Förslag till avgörande av generaladvokat Yves Bot föredraget den 11 april 2019
1 Originalspråk: franska.
2 Först genom rådets akt av den 29 maj 2000 om att i enlighet med artikel 34 i fördraget om Europeiska unionen upprätta konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater (EGT C 197, 2000, s. 1) och protokollet upprättat av rådet i enlighet med artikel 34 i fördraget om Europeiska unionen, till konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater (EGT C 326, 2001, s. 2), och därefter genom rådets rambeslut 2003/577/RIF av den 22 juli 2003 om verkställighet i Europeiska unionen av beslut om frysning av egendom eller bevismaterial (EUT L 196, 2003, s. 45) och rådets rambeslut 2008/978/RIF av den 18 december 2008 om en europeisk bevisinhämtningsorder för att inhämta föremål, handlingar eller uppgifter som ska användas i straffrättsliga förfaranden (EUT L 350, 2008, s. 72).
3 Se skäl 5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området (EUT L 130, 2014, s. 1).
4 I linje med slutsatserna från Europeiska rådets toppmöte i Tammerfors den 15 och den 16 oktober 1999 och i linje med Europeiska rådets antagande av Stockholmsprogrammet – Ett öppet och säkert Europa i medborgarnas tjänst och för deras skydd (EUT C 115, 2010, s. 1) och i enlighet med artikel 82.1 FEUF, vilar direktiv 2014/41 på principen om ömsesidigt erkännande. Enligt skäl 38 är målet med texten ett ömsesidigt erkännande av beslut som fattats för inhämtande av bevis, och enligt artikel 1.2 i direktivet ska medlemsstaterna verkställa en utredningsorder på grundval av principen om ömsesidigt erkännande.
5 Nedan kallad stadgan.
6 Undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen).
7 Konvention av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna, undertecknad i Schengen (Luxemburg) den 19 juni 1990 (EGT L 239, 2000, s. 19).
8 Se fotnot 2 i detta förslag till avgörande.
9 DV nr 60 av den 5 augusti 1988.
10 DV nr 16 av den 20 februari 2018.
11 Nedan kallat avsnitt J.
12 Ytterligare information om dessa åtgärder finns på följande Internetadress: https://eur-lex.europa.eu/legal-content/EN/NIM/?uri=celex:32014L0041.
13 Det verkar som om denna synpunkt delas av den österrikiska regeringen och kommissionen.
14 Jag noterar ändå att enligt skäl 22 i direktivet har medlemsstaterna möjlighet att föreskriva ytterligare rättsmedel som är tillgängliga mot en utredningsorder.
15 Denna tolkning stöds av skäl 22 i direktiv 2014/41 som enligt domstolens praxis kan precisera rättsaktens innehåll (dom av den 11 juni 2015, Zh. och O. ( C-554/13, EU:C:2015:377, punkt 42). Härav följer enligt min mening att även om direktivet förpliktar medlemsstaterna att föreskriva rättsmedel som motsvarar dem som är tillgängliga mot åtgärder i ett inhemskt ärende, påverkar direktivet i princip dock inte – med förbehåll för iakttagandet av effektivitetsprincipen – medlemsstaternas behörighet att införa sådana rättsmedel för utredningsåtgärder som inskränker en grundläggande rättighet.
16 Hagueneau-Moizard, C., Gazin F. och Leblois-Happe J., Les fondements du droit pénal européen, Larcier, Bryssel, 2015, s. 55.
17 Enligt domstolen ankommer det på de nationella domstolarna att säkerställa att unionsrätten tillämpas fullt ut i samtliga medlemsstater och att säkerställa domstolsskyddet för enskildas rättigheter enligt unionsrätten (se dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) ( C-216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 50 och där angiven rättspraxis).
18 I detta avseende vill jag hänvisa till skäl 12 och artikel 1.4 i direktiv 2014/41. Detta krav ska särskiljas från unionens skyldighet att respektera de grundläggande rättigheterna vid genomförandet av den straffrättsliga behörigheten enligt fördraget.
19 I beslutet om hänskjutande preciserades det, efter redogörelsen av nationell rätt, att till följd av Europadomstolen domar, 26 juli 2007, Peev mot Bulgarien (CE:ECHR:2007:0726JUD006420901), och, 22 maj 2008, Iliya Stefanov mot Bulgarien (CE:ECHR:2008:0522JUD006575501), åtog sig Republiken Bulgarien att ändra den nationella lagstiftningen för att möjliggöra en efterföljande överprövning av en domstols beslut om husrannsakan och beslag på begäran av de personer som beslutet rör. Det framgår även av beslutet om hänskjutande att dessa ändringar ännu inte har antagits i bulgarisk rätt.
20 Det är riktigt att möjligheten att bestrida de sakliga skälen för en utredningsåtgärd inom straffrätten skiljer sig från möjligheten att begära ersättning för en skada som orsakats av sådana åtgärder. Det framgår dock av praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna att möjligheten att få ersättning för det fall en husrannsakan eller ett beslag har beslutats eller verkställts rättsstridigt utgör en väsentlig del av rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 i Europakonventionen. Vad gäller analysen av bulgarisk rätt, ska inte skadeståndstalans roll och betydelse underskattas, eftersom – såsom Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna framhöll – om det inte finns rättsmedel för att bestrida att en husrannsakan eller ett beslag är rättsstridigt, är möjligheten att väcka skadeståndstalan väsentlig (Europadomstolen, 22 maj 2008, Iliya Stefanov mot Bulgarien, (CE:ECHR:2008:0522JUD006575501, § 59), och, den 19 januari 2017, Posevini mot Bulgarien (CE:ECHR:2017:0119JUD006363814, § 84)).
21 Den hänskjutande domstolen har genom skrivelse informerat domstolen om införlivandet av direktivet och angav uttryckligen att artikel 18 i lagen om en europeisk utredningsorder visserligen föreskriver rättsmedel när det gäller de bulgariska myndigheternas verkställande av en europeisk utredningsorder som antagits av de rättsliga myndigheterna i en annan medlemsstat, men den föreskriver inte något rättsmedel i samband med att ett sådant beslut utfärdas.
22 Möjligheten att bestrida de sakliga skälen för utfärdandet av en utredningsorder enligt artikel 14 i direktiv 2014/41 och mer allmänt de garantier som föreskrivs i bestämmelsen är inte de enda garantier som unionslagstiftaren har infört. Således föreskrivs det i artikel 1.3 i direktivet att en misstänkt eller tilltalad person kan ge upphov till utfärdande av en utredningsorder inom ramen för rätten till försvar. Även om det i artikel 1.4 i direktivet erinras om att direktivet inte påverkar skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna, har dessutom olika skyldigheter, som åligger såväl den utfärdande staten som den verkställande staten, till syfte att säkerställa att de grundläggande rättigheterna respekteras. I artikel 6.1 a i direktiv 2014/41 föreskrivs särskilt att en utredningsorder endast får utfärdas om det är nödvändigt och proportionerligt med avseende på de förfaranden där ett sådant beslut kan fattas och med beaktande av den misstänkta eller tilltalade personens rättigheter. I artikel 6.3 i direktivet föreskrivs att om en verkställande myndighet har skäl att tro att förevarande villkor inte har uppfyllts, får den samråda med den utfärdande myndigheten om vikten av att verkställa utredningsordern. Efter samrådet får den utfärdande myndigheten besluta om att återkalla utredningsordern. Slutligen får den verkställande staten, enligt artikel 11 i direktivet, vägra att erkänna eller verkställa en order av olika skäl, bland annat på grund av att den strider mot principen ne bis in idem eller på grund av att den verkställande staten fullgör sina skyldigheter i fråga om de grundläggande rättigheterna.
23 I den franska språkversionen av avsnitt J preciseras följande: Veuillez indiquer si un recours a déjà été formé contre l’émission d’une décision d’enquête européenne .... På ett liknande sätt anges följande i den engelska språkversionen: Please indicate if a legal remedy has already been sought against the issuing of an EIO …. Det framgår däremot av den spanska språkversionen av avsnitt J att Sírvase indicar si ya se ha interpuesto algún recurso contra la emisión de la OEI .... Mina kursiveringar.
24 Se dom av den 29 april 2015, Léger ( C-528/13, EU:C:2015:288, punkt 35).
25 Till skillnad från exempelvis åtgärder som beslag och husrannsakan vilka kräver en överraskningseffekt för att vara effektiva och ska vara sekretessbelagda innan de genomförs.
26 Denna informationsskyldighet som åligger medlemsstaterna kommer även till uttryck i skäl 22 i direktiv 2014/41.
27 Jag vill här framhålla att enligt artikel 5.1 i direktiv 2014/41 ska utredningsordern, som återges i formuläret i bilaga A, fyllas i och undertecknas av den utfärdande myndigheten, som också ska intyga att innehållet är riktigt och korrekt. Vidare föreskrivs i artikel 16.2 a i direktivet att den verkställande myndigheten omedelbart och på valfritt sätt ska informera den utfärdande myndigheten om det är omöjligt att fatta ett beslut om erkännande eller verkställighet på grund av att det formulär som tillhandahålls enligt bilaga A är ofullständigt eller uppenbart felaktigt. Härav följer att formuläret i bilaga A i direktivet formaliserar utredningsordern och att de uppgifter som krävs däri syftar till att upplysa den verkställande staten om de begärda utredningsåtgärderna, om den utredning som de ingår i och om deras rättsliga grund.
28 Se Haagprogrammet för stärkt frihet, säkerhet och rättvisa i Europeiska unionen (EUT C 53, 2005, s. 1) (del III, punkt 3.2). Se, även, dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 35 och där angiven rättspraxis).
29 Se dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 36 och där angiven rättspraxis).
30 Dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 37 och där angiven rättspraxis).
31 I andra texter som nyligen antagits på området med frihet, säkerhet och rättvisa hänvisas det till en presumtion om att medlemsstaterna respekterar de grundläggande rättigheterna, som bland annat i skäl 34 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande (EUT L 303, 2018, s. 1).
32 Se Europadomstolen, 15 oktober 2013, Gutsanovi mot Bulgarien (CE:ECHR:2013:1015JUD003452910, § 67 och § 208–212), 16 februari 2016, Govedarski mot Bulgarien (CE:ECHR:2016:0216JUD003495712, § 38–40 och § 72–75), 31 mars 2016, Stoyanov m.fl. mot Bulgarien (CE:ECHR:2016:0331JUD005538810, § 114–116), och, 9 juni 2016, Popovi mot Bulgarien (CE:ECHR:2016:0609JUD003965111, § 49, 89 och 93). För fullständighetens skull vill jag påpeka att såsom framgår av förklaringarna avseende stadgan (EUT C 303, 2007, s. 17) bygger rätten till ett effektivt rättsmedel som garanteras i artikel 47 första stycket i stadgan på artikel 13 i Europakonventionen. Enligt artikel 52.3 i stadgan ska de rättigheter som erkänns i stadgan ha samma innebörd och räckvidd som i Europakonventionen och den omständigheten, som anges i förklaringarna avseende stadgan, att det unionsrättsliga skyddet är ännu mer omfattande, eftersom var och en har rätt att inför en behörig domstol använda sig av ett effektivt rättsmedel, saknar relevans i förevarande mål.
33 Se, analogt, rättspraxis om den europeiska arresteringsordern och, särskilt, dom av den 25 juli 2018, AJ (Arresteringsorder – Vittne) ( C-268/17, EU:C:2018:602, punkt 52), och dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 41).
34 Jag vill erinra om att med beaktande av Europadomstolens dom, 21 januari 2011, M. S. S. mot Belgien och Grekland (CE:ECHR:2011:0121JUD003069609, § 358, 360 och 367), är en sådan risk att fällas av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna långt ifrån att vara osäker, och risken togs i beaktande och på allvar av unionslagstiftaren genom artikel 11.1 f i direktiv 2014/41.
35 Se motivering till initiativet från Konungariket Belgien, Republiken Bulgarien, Republiken Estland, Konungariket Spanien, Republiken Österrike, Republiken Slovenien och Konungariket Sverige till Europaparlamentets och rådets direktiv om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området (dokument 9288/10 ADD 1, av den 3 juni 2010, som finns på följande Internetadress: https://data.consilium.europa.eu/doc/document/ST-9288–2010-ADD-1/fr/pdf) (s. 14).
36 Se, bland annat, dom av den 21 november 2018, Ayubi ( C‑713/17, EU:C:2018:929, punkt 37 och där angiven rättspraxis).