärvat någon rätt att befordras, kan det inte uteslutas att en betygsrapport kan inverka på hans karriär vid tillfället för det relevanta befordringsförfarandet.

Det är visserligen riktigt att den omständigheten att en betygsrapport saknas i undantagsfall kan kompenseras av att andra upplysningar finns avseende tjänstemannens meriter. Dessa måste emellertid uppfylla vissa villkor och det åligger svarandeinstitutionen att styrka att dessa villkor är uppfyllda. En betygsrapport som inte är slutgiltig och som den berörde ifrågasätter kan i vart fall inte ensam utgöra en källa till upplysningar.

(se punkterna 70–72)

Hänvisning till domstolen den 17 december 1992 i mål C‑68/91 P, Moritz mot kommissionen, REG 1992, s. I‑6849, punkt 16; förstainstansrätten den 5 oktober 2000 i mål T‑202/99, Rappe mot kommissionen, REGP 2000, s. I‑A‑201 och II‑911, punkterna 38, 40, 52 och 56; förstainstansrätten den 7 maj 2003 i mål T‑278/01, Den Hamer mot kommissionen, REGP 2003, s. I‑A‑139 och II‑665, punkt 95

5. När betygssättningssystemet ändras samtidigt som den berörde får en ny befattning som innebär avsevärda skillnader med avseende på tjänstens innehåll och större ansvar kan eventuella skillnader mellan de bedömningar som gjorts med avseende på en tjänsteman i två på varandra följande betygsrapporter inte anses utgöra någon ”försämring” som nödvändiggör en särskild motivering.

(se punkt 95)

6. En tjänstemans rätt till försvar åsidosätts när administrationen under bedömningsförfarandet utan förklaring underlåter att iaktta de formkrav som föreskrivs i ett internt direktiv om särskilda tillvägagångssätt beträffande tjänstemän i en viss tjänstegren med avseende på att de yttranden som inhämtats i samband med det föreskrivna samrådet inte skrivs in i karriärutvecklingsrapporten, varvid i den bedömde tjänstemannen inte har haft tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt yttra sig över dessa yttranden.

Att det i karriärutvecklingsrapporten endast anges att samråd har ägt rum är inte tillräckligt för att den berörde tjänstemannen skall få kännedom om att ett yttrande föreligger, beträffande vilket han har rätt att kräva att det skrivs in.

När ett yttrande avseende en tjänsteman i en hög lönegrad som är företrädare för unionen i egenskap av delegationschef är särskilt negativt och således av sådant slag att det kan innebära att hans betyg sänks, skall denne ges tydliga och otvetydiga upplysningar om detta, så att han kan yttra sig på ett ändamålsenligt sätt.

För att åsidosättande av rätten till försvar skall medföra ogiltigförklaring, är det nödvändigt att förfarandet hade kunnat leda till ett annat resultat om den ovannämnda oegentligheten inte hade förelegat.

(se punkterna 134 och 147–149)

Hänvisning till domstolen den 29 oktober 1980 i de förenade målen 209/78–215/78 och 218/78, Van Landewyck m.fl. mot kommissionen, REG 1980, s. 3125, punkt 47 ; domstolen den 21 mars 1990 i mål C‑142/87, Belgien mot kommissionen, REG 1990, s. I‑959, punkt 48; förstainstansrätten den 23 april 2002 i mål T‑372/00, Campolargo mot kommissionen, REGP 2002, s. I‑A‑49 och II‑223, punkt 39