Förslag till avgörande av generaladvokat Michal Bobek föredraget den 27 februari 2020

1 Originalspråk: engelska.

2 EUT L 7, 2009, s. 1.

3 Europeiska unionen och dess medlemsstater deltog i förhandlingarna kring ramverket för konventionen om internationell indrivning av underhåll till barn och andra familjemedlemmar som ingicks i Haag den 23 november 2007 och antogs för Europeiska unionens räkning genom rådets beslut 2011/432/EU den 9 juni 2011 (EUT L 192, 2011, s. 39) (nedan kallad 2007 års Haagkonvention) och Haagprotokollet av den 23 november 2007 om tillämplig lag avseende underhållsskyldighet för Europeiska unionens räkning genom rådets beslut 2009/941/EG av den 30 november 2009 (EUT L 331, 2009, s. 17) (nedan kallat 2007 års Haagprotokoll). Skäl 8 i förordning nr 4/2009 anger att båda dessa instrument bör beaktas när det gäller denna förordning.

4 Rådets förordning av den 22 december 2000 (EGT L 12, 2001, s. 1).

5 EUT L 351, 2012, s. 1.

6 BGBl. 2011 I, s. 898, därefter ändrad.

7 Se artikel 5.2 i konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 304, 1978, s. 36), som ändrades genom på varandra följande konventioner om nya medlemsstaters tillträde, samt artikel 5.2 i förordning nr 44/2001.

8 Skäl 44 och artikel 68.1 i förordning nr 4/2009.

9 Se skäl 10 och artikel 1.2 e i förordning nr 1215/2012.

10 Se artikel 16.5 i Brysselkonventionen som anger att [f]öljande domstolar skall, oberoende av parternas hemvist, ha exklusiv behörighet om talan avser verkställighet av domar, domstolarna i den konventionsstat där domen har verkställts eller skall verkställas. Detsamma anges i artikel 22.5 i förordning nr 44/2001.

11 Se, till exempel, de Lima Pinheiro, L., Exclusive jurisdiction. Article 24, i Ulrich Magnus, et al., Brussels Ibis Regulation – Commentary, Verlag Otto Schmidt KG, 2016, s. 581.

12 Av förklaringarna i utkastet till AUG som avser 66 §, så som de återges i begäran om förhandsavgörande, förefaller den tyska lagstiftaren ha förlitat sig på artikel 22.5 i förordning nr 44/2001 som en tilläggsbestämmelse för verkställighet av domar som rör underhållsskyldighet. Den förordningen innehöll mycket riktigt inte det uteslutande som för närvarande återfinns i förordning nr 1215/2012. Artikel 22.5 i förordning nr 44/2001 kan dock inte betraktas som tillämplig i förevarande fall, inte ens som ett tillägg. Enligt artikel 75.2 i förordning nr 4/2009 föreskrivs mycket riktigt följande: [Förordning nr 44/2001] ska vara fortsatt tillämplig på förfaranden för erkännande och verkställighet som pågår den dag denna förordning börjar tillämpas. Denna dag är, enligt artikel 76 i förordning nr 4/2009, den 18 juni 2011. Förfarandet för erkännande och verkställighet i förevarande fall hade inte inletts vid den tidpunkten, eftersom det inleddes den 27 juli 2016, då även förordning nr 1215/2012 i vilket fall som helst skulle ha varit tidsmässigt tillämplig (i och med att den enligt artikel 81 i den förordningen är giltig från och med den 10 januari 2015). Se dom av den 9 mars 2017, Pula Parking ( C‑551/15, EU:C:2017:193, punkterna 25–28) om tidsmässigt tillämpningsområde för den förordningen.

13 Dom av den 4 juli 1985 ( 220/84, EU:C:1985:302, punkt 12).

14 Dom av den 4 februari 1988 ( 145/86, EU:C:1988:61, punkterna 27 och 28). Min kursivering.

15 Dom av den 13 oktober 2011 ( C‑139/10, EU:C:2011:653, punkt 37).

16 Ibidem (punkt 40 och där angiven rättspraxis).

17 Dom av den 4 juli 1985 ( 220/84, EU:C:1985:302, punkt 12).

18 Ibidem (punkterna 14 och 15).

19 Ibidem (punkterna 16 och 17).

20 Dom av den 4 februari 1988 ( 145/86, EU:C:1988:61, punkt 30).

21 Dom av den 10 juli 2019 ( C‑722/17, EU:C:2019:577, punkterna 54 och 55).

22 Se, för ett liknande resonemang, domen av den 18 december 2014, Sanders och Huber ( C‑400/13 och C‑408/13, EU:C:2014:2461, punkterna 26–28).

23 Bestämmelsen reglerar vilken lag som är tillämplig på rätten som offentliga organ har att agera i den underhållsskyldiges ställe och att kräva återbetalning samt vilka bestämmelser som är tillämpliga på erkännande, verkställbarhetsförklaring eller verkställighet av en dom som meddelas gentemot underhållsskyldiga personer.

24 Bestämmelsen fastställer att de skäl för hinder mot eller uppskov med verkställighet som gäller enligt lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten ska tillämpas, såvida dessa inte är oförenliga med tillämpningen av andra punkter i den artikeln.

25 Som noterats i punkt 7 ovan fastställs i förordning nr 4/2009 ett tudelat system i kapitel IV. Avsnitt 1, till vilket artikel 21 hör, avskaffar exekvaturförfarandet för domar meddelade i en medlemsstat som är bunden av 2007 års Haagprotokoll. Avsnitt 2 upprätthåller dock systemet med exekvaturförfaranden för domar som meddelats i en medlemsstat som inte är bunden av 2007 års Haagprotokoll. Även om Polen och Tyskland är bundna av Haagprotokollet är inte avsnitt 1 tillämpligt i förevarande fall på grund av övergångsbestämmelserna i förordning nr 4/2009. Enligt artikel 75.2 a är avsnitt 2 och 3 i kapitel IV tillämpliga på domar som meddelats i medlemsstaterna före den dag då denna förordning börjar tillämpas, när erkännande och verkställbarhetsförklaring begärs från och med den dagen. Enligt artikel 76 blev förordning nr 4/2009 tillämplig den 18 juni 2011. Avsnitt 1 är därför inte tillämpligt på förevarande fall, eftersom domen om underhållsskyldighet som verkställighet begärs för meddelades i Polen den 26 maj 2009, och erkännande begärdes av svaranden den 20 juli 2016.

26 Det faktum att förordning nr 4/2009 inte innehåller någon uttrycklig bestämmelse som reglerar den frågan i avsnitt 2 i kapitel IV, där systemet med exekvaturförfaranden fortfarande gäller, är inte överraskande. De olika EU-förordningarna på området civilrättsligt samarbete som fortfarande tillämpar ett system för exekvaturförfaranden innehåller skäl för att vägra erkännande, men innehåller i allmänhet inte några bestämmelser om skäl för hinder mot verkställighet, utan tillämpar den verkställande statens nationella bestämmelser. Se exempelvis Jimenez Blanco, P., La ejecución forzosa de las resoluciones judiciales en el marco de los reglamentos europeos i Revista Española de Derecho Internacional, vol. 70 (2018), s. 101–125.

27 Artikel 34.1 i förordning nr 4/2009.