Förslag till avgörande av generaladvokat Henrik Saugmandsgaard Øe föredraget den 14 februari 2019

1 Originalspråk: franska.

2 Kommissionens förordning av den 17 juni 2014 genom vilken vissa kategorier av stöd förklaras förenliga med den inre marknaden enligt artiklarna 107 och 108 i fördraget (EUT L 187, 2014, s. 1). Genom denna förordning upphävdes kommissionens förordning (EG) nr 800/2008 av den 6 augusti 2008 genom vilken vissa kategorier av stöd förklaras förenliga med den gemensamma marknaden enligt artiklarna 87 och 88 i fördraget (EUT L 214, 2008, s. 3).

3 Rådets direktiv av den 27 oktober 2003 om en omstrukturering av gemenskapsramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet (EUT L 283, 2003, s. 51).

4 Den hänskjutande domstolen har förklarat att BBG 2011 först var avsedd att börja tillämpas den 1 januari 2011 men att det senare gjordes klart, i en dom av Verwaltungsgerichtshof (Förvaltningsdomstolen) och genom ändringsbeslut av den 29 augusti 2013, att BBG 2011 skulle tillämpas från och med den 1 februari 2011.

5 Dilly’s Wellnesshotel (C‑493/14, EU:C:2016:577).

6 Kommissionens beslut om den stödordning som Österrike har genomfört när det gäller återbetalning av energiskatt för naturgas och elektricitet under åren 2002 och 2003 (EUT L 190, 2005, s. 13).

7 Se dom av den 21 juli 2016, Dilly’s Wellnesshotel ( C‑493/14, EU:C:2016:577, punkt 39).

8 Se 4 § sjunde stycket i EAVG 2011, som anges i punkt 14 i detta förslag till avgörande.

9 Dom av den 8 november 2001 ( C‑143/99, EU:C:2001:598).

10 Dom av den 21 juli 2016 ( C‑493/14, EU:C:2016:577).

11 Dom av den 8 november 2001 ( C‑143/99, EU:C:2001:598).

12 Se punkt 27 och fotnot 6 i detta förslag till avgörande.

13 Även om återbetalningen teoretiskt kan vara till fördel för alla företag, ansåg kommissionen att den i verkligheten gynnar de företag som har en hög energiförbrukning i förhållande till värdet av sin nettoproduktion (se punkterna 45–55 i kommissionens nämnda beslut).

14 Se punkt 28 i detta förslag till avgörande.

15 Dom av den 21 juli 2016 ( C‑493/14, EU:C:2016:577, punkterna 30–52).

16 Se punkt 29 i detta förslag till avgörande.

17 Se punkt 29 i detta förslag till avgörande.

18 Jag vill också framhålla att Bundesfinanzgericht (Federala finansdomstolen) i de två beslut som nämns i punkterna 21 och 25 i detta förslag till avgörande ansåg att det, eftersom den aktuella stödordningen genomförts i strid med unionsrätten, är lämpligt att finna att denna stödordning aldrig trätt i kraft och att bevilja Dilly’s Wellnesshotel återbetalning av begärd skatt enligt den äldre stödordningen.

19 Artikel 59 i förordning nr 651/2014.

20 I artikel 2.14 definieras individuellt stöd enligt förordning nr 651/2014 som ett stöd för särskilda ändamål, och ett stöd till enskilda stödmottagare som beviljas på grundval av en stödordning.

21 Se punkt 66 i detta förslag till avgörande.

22 I fråga om punkt 3 i denna artikel, som åberopats av Dilly’s Wellnesshotel, vill jag framhålla att denna bestämmelse pekar på ett undantag från anmälningsskyldigheten för varje individuellt stöd som beviljats före den 1 januari 2015 enligt förordning nr 800/2008, som var den tidigare allmänna förordningen om kategorier av undantag. Denna övergångsbestämmelse är förbunden med artikel 44.3 i förordning nr 800/2008, enligt vilken vid utgången av förordningen de stödordningar som den undantar fortsätter att dra fördel av detta undantag under en anpassningsperiod om sex månader, det vill säga fram till den 31 december 2014. Därför innehåller artikel 58.3 i förordning nr 651/2014, för perioden mellan den 1 juli 2014 och den 31 december 2014, ett undantag för stöd som beviljats enligt förordning nr 800/2008. Även om dessa stödåtgärder inte är undantagna enligt förordning nr 651/2014, som gäller från den 1 juli 2014, utgör de ändå enligt artikel 58.3 ett undantag fram till den 31 december 2014. Av detta följer, med hänsyn till att EU-domstolen i domen Dilly’s Wellnesshotel ( C‑493/14, EU:C:2016:577) ansåg att stödordningen inte var undantagen från anmälningsskyldigheten enligt förordning nr 800/2008, att artikel 58.3 i förordning nr 651/2014 inte är relevant i detta fall.

23 Jag vill framhålla att artikel 17.1 b och artikel 17.3 i direktiv 2003/96 också ger medlemsstaterna en möjlighet att tillämpa skattelättnader i andra situationer, som dock inte är relevanta i detta fall.

24 Denna artikel anger att medlemsstaterna har möjlighet att bevilja nedsättningar av skattenivån enligt direktivet i form av partiell återbetalning av skattebeloppet. Dessutom anges i artikel 6 b i direktiv 2003/96 att skattelättnaderna även kan beviljas i form av en differentierad skattenivå.

25 Jag utgår härvid från principen att man bör förstå värdet av nettoproduktionen i 1 § första stycket EAVG 2011 som mervärdet enligt artikel 17.1 a i direktiv 2003/96.

26 Se dom av den 18 januari 2017, IRCCS – Fondazione Santa Lucia ( C‑189/15, EU:C:2017:17, punkterna 45–52).

27 Däremot fastställer artikel 4 i förordningen trösklar för underrättelser vid flera andra stödtyper, för vilka artikel 5.2 d är relevant under förutsättning att dessa stöd har beviljats i form av skattefördelar. När det gäller de nu aktuella stöden vill jag framhålla att det stödbelopp som ska beviljas enligt denna stödordning beror på det berörda företagets energiförbrukning, och förordning nr 651/2014 innefattar därför inte någon gräns för detta belopp.

28 Stöden i form av nedsättning av miljöskatter reglerades av artikel 25 i förordning nr 800/2008. Enligt denna artikel är de stödordningar som uppfyller villkoren i direktiv 2003/96 befriade från anmälningsskyldighet, under förutsättning att de som åtnjuter stöd betalar skatt minst på miniminivån inom gemenskapen enligt direktiv 2003/96 och att nedsättningarna av skatt beviljas för perioder om högst tio år.

29 Se bland annat skäl 3–5 i förordning nr 651/2014.

30 Se också fotnot 27 i detta förslag till avgörande.