Förslag till avgörande av generaladvokat Niilo Jääskinen föredraget den 24 maj 2012

1 Originalspråk: franska.

2 EGT L 174, s. 1.

3 I detta förslag avses med begreppet medlemsstat Europeiska unionens medlemsstater, med undantag för Konungariket Danmark, i enlighet med artikel 1.3 i förordning nr 1206/2001.

4 EGT L 160, s. 37.

5 Det ska preciseras att endast artikel 176.1 i WBR, i dess version enligt lag av den 26 maj 2004 (Stb. 2004, nr 258), återges ordagrant i beslutet om hänskjutande och att de övriga utdrag ur WBR som anges nedan är hämtade från yttranden som inkommit till domstolen på nederländska, vars översättningar inte är officiella.

6 Hendrikus Cornelis Kortekaas, Kortekaas Entertainment Marketing BV, Kortekaas Pensioen BV, Dirk Robbard De Kat, Johannes Hendrikus Visch, Euphemia Joanna Bökkerink och Laminco GLD N-A.

7 Fortis NV har under förfarandet vid den nationella domstolen blivit Ageas NV.

8 Maurice Robert Josse Marie Ghislain Lippens, Gilbert Georges Henri Mittler och Jean Paul François Caroline Votron.

9 Skäl 5 omfattar standardhänvisningen till subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen, i enlighet med artikel 5.3 EU.

10 Se skäl 6 samt artikel 21.1 i förordning nr 1206/2001.

11 Den hänskjutande domstolen har hänvisat till domen av den 15 juni 1987, Aérospatiale (ILM 1987, s. 1021–1045; 482 U.S. 522, 1987), i vilken domstolen angav att denna konvention föreskriver förfaranden för bevisupptagning i en annan stat än den konventionsslutande staten som inte är uteslutande och obligatoriska utan fakultativa för de amerikanska domstolarna.

12 Den hänskjutande domstolen syftar på punkt 23 i dom av den 28 april 2005 i mål C-104/03, St. Paul Dairy (REG 2005, s. I-3481). Jag påpekar redan i detta skede att domen i nämnda mål inte avser tolkningen av förordning nr 1206/2001 utan av Brysselkonventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område i dess lydelse enligt konventionen om de nya medlemsstaternas tillträde (nedan kallad 1968 års Brysselkonvention).

13 Skäl 7 i förordning nr 1206/2001.

14 Denna förordning är enligt lydelsen i dess artikel 1.2 tillämplig såväl på rättsliga förfaranden som redan inletts i sak, såsom i förevarande mål vid den nationella domstolen, som på dem som endast övervägs.

15 Se punkt 40 och följande punkter i generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande i mål C-175/06, Tedesco (REG 2007, s. I-7929), där domstolen meddelade beslut den 27 september 2007.

16 I artikel 4.1 e i förordning nr 1206/2001 anges uttryckligen hörande av en person, vilket uttryck har en tillräckligt vid betydelse för att omfatta förhör med ett vittne som även är part i målet. Enligt punkt 8 i handledningen för tillämpning av förordningen om bevisupptagning, som upprättats av kommissionen i samråd med europeiska domstolsnätverket på området civilrätt och kommersiell rätt (nedan kallad handledningen) (en handling som finns tillgänglig på internet på webbplatsen http://ec.europa.eu/civiljustice/evidence/evidence_ec_guide_sv.pdf), avses bland annat förhör av vittnen, parter eller experter, upprättande av handlingar, kontroller, fastställande av de faktiska omständigheterna, rådfrågning av specialister på området familj eller barnets välmående.

17 Se skäl 2 i förordning nr 1206/2001.

18 Se definitionerna i artikel 2.1 i förordning nr 1206/2001.

19 Artikel 17.3 i nämnda förordning tillåter att den ansökande domstolen utser en medlem av den rättsliga personalen eller annan person, till exempel en expert, eller enligt de ovannämnda riktlinjerna en konsulär eller diplomatisk representant, i enlighet med lagstiftningen i den medlemsstat där den ansökande domstolen är belägen.

20 Angående det centrala organets och/eller den behöriga myndighetens uppgifter i den medlemsstat där bevisen ska tas upp, se artiklarna 3.1 och 3.3 i förordning nr 1206/2001.

21 Jag återkommer nedan (se punkt 50) till betydelsen av dessa båda begrepp.

22 I domen i målet St. Paul Dairy (ovan fotnot 12) anges i punkt 23: För övrigt skulle en framställan om vittnesförhör, under sådana omständigheter som dem i målet vid den nationella domstolen, kunna användas som ett medel att undgå en tillämpning av de bestämmelser som med samma garantier och verkningar för alla enskilda gäller för överföring och verkställande av framställningar från en domstol i en medlemsstat, och som syftar till att en bevisupptagning skall göras i en annan medlemsstat [se förordning nr 1206/2001].

23 Dom av den 22 december 2010 i mål C-491/10 PPU (REU 2010, s. I-14247) om tolkningen av rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000, nedan kallad förordning Bryssel II a (EUT L 338, s. 1). I punkt 67 i domen i detta mål anges att en domstol i en medlemsstat, när den beslutar att höra ett barn, i möjligaste mån och alltid med beaktande av barnets bästa ska använda alla de medel som den har till sitt förfogande enligt nationell processrätt, dels de instrument som finns att tillgå inom ramen för internationellt rättsligt samarbete, inklusive, i förekommande fall, de instrument som avses i förordning nr 1206/2001.

24 1968 års Brysselkonvention och förordning Bryssel IIa syftar, i motsats till förordning nr 1206/2001, till en likriktning av medlemsstaternas bestämmelser inom deras respektive tillämpningsområden, genom att uttryckligen förbjuda en fortsatt tillämpning av de nationella bestämmelserna, bland annat dem som gäller gränsöverskridande behörighet (se artikel 3 i nämnda konvention och artikel 6 i förordning Bryssel IIa). Vidare omfattar förordning nr 1206/2001 förfaranden inom områden som inte omfattas av dessa instrument (se avdelning I i nämnda konvention och artikel 1.3 i förordning Bryssel IIa).

25 Jag vill påminna om att beslutet i målet Tedesco (ovan fotnot 15), i vilket domstolen för första gången hade att tolka förordning nr 1206/2001, ledde till att målet avskrevs.

26 Dom av den 17 februari 2011 i mål C-283/09, Weryński (REU 2011, s. I-601), angående tolkningen av artiklarna 14 och 18 i nämnda förordning, vilka visserligen rör vittnesförhör men endast innebär att en ansökande domstol inte har skyldighet att till den anmodade domstolen betala ett förskott på ersättningen till det förhörda vittnet eller att återbetala denna ersättning.

27 Mina kursiveringar. Denna formulering användes redan i det ursprungliga utkastet till förordning nr 1206/2001 (se förarbetena, Förbundsrepubliken Tysklands initiativ inför antagandet av rådets förordning om samarbetet mellan medlemsstaternas domstolar i fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil och kommersiell natur (2000/C 314/01)).

28 Generaladvokaten Kokott har även, i punkt 43 i sitt förslag till avgörande i målet Tedesco (ovan fotnot 15), betecknat det genom förordning nr 1206/2001 inrättade systemet som mekanism för rättslig hjälp.

29 Ståndpunkt att jämföra med den som domstolen gav i punkt 67 i målet Aguirre Zarraga (ovan fotnot 23).

30 Denna precisering förekom inte i det ovannämnda ursprungliga förslaget till förordning nr 1206/2001.

31 Rapport från kommissionen till rådet, Europaparlamentet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om tillämpningen av rådets förordning (EG) nr 1206/2001 (KOM(2007) 769 slutlig, punkt 2.1). Kommissionen angav i den att förordningen har lett till enklare och snabbare bevisupptagning ... I vilken omfattning så har skett varierar dock betydligt mellan medlemsstaterna (punkt 2.12).

32 Studie angående tillämpningen av förordning nr 1206/2001, som kommissionen genomfört hos 11000 yrkesmän i 24 medlemsstater i vilka denna förordning är tillämplig. Resultatet av denna studie år 2007 anges på webbplatsen http://ec.europa.eu/civiljustice/publications/docs/final_report_ec_1206_2001_a_09032007.pdf.

33 Frågorna ska i princip formuleras av den ansökande domstolen i dess framställning av den begärda bevisupptagningen, enligt artikel 4.1 i förordning nr 1206/2001. Vidare har visserligen en företrädare för den domstolen rätt att närvara, med stöd av artikel 12.1 i nämnda förordning. Han eller hon får emellertid endast ingripa för att själv förhöra vittnena på ett interaktivt och oförberett sätt om den anmodade domstolen samtycker till detta (se ovannämnda handledning, punkterna 14 och 57).

34 Motiven för vägran är visserligen, enligt artikel 17.5 i förordning nr 1206/2001, begränsade. Det är emellertid, även om direkt bevisupptagning beviljas, möjligt att en domstol i den anmodade medlemsstaten kontrollerar vittnesförhöret och ingriper under dess förfarande, med tillämpning av artikel 17.4 andra stycket.

35 Det framgår av den ovan i fotnot 32 nämnda studien av tillämpningen av förordning nr 1206/2001 att den omständigheten att det är omöjligt att använda tvångsåtgärder i detta sammanhang i praktiken innebär en avsevärd begränsning av antalet fall då denna metod används (s. 95, punkt 4.1.11.1.2).

36 En domstol som dömer i mål av civil eller kommersiell natur får, för att tvinga en person att komma och vittna, använda sig av ekonomiska påtryckningsmedel (vite eller andra påföljder), eller vidta åtgärder för omhändertagande om domstolslandets lag tillåter dem.

37 Den domstol där talan har väckts i sak kan av en persons vägran att komma och vittna om de faktiska omständigheter som den skulle vittna om dra slutsatsen att dessa omständigheter inte har fastställts, vilket kommer att ligga till nackdel för den part som detta vittnesmål skulle tjäna.

38 I nederländsk rätt, se artikel 164.3 i WBR.

39 Jag utesluter de hypotetiska fall som anges i artikel 14.1 i förordning nr 1206/2001 i vilka en person åberopar en rätt att vägra eller ett förbud att avlägga vittnesmål, antingen enligt lagstiftning (exempelvis mot sin make eller maka) eller vid force majeure (såsom ett hälsotillstånd som gör det omöjligt för personen att förflytta sig).

40 Se punkt 19 och följande punkter i det förslag till avgörande som generaladvokaten Darmon presenterade den 25 maj 1988 i de förenade målen 89/85, 104/85, 114/85, 116/85, 117/85 och 125/85-129/85, Ahlström Osakeyhtiö m.fl. mot kommissionen, där domstolen meddelade dom den 27 september 1988 (REG 1988, s. 5193; svensk specialutgåva, volym 9, s. 651).

41 Den tyska regeringen gjorde vid förhandlingen gällande att en tysk domstol kunde förplikta en tysk medborgare bosatt i utlandet att uppfylla alla de skyldigheter som föreskrivs i dess nationella rätt. Den angav att detta följer av en medlemsstats suveräna offentliga makt som utövas över dess medborgare, eftersom de personliga band som följer av en nationalitet fortsätter att existera även när en person är bosatt i utlandet. Denna regering tillade att en tysk domstol som kallat en sådan medborgare att inställa sig vid denna skulle kunna hota medborgaren med tvångsåtgärder om han inte inställde sig och, för det fall giltiga skäl för frånvaro saknades, ålägga honom vite eller till och med fängelsestraff, samt preciserade att verkställandet av dessa tvångsåtgärder endast skulle ske inom det tyska territoriet.

42 Vägran att vidta en tvångsåtgärd, liksom avslag på en framställning om verkställande av en åtgärd för bevisupptagning, borde emellertid utgöra ett undantag eftersom syftet med förordning nr 1206/2001 är att underlätta upptagandet av bevis från en medlemsstat till en annan.

43 En sådan domstol som har att döma i mål av civilrättslig eller kommersiell natur som avses i förordning nr 1206/2001 får emellertid inte använda den offentliga makten utanför den medlemsstat som den tillhör, genom att vidta sådana materiella åtgärder som kräver statligt tvång, såsom att genom medverkan av polis hämta en part som är bosatt i en annan medlemsstat för att tvinga den att vittna inför denna domstol.