Tribunalens dom (åttonde avdelningen) den 25 september 2018

I mål T‑238/17,

TRIBUNALEN (åttonde avdelningen), sammansatt av ordföranden A.M. Collins samt domarna M. Kancheva och G. De Baere (referent), justitiesekreterare: handläggaren M. Marescaux,

med beaktande av överklagandet som inkom till tribunalens kansli den 25 april 2017,

med beaktande av EUIPO:s svarsskrivelse som inkom till tribunalens kansli den 30 juni 2017,

med beaktande av intervenientens svarsskrivelse som inkom till tribunalens kansli den 12 juni 2017,

med beaktande av tribunalens skriftliga frågor till rättegångsdeltagarna, och rättegångsdeltagarnas svar på dessa frågor som inkom till tribunalens kansli den 13 och den 20 februari 2018,

efter förhandlingen den 15 mars 2018,

följande

Dom

Bakgrund till tvisten

Parternas yrkanden

Rättslig bedömning

Rättegångskostnader

1 Den 31 augusti 2005 fick Gugler GmbH, Alexander Guglers rättsliga föregångare, följande EU-figurmärke (nedan kallat det omstridda varumärket) registrerat hos Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) under nr 3324902:

2 Registreringsansökan hade getts in den 25 augusti 2003.

3 De varor och tjänster för vilka det omstridda varumärket registrerades omfattas av klasserna 6, 17, 19, 22, 37, 39 och 42 i Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistrering av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg, och motsvarar för var och en av dessa klasser följande beskrivning:

4 Den 15 december 2009 registrerade EUIPO den licens för användning av det omstridda varumärket som klaganden beviljat Gugler GmbH.

5 Den 17 november 2010 inkom intervenienten, Gugler France, med en ansökan om ogiltighetsförklaring av det omstridda varumärket för samtliga de varor och tjänster som varumärket omfattade. Till stöd för ansökan åberopades dels varumärkesinnehavarens onda tro vid ingivandet av registreringsansökan i den mening som avses i artikel 52.1 b i rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om EU-varumärken (EUT L 78, 2009, s. 1) (nu artikel 59.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken (EUT L 154, 2017, s. 1)), dels intervenientens firma som påstås ge vederbörande rätt, enligt fransk rätt, att förbjuda användningen av det omstridda varumärket i den mening som avses i artikel 53.1 c i förordning nr 207/2009 (nu artikel 60.1 c i förordning 2017/1001) jämförd med artikel 8.4 i samma förordning (nu artikel 8.4 i förordning 2017/1001).

6 Det intervenerande bolaget bildades i januari 2002 och registrerades den 7 februari 2002 i handels- och bolagsregistret i Besançon (Frankrike) under firman Gugler France. Det framgår av detta register, liksom av artikel 2 i bolagsordningen, att föremålet för intervenientens verksamhet är inköp, handel, försäljning och installation av portar i byggnader och detta medelst alla tänkbara metoder och förfaranden.

7 Genom beslut av den 21 december 2011 biföll EUIPO:s annulleringsenhet ansökan om ogiltighetsförklaring med avseende på samtliga varor och tjänster som omfattas av det omstridda varumärket med stöd av artikel 53.1 c i förordning nr 207/2009.

8 Den 16 februari 2012 överklagade klaganden annulleringsenhetens beslut.

9 Den 26 augusti 2013 skedde en partiell förnyelse av registreringen av det omstridda varumärket på begäran av klaganden. Förnyelsen var begränsad till de varor och tjänster i klasserna 19, 37 och 42 som avses ovan i punkt 3. Den partiella förnyelsen offentliggjordes i Bulletinen för gemenskapsvarumärken nr 167/2013 av den 4 september 2013.

10 I beslut av den 16 oktober 2013, i ärende R 356/2012–4, upphävde EUIPO:s fjärde överklagandenämnd annulleringsenhetens beslut och avslog ansökan om ogiltighetsförklaring.

11 Den 18 december 2013 överklagade intervenienten det beslut som hade fattats av EUIPO:s fjärde överklagandenämnd till tribunalen.

12 Genom dom av den 28 januari 2016 i målet Gugler France mot harmoniseringskontoret – Gugler (GUGLER) ( T-674/13, ej publicerad, EU:T:2016:44) ogiltigförklarade tribunalen detta beslut. Den slog fast att överklagandenämnden hade åsidosatt motiveringsskyldigheten enligt artikel 75 i förordning nr 207/2009 (nu artikel 94 i förordning nr 2017/1001) dels vid prövningen av ogiltighetsgrunden i artikel 53.1 c i förordning nr 207/2009, jämförd med artikel 8.4 i samma förordning, dels vid prövningen av ogiltighetsgrunden i artikel 52.1 b i förordning nr 207/2009.

13 Genom beslut av den 6 juni 2016 hänvisade presidiet för EUIPO:s överklagandenämnder ärendet till första överklagandenämnden för att denna skulle anta ett nytt beslut, med referensnummer 1008/2016–1, i enlighet med artikel 65.6 i förordning nr 207/2009 (nu artikel 72.6 i förordning nr 2017/1001).

14 Genom beslut av den 31 januari 2017 (nedan kallat det angripna beslutet) avslog EUIPO:s första överklagandenämnd överklagandet av annulleringsenhetens beslut och fann att ansökan om ogiltighetsförklaring av det omstridda varumärket skulle bifallas med stöd av artikel 53.1 c i förordning nr 207/2009, jämförd med artikel 8.4 i samma förordning.

15 Överklagandenämnden konstaterade att det äldre kännetecken som ansökan om ogiltighetsförklaring grundade sig på var intervenientens firma, Gugler France. Den ansåg att villkoren i artikel 8.4 i förordning nr 207/2009 var uppfyllda. För det första fann överklagandenämnden nämligen att det äldre kännetecknet användes i näringsverksamhet i mer än bara lokal omfattning. Överklagandenämnden slog i detta hänseende fast att den bevisning som intervenienten hade inkommit med, bland annat kopior av bolagets årsrapport för åren 2002 och 2003 samt fakturor, räckte för att visa att bolaget, under sin firma, utövade verksamhet med anknytning till den verksamhet för vilken bolaget hade bildats, före den tidpunkt då ansökan om registrering av det omstridda varumärket gavs in och att detta skedde i mer än bara lokal omfattning. För det andra konstaterade överklagandenämnden att intervenienten hade förvärvat rättigheterna till kännetecknet den dag då bolaget registrerades i handels- och bolagsregistret, som är den relevanta tidpunkten enligt artikel L. 210–6 i den franska handelslagen, i detta fall den 7 februari 2002, det vill säga före ingivandet av ansökan om registrering av det omstridda varumärket. Överklagandenämnden konstaterade för det tredje att enligt artikel L. 711–4 i den franska lagen om immateriella rättigheter, som låg till grund för ansökan om ogiltighetsförklaring, ger intervenientens firma det bolaget rätt att förbjuda användningen av ett yngre varumärke, om det föreligger en risk att allmänheten förväxlar firman och varumärket.

16 Vidare fann överklagandenämnden att omsättningskretsen bestod av franska slutkonsumenter och fackmän som visar prov på en hög grad av uppmärksamhet. Den bedömde att de varor och tjänster som omfattas av det omstridda varumärket och den verksamhet som skyddas av det äldre kännetecknet var identiska eller av liknande slag, samt att det omstridda varumärket och det äldre kännetecknet liknade varandra i hög grad. Överklagandenämnden fann att det förelåg en risk för förväxling och slöt sig därav till att de villkor som uppställs i fransk lagstiftning för att förbjuda användning av det omstridda varumärket var uppfyllda.

17 Slutligen fann överklagandenämnden att villkoret för tillämpning av rättighetsförlust till följd av passivitet, som föreskrivs i artikel 54.2 i förordning nr 207/2009 (nu artikel 61.2 i förordning nr 2017/1001), det vill säga att intervenienten hade känt till användningen av det omstridda varumärket i Frankrike sedan fem år tillbaka och att bolaget hade tolererat denna användning, inte var uppfyllt.

18 Klaganden har yrkat att tribunalen ska

19 EUIPO och intervenienten har yrkat att tribunalen ska

20 Klaganden har anfört tre grunder till stöd för sitt överklagande. Den första grunden avser åsidosättande av principen om god förvaltningssed. Den andra grunden gäller åsidosättande av artikel 8.4 i förordning nr 207/2009 och är uppdelad i två delar, varav den första avser en felaktig bedömning från överklagandenämndens sida vad gäller villkoren för tillämpningen av artikel 8.4 i förordning nr 207/2009, och den andra en felaktig bedömning av risken för förväxling. Genom den tredje grunden görs det gällande att artikel 54.2 i samma förordning har åsidosatts.

21 Av processekonomiska skäl och med beaktande av de särskilda omständigheterna i det aktuella fallet, kommer tribunalen att pröva den andra delen av den andra grunden som avser en felaktig bedömning av förväxlingsrisken.

22 Enligt artikel 53.1 c i förordning nr 207/2009 ska ett EU-varumärke efter ansökan till EUIPO förklaras ogiltigt om det finns en sådan äldre rättighet som avses i artikel 8.4 i den förordningen och kraven i den punkten är uppfyllda. Efter invändning från innehavaren av ett icke registrerat varumärke eller av ett annat tecken som används i näringsverksamhet i mer än bara lokal omfattning, får det varumärke som ansökan avser, enligt artikel 8.4 i förordning nr 207/2009, inte registreras om och i den mån det finns en tillämplig nationell lagstiftning om detta tecken enligt vilken rätten till tecknet har förvärvats före tidpunkten för ansökan om registrering av EU-varumärket och tecknet ger innehavaren rätt att förbjuda användning av ett yngre varumärke.

23 De två första villkoren, det vill säga villkoren avseende det åberopade kännetecknets användning och den därtill relaterade omfattningen, innebärande att det krävs mer än användning i lokal omfattning, följer av lydelsen i artikel 8.4 i förordning nr 207/2009 och ska därför tolkas mot bakgrund av unionsrätten. I förordning nr 207/2009 föreskrivs således enhetliga normer beträffande användningen av kännetecken och deras omfattning, vilka är förenliga med de principer som ligger till grund för det system som införts genom denna förordning (dom av den 24 mars 2009, Moreira da Fonseca/harmoniseringskontoret – General Óptica (GENERAL OPTICA), T-318/06–T-321/06, EU:T:2009:77, punkt 33).

24 Det framgår däremot av uttrycket om och i den mån det finns … tillämplig nationell lagstiftning om detta tecken att de två andra villkoren, som därefter anges i artikel 8.4 a och b i förordning nr 207/2009, är villkor som föreskrivs i förordningen, men som till skillnad från de föregående villkoren ska bedömas med beaktande av kriterier som föreskrivs i den nationella rätt som gäller för det åberopade kännetecknet. Hänvisningen till den nationella rätt som gäller för det åberopade kännetecknet grundar sig på erkännandet i förordning nr 207/2009 av möjligheten att mot ett EU-varumärke åberopa kännetecken som står utanför systemet för EU-varumärken. Det är således endast med stöd av den nationella rätt som gäller för det åberopade kännetecknet som det kan slås fast huruvida det åberopade kännetecknet är äldre än EU-varumärket och om det kan motivera ett förbud mot användningen av ett yngre varumärke (dom av den 24 mars 2009, GENERAL OPTICA, T-318/06–T-321/06, EU:T:2009:77, punkt 34, och dom av den 18 september 2015, Federación Nacional de Cafeteros de Colombia/harmoniseringskontoret – Accelerate (COLOMBIANO COFFEE HOUSE), T-359/14, ej publicerad, EU:T:2015:651, punkt 24).

25 I förevarande fall konstaterade överklagandenämnden att intervenienten hade åberopat artikel L. 711–4 i den franska lagen om immateriella rättigheter, samt bevisning till styrkande av hur denna lagstiftning tillämpades. Överklagandenämnden angav att intervenienten hade lämnat in en kopia av en dom som meddelats den 24 november 1999 av Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike) i ett mål mellan å ena sidan en fransk firma, och å andra sidan en yngre firma och yngre varumärken. I denna dom hade Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris) slagit fast att ett intrång i eller ett skadande av firman genom återgivning eller efterbildning utgjorde illojal konkurrens om det hade visats att det förelåg en risk för förväxling och att skyddet enligt artikel L 711–4 i den franska lagen om immateriella rättigheter förutsatte att det förelåg en risk för förväxling. Överklagandenämnden fann att det framgick av denna bestämmelse och av dess tillämpning att villkoret för intervenientens möjlighet att förbjuda användningen av det omstridda varumärket på grundval av dess firma, var att det förelåg en risk för förväxling.

26 Överklagandenämnden fann att begreppet risk för förväxling i fransk rätt inte skilde sig från det som gäller enligt unionsrätten, då detta förutsatte att det förelåg en likhet dels mellan de varor och tjänster som omfattades av det omstridda varumärket och den verksamhet som skyddades av det äldre kännetecknet, dels mellan de motstående kännetecknen. Överklagandenämnden kunde således föra ett resonemang i analogi med kriterierna för tillämpningen av artikel 8.1 i förordning nr 207/2009 (nu artikel 8.1 i förordning nr 2017/1001).

27 Det framgår av lydelsen i artikel 8.1 b i förordning nr 207/2009 att om innehavaren av ett äldre varumärke invänder ska det varumärke som ansökan gäller inte kunna registreras om det – på grund av att det är identiskt med eller liknar det äldre varumärket och de varor eller tjänster som omfattas av varumärkena är identiska eller är av liknande slag – föreligger en risk att allmänheten förväxlar dem inom det område där det äldre varumärket är skyddat.

28 Enligt fast rättspraxis föreligger risk för förväxling om det finns risk för att allmänheten kan tro att de aktuella varorna eller tjänsterna kommer från samma företag eller från företag med ekonomiska band. Det framgår av samma rättspraxis att det vid prövningen av huruvida det föreligger risk för förväxling ska göras en helhetsbedömning utifrån hur omsättningskretsen uppfattar kännetecknen och varorna eller tjänsterna mot bakgrund av samtliga faktorer som är utmärkande för det enskilda fallet, särskilt samspelet mellan känneteckenslikheten och varu- eller tjänsteslagslikheten (se dom av den 9 juli 2003, Laboratorios RTB/harmoniseringskontoret – Giorgio Beverly Hills (GIORGIO BEVERLY HILLS), T-162/01, EU:T:2003:199, punkterna 30–33 och där angiven rättspraxis).

29 Klaganden har gjort gällande att han fram till oktober 2009 bedrev sin verksamhet i nära kommersiellt samarbete med intervenienten, och att de varor som intervenienten saluförde kom från det företag som innehade det omstridda varumärket, och därefter från det företag som hade en licens för det varumärket, nämligen – i båda fallen – Gugler GmbH. De fönster som det intervenerande företaget sålde marknadsförde det såsom fönster tillverkade i Maxdorf (Tyskland), vilket är den stad där Gugler GmbH har sitt säte. Klaganden har konstaterat att under den period då det intervenerande företaget saluförde varorna från Gugler GmbH i Frankrike, angav det att varorna hade tyskt ursprung. Omsättningskretsen kan därför inte ha vilseletts beträffande produkternas ursprung och det föreligger inte någon risk för förväxling.

30 Slutligen har klaganden anfört att det efter att affärsrelationen mellan Gugler GmbH och intervenienten hade upphört år 2010 inte längre förelåg någon risk för förväxling, eftersom intervenienten hade ändrat sin firma, gjorde sina inköp hos en annan tysk fönstertillverkare och inte längre saluförde varorna under varumärket GUGLER.

31 Det datum som ska beaktas vid bedömningen av risken för förväxling är den dag då ansökan om registrering av det omstridda varumärket gavs in, det vill säga den 25 augusti 2003.

32 Det betyder att klagandens argument att det inte förelåg någon risk för förväxling till följd av att affärsrelationen mellan Gugler GmbH och intervenienten upphörde år 2010 är verkningslöst och ska underkännas.

33 Dock ska det undersökas huruvida de ekonomiska band som, vid tiden för ingivandet av ansökan om registrering av det omstridda varumärket, förelåg mellan å ena sidan innehavaren av det omstridda varumärket och å andra sidan den part som har ansökt om ogiltighet hindrar att det ska kunna anses vara fråga om risk för förväxling.

34 Överklagandenämnden ansåg att, även om det antas att omsättningskretsen visar prov på en hög grad av uppmärksamhet, måste det faktum att de motstående kännetecknens särskiljande beståndsdelar var identiska med varandra anses väga upp den omständigheten att likheten mellan vissa av de varor och tjänster som omfattas av det omstridda varumärket och den verksamhet som skyddas av det äldre kännetecknet var liten. Överklagandenämnden bedömde att de konsumenter som hade exponerats för företagets firma när det gäller portar i byggnader rimligen trodde att likadana eller liknande portar, liksom därmed sammanhängande isoleringsprodukter, som salufördes i Frankrike under varumärket GUGLER, hade samma kommersiella ursprung. Därmed drog överklagandenämnden slutsatsen att det förelåg risk för förväxling.

35 I det överklagade beslutet avslog överklagandenämnden klagandens argument angående den omständigheten att intervenienten och Gugler GmbH ingick i ett distributionsnät. Nämnden ansåg att det inte fanns några bevis för att distributionsavtalet var känt för allmänheten och att den omständigheten att produkter som tillverkats i Tyskland säljs i Frankrike under varumärket GUGLER inte gav Gugler GmbH någon rätt till detta varumärke i Frankrike, eftersom det enligt fransk rätt inte förhåller sig så att användning av ett varumärke ger upphov till ensamrätt till detta.

36 Det ska erinras om att det vid tidpunkten för ingivandet av ansökan om registrering av det omstridda varumärket, den 25 augusti 2003, förelåg en affärsrelation mellan intervenienten och Gugler GmbH, som då var innehavare av det omstridda varumärket. Intervenienten var nämligen återförsäljare i Frankrike av Gugler GmbH:s varor. Deras affärsrelation gick tillbaka till år 2000, då intervenienten fortfarande hette PK Fermetures. Gugler GmbH innehade, sedan juli 2002, 498 andelar av aktiekapitalet i intervenienten.

37 Dessutom bildade Gugler GmbH år 2003, tillsammans med ett antal franska samarbetspartner, varav vissa hade varit med om att grunda det intervenerande företaget, bolaget Gugler Europe, som sedan den 28 augusti 2003 har varit innehavare av det franska figurmärket GUGLER. Gugler Europe har utfärdat en licens för varumärket till intervenienten.

38 Den fråga som uppkommer i det aktuella fallet är huruvida det faktum att det vid tiden för ingivandet av ansökan om registrering av det omstridda varumärket förelåg ett ekonomiskt band mellan innehavaren av det omstridda varumärket och den som ansökt om ogiltighetsförklaring, utgör hinder för att det ska anses vara fråga om risk för förväxling. En sådan risk definieras som en risk för att allmänheten kan tro att de aktuella varorna eller tjänsterna kommer från samma företag eller från företag med ekonomiska band.

39 Syftet med att konstatera att det föreligger en risk för förväxling är att skydda varumärkets ursprungsangivelsefunktion genom att göra det möjligt att invända mot registreringen av ett varumärke eller att ansöka om ogiltighetsförklaring av ett varumärke, om det föreligger en risk för att konsumenten vilseleds vad gäller de aktuella varornas eller tjänsternas ursprung, i den felaktiga tron att de varor och tjänster som omfattas av de motstående kännetecknen kommer från samma företag eller från företag med ekonomiska band.

40 Varumärkets grundläggande funktion är att, i fråga om en vara eller tjänst som bär ett visst varumärke, garantera konsumenten eller slutanvändaren varans eller tjänstens ursprung, så att det är möjligt att utan risk för förväxling särskilja denna vara eller tjänst från andra varor och tjänster med ett annat ursprung. För att varumärket ska kunna fylla sin funktion såsom ett väsentligt inslag i det system med sund konkurrens som fördraget syftar till att införa och upprätthålla måste det nämligen utgöra en garanti för att alla produkter eller tjänster som bär det har framställts eller tillhandahållits under kontroll av ett enda företag som ansvarar för deras kvalitet (se dom av den 12 november 2002, Arsenal Football Club, C‑206/01, EU:C:2002:651, punkt 48 och där angiven rättspraxis, och dom av den 8 juni 2017, W. F. Gözze Frottierweberei och Gözze, C‑689/15, EU:C:2017:434, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

41 För att denna ursprungsgaranti, som är varumärkets grundläggande funktion, ska kunna säkerställas måste varumärkesinnehavaren skyddas mot konkurrenter som vill missbruka varumärkets ställning och anseende genom att sälja varor som otillbörligen har försetts med varumärket i fråga (dom av den 12 november 2002, Arsenal Football Club, C‑206/01, EU:C:2002:651, punkt 50).

42 För att det i det förevarande fallet ska kunna anses föreligga en risk för förväxling beträffande ursprunget för de varor och tjänster som omfattas av det omstridda varumärket krävs det att omsättningskretsen felaktigt kan tro att de varor och tjänster som omfattas av varumärket och den verksamhet som skyddas av det äldre kännetecknet kommer från företag med ekonomiska band.

43 I det aktuella fallet förhåller det sig emellertid just så, att de varor som omfattas av det omstridda varumärket tillverkas av Gugler GmbH och att innehavaren av den äldre firman är återförsäljare av dessa varor. Det rör sig alltså om ett fall då det faktum att konsumenten kan tro att de aktuella varorna och tjänsterna kommer från företag med ekonomiska band inte utgör någon missuppfattning vad gäller ursprunget.

44 En annan fråga som behöver behandlas är huruvida det för att en risk för förväxling ska kunna uteslutas krävs att – såsom överklagandenämnden funnit – konsumenten har kännedom om det ekonomiska band som finns mellan innehavaren av det äldre kännetecknet och innehavaren av det omstridda varumärket.

45 Såsom EUIPO har påpekat kände den franska omsättningskretsen troligen inte till Gugler GmbH:s existens, och det faktum att detta företag tillverkade de varor som såldes vidare av intervenienten, då intervenienten inte uttryckligen presenterade sig som Gugler GmbH:s återförsäljare. EUIPO har anfört att endast den omständigheten att intervenienten angav att dess varor var tillverkade i Maxdorf i Tyskland inte räckte för att få den franska omsättningskretsen att förstå att det rörde sig om den plats där Gugler GmbH hade sitt säte.

46 Bedömningen av risken för förväxling ska vara objektiv. Det krävs till exempel inte att konsumenten är medveten om att han eller hon misstar sig när vederbörande tror att varorna och tjänsterna kommer från samma företag eller från företag med ekonomiska band. På samma sätt gäller att det inte kan krävas att konsumenten vet att han eller hon inte kommer att ta fel på varornas ursprung eftersom vederbörande känner till att det föreligger ett ekonomiskt band mellan innehavarna av de motstående kännetecknen.

47 Det framgår av rättspraxis att det exakta kommersiella ursprung som omsättningskretsen tror att de varor eller tjänster har som omfattas av vart och ett av dessa två motstående varumärken, inte har någon stor betydelse för att avgöra huruvida det föreligger en risk för förväxling mellan dem. Det som är avgörande är huruvida omsättningskretsen skulle kunna uppfatta det som om det kommersiella ursprunget är detsamma i båda fallen (dom av den 9 juni 2010, Muñoz Arraiza/harmoniseringskontoret – Consejo Regulador de la Denominación de Origen Calificada Rioja (RIOJAVINA), T-138/09, EU:T:2010:226, punkt 26).

48 Tribunalen finner således, i motsats till vad överklagandenämnden har anfört, att det för att utesluta förekomsten av en risk för förväxling, när det föreligger ekonomiska band mellan innehavarna av de motstående kännetecknen, inte är nödvändigt att konsumenten känner till detta ekonomiska band.

49 Härav framgår att det ekonomiska bandet mellan intervenienten – innehavaren av den äldre firman – och Gugler GmbH – som var innehavare av det omstridda varumärket vid tiden för ingivandet av registreringsansökan – utgör ett hinder för att det ska kunna anses föreligga en risk för förväxling.

50 Överklagandenämnden misstog sig således när den slog fast att det föreligger en risk för förväxling. Därmed ska överklagandet bifallas såvitt avser den andra grundens andra del.

51 Följaktligen ska det överklagade beslutet ogiltigförklaras, utan att det är nödvändigt att inom ramen för den första delen av den andra grunden pröva huruvida överklagandenämnden har tillämpat villkoren för tillämpning av artikel 8.4 i förordning nr 207/2009 på ett felaktigt sätt. Det är därför inte heller nödvändigt att behandla den första och den tredje grunden, eller EUIPO:s argument vad gäller frågan huruvida vissa bilagor till ansökan kan beaktas.

52 Enligt artikel 134.1 i tribunalens rättegångsregler ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

53 Klaganden har yrkat att EUIPO ska ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom EUIPO har tappat målet, ska klagandens yrkande bifallas.

54 Intervenienten har tappat målet och ska därför bära sina rättegångskostnader.

1 Rättegångsspråk: engelska.