Förslag till avgörande av generaladvokat Athanasios Rantos föredraget den 27 januari 2021

1 Originalspråk: franska.

2 Kommissionens beslut av den 2 juni 1999 om villkor och närmare bestämmelser för interna utredningar för att bekämpa bedrägerier, korruption och all annan olaglig verksamhet som kan skada gemenskapernas intressen (EGT L 149, 1999, s. 57).

3 Europaparlamentets och rådets förordning av den 25 maj 1999 om utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) (EGT L 136, 1999, s. 1).

4 Denna bestämmelse har ersatts av artikel 11.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 av den 11 september 2013 om utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1073/1999 och rådets förordning (Euratom) nr 1074/1999 (EUT L 248, 2013, s. 1). Vad avser förevarande mål är den nya bestämmelsen i sak identisk med den tidigare.

5 EGT L 136, 1999, s. 20.

6 EUT C 202, 2016, s. 266, nedan kallat protokollet om privilegier och immunitet.

7 Tjänsteföreskrifter som fastställts genom rådets förordning (EEG, Euratom, EKSG) nr 259/68 av den 29 februari 1968 om fastställande av tjänsteföreskrifter för tjänstemännen i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkor för övriga anställda i dessa gemenskaper samt om införande av särskilda tillfälliga åtgärder beträffande kommissionens tjänstemän (EGT L 56, 1968, s. 1) (nedan kallade tjänsteföreskrifterna).

8 Rådets förordning av den 11 november 1996 om de kontroller och inspektioner på platsen som kommissionen utför för att skydda Europeiska gemenskapernas finansiella intressen mot bedrägerier och andra oegentligheter (EGT L 292, 1996, s. 2).

9 F-35/15, EU:F:2015:87.

10 T-557/15 P, ej publicerad, EU:T:2016:456.

11 Se den överklagade domen, punkt 46.

12 Se den överklagade domen, punkt 82.

13 Se den överklagade domen, punkt 85.

14 Se den överklagade domen, punkt 77.

15 Se den överklagade domen, punkt 83.

16 Se den överklagade domen, punkt 109.

17 Se den överklagade domen, punkt 130.

18 Se den överklagade domen, punkt 131.

19 Eftersom sökanden inte har framställt något anslutningsöverklagande anser jag att det andra yrkandet inte kan upptas till prövning i sak.

20 Se dom av den 10 september 2019, HTTS/rådet ( C‑123/18 P, EU:C:2019:694, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

21 Dom av den 9 september 1999, Lucaccioni/kommissionen ( C‑257/98 P, EU:C:1999:402, punkt 63) samt beslut av den 12 mars 2020, EMB Consulting m.fl./ECB ( C‑571/19 P, ej publicerat, EU:C:2020:208, punkt 29).

22 Se bland annat dom av den 2 april 2020, UG/kommissionen ( T-571/17, ej publicerad, överklagad, EU:T:2020:141, punkt 83 och där angiven rättspraxis).

23 Se den överklagade domen, punkt 46.

24 Se dom av den 14 juni 2018, Spagnolli m.fl./kommissionen ( T-568/16 och T-599/16, EU:T:2018:347, punkt 196 och där angiven rättspraxis).

25 Se beslut av den 31 mars 2011, Mauerhofer/kommissionen ( C‑433/10 P, ej publicerat, EU:C:2011:204, punkt 127 och där angiven rättspraxis).

26 För att på ett verkningsfullt sätt garantera den rätt att yttra sig, som anges i det andra scenariot, måste man visserligen inte begränsa sig till en rent formalistisk tolkning av begreppet person som namngavs personligen, vilket skulle göra det möjligt för Olaf att undandra sig sina skyldigheter genom att inte namnge vederbörande. Enligt min åsikt är dock möjligheten att tillämpa detta begrepp på andra situationer än de där vederbörande uttryckligen namnges i slutsatserna begränsad till fall där denna bestämmelse missbrukas, särskilt till situationer där det tydligt framgår att de slutsatser som dragits till följd av utredningen endast, som ansvarig för de händelser som gett upphov till utredningen, kan avse en person som är direkt identifierbar (t.ex. genom angivelse av dennes tjänst) men dock inte namnges i slutsatserna.

27 Se beslut meddelat av domstolens ordförande den 8 april 2003, Gómez-Reino/kommissionen ( C‑471/02 P(R), EU:C:2003:210, punkt 68).

28 Se den överklagade domen, punkt 77.

29 Se den överklagade domen, punkt 83.

30 Se den överklagade domen, punkt 77.

31 Se den överklagade domen, punkt 75. Enligt tribunalen bekräftades denna slutsats av beslutet att inte väcka åtal, där det framgick att sökanden sedan 1994 var Daniel Byks överordnade.

32 Se den överklagade domen, punkt 76. För att nå fram till detta konstaterande stöder sig tribunalen även på beslutet att inte väcka åtal, där det framgick att sökanden, och andra personer som företrädde statistikkontoret, hade kontaktats av en affärspartner för att utverka tillstånd till betalning av utställda fakturor, att endast fem personer, däribland sökanden, kunde ge detta tillstånd, och att de transaktioner som utförts i fråga om den finansiella reserv som skapats i statistikkontorets räkenskaper fram till 1998 utfördes under överinseende av sökanden, Daniel Byks chef.

33 Även vid en icke formalistisk tolkning av begreppet personligen namngiven person, så som det föreslås i fotnot 26 ovan, visar de omständigheter som framhålls av tribunalen enligt min åsikt inte att de händelser som bestrids i Olafs slutsatser bara kunde beröra sökanden, framför allt som det både fanns andra personligen angivna personer, mot vilka Olaf hyste misstankar, och att befogenheten att tillåta användning av den svarta kassa som var föremålet för utredningen delades med fyra andra personer, av vilka en var personligen namngiven i meddelandet av den 19 mars 2003. Dessutom bekräftar den omständigheten att sökanden ursprungligen endast var kallad av de franska rättsliga myndigheterna som vittne samt att det beslut att inte väcka åtal, som antogs till följd av brottsutredningen, hade rentvått honom, indirekt och i efterhand att det förhållandet att Olaf inte personligen hade namngett sökanden var objektivt berättigat av osäkerheten i fråga om dennes medverkan i de berörda händelserna.

34 Se bland annat den överklagade domen, punkterna 15 och 71.

35 Se den överklagade domen, punkt 53.

36 Se den överklagade domen, punkterna 75 och 76.

37 Jag noterar att det synsätt i fråga om vad som här berörs som tribunalen anlade i den överklagade domen överensstämmer med det som tillämpades i dom av den 8 juli 2008, Franchet och Byk/kommissionen ( T-48/05, EU:T:2008:257), som gällde samma utredning av Olaf och tillämpning av samma bestämmelse, men inte överklagades. I denna dom förklarade tribunalen att artikel 4 första stycket i beslut 1999/396 hänför sig till slutsatserna i en rapport som upprättats under överinseende av direktören för Olaf (punkt 131) och fann att det dock fanns anledning att pröva om de uppgifter som överlämnats till de nationella rättsliga myndigheterna, när det inte förelåg någon rapport (punkt 132), ska förstås så att de innehåller slutsatser om de namngivna sökandena (punkt 133), utan att några förklaringar lämnas.

38 Som tribunalen har angett i punkterna 75 och 76 i den överklagade domen måste det trots att det i beslutet att inte väcka åtal lämnades vissa uppgifter rörande sökanden konstateras att dessa uppgifter inte har hindrat de rättsliga myndigheterna från att helt rentvå sökanden, vilket i motsats till tribunalens konstaterande i stället tycks i efterhand bekräfta att Olaf inte hade angett sökanden personligen (se även fotnot 33 ovan).

39 När skyldigheten att höra dem som personligen har namngetts ska föregå slutrapporten, kan enligt min åsikt skyldigheten att snabbt underrätta involverade personer i motsats till detta endast hänföra sig till en underrättelse efter den tidpunkt då det framkommer att vederbörande är personligen involverad, vilket inte nödvändigtvis hindrar att denna information sker parallellt med eller fortlöpande efter överlämnandet av information till de rättsliga myndigheterna.

40 Se den överklagade domen, punkt 83.

41 Trots beaktandet av de behörighetsgränser som gäller för domstolen i andra instans vid bedömningen av sakförhållanden tycks det mig vara relevant att konstatera att tribunalen har dragit slutsatsen att sökanden var personligen involverad uteslutande på grundval av dennes arbetsuppgifter och de befogenheter som följde av dessa (se punkterna 38 och 39 ovan), utan att beakta att Olaf hade namngett två andra personer personligen såsom involverade i de händelser som gett upphov till utredningen. Tribunalen har således låtit sin egen bedömning i fråga om omständigheterna och av om berörda personer är personligen involverade i dessa träda i stället för den bedömning som Olaf gjort inom ramen för de befogenheter som följer av beslut 1999/352 och förordning nr 1073/1999 utan att förklara på vilket sätt Olafs bedömning Olaf var felaktig.

42 Se den överklagade domen, punkt 108.

43 T-48/05, EU:T:2008:257, punkt 351. Se den överklagade domen, punkterna 98–102.

44 Se den överklagade domen, punkt 100.

45 T-48/05, EU:T:2008:257, punkt 351. Se den överklagade domen, punkt 98.

46 Se den överklagade domen, punkt 99.

47 Se den överklagade domen, punkterna 101 och 102.

48 T-48/05, EU:T:2008:257.

49 Se dom av den 8 juli 2008, Franchet och Byk/kommissionen ( T-48/05, EU:T:2008:257, punkterna 350 och 351).

50 Se dom av den 8 juli 2008, Franchet och Byk/kommissionen ( T-48/05, EU:T:2008:257, punkterna 346–348).

51 Se dom av den 8 juli 2008, Franchet och Byk/kommissionen ( T-48/05, EU:T:2008:257, punkt 349).

52 Se den överklagade domen, punkt 100.

53 Se den överklagade domen, punkt 102.

54 Se den överklagade domen, punkt 103.

55 Se den överklagade domen, punkt 104.

56 Se den överklagade domen, punkt 105.

57 Se den överklagade domen, punkt 103. Konstaterandet i punkt 108 i den överklagade domen att kommissionen inte borde ha trätt in som civilrättslig part och lämnat in anmälan vid de franska domstolarna innan Olafs utredning hade avslutats, låter sig dessutom svårligen förenas med resonemanget i punkterna 111–115 i den överklagade domen att tribunalen underkände den anmärkning som vilade på de åsidosättande av rätten till god förvaltning och omsorgsplikten genom att dra ut på de straffrättsliga förfarandena utan att ha lagt fram tillräcklig bevisning. Tribunalen har härvidlag bland annat framhållit att möjligheten att kunna göra gällande sina rättigheter domstolsvägen är uttryck för en allmän rättsprincip som bygger på medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner, och som även stadfästs i artiklarna 6 och 13 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950, och i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, samt att det endast är i undantagsfall som den omständigheten att en institution väcker talan kan utgöra fel i tjänsten, eftersom rätten till domstolsprövning är en grundläggande rättighet och en allmän princip som säkerställer laglydnad (den överklagade domen, punkt 111).

58 Se den överklagade domen, punkt 106.

59 Se den överklagade domen, punkt 107.

60 Denna möjlighet garanteras dessutom i artikel 335 FEUF, enligt vilken unionen i varje medlemsstat ska ha den mest vittgående rättskapacitet som tillerkänns juridiska personer enligt den nationella lagstiftningen och i sådana fall ska företrädas av kommissionen. Det finns emellertid inget inslag i målet av vilket det skulle framgå att den franska lagstiftningen i det aktuella fallet begränsade möjligheten för kommissionen att väcka talan.

61 Se den överklagade domen, punkt 130.

62 Se den överklagade domen, punkt 131.

63 Se den överklagade domen, punkt 130.

64 Se den överklagade domen, punkt 131.

65 Se punkt 64 ovan.

66 Dessutom förbinder sökanden i sina inlagor den påstådda skadan framför allt till att han varit föremål för en förundersökning eller till beslutet att inleda ett rättsligt förfarande mot honom. Det rör sig emellertid helt uppenbart om handlingar som kan hänföras till ett ansvar enbart för de franska rättsliga myndigheterna. Dessutom har varken sökanden eller tribunalen visat huruvida – och i vilken utsträckning – de uppgifter i Olafs och kommissionens handlingar som sökanden bestrider, vilka på grund av sin art borde vara sekretessbelagda, är av offentlig karaktär, på sådant sätt att de skulle ha skadat sökandens heder och yrkesmässiga anseende.

67 Se bland annat den rättspraxis som anges i punkt 29 ovan.