Förslag till avgörande av generaladvokat Paolo Mengozzi föredraget den 15 mars 2007

1 Originalspråk: italienska.

2 Förstainstansrättens dom av den 13 september 2005 i mål T-72/04, Hosman-Chevalier mot kommissionen (REG 2005, s. II-3265).

3 Den överklagade domen, punkt 1 i domslutet.

4 Förstainstansrätten ansåg inte att det var nödvändigt att pröva de andra två grunderna som svaranden hade åberopat och som avsåg en oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna och åsidosättandet av likabehandlingsprincipen.

5 Den överklagade domen, punkterna 27 och 28 i domskälen.

6 Den överklagade domen, punkt 29 i domskälen.

7 Den överklagade domen, punkt 40.

8 Den överklagade domen, punkterna 42-47 och 51 i domskälen samt punkt 1 i domslutet. Talan ogillades däremot i den del det i denna hänvisades till att det inte beviljades något dagtraktamente som också ifrågasatts av svaranden. Se punkt 52 i domskälen och punkt 2 i domslutet.

9 Förstainstansrättens dom av den 11 september 2002 i mål T-127/00, Nevin mot kommissionen (REGP, s. I-A-149 och s. II-781), punkt 51.

10 Förstainstansrättens dom av den 22 mars 1995 i mål T-43/93, Lo Giudice mot parlamentet (REGP 1995, s. I-A-57 och s. II-189), punkt 36.

11 Det skall erinras om att förstainstansrätten, i punkt 29 i domskälen i den överklagade domen, fastställde att [d]et statsbegrepp som föreskrivs i artikeln [endast] syftar ... på staten i egenskap av juridisk person och enda rättssubjekt enligt internationell rätt och dess regeringsorgan. I den följande punkten 40 angav förstainstansrätten att detta begrepp, i den mån det är möjligt, skall tolkas självständigt i förhållande till medlemsstaternas rätt.

12 Av skäl som jag skall ange i det följande anser jag inte att förevarande talan skall bifallas. Domstolen har således möjlighet att eventuellt slutgiltigt avgöra sakfrågan i målet.

13 Det är fråga om olika autonoma spanska regioner och, i klagandens fall i mål C-211/06 P, om en delstat.

14 Förstainstansrättens dom av den 30 mars 1993 i mål T-4/92, Vardakas mot kommissionen (REG 1993, s. II-357).

15 Se punkt 34 i domskälen i domen. Min kursivering. Förstainstansrätten drog denna slutsats efter att ha påpekat att den aktuella bestämmelsen ingår i en bestämmelse som omfattar tre nivåer, nämligen regeln på grundval av vilken utlandstillägget skall beviljas tjänstemän som inte är och som aldrig har varit medborgare i den stat där den institution vid vilken de har anställts ligger (första strecksatsen), undantaget, enligt vilket detta tillägg inte skall beviljas den tjänsteman som under referensperioden varaktigt varit bosatt eller arbetat på denna stats territorium (andra strecksatsen) och undantaget från undantaget, som medger att de förhållanden som följer av arbete som utförts för en annan stat eller internationell organisation neutraliseras (andra strecksatsen in fine).

16 Enligt artikel 4.1 b i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna skall utlandstillägget beviljas [t]jänstemän som är eller har varit medborgare i den stat inom vars territorium anställningsorten ligger, men som under 10 år innan de tillträdde tjänsten varaktigt var bosatta utanför den statens europeiska territorium av andra skäl än för att tjänstgöra i statlig tjänst eller i en internationell organisation.

17 Punkt 36 i domskälen i domen.

18 Punkt 37 i domskälen i domen.

19 Förstainstansrättens dom av den 30 juni 2005 i mål T-190/03, Olesen mot kommissionen (REG 2005, s. II-805).

20 Punkt 47 i domskälen i domen. Min kursivering.

21 Ett liknande resonemang har redan förts av generaladvokaten Darmon i hans förslag till avgörande i målet De Angelis mot kommissionen. I domstolens rättspraxis betecknas den aktuella bestämmelsen ofta som undantag.

22 Punkt 48.

23 Med andra ord är förutsättningen för att bevilja utlandstillägg enligt min mening inte den omständigheten att vederbörande inte är medborgare i den stat där anställningsorten ligger, utan snarare det förhållandet att det är en faktisk förflyttning som tjänstemannen gör när han träder i tjänst. En sådan tolkning synes dessutom ha stöd i artikel 4.1 b, enligt vilken även den tjänsteman som är medborgare i den stat där anställningsorten ligger under vissa omständigheter kan beviljas utlandstillägg.

24 För att binomet vanlig bestämmelse-undantagsbestämmelse eller binomet den bestämmelse från vilken undantag görsundantagsbestämmelse skall anses föreligga krävs att undantagsbestämmelsen medför andra följder i vissa fall (vilka i avsaknad av en undantagsbestämmelse regleras av den vanliga bestämmelsen) än vad som skulle följa av den vanliga bestämmelsen i samma fall. I förevarande fall har enligt den bestämmelse som förutsätts vara en vanlig bestämmelse den tjänsteman som under referensperioden varaktigt varit bosatt eller utövat sin huvudsakliga yrkesverksamhet i den stat där anställningsorten ligger (beskrivning av fallet) inte rätt till utlandstillägg (följd). I den bestämmelse som förutsätts vara en undantagsregel föreskrivs att förhållanden som följer av arbete som utförts för en annan stat (beskrivning av fallet) inte skall beaktas (följd). Den sistnämnda bestämmelsen får dock inte till följd att vissa fall undandras från tillämpningsområdet för den förstnämnda bestämmelsen, som skulle omfattas av den genom att dess fall regleras på ett annat sätt. Den tjänsteman som har utfört arbete för en annan stat under referensperioden har inte automatiskt rätt till utlandstillägg (en följd som skulle uppstå om det förevarande fallet inte omfattades av den vanliga bestämmelsen på grund av undantagsbestämmelsen), utan har endast rätt att vid beräkningen av referensperioden få den tid som tillbringats för att utföra denna verksamhet neutraliserad. Härav följer enligt min mening att det genom den aktuella bestämmelsen inte införs något undantag eller någon avvikelse från det villkor som anges i artikel 4.1 a andra strecksatsen, utan endast föreskrivs ett kriterium för tillämpningen av detta villkor.

25 Se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 31 maj 1988 i mål 211/87, Nuñez mot kommissionen (REG 1988, s. 2791).

26 Sektorn för sådant ekonomiskt stöd som beviljas inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken.

27 Det är fråga om ett förfarande som förstainstansrätten, från och med dom av den 8 mars 1990 i mål T-41/89, Schwedler mot parlamentet (REG 1990, s. II-79), konsekvent har följt. Se bland annat den rättspraxis som anges i punkt 48 i domen i målet Olesen mot kommissionen. I sitt förslag till avgörande i målet om överklagande av den ovannämnda domen kritiserade generaladvokaten motiveringen i denna fråga i förstainstansrättens dom. Se generaladvokatens förslag till avgörande i mål C-132/90 P, Schwedler mot parlamentet, där domstolen meddelade dom den 28 november 1991 (REG 1991, s. I-5745).

28 Se exempelvis domstolens dom av den 20 februari 1975 i mål 21/74, Airola mot kommissionen (REG 1975, s. 221), punkt 8, av den 9 oktober 1984 i mål 188/83, Witte mot parlamentet (REG 1984, s. 3465), punkt 8, av den 2 maj 1985 i mål 246/83, De Angelis mot parlamentet (REG 1985, s. 1253), punkt 13, och av den 24 juni 1987 i mål 61/85, Von Neuhoff von der Ley mot kommissionen (REG 1987, s. 2853), punkt 7, förstainstansrättens dom av den 28 september 1999 i mål T-28/98, J mot kommissionen (REGP 1999, s. I-A-185 och s. II-973), punkt 32, och av den 13 april 2000 i mål T-18/98, Reichert mot parlamentet (REGP 2000, s. II-309), punkt 25, samt domen i det ovannämnda målet Olesen mot kommissionen, punkt 44.

29 Domen i det ovan i fortnot 25 nämnda målet Nuñez mot kommissionen.

30 Domstolens dom av den 15 januari 1981 i mål 1322/79, Vutera mot kommissionen (REG 1981, s. 127), punkt 8, och domen i det ovannämnda målet De Angelis mot kommissionen, punkt 13, förstainstansrättens dom av den 11 september 2002 i mål T-127/00, Nevin mot kommissionen (REGP 2002, s. I-A-149 och s. II-781), punkt 50.

31 Även om den har motsatt innebörd ligger en motsvarande presumtion till grund för bestämmelsen i artikel 4.1 b. Se förstainstansrättens dom av den 27 september 2000 i mål T-317/99, Lemaître mot kommissionen (REGP 2000, s. I-A-191 och s. II-867), punkt 59.

32 Det finns anledning att i detta avseende påpeka att förstainstansrätten i dom av den 13 december 2004 i mål T-251/02, E mot kommissionen (REGP 2004, s. I-A-00359 och s. II-01643) uttalade sig om, och ogillade, en invändning om att artikel 4.1 a andra strecksatsen in fine är rättsstridig. Invändningen grundade sig just på påståendet att denna bestämmelse strider mot likabehandlingsprincipen. Klaganden yrkade att bestämmelsen om neutralisering skulle tillämpas på honom och gjorde gällande att han av det engelska advokatkontor med vilket han samarbetade hade utsänts för att under en del av referensperioden utföra sin yrkesverksamhet vid kontoret i Bryssel och att han inte hade skapat några varaktiga band med Belgien till följd av denna erfarenhet.

33 Det är dessutom nödvändigt att ange att den följande analysen, i överensstämmelse med vad som klargjorts ovan med hänsyn till föremålet för detta överklagande, inte omfattar definitionen i rättspraxis av begreppen stat och internationell organisation för tillämpningen av den ifrågavarande bestämmelsen.

34 Punkt 14 (ovan fotnot 28).

35 Min kursivering.

36 Se ovan fotnot 10.

37 Punkt 34 i domskälen. Inofficiell översättning av den franska texten av domen.

38 Inofficiell översättning av den franska texten av domen. Min kursivering. Enligt förstainstansrätten är en sådan tolkning för övrigt förenlig med institutionernas självständighet när det gäller den inre organisationen av deras arbete, som genom offentliga anbud tillåter dem att uppmana tredje man som inte tillhör deras hierarkiska struktur att erbjuda sina tjänster för att säkerställa att punktvisa arbeten verkställs.

39 Förstainstansrättens dom av den 14 december 1995 i mål T-72/94, Diamantaras mot kommissionen (REGP 1995, s. I-A-285 och s. II-865), punkt 52.

40 Förstainstansrättens dom av den 3 maj 2001 i mål T-60/00, Liaskou mot rådet (REGP 2001, s. I-A-107 och s. II-489), punkt 49.

41 Se ovan fotnot 9.

42 Förstainstansrätten drog denna slutsats efter att ha undersökt de förhållanden som rådde mellan det företag med vilket den tillfälliga anställningen ingåtts, den tillfälligt anställda och den person som arbetet gagnade enligt den belgiska rätten (se punkterna 53-57 i domskälen).

43 Se punkt 60 ovan.

44 Förutom bandet av hierarkisk underordning, som det här hänvisas till längre fram i texten, angav klaganden de omständigheter av vilka slutsatsen kunde dras om hans direkta förhållande till kommissionen, särskilt de rättsliga skyldigheter med avseende på den tillfälligt anställde som ålåg den person som arbetet gagnade, vissa formella aspekter avseende såväl det avtal som ingåtts mellan klaganden och det företag med vilket den tillfälliga anställningen ingåtts som de handlingar som detta företag lämnat till klaganden, ett visst antal förmåner för klaganden som kommissionen utfäste enligt de allmänna villkor som bifogats avtalet mellan kommissionen och företaget för den tillfälliga anställningen samt den omständigheten att klagandens namn hade godkänts av kommissionen.

45 Punkt 65 i domskälen. Inofficiell översättning av den franska texten av domen.

46 Punkt 50. Inofficiell översättning av den franska texten av domen.

47 Förstainstansrättens dom av den 13 september 2005 i mål T-283/03, Recale Langarica mot kommissionen (REGP s. I-A-235, REG 2005, s. II-1075), punkt 166 i domskälen.

48 Se punkterna 167 och 168 i domskälen i domen. Kriteriet direkt rättsligt band har dessutom åberopats i de domar som överklagats i mål som för närvarande är anhängiga vid domstolen och som anges i punkt 35 ovan.

49 Se domarna i de ovan i fotnot 39 respektive 40 nämnda målen Diamantaras mot kommissionen och Liaskou mot kommissionen.

50 Se punkterna 68 och 71 ovan.

51 Se punkt 34 i domskälen i domen.

52 Förstainstansrätten har endast klargjort att denna omständighet i sig inte räcker för att fastställa (eller för att för den händelse det saknas utesluta) ett direkt rättsligt band.

53 För en tillämpning av bestämmelsen om neutralisering på arbete som utförts vid ambassader, se domstolens dom av den 10 oktober 1989 i mål 201/88, Atala-Palmerini mot kommissionen (REG 1989, s. 3109), och domen i det ovannämnda målet Nuñez mot kommissionen. Se dessutom förstainstansrättens dom i det ovannämnda målet Olesen mot kommissionen, punkt 40.

54 I denna egenskap ligger enligt min mening den grundläggande skillnaden mellan svarandens situation och klagandens situation i det ovannämnda målet Nevin mot kommissionen, som kommissionen i sina inlagor vid ett flertal tillfällen har hänvisat till. Även om Michael Nevin var underkastad ledning och kontroll av den institution vid vilken han arbetade hade han formellt aldrig tillhört dennas personal och hade inte ställning som anställd vid denna institution enligt bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna eller andra texter som reglerar anställningsförhållandena vid gemenskapsinstitutionerna.