Förslag till avgörande av generaladvokat Manuel Campos Sánchez-Bordona föredraget den 26 mars 2020

1 Originalspråk: spanska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (EUT L 201, 2012, s. 107) (nedan kallad förordningen).

3 Denna faktiska omständighet är omtvistad i målet.

4 Hon angav att sonen skulle ärva all fast egendom som hon ägde, i och utanför Litauen, och de pengar som hon hade insatta på en bank i Litauen. Hon angav även att hon bodde i Tyskland.

5 Att döma av den information som föreligger i målet avled E.E:s mor efter den 17 augusti 2015.

6 Skäl 7. Se även dom av den 21 juni 2018, Oberle ( C‑20/17, EU:C:2018:485) (nedan kallad domen Oberle), punkt 32.

7 När en fråga uppkommer om förordningens tillämplighet för att avgöra vilken lag som är tillämplig på det framtida arvet, bygger svaret som huvudregel på antagandet att den aktuella hemvisten är den sista. Det krävs inte att den stat där den avlidne har hemvist är medlem i unionen och bunden av förordningen. Se artikel 10, som är tillämplig om den avlidne hade hemvist i en stat som inte är bunden av förordningen, men det finns tillgångar som ingår i kvarlåtenskapen i en stat som är det, eller artikel 20 rörande universell tillämpning av förordningens lagvalsregler.

8 Förordningen tillmäter emellertid den avlidnes och de andra berörda parternas vilja en viss betydelse. Se nedan punkt 92 och följande punkter, beträffande den hänskjutande domstolens sjätte tolkningsfråga.

9 Under förutsättning att det rör sig om en EU-medlemsstat som är bunden av förordningen.

10 I punkt 63 i beslutet att begära förhandsavgörande medger den hänskjutande domstolen att det tycks framgå av förordningen att endast en hemvist är möjlig, men den tillägger att detta dock inte anges uttryckligen, [varför det] i detta sammanhang finns ett behov av ett förtydligande och av förklaringar från EU-domstolens sida. Samtliga parter som deltog vid förhandlingen bekräftade att endast en hemvist är möjlig. Frågan är dock hur denna hemvist ska fastställas, vilket är av central betydelse för avgörandet av förevarande mål.

11 Skäl 24.

12 Skäl 23.

13 Skäl 23 in fine. Min kursivering.

14 I detta sammanhang anser jag inte att det kan dras några omedelbara slutsatser av den avlidnes skatterättsliga hemvist eller dennes makes hemvist, utan det bör göras en helhetsbedömning av dessa faktorer och övriga relevanta indikationer.

15 Bland annat den verksamhet – mot eller utan vederlag – som den avlidne bedrev, var han bedrev den, hur länge han bedrev den, (den eventuella) anställningens art, huruvida han hade varaktig logi, hans familjemiljö och sociala miljö, den plats där han erhöll sjukvård, vilken myndighet som tog ansvar för kostnader i samband med detta… och andra faktorer.

16 Det andra alternativet brukar illustreras med pensionerade par som lever på två platser, en i norra och en i södra Europa. Se, för ett liknande resonemang, dom av Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike) av den 29 maj 2019 (Cass. 1re civ., 29 mai 2019, n.o 18–13.383, JurisData n.o 2019–009044).

17 Den avlidnes hemvist är det kriterium som ska tillämpas för att fastställa behörighet och tillämplig lag enligt artiklarna 4 respektive 21 i förordningen. Vad beträffar den internationella behörigheten är platsen där tillgångarna är belägna bara subsidiär (se artikel 10 i förordningen). Den utgör ett undantag när det gäller tillämplig lag (artikel 30 och, i förekommande fall, artikel 34). Medborgarskapet är irrelevant, såvitt inte den avlidne har valt lag (artiklarna 5 och 22 i förordningen).

18 Vad beträffar tillämplig lag kan denna anknytning användas för att korrigera resultatet av att hemvisten används som anknytningskriterium. Se artikel 21.2 i förordningen.

19 Punkt 41 i beslutet att begära förhandsavgörande.

20 Även om denna avsikt kommer till uttryck i skäl 20 i förordningen, framgår det av dess lydelse att det råder visshet om att likställandet i funktionellt hänseende mellan notarier (och andra rättstillämpare) och domstolar har karaktären av en restpost.

21 Dom av den 23 maj 2019, WB ( C‑658/17, EU:C:2019:444) (nedan kallad domen WB), punkt 55.

22 Domen WB, punkt 59 samt punkt 1 i domslutet.

23 Skäl 22 i förordningen. Enligt domen Oberle omfattas däremot en rättslig myndighet i egentlig mening (det vill säga enligt ett organisatoriskt kriterium, till skillnad från ett funktionellt) av behörighetsreglerna för alla arvsförfaranden som handläggs vid den, även om dess deltagande inte leder till en dom som avgör en tvist, till exempel när den utfärdar ett nationellt arvsintyg.

24 Kravet på en sammanhållen processrättslig behandling (i vid mening, vilket även innefattar mottagande och upprättande av viljeförklaringar, samt utfärdande av intyg) av gränsöverskridande arv är inte absolut. Om enbart det skulle tillämpas, skulle varje verksamhet med anknytning till ett arv som omfattas av förordningen genomföras i en enda medlemsstat, närmare bestämt i den vars domstolar var behöriga enligt förordningen, om ett förfarande inleds vid dem. Detta är emellertid inte det alternativ som unionslagstiftaren har valt.

25 Punkt 54 i beslutet att begära förhandsavgörande.

26 Vid förhandlingen gjordes klargöranden om vad som avses med att notarien har exklusiv behörighet. Den utgörs endast av att arvingarna ska ansöka om att arvsförfarandet ska inledas hos en notarie.

27 Enligt skäl 22 kan de akter som notarier utfärdar vara av två olika slag: antingen är de avgöranden eller så är de officiella handlingar. I själva verket behöver de inte tillhöra någon av dessa kategorier.

28 Domen WB, punkt 67.

29 Skäl 62 i förordningen och punkt 68 i domen WB: Det framgår dessutom av skäl 62 i förordningen att en officiell handling ska anses utgöra ett självständigt begrepp som omfattar en rad omständigheter, bland annat handlingens formella förutsättningar, befogenheterna för den myndighet som upprättat handlingen och det förfarande enligt vilket handlingen upprättats. Handlingens äkthet bör också omfatta sakuppgifter som registrerats i den officiella handlingen av den berörda myndigheten, som att de angivna parterna vid angivet datum inställt sig vid den myndigheten och att de avgivit de angivna förklaringarna.

30 Utöver den information som har tillhandahållits av den hänskjutande domstolen och i den litauiska regeringens yttranden, såväl det skriftliga som vid förhandlingen, se den studie som gjorts av Beaumont, P, Fitchen, J. och Holliday, J., The evidentiary effects of authentic acts in the Member States of the European Union, in the context of successions, https://www.europarl.europa.eu/RegData/etudes/STUD/2016/556935/IPOL_STU(2016)556935_EN.pdf, s. 152 och följande sidor.

31 I artikel 84 föreskrivs det att förordningen ska tillämpas från och med den 17 augusti 2015. Enligt artikel 83.1 ska bestämmelserna i förordningen vara tillämpliga på arv efter personer som avlidit den 17 augusti 2015 eller därefter. Testamentariska förordnanden som gjorts den 17 augusti omfattas således av förordningens tillämpningsområde.

32 Valet skulle kunna vara mer omfattande i de fall som beskrivs i artikel 83.2, på grund av hänvisningen till den internationella privaträtt som var gällande då lagvalet gjordes, i den stat där den avlidne hade sin hemvist eller i någon eller några av de stater där den avlidne var medborgare.