Förslag till avgörande av generaladvokat Manuel Campos Sánchez-Bordona föredraget den 16 juli 2020

1 Originalspråk: spanska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området (EUT L 130, 2014, s. 1).

3 Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1).

4 Lagen om domstolsväsendet.

5 Straffprocesslagen (nedan kallad StPO).

6 Den federala lagen om straffrättsligt samarbete med Europeiska unionens medlemsstater.

7 Utredningen bygger på att de tilltalade misstänks för att ha förfalskat 13 överföringsuppdrag i juli 2018 genom att använda uppgifter som erhållits på ett olagligt sätt, på grund av vilka sammanlagt 9775,04 euro överförts till ett visst bankkonto (som öppnats i A:s namn i en österrikisk bank).

8 Dom av den 27 maj 2019, OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau) ( C‑508/18 och C‑82/19 PPU, EU:C:2019:456) (nedan kallad domen OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau)).

9 Åklagarmyndigheten i Hamburg är i organisatoriskt hänseende underställd Justizsenator (ordföranden för delstaten Hamburgs justitieministerium), som är en del av den verkställande makten och som kan påtvinga åklagarmyndigheten anvisningar i ett enskilt ärende.

10 Dom av den 9 oktober 2019, åklagarmyndigheten i Wien ( C‑489/19 PPU, EU:C:2019:849), punkt 40. Vad … gäller de österrikiska åklagarmyndigheterna, framgår det … att dessa är direkt underordnade och skyldiga att följa anvisningar från överåklagarmyndigheterna och att de sistnämnda i sin tur är direkt underordnade och skyldiga att följa anvisningar från den federala justitieministern. Med hänsyn till att kravet på oavhängighet kan uppfyllas endast om det finns föreskrifter och organisatoriska bestämmelser som säkerställer att den utfärdande rättsliga myndigheten, då den beslutar att utfärda en europeisk arresteringsorder, inte riskerar att påtvingas bland annat anvisningar i ett enskilt ärende från den verkställande makten, kan de österrikiska åklagarna inte anses uppfylla detta krav (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 maj 2019, OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau), C‑508/18 och C‑82/19 PPU, EU:C:2019:456, punkterna 74 och 84). Min kursivering.

11 Vilka domstolen uttryckligen har slagit fast att de inte är att betrakta som myndigheter som deltar i rättskipningen i straffrättsliga förfaranden (punkt 50 i domen OG och PI (Åklagarmyndigheterna i Lübeck och Zwickau)).

12 Dom av den 9 oktober 2019, NJ (Åklagarmyndigheten i Wien) ( C‑489/19 PPU, EU:C:2019:849), domslutet: Begreppet europeisk arresteringsorder … omfattar europeiska arresteringsorder som utfärdas av åklagarmyndigheter i en medlemsstat, även om dessa direkt eller indirekt är skyldiga att följa individuella order eller anvisningar från den verkställande makten …vid utfärdandet av sådana arresteringsorder, under förutsättning att nämnda arresteringsorder … först måste godkännas av en domstol som på ett oavhängigt sätt … ska kontrollera huruvida villkoren för utfärdande av en arresteringsorder är uppfyllda samt huruvida arresteringsordern är proportionerlig och därvid ska fatta ett självständigt beslut som ger arresteringsordern dess slutliga form.

13 Artikel 8.3a i rådets direktiv 2011/16/EU om administrativt samarbete i fråga om beskattning och om upphävande av direktiv 77/799/EEG (EUT L 64, 2011, s. 1), i dess lydelse enligt rådets direktiv 2014/107/EU av den 9 december 2014 (EUT L 359, 2014, s. 1). Se dom av den 14 april 2016, Sparkasse Allgäu ( C‑522/14, EU:C:2016:253).

14 En europeisk utredningsorder kan avse nästan vilka bevismedel som helst. Det räcker att den begärda åtgärden finns i den verkställande statens lagstiftning (artikel 10 i direktiv 2014/41).

15 Artikel 34 i direktiv 2014/41. Jämfört med de tidigare instrumenten görs principen om ömsesidigt erkännande mer flexibel, genom att vissa begränsningar nu godtas.

16 Beteckningarna rättsliga och icke rättsliga som sådana finns inte med i förteckningen över definitioner i artikel 2 i direktiv 2014/41. Jag använder dem för enkelhets skull, eftersom de i grund och botten avspeglar karaktären hos de institutioner som ingår i respektive kategori.

17 Det europeiska rättsliga nätverkets sekretariat upprättade en förteckning över behöriga myndigheter, som uppdaterades den 30 september 2019, vilken visar den mångfald av kriterier som används i de 24 medlemsstaterna. I merparten av dessa stater (16) ingår inte icke rättsliga myndigheter, vars medverkan kräver godkännande. I de stater där sådana myndigheter ingår, innefattar denna kategori förvaltningsmyndigheter som är behöriga i skattefrågor, tullfrågor och förvaltningsrättsliga frågor i allmänhet. (https://www.ejn-crimjust.europa.eu/ejn/EJN_RegistryDoc/EN/3115/0/0).

18 I Tyskland får förvaltningsmyndigheter som är behöriga att utreda administrativa förseelser utfärda europeiska utredningsorder, vilka ska godkännas av åklagarmyndigheten i deras domkrets. Vad beträffar skattemyndigheterna anser emellertid Finanzamts att de enligt 399 § punkt 1 i den tyska skattelagen utför åklagarmyndighetens uppgifter i straffrättsliga förfaranden rörande skattebrott och därmed bör behandlas som myndigheter som får utfärda europeiska utredningsorder i den mening som avses i artikel 2 c i) i direktiv 2014/41. Om de problem som denna fråga ger upphov till handlar begäran om förhandsavgörande i mål C‑66/20, Finanzamt für Steuerstrafsachen und Steuerfahndung Münster.

19 Förutom svårigheterna med att precisera gränserna för begreppet rättslig myndighet, används i den tyska versionen av direktiv 2014/41 i artikel 1.1 uttrycket gerichtliche Entscheidung, vilket förefaller kräva medverkan av en domstol (Gericht). Kommissionen (punkt 28 i dess skriftliga yttrande) och den tyska regeringen (punkt 42 i dess yttrande) har därför förespråkat att uttrycket justizielle Entscheidung ska användas.

20 Domen OG och PI (åklagarmyndigheterna i Lübeck och Zwickau), punkt 49.

21 Ibidem, punkt 50.

22 Ibidem, punkt 51.

23 Ibidem, punkt 52.

24 Ibidem, punkterna 49 och 56.

25 Förslag till avgörande i målet OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau), ( EU:C:2019:337), punkterna 37–40.

26 Förslag till avgörande i målet Özçelik ( C‑53/16 PPU, EU:C:2016:783), punkt 51. Att åklagarmyndigheten betraktades som en rättslig myndighet med avseende på en europeisk arresteringsorder avsåg närmare bestämt bara artikel 8.1 i rambeslut 2002/584, i betydelsen myndighet som är behörig att fatta det rättsliga beslut enligt artikel 8.1 c (nationell arresteringsorder) som föregår utfärdandet av en europeisk arresteringsorder. Även i förslaget till avgörande i målet OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau) betonade jag att åklagarmyndigheten anses vara en rättslig myndighet inom andra områden rörande straffrättsligt samarbete (punkt 38).

27 Domen OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau), punkterna 50–63: orden rättslig myndighet i [artikel 6.1 i rambeslut 2002/584] [pekar] inte endast … ut domstolarna i en medlemsstat, utan att de kan täcka in de myndigheter som deltar i rättskipningen i straffrättsliga förfaranden i medlemsstaten i en vidare bemärkelse (punkt 50). Mot den bakgrund som domstolen prövade slog den fast att [tyska] åklagarmyndigheter kan anses delta i rättskipningen i straffrättsliga förfaranden (punkt 63) och den drog därför slutsatsen att de är rättsliga myndigheter.

28 Dom av den 9 oktober 2019, NJ (Åklagarmyndigheten i Wien) ( C‑489/19 PPU, EU:C:2019:849), punkt 35: … Eftersom utfärdandet av en europeisk arresteringsorder kan begränsa den rätt till frihet som den berörda personen har och som har stadfästs i artikel 6 i stadgan, innebär detta skydd att ett avgörande ska meddelas på i vart fall den ena av dessa båda skyddsnivåer för att det ska kunna anses uppfylla de krav som uppställs inom ramen för ett effektivt domstolsskydd.

29 Det innehåller dessutom som nämnts en möjlighet att tillerkänna myndigheter som utför förvaltnings-, tull- eller skatteuppgifter ställning som utfärdande myndighet, efter godkännande av rättsliga myndigheter.

30 Jag hänvisar till mina förslag till avgörande i målen Özçelik ( C‑453/16 PPU, EU:C:2016:783), punkterna 39–41, och PF (Litauens riksåklagare) ( C‑509/18, EU:C:2019:338), punkterna 36–46.

31 Rådets dokument 9288/10 ADD 2 av den 23 juni 2010 (nedan kallad motiveringen), s. 22.

32 Skäl 5 och 6 i direktiv 2014/41.

33 Enligt artikel 6.1 i direktiv 2014/41 ska den utfärdande myndigheten pröva om utfärdandet av den europeiska utredningsordern är nödvändigt och proportionellt, med beaktande av den misstänkta eller tilltalade personens rättigheter, och den ska pröva om åtgärderna hade kunnat beslutas under samma förutsättningar i ett liknande inhemskt ärende. Om en verkställande myndighet hyser tvivel om huruvida dessa villkor har uppfyllts, får den enligt punkt 3 i artikel 6 samråda med den utfärdande myndigheten. Vid ifyllandet av den europeiska utredningsordern får den verkställande myndigheten och den utfärdande myndigheten samråda med varandra (artikel 9.6 i direktiv 2014/41).

34 Även detta förbehåll bygger på en vilja att inte ändra de nationella straffprocessrättsliga bestämmelserna i de olika medlemsstaterna. Den verkställande myndigheten får emellertid inte använda sig av den befogenhet som föreskrivs i artikel 10.1 i de fall som anges i punkt 2 i samma artikel.

35 Domen OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau), punkt 73: … ska således kunna [utfärda en europeisk arresteringsorder] på ett objektivt sätt – med beaktande av samtliga omständigheter som talar till den berörda personens för- och nackdel – och utan att riskera att den då den fattar sitt beslut påtvingas yttre påbud eller anvisningar, särskilt från den verkställande makten. Således ska det inte råda något tvivel om att det är den rättsliga myndigheten, och inte den verkställande makten, som i slutändan är den som fattar beslut om att utfärda en europeisk arresteringsorder.

36 Ibidem, punkt 74. Den utfärdande rättsliga myndigheten ska … kunna garantera för den verkställande rättsliga myndigheten att den – mot bakgrund av de skyddsregler som föreskrivs i den utfärdande medlemsstatens rättsordning – agerar på ett oavhängigt sätt då den utfärdar en europeisk arresteringsorder.

37 Jag utesluter emellertid inte att andra unionsrättsliga bestämmelser kan kräva ett föregående bemyndigande av domstol i vissa fall. I mål C‑746/18 ska domstolen avgöra om så är fallet när det gäller tillgång till uppgifter rörande elektronisk kommunikation. Se förslag till avgörande av generaladvokat Pitruzzella av den 21 januari 2020 i det målet (EU:C:2020:18).

38 Hänvisningar till de grundläggande rättigheterna, ur olika synvinklar, finns i skäl 10, 12, 18, 19 och 39. Vad beträffar artiklarna nämns de grundläggande rättigheterna uttryckligen i artikel 1.4 ([Direktivet] påverkar inte skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheter och rättsprinciper som återges i artikel 6 i EU-fördraget, bland annat rätten till försvar för personer som är föremål för straffrättsliga förfaranden) och i artikel 14.2. Se nedan, punkterna 83 och 84.

39 Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU av den 20 oktober 2010 om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 280, 2010, s. 1), Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 142, 2012, s. 1) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet (EUT L 294, 2013, s. 1).

40 Det rör sig dessutom om en särskilt betydande inskränkning, eftersom den utöver den börda som själva frihetsberövandet innebär medför att den berörda personen med tvång förflyttas till en annan stat och fjärmas från sfär där han eller hon har sitt personliga och sociala liv. Den berörda personen tvingas också att lägga upp ett taktiskt försvar i ett område med ett annat rättssystem.

41 Skäl 12: den utfärdande myndigheten ska säkerställa att de rättigheter som följer av artikel 48 i [stadgan] respekteras fullt ut. Oskuldspresumtionen och rätten till försvar vid straffrättsliga förfaranden, utgör hörnstenar i de grundläggande rättigheter på straffrättens område som erkänns i stadgan. Alla eventuella begränsningar av dessa rättigheter genom en utredningsåtgärd som begärts i enlighet med detta direktiv bör vara fullt förenliga med de krav som fastställs i artikel 52 i stadgan när det gäller begränsningarnas nödvändighet, proportionalitet och mål, särskilt målet att skydda andra personers rättigheter och friheter.

42 Skäl 16: Åtgärder som inte är tvångsåtgärder kan till exempel vara sådana åtgärder som inte inkräktar på rätten till integritet eller rätten till egendom, beroende på nationell rätt. I punkt 5.4 in fine i Gemensam not från Eurojust och det europeiska rättsliga nätverket (EJN) om den europeiska utredningsorderns praktiska tillämpning anges att [d]e flesta medlemsstaterna … inte [har] någon definition av åtgärder som inte är tvångsåtgärder i sin lagstiftning, utan de ser snarare termen som ett allmänt begrepp som definieras i vardagligt juridiskt språkbruk och som omfattar åtgärder som inte påverkar de grundläggande rättigheterna och ofta inte kräver något domstolsbeslut (11168/19, http://eurojust.europa.eu/doclibrary/Eurojust-framework/Casework/Joint%20note%20of%20Eurojust%20and%20the%20EJN%20on%20the%20practical%20application%20of%20the%20European%20Investigation%20Order%20(June%202019)/2019–06-Joint_Note_EJ-EJN_practical_application_EIO_SV.pdf.).

43 Den återges i fotnot 41.

44 Skäl 19: Skapandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa inom unionen är grundat på ömsesidigt förtroende och presumtionen om andra medlemsstaters efterlevnad av unionsrätten och, i synnerhet, respekt för de grundläggande rättigheterna.

45 Den tyska regeringen har anfört (punkterna 61 och 62 i dess skriftliga yttrande) att detta är synsättet i den tyska lagstiftningen. Som svar på en fråga från domstolen klargjorde den att åklagarmyndigheten i Hamburgs medverkan inte föregicks av något domstolsbeslut, med hänsyn till den begärda åtgärdens karaktär.

46 … Om det finns goda skäl att anta att verkställandet av en utredningsåtgärd som anges i utredningsordern skulle leda till en kränkning av en grundläggande rättighet och att den verkställande medlemsstaten skulle åsidosätta sina skyldigheter avseende det skydd av grundläggande rättigheter som erkänns i stadgan, bör verkställandet av utredningsordern vägras.

47 Den återges i fotnot 38.

48 Detta ord återfinns i rubriken till kapitel III (Förfaranden och rättssäkerhetsgarantier i den verkställande staten) i direktiv 2014/41.

49 De rättsmedel som är tillgängliga mot en utredningsorder bör åtminstone motsvara dem som är tillgängliga i ett inhemskt ärende mot utredningsåtgärden i fråga. Medlemsstaterna bör i enlighet med nationell rätt säkerställa tillämpligheten av sådana rättsmedel, bland annat genom att de berörda parterna i god tid informeras om möjligheterna och sätten att utnyttja dem …

50 Om rättsmedlen handlade det mål om förhandsavgörande som gav upphov till dom av den 24 oktober 2019, Gavanozov ( C‑324/17 EU:C:2019:892). I punkt 37 begränsade sig domstolen till att slå fast att de rättsmedel som, i förekommande fall, finns i den utfärdande medlemsstaten mot utfärdandet av en europeisk utredningsorder inte ska beskrivas i formuläret. Den tog således inte upp frågan huruvida … artikel 14 i direktivet … utgör hinder för nationell lagstiftning vilken inte föreskriver någon möjlighet att överklaga de sakliga skälen för utfärdandet av en europeisk utredningsorder. I sitt förslag till avgörande i det målet (EU:C:2019:312) gjorde generaladvokat Bot gällande att om det saknas möjligheter enligt en medlemsstats lagstiftning, såsom den bulgariska lagstiftningen, att bestrida de sakliga skälen för en utredningsåtgärd som omfattas av en europeisk utredningsorder, utgör denna artikel hinder för förevarande lagstiftning och för att en myndighet i medlemsstaten utfärdar en europeisk utredningsorder.

51 Den uppgift som den domstol som bemyndigar utredningsåtgärden utför ska inte likställas med ett godkännande, i den mening som föreskrivs för utfärdande myndigheter i artikel 2 c ii i direktiv 2014/41.

52 I punkt 4 i motiveringen anges det att ett snabbt avgörande av brottmål är avgörande för systemets effektivitet och kvalitet. Onödiga fördröjningar bör undvikas, eftersom de har en negativ inverkan på bevisningens kvalitet. Dessutom har alla tilltalade rätt att få sin sak prövad inom rimlig tid.

53 Skäl 21 i direktiv 2014/41.

54 Den gemensamma noten från Eurojust och det europeiska rättsliga nätverket (EJN) om den europeiska utredningsorderns praktiska tillämpning visar att medlemsstaterna vid en jämförelse till största delen utser åklagarmyndigheterna till utfärdande myndighet.