Förslag till avgörande av generaladvokat Eleanor Sharpston föredraget den 22 november 2007

1 Originalspråk: engelska.

2 Dom av den 23 november 2004 i mål T-166/98 (REG 2004, s. II-3991).

3 Se punkterna 15 och 52 nedan.

4 EGT L 54, s. 1, i ändrad lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2144/82 av den 27 juli 1982 (EGT L 227, s. 1).

5 Frivillig destillation avsedd att avlägsna förutsett överskott av vin i syfte att förbättra priser.

6 Se hänvisning i fotnot 4.

7 EGT L 267, s. 16, i ändrad lydelse enligt kommissionens förordningar (EEG) nr 311/83 av den 7 februari 1983 (EGT L 36, s. 6) och (EEG) nr 2276/83 av den 9 augusti 1983 (EGT L 219, s. 9).

8 Se skäl 8 i förordningen.

9 Tredje stycket i artikel 9.2 har förklarats ogiltigt av domstolen eftersom varje överskridande av den tidsfrist inom vilken destillatören skall betala det lägsta uppköpspriset till producenten medför en total förlust av stöd. Se dom av den 27 juni 1990 i mål C-118/89, Lingenfelser (REG 1990, s. I-2637).

10 Rådets förordning (EEG) nr 352/78 av den 20 februari 1978 om tillgodoräknande av säkerheter, borgen och garantier som har ställts inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken och som har förverkats (EGT L 50, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 9, s. 173).

11 Händelserna i målet ägde naturligtvis rum långt före övergången till euro. Eftersom läsaren nu sannolikt har större kännedom om euro än ITL som värdeuppskattning, har jag angett motsvarande belopp i euro för att visa omfattningen av de belopp som är i fråga.

12 Förstainstansrätten har med rätta kommit fram till att betalningsmönstret omfattar två steg, nämligen destillatörens betalning av det lägsta uppköpspriset till producenten och interventionsorganets betalning av själva gemenskapsstödet till destillatören. Förstainstansrätten har emellertid senare i sin dom ofta använt begreppet gemenskapsstöd eller stöd avseende antingen dessa båda betalningar sammantaget eller, mer specifikt, betalning av det lägsta uppköpspriset. Jag har tillämpat samma användning, eftersom det framgår av sammanhanget vad som avses.

13 Det vill säga sökandena i förevarande mål samt ett annat vinkooperativ och ett vinkooperativkonsortium.

14 Av vad som kan utläsas av handlingarna i målet, måste detta ha varit deras huvudsakliga argument inför Italiens högsta domstol.

15 Enligt artikel 235 EG skall domstolen vara behörig att avgöra tvister om sådant skadestånd som avses i artikel 288 andra stycket EG. I detta stycke föreskrivs vad beträffar utomobligatoriskt ansvar att gemenskapen [skall] ersätta skada, som orsakats av dess institutioner eller av dess anställda under tjänsteutövning, i enlighet med de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar.

16 Punkterna 58–84 i förstainstansrättens dom.

17 Punkt 85.

18 Punkterna 109–110.

19 Dom av den 12 april 1984 i mål 281/82, Unifrex mot kommissionen (REG 1984, s. 1969), punkt 11.

20 Punkterna 87–88. Det skall erinras om att Tribunale civile di Roma i de tidigare nationella förfarandena vägrat att begära ett förhandsavgörande. Se ovan punkt 29.

21 Punkterna 115–117.

22 Se punkt 77 i domen.

23 Punkt 118.

24 Punkt 120.

25 Punkterna 131–133.

26 Punkterna 134–135, se punkterna 18 och 24 ovan.

27 Punkterna 136–139.

28 Punkt 142.

29 Se det rättsliga sammanhang som beskrivs i punkt 144 i förstainstansrättens dom.

30 Punkterna 143–147.

31 Dom av den 27 januari 1982 i de förenade målen 256/80, 257/80, 265/80, 267/80 och 5/81, Birra Wührer m.fl. mot rådet och kommissionen (REG 1982, s. 85), punkt 10.

32 Ibidem.

33 Kommissionen har hänvisat till förstainstansrättens beslut av den 16 april 1997 i mål T-20/94, Hartmann mot rådet och kommissionen (REG 1997, s. II-595), punkt 109 och följande punkter, och, avseende den tidigare Euratomstadgan för domstolen, domstolens beslut av den 18 juli 2002 i mål C-136/01 P, Autosalone Ispra dei Fratelli Rossi mot Europeiska atomenergigemenskapen (REG 2002, s. I-6565), särskilt punkterna 31 och 56.

34 Dom av den 7 november 1985 i mål 145/83, Adams mot kommissionen (REG 1985, s. 3539; svensk specialutgåva, volym 8, s. 327).

35 Se punkterna 139–140 i domen.

36 Dom av den 2 juni 1976 i de förenade målen 56/74–60/74, Kampffmeyer mot kommissionen och rådet (REG 1976, s. 711; svensk specialutgåva, volym 3, s. 103), punkt 6, av den 29 januari 1985 i mål 147/83, Binderer mot kommissionen (REG 1985, s. 257), punkt 19, och av den 14 januari 1987 i mål 281/84, Zuckerfabrik Bedburg mot rådet och kommissionen (REG 1987, s. 49), punkt 14.

37 Punkt 178 i förstainstansrättens dom.

38 Punkt 179.

39 Se fotnot 9 ovan.

40 Se exempelvis punkterna 11 och 13.

41 Se punkt 141 i förstainstansens dom.

42 Vilket kan utläsas i flera av de domar i vilka domstolen har godtagit kommissionens vägran av begäran om stöd som EUGFJ tillhandahåller på den grunden att de berörda medlemsstaterna inte har uppfyllt dessa villkor.

43 Även om det hade förelegat några tvivel om detta, är det viktigt att påpeka att kommissionen inte har ifrågasatt förstainstansrättens dom i sak på denna punkt. Det skulle följaktligen varken vara lämpligt eller för den delen förenligt med domstolens behörighet vid prövning av överklaganden att ifrågasätta förstainstansrättens tolkning av lagstiftningen.

44 Se punkt 26 ovan.

45 Se den ingående diskussionen angående huruvida skadeståndstalan var välgrundad i punkterna 151–172, särskilt punkterna 164–172. Det skall påpekas att kommissionen inte har överklagat förstainstansrättens dom i sak. Överklagandet avser endast vid vilken tidpunkt preskriptionsfristen började löpa.

46 Se punkterna 31–33 i förstainstansrättens dom.

47 Se punkt 89 i förstainstansrättens dom. Förstainstansrätten har i punkt 118 på ett övertygande sätt förklarat att sökanden faktiskt inte åtnjöt något effektivt rättsligt skydd inför de nationella domstolarna, en slutsats som det (mot bakgrund av tio års tvist inför de nationella domstolarna) är svårt att ifrågasätta. Det är emellertid inte självklart att detta nödvändigtvis skulle ha varit fallet om förfarandet hade inletts vid förstainstansrätten i stället för de nationella domstolarna.

48 Se domen i målet Birra Wührer (ovan fotnot 31), punkt 10.

49 Punkt 131.

50 Se generaladvokaten Darmons kommentarer i ett liknande sammanhang angående proportionaliteten av den sanktion som föreskrivs i den tredje underpunkten i artikel 9.2 i förordning nr 2499/82: Det är svårt att inte känna sig förvirrad när man konfronteras med denna underliga blandning av uttryckligen föreskrivna sanktioner och underförstådda sanktioner, och med de parallella huvudsakliga respektive underordnade skyldigheterna, vilka båda sanktioneras lika strängt genom en fullständig förverkan av stöd … (punkt 27 i Darmons förslag till avgörande i målet Lingenfelser (ovan fotnot 9)).

51 Se punkterna 30 och 32 ovan och punkt 107 nedan.

52 Se hänvisning i fotnot 34 ovan.

53 Nämligen överlämnandet av retuscherade fotostatkopior till personal vid Roches dotterbolag, vilket gjorde det möjligt för Roche att identifiera honom som den huvudmisstänkte i Roches anmälan till den schweiziska åklagarmyndigheten och vilket således ledde till att sökanden greps och att de schweiziska polismyndigheterna och domstolarna försågs med viktiga bevis mot honom.

54 Punkterna 50–51 i domen.

55 Se punkterna 30–32 ovan.

56 Den 16 februari 1996: se den ovan i punkt 34 nämnda punkten 38 i förstainstansrättens dom.

57 Se punkterna 39–40 i förstainstansrättens dom.

58 Det skall dock erinras om att sökandena var medvetna om risken att det belopp som härrörde från förverkan av säkerheten vid något tillfälle skulle betalas av AIMA till kommissionen och bokföras till förmån för EUGFJ. Deras hopp, i det nationella förfarandet, var att säkerheten inte skulle förverkas och/eller att den nationella domstolen skulle låta sig övertygas om att fatta ett annat beslut som skulle resultera i att de erhöll betalning av stödet. Jag godtar, av de skäl som jag har angett, att det objektivt sett var rimligt för sökandena att göra ett sådant försök. Däremot anser jag att talan om obehörig vinst mot AIMA snarare hade karaktären av ett sista förtvivlat försök.

59 Se punkterna 129–130 och punkt 149 i förstainstansrättens dom. Sökandenas exakta förlust kunde fastställas först efter att de, i egenskap av borgenärer med förmånsrätt, hade fått viss utdelning på sina obetalda fordringar mot DAI efter det att konkursförfarandet hade avslutats år 2000.