Förslag till avgörande av generaladvokat Paolo Mengozzi föredraget den 28 juni 2012

1 Originalspråk: italienska.

2 EUT L 399, s. 1.

3 Enligt uppgift från den nationella domstolen i punkt 8 i beslutet om hänskjutande innebär den tolkning av denna bestämmelse som Sąd Najwyższy (Polens Högsta domstol) gjorde i ett yttrande av den 5 april 1991 att skyldigheten att betala dröjsmålsränta är tidsbunden. Fordran förfaller nämligen till betalning när betalningsfristen har löpt ut och höjs sedan successivt för varje dag som gäldenären befinner sig i dröjsmål. En räntefordran uppstår således första dagen som dröjsmål föreligger och borgenären har rätt att separat kräva dröjsmålsränta för varje dag under dröjsmålet. Räntan anses som en periodisk och accessorisk förmån i förhållande till huvudfordran. I den polska rättsordningen är det tillåtet att kräva betalning av framtida ränta till dess att betalning sker och ett sådant krav kan framställas samtidigt som kravet avseende huvudfordran.

4 Denna fråga uppkom framför allt på grund av att borgenären inte hade angett det värde som tvisten rörde i polsk valuta (trots att det var nödvändigt för att beräkna den avgift som skulle erläggas), hade angett fel kod i fält 7 i formulär A avseende ränta utan att, genom lämpligt tecken, precisera den period som låg till grund för beräkningen av räntan och inte hade angett på vilka belopp ränta yrkades.

5 Såsom exempelvis har skett i artikel 7.3, avseende de påföljder som ska tillämpas om ansökan innehåller felaktiga uppgifter, i artikel 10.2, rörande konsekvenserna med avseende på den del av den ursprungliga fordran som den nationella domstolen inte har ansett uppfyller kraven för att utfärda ett betalningsföreläggande, i artikel 11.3, vilken ger den berörda personen rätt att använda något annat förfarande som finns tillgängligt även om dennes ansökan har avvisats, och i artikel 12.5, enligt vilken domstolen ska se till att gäldenären delges föreläggandet i överensstämmelse med nationell lagstiftning.

6 Samma mål omnämns även i skäl 9.

7 Detta även genom användning av standardformulär för handläggningen av förfarandet, enligt skälen 11 och 16.

8 Detta på grund av det ömsesidiga förtroendet för rättskipningen i medlemsstaterna, såsom anges i skäl 27.

9 Enligt skäl 5 syftar införandet av ett enhetligt europeiskt förfarande för indrivning av obestridda fordringar just till att förenkla och påskynda handläggningen av tvister om mindre värden.

10 Eftersom föreläggandet utfärdas på grundval av processuella bestämmelser som är gemensamma för medlemsstaterna och som har införts genom en förordning.

11 Jag instämmer följaktligen inte i det som den nationella domstolen har anfört i punkt 9 i motiveringen till sitt beslut om hänskjutande, nämligen följande: Om det antas att de inslag som fordran ska ha enligt artikel 4 i förordningen även ska gälla räntefordran skulle detta innebära att sökanden endast kan beviljas ränta för tidsperioden mellan det att fordran förföll till betalning och det att ansökan lämnades in. Om så är fallet måste Europeiska unionens domstol inte besvara den nationella domstolens övriga frågor.

12 Se särskilt punkterna 30 och 31 ovan.

13 Jag anser att det genom den aktuella förordningen har införts ett så kallat enkelt summariskt system (i vart fall potentiellt sett), det vill säga ett system där domstolarna utfärdar betalningsföreläggande utan att i sak bedöma huruvida det finns fog för ansökan (i andra system, så kallade bevisbaserade system, görs däremot en sådan kontroll och borgenären måste således inge bevis för sin fordran). I de enkla systemen kompenseras det uppenbart mindre omfattande skyddet av gäldenärens rättigheter av att det är ytterst enkelt för gäldenären att bestrida betalningsföreläggandet (utan att ens behöva ange skälen för detta).

14 Det rör sig om en bestämmelse som hänvisar till institutet affidavit (skriftlig förklaring under ed) som är typiskt för de rättsordningar som bygger på common law.

15 Om inte lagstadgad ränta automatiskt läggs till kapitalbeloppet enligt lagstiftningen i ursprungsmedlemsstaten, såsom föreskrivs i artikel 7.2 c i förordningen.