Förslag till avgörande av generaladvokat Wahl föredraget den 25 januari 2018

1 Originalspråk: engelska.

2 EUT L 354, 2013, s. 22.

3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/147/EG av den 30 november 2009 om bevarande av vilda fåglar (EUT L 20, 2010, s.7).

4 Rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (EGT L 206, 1992, s. 7).

5 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/56/EG av den 17 juni 2008 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på havsmiljöpolitikens område (Ramdirektiv om en marin strategi) (EUT L 164, 2008, s. 19).

6 EUT L 143, 2004, s. 56.

7 Se artikel 3.1 i direktiv 92/43 där följande anges: Ett sammanhängande europeiskt ekologiskt nät av särskilda bevarandeområden skall inrättas under beteckningen Natura 2000. Detta nät, som skall bestå av områden med de livsmiljötyper som finns förtecknade i bilaga 1 och habitat för de arter som finns förtecknade i bilaga 2, skall göra det möjligt att bibehålla eller i förekommande fall återställa en gynnsam bevarandestatus hos de berörda livsmiljötyperna och arterna i deras naturliga utbredningsområde.

8 Dom av den 24 november 1993, Mondiet ( C‑405/92, EU:C:1993:906).

9 Dom av den 24 november 1993, Mondiet ( C‑405/92, EU:C:1993:906, punkterna 17–28). Se även generaladvokaten Gulmans förslag till avgörande i samma mål (EU:C:1993:822, punkterna 12–17). Dessa principer har också bekräftats i domstolens senare rättspraxis: se, exempelvis, dom av den 19 september 2002, Huber ( C‑336/00, EU:C:2002:509, punkt 33).

10 Se särskilt artiklarna 2.3, 4.1, 4.9 och skäl 13 i förordning nr 1380/2013.

11 Dom av den 14 juli 1976, Kramer m.fl. ( 3/76, 4/76 och 6/76, EU:C:1976:114).

12 Den principen infördes först i fördragen genom Europeiska enhetsakten i ovannämnda artikel 130r.2 i EEG-fördraget.

13 Dom av den 14 juli 1976, Kramer m.fl. ( 3/76, 4/76 och 6/76, EU:C:1976:114, punkterna 56–59).

14 Se dom av den 11 juni 2014, kommissionen/rådet, C‑377/12, EU:C:2014:1903, punkt 34 och där angiven rättspraxis.

15 Artikel 7.1 i) i förordning nr 1380/2013.

16 Artikel 7.2 a, b och c i förordning nr 1380/2013.

17 Undertecknad i Montego Bay den 10 december 1982, och trädde i kraft den 16 november 1994. Se rådets beslut 98/392/EG av den 23 mars 1998 om Europeiska gemenskapens ingående av Förenta nationernas havsrättskonvention av den 10 december 1982 och avtalet av den 28 juli 1994 om genomförande av del XI i denna konvention (EGT L 179, 1998, s. 1).

18 Se, särskilt, dom av den 24 november 1992, Poulsen och Diva Navigation ( C‑286/90, EU:C:1992:453, punkt 13), och dom av den 2 december 1992, kommissionen/Irland ( C‑280/89, EU:C:1992:481, punkt 24).

19 Se även skäl 25 i förordning nr 1380/2013.

20 Min kursivering.

21 Enligt fast rättspraxis krävs enligt proportionalitetsprincipen att unionsinstitutionernas rättsakter eller de rättakter som antas av medlemsstaterna när de agerar inom ramen för EU-rätten inte går utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med lagstiftningen i fråga, och när det finns flera lämpliga åtgärder att välja mellan ska den åtgärd som är minst betungande användas och vållade olägenheter inte får vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen. Se, exempelvis, dom av den 14 juni 2017, TofuTown.com ( C‑422/16, EU:C:2017:458, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

22 Sistnämnda omständighet bekräftades återigen under förhandlingen av den tyska regeringen.

23 Se skälen 2 och 3 i det direktivet.

24 Artikel 2.10 i det direktivet (min kursivering).

25 Den omständigheten att det är unionen som ger medlemsstaterna befogenhet att anta de åtgärder som avses i artikel 11.1 i förordning nr 1380/2013 blir ännu mer uppenbar om man jämför den tyska versionen av förordningen med andra språkversioner av densamma. Medan det i den tyska versionen talas om att die Mitgliedstaaten haben das Recht (artikel 1.1) och die Mitgliedstaaten … zu ermächtigen (skäl 25), anges till exempel i den engelska, den spanska, den franska och den italienska språkversionen uttryckligen att unionen bemyndigar medlemsstaternas att vidta åtgärder.