Förslag till avgörande av generaladvokat Sharpston föredraget den 24 september 2015

1 Originalspråk: engelska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, s. 6).

3 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (EUT L 199, s. 40).

4 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/103/EG av den 16 september 2009 om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet (EUT L 263, 2009, s. 11).

5 Konvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT 1978 L 304, s. 36). För en konsoliderad version, se EGT C 27, 1998, s. 1.

6 Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, s. 1) (nedan kallad Bryssel I-förordningen). Denna förordning är inte tillämplig på Danmark (Artikel 1.3).

7 Konvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (EGT L 266, 1980, s. 1).

8 Se skäl 6 i ingressen till både Rom I- och Rom II-förordningarna.

9 Se skäl 7 i ingressen till både Rom I- och Rom II-förordningarna.

10 Se skäl 40 i ingressen till Rom I-förordningen och artikel 23 i den förordningen. Se även skäl 35 i ingressen till Rom II-förordningen och artikel 27 i den förordningen.

11 Artikel 1.1.

12 Artikel 3.1.

13 De handlingar som domstolen förfogar över innehåller inte tillräckligt detaljerade upplysningar om de litauiska och tyska bestämmelser som reglerar obligatorisk motorfordons-försäkring för att jag ska kunna ge någon användbar kommentar angående den roll som artikel 7.4 kan spela.

14 Artikel 1.1.

15 Dessa bestämmelser omfattar emellertid inte sådana regresskrav som dem som uppkommer efter en trafikolycka.

16 Artikel 1.1. Se dom Vnuk, C‑162/13, EU:C:2014:2146.

17 Medlemsstaterna får, enligt artikel 5, föreskriva undantag för särskilda fysiska eller juridiska personer, offentliga eller privata, på vissa villkor. Ingenting i de handlingar som domstolen förfogar över tyder på att artikel 5 är relevant i de aktuella målen vid de hänskjutande domstolarna.

18 I beslutet om hänskjutande i mål C‑475/14 har den hänskjutande domstolen hänvisat till dom nr IV 279/08 av den 27 oktober 2010 från den tyska federala domstolen. Det målet rörde fordon som omfattades av tyska försäkringsavtal för vilka tyska försäkringsregler gällde. Detta skiljer sig från situationen i de här aktuella målen vid de hänskjutande domstolarna, vilka avser fordon som är registrerade utomlands och som omfattas av försäkringsavtal som utfärdats i en annan medlemsstat.

19 Se Haagkonferensen om internationell privaträtt och handlingar från den 11e sessionen 1968 (Del III, trafikolyckor s. 223).

20 Se skäl 12 i ingressen till direktivet.

21 Se skäl 26 i ingressen till direktivet.

22 Se skäl 7 i ingresserna till både Rom I- och Rom II-förordningarna. Se vidare dom ÖFAB, C‑147/12, EU:C:2013:490, punkt 28.

23 Se dom Brogsitter, C‑548/12, EU:C:2014:148, punkt 18 och där angiven rättspraxis.

24 Se dom Brogsitter, C‑548/12, EU:C:2014:148, punkt 19 och där angiven rättspraxis.

25 Se dom ÖFAB, C‑147/12, EU:C:2013:490 punkt 33 och där angiven rättspraxis.

26 Se vidare dom Brogsitter, C‑548/12, EU:C:2014:148, punkterna 20 och 21. Se även dom ÖFAB, C‑147/12, EU:C:2013:490 punkt 32 och där angiven rättspraxis.

27 Eventuellt genom uttryckligt val (artikel 3). Annars på grund av att tillhandahållaren av tjänsten (försäkringsbolaget) eller försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort i Litauen (artikel 4.1 b respektive 7.3 b). Det är även troligt att risken, vid den tidpunkt då avtalet slöts, befann sig i Litauen (artikel 7.3 a). När det gäller huruvida artikel 7.4 är relevant, se fotnot 13 ovan.

28 Den allmänna regeln enligt Bryssel I-förordningen är att talan ska väckas i den medlemsstat där svaranden har sin hemvist (artikel 2). Genom artikel 5.1 a i Bryssel I-förordningen införs en bestämmelse om särskild domstol som innebär ett undantag från denna allmänna bestämmelse, i vilken föreskrivs att talan mot den som har hemvist i en medlemsstat om talan avser avtal kan väckas i uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser.

29 Se punkt 43 ovan.

30 Se dom Česká spořitelna, C‑419/11, EU:C:2013:165, punkterna 46 och 47 samt där angiven rättspraxis. Se även mitt förslag till avgörande i det målet, Česká spořitelna, EU:C:2012:586, punkterna 43–45.

31 Se motiveringen till kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II), KOM(2003) 427 (slutlig), s. 26.

32 Se rapporten av M. Giuliano, professor, University of Milan, och P. Lagarde, professor, University of Paris I, om konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (EGT C 282, 1980, s. 1), artikel 13 (Subrogation).

33 Se punkt 60 ovan.

34 Se dom ÖFAB, C‑147/12, EU:C:2013:490 punkt 34 och där angiven rättspraxis.