ext/celex/62004TJ0288
FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (andra avdelningen)
den 9 januari 2007
Kris Van Neyghem
mot
Europeiska unionens regionkommitté
”Tjänstemän – Tillsättning – Placering i lönegrad och klass – Lönebesked – För sent ingivet klagomål – Upptagande till sakprövning”
Saken: Talan om ogiltigförklaring av regionkommitténs beslut nr 87/03 av den 26 mars 2003, genom vilket sökanden slutgiltigt placerades i lönegrad B5 klass 4.
Avgörande: Talan avisas. Europeiska unionens regionkommitté skall ersätta rättegångskostnaderna.
Sammanfattning
Tjänstemän – Överklagande – Föregående administrativt klagomål – Tidsfrister
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 25 andra stycket, 90 och 91)
Tillställandet av det månatliga lönebeskedet innebär att tidsfristerna för att anföra klagomål mot ett administrativt beslut börjar löpa, när det av detta besked klart framgår att det föreligger ett beslut och vilken räckvidd detta beslut har, och när det ifrågavarande beslutet endast har ett ekonomiskt innehåll som av naturliga skäl kan återspeglas i ett sådant besked.
Detta är i emellertid inte fallet med ett beslut om tjänstemäns slutgiltiga placering i lönegrad och i klass, vars huvudsakliga föremål inte i sig är rent ekonomiskt, utan avser en väsentlig del av tjänstemannens yrkessituation. Ett beslut av denna betydelse kan inte framgå tydligt i ett enkelt lönebesked. Ett lönebesked utgör ett olämpligt medel för att informera den berörde om att ett sådant beslut fattats, särskilt när det i lönebeskedet inte ges någon information om lönegrad och klass. Mot bakgrund av den regel som föreskrivs i artikel 25 andra stycket i tjänsteföreskrifterna och principen enligt vilken administrationen är skyldig att säkerställa att tjänstemännen faktiskt och lätt kan ta del av administrativa beslut som berör dem personligen – en princip som bland annat har sitt ursprung i institutionernas omsorgsplikt visavi sina tjänstemän – kan en normalt aktsam tjänsteman som anses känna till de bestämmelser som reglerar hans lön rätteligen räkna med att skriftligen underrättas om ett beslut genom vilket hans slutgiltiga lönegrad och klass fastställs.
Den omständigheten att administrationen inte har uppfyllt sin skyldighet att skriftligen underrätta tjänstemannen om det beslut om lönegrad och klass som berör honom, befriar honom emellertid inte från att iaktta aktsamhet, särskilt som tjänstemannen faktiskt inte kunnat bortse från att det fattats ett beslut om hans slutgiltiga placering i lönegrad. Med tanke på det juridiska och faktiska sammanhanget i samband med att ett lönebesked mottas, kännetecknat av den omständigheten att den provanställde varskos om att ett beslut om slutgiltig placering i lönegrad skall komma till stånd, kan lönebeskedet dessutom anses underrätta tjänstemannen om att det skett en ändring av dennes personliga situation, med tanke på att den väsentliga ändringen av grundlönen och den retroaktiva ersättningen inte rimligen kan undgå en person som visar sådan aktsamhet som förväntas av en normalt vaksam tjänsteman. I ett sådant fall ankommer det på tjänstemannen att åtminstone fråga administrationen om orsaken till ändringen av hans grundlön och i förekommande fall be om att inom en rimlig tid få ut den fullständiga texten av det beslut som ligger till grund för denna ändring i syfte att i detalj ta del av innehållet i och motiven bakom den ifrågavarande handlingen, så att tjänstemannen kan tillvarata sin rätt att anföra klagomål. I detta avseende kan en tidsfrist på mer än fem månader från det att de första lönebeskeden – som åskådliggör den väsenligt ändrade grundlönen – mottogs på intet sätt anses rimlig även om sökanden, i god tro, antog att ett avtal skulle ingås med administrationen utan att klagomål anförs, eftersom förekomsten av ett sådant avtal i vilket fall inte fråntar tjänstemannen skyldigheten att beakta fristen för anförande av klagomål, som är tvingande.
(se punkterna 39–43 och 47–50)
Hänvisning till domstolen den 23 januari 1997 i mål C‑246/95, Coen, REG 1997, s. I‑403, punkt 21; förstainstansrätten den 16 mars 1993 i de förenade målen T‑33/89 och T‑74/89, Blackman mot parlamentet, REG 1993, s. II‑249, punkt 34; förstainstansrätten den 24 april 1996 i mål T‑6/94, A mot parlamentet, REGP 1996, s. I‑A‑191 och II‑555, punkt 52; förstainstansrätten den 24 mars 1998 i mål T‑232/97, Becret-Danieau m.fl. mot parlamentet, REGP 1998, s. I‑A‑157 och II‑495, punkterna 31 och 32; förstainstansrätten den 24 juni 2004 i mål T‑190/02, Österholm mot kommissionen, REGP 2004, s. I‑A‑197 och II‑877, punkt 32; förstainstansrätten den 16 februari 2005 i mål T‑354/03, Reggimenti mot parlamentet, REGP 2005, s. I‑A‑33 och II‑147, punkterna 38 och 39; och förstainstansrätten den 4 maj 2005 i mål T‑144/03, Schmit mot kommissionen, REGP 2005, s. I‑A‑101 och II‑465, punkt 146