Förslag till avgörande av generaladvokat Eleanor Sharpston föredraget den 17 oktober 2019

1 Originalspråk: engelska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 av den 9 mars 2016 om en unionskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna) (EUT L 77, 2016, s. 1).

3 Av EU:s 28 medlemsstater deltar 22 fullt ut i Schengenregelverket. Bulgarien, Kroatien och Rumänien är på väg att bli fullständiga deltagare. Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz deltar i Schengenregelverket enligt bilaterala avtal med Europeiska unionen. Jag kommer att hänvisa till de stater som deltar i Schengenregelverket som Schengenstaterna i detta förslag. Jag noterar för ordningens skull att det föreligger särskilda överenskommelser för Irland och Förenade konungariket. Enligt artikel 4 i protokoll (nr 19) om Schengenregelverket införlivat inom Europeiska unionens ramar som bilagts FEU och FEUF får Irland och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland när som helst begära att vissa eller samtliga bestämmelser i Schengenregelverket ska tillämpas på dem. Enligt artikel 1 i protokoll (nr 22) om Danmarks ställning som bilagts FEU och FEUF deltar inte den medlemsstaten i rådets beslut om föreslagna åtgärder i enlighet med avdelning V i tredje delen i FEUF (unionens politik och inre åtgärder på området med frihet, säkerhet och rättvisa).

4 Konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna (EGT L 239, 2000, s. 19). Konventionen är fortfarande i kraft men den har delvis ersatts av kodexen om Schengengränserna som upphävde artiklarna 2–8 i konventionen. Se också verkställande kommitténs beslut av den 28 april 1999 om de slutliga versionerna av den gemensamma handboken och de gemensamma konsulära anvisningarna (SCH/Com-ex (99) 13) (EGT L 239, 2000, s. 317). En uppdaterad version av den gemensamma handboken utan vissa konfidentiella bilagor har offentliggjorts i EGT C 313, 2002, s. 97.

5 Se artikel 24 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1987/2006 av den 20 december 2006 om inrättande, drift och användning av andra generationen av Schengens informationssystem (SIS II) (EUT L 381, 2006, s. 4).

6 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011 (EUT L 327, 2017, s. 20).

7 Dessa bestämmelser skulle ha kompletterats med åtgärderna för genomförandet. Se också vidare punkt 17 nedan.

8 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet mellan medlemsstaterna av uppgifter om viseringar för kortare vistelse (VIS-förordningen) (EUT L 218, 2008, s. 60).

9 Rådets förordning (EG) nr 539/2001 av den 15 mars 2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav (EGT L 81, 2001, s. 1).

10 Skäl 2.

11 Skäl 3.

12 Skäl 4.

13 Skäl 6.

14 Skäl 17.

15 Punkt 5 i artikel 2 definierar personer som åtnjuter fri rörlighet enligt unionsrätten som unionsmedborgare, i den mening som avses i artikel 20.1 [FEUF], samt tredjelandsmedborgare vilka är familjemedlemmar till en unionsmedborgare som utövar sin rätt till fri rörlighet och vilka omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG [av den 29 april 2004] [direktivet om unionsmedborgares rättigheter] … [tillsammans med] tredjelandsmedborgare och deras familjemedlemmar, oavsett nationalitet, som enligt överenskommelser mellan unionen och dess medlemsstater å ena sidan och dessa tredjeländer å den andra åtnjuter samma rätt till fri rörlighet som unionsmedborgare.

16 Detta påverkar inte rättigheterna för personer som har rätt till fri rörlighet enligt unionsrätten och rättigheter för flyktingar och personer som söker internationellt skydd.

17 Se vidare artiklarna 19 och 20 och bilagorna VI och VII (punkterna 15 och 16 nedan).

18 Bilaga I innehåller en icke-uttömmande förteckning över verifikationshandlingar som en tredjelandsmedborgare på begäran ska visa upp.

19 Artikel 8.3 g och h. Vad beträffar tillämpning av SIS, se punkt 5ovan.

20 Konventionen om förenkling av formaliteterna i internationell sjöfart (FAL) som antogs den 9 april 1965 och som trädde i kraft den 5 mars 1967.

21 Bilaga VI punkterna 3.1.1 respektive 3.1.2.

22 De ifrågavarande internationella rättsliga instrumenten är Internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention angående nationella identitetshandlingar för sjömän nr 108 (1958) eller nr 185 (2003) och FAL-konventionen. FAL-konventionens huvudsakliga syften är att förhindra onödiga förseningar i sjötrafiken, att underlätta samarbetet mellan regeringar och att säkerställa största möjliga enhetlighet i fråga om formaliteter och andra förfaranden avseende sjötrafik. Se vidare punkt 22 nedan.

23 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex) (EUT L 243, 2009, s. 1).

24 Viseringskodexen är tillämplig på varje tredjelandsmedborgare som enligt förordning nr 539/2001 är skyldig att inneha en visering vid passage av medlemsstaternas yttre gränser.

25 Bilaga IX fastställer regler för utfärdande av viseringar vid gränsen för sjömän under transitering när dessa personer är underkastade viseringskrav.

26 Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/65/EU av den 20 oktober 2010 om rapporteringsformaliteter för fartyg som ankommer till och/eller avgår från hamnar i medlemsstaterna och om upphävande av direktiv 2002/6/EG (EUT L 283, 2010, s. 1).

27 Se artikel 6.1 i kodexen för Schengengränserna och artikel 2.2 i viseringskodexen. Den hänskjutande domstolen anger också att om sjömän måste ha visering är den tillåtna vistelsens längd i allmänhet kortare, 45 dagar under en 180-dagars period (se punkt 3.3 i beslutet om hänskjutande).

28 Se vidare punkt 47 nedan.

29 Se punkterna 6 och 12 ovan.

30 Se punkt 12 ovan.

31 Se punkterna 3 och 4 ovan.

32 Av för domstolen tillgänglig information framgår att vissa fartyg kan ha varit förtöjda vid kaj medan andra legat för ankar inom hamnområdet.

33 Se punkt 18 ovan.

34 Av de språkversioner som jag snabbt har kunnat översätta har jag konstaterat att följande termer används: udrejse (danska), dell’uscita (italienska), wyjazd (polska), de saída (portugisiska), vystup (slovakiska) och la salida (spanska).

35 The Concise Oxford English Dictionary.

36 Dom av den 6 oktober 1982, Cilfit m.fl., 283/81, EU:C:1982:335, punkt 19.

37 Se punkt 4 ovan.

38 C‑170/96, EU:C:1998:43, punkt 24.

39 Artikel 2.8, 2.10 och 2.11 i kodexen om Schengengränserna, se också artikel 5.1 i den förordningen.

40 Dom av den 12 maj 1998, C‑170/96, EU:C:1998:219, punkt 23.

41 Förslag till rådets förordning om en gemenskapskodex om gränspassage för personer, KOM (2004) 391 slutlig av den 26 maj 2004, s. 26.

42 Se vidare de nya reglerna i förordning 2017/2226 om inrättande av bland annat ett in- och utresesystem för registrering av alla tredjelandsmedborgare som passerar de yttre Schengengränserna som nämnts i punkt 5 ovan.

43 Se punkterna 11, 16 och 34–38 ovan.

44 Se punkterna 21 och 22 ovan.