Förslag till avgörande av generaladvokat Evgeni Tanchev föredraget den 10 december 2020

1 Originalspråk: engelska.

2 EUT L 65, 2016, s. 1.

3 EGT L 190, 2002, s. 1.

4 EUT L 81, 2009, s. 24.

5 Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen).

6 BGBl. I s. 1537.

7 BGBl. I s. 2128.

8 Se punkt III(1)(a)(2)(a)(bb), andra stycket, i beslutet om hänskjutande (nach vorläufiger Bewertung glaubhafte und belastbare Angaben).

9 Även om den hänskjutande domstolens fråga enligt dess lydelse avser utlämning för lagföring framgår det av beslutet om hänskjutande att det avser överlämnandet av den berörda personen för verkställandet av ett fängelsestraff och huruvida ett sådant överlämnande skulle vara lagligt enligt relevanta unionsrättsliga bestämmelser. Hänvisningen till lagföring (Strafverfolgung) i stället för verkställande av ett fängelsestraff (Strafvollstreckung) är ett skrivfel.

10 Dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 78 och där angiven rättspraxis).

11 Domen Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkterna 79 och 80 samt där angiven rättspraxis).

12 Nämligen artikel 5.1 i rambeslut 2002/584 före ändringen av rambeslut 2002/584 genom rambeslut 2009/299.

13 Se, för ett liknande resonemang, skälen 3 i rambeslut 2009/299: Lösningarna i dessa rambeslut är inte tillfredsställande i fall där personen inte har kunnat underrättas om det rättsliga förfarandet… Enligt rambeslut 2002/584/RIF om en europeisk arresteringsorder och om överlämnande mellan medlemsstaterna … kan den verkställande myndigheten begära att den utfärdande myndigheten lämnar tillräckliga garantier om att den person som är föremål för den europeiska arresteringsordern kommer att ges möjlighet till en förnyad prövning av fallet i den utfärdande medlemsstaten och att vara närvarande när domen meddelas. Lämpligheten av en sådan garanti är en fråga som ska avgöras av den verkställande myndigheten och det är därför svårt att exakt veta när verkställighet kan vägras.

14 Dom av den 10 augusti 2017, Tupikas ( C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628, punkt 81). Enligt domstolens dom i målet Tupikas, ska i sådana fall där förfarandet har genomförts i flera instanser förhandling [som ledde till beslutet] förstås som att det avser förfarandet vid den instans som meddelade det sista av dessa avgöranden, såvida den aktuella domstolen därigenom slutgiltigt fastställde den berörda personens skuld … efter att ha utfört en såväl faktisk som rättslig prövning av försvårande och förmildrande omständigheter ….

15 Ibidem, punkt 83.

16 Fakultativt enligt artikel 4a i rambeslut 2002/584.

17 Dom av den 26 februari 2013, Melloni ( C‑399/11, EU:C:2013:107).

18 I punkt 2 i domslutet anges att Artikel 4a.1 … är förenlig med de krav som följer av artiklarna 47 och 48.2 i [stadgan].

19 Dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198), dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 44), och dom av den 25 juli 2018, Generalstaatsanwaltschaft (Förhållanden under frihetsberövande i Ungern) ( C‑220/18 PPU, EU:C:2018:589, punkt 57). (Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona i målet Openbaar Ministerie (Den utfärdande rättsliga myndighetens oavhängighet) ( C‑354/20 PPU och C‑412/20 PPU, EU:C:2020:925, punkterna 39, 40 and 44).

20 Se, för ett liknande resonemang, domstolens yttrande 2/13 (Unionens anslutning till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna) av den 18 december 2014 ( EU:C:2014:2454, punkt 191 och där angiven rättspraxis).

21 Dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 81), och dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 70.

22 Dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, domslutet, punkt 104), avseende åsidosättande av artikel 4 i stadgan på grund av omänsklig eller förnedrande behandling genom villkoren i rumänska och ungerska fängelser, och dom av den 25 juli 2018 Generalstaatsanwaltschaft ( C‑220/18 PPU, EU:C:2018:589, punkterna 60 och 62).

23 Dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, domslutet, punkt 104).

24 Dom av den 25 juli 2018, Generalstaatsanwaltschaft (Förhållanden under frihetsberövanden i Ungern) ( C‑220/18 PPU, EU:C:2018:589, domslutet, andra och tredje strecksatserna).

25 Dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i Domstolssystemet) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586).

26 Det kriterium som angavs i domen Minister for Justice and Equality avsåg objektiva, trovärdiga, precisa och vederbörligen aktualiserade uppgifter medan det kriterium som angavs i domen Aranyosi gällde konkreta skäl som uppfyllde denna norm. Skälen för att tro att det förelåg ett åsidosättande av en grundläggande rättighet var i målet Aranyosi tyngre än i målet Minister for Justice and Equality, eftersom de förstnämnda bestod i domar från Europadomstolen med fastställande av åsidosättande av artikel 3 i Europakonventionen och de sistnämnda utgjordes av ett motiverat förslag av kommissionen i vilket angavs att ett åsidosättande av de polska domstolarnas självständighet förelåg.

27 Se den omfattande analysen i punkterna 47–59 i domen av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586).

28 Kommissionens motiverade förslag av den 20 december 2017 som lagts fram i enlighet med artikel 7.1 i Fördraget om Europeiska unionen angående rättsstatsprincipen i Polen (COM(2017) 835 final).

29 EUT C 303, 2007, s. 17.

30 Se, för ett liknande resonemang, även dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 33) och punkt 48 i mitt förslag till avgörande i det målet.

31 Se dom av den 26 februari 2013, Melloni ( C‑399/11, EU:C:2013:107, punkt 49), dom av den 13 februari 2020, Spetsializirana prokuratura ( C‑688/18, EU:C:2020:94, punkt 37), Europadomstolen den 1 mars 2006, Sejdovic/Italien CE:ECHR:2006:0301JUD005658100, § 86 (vare sig lydelsen eller andan i artikel 6 i konventionen hindrar en person från att av egen fri vilja uttryckligen eller underförstått avsäga sig rätten till en rättvis rättegång). Se även Europadomstolen den 30 november 2000, Kwiatkowska/Italien, CE:ECHR:2000:1130DEC005286899, för ett liknande resonemang.

32 Europadomstolen den 1 mars 2006, Sejdovic/Italien, CE:ECHR:2006:0301JUD005658100, § 82 (min kursivering).

33 Europadomstolen den 1 mars 2006, Sejdovic/Italien, CE:ECHR:2006:0301JUD005658100, §§ 98 och 99. Europadomstolen fann i sin dom av den 26 januari 2017, Lena Atanasova/Bulgarien, CE:ECHR:2017:0126JUD005200907. § 52, att den tilltalade hade avstått från sin rätt att närvara personligen vid rättegången, vilken garanteras i artikel 6.1 i Europakonventionen, då personen hade blivit vederbörligen informerad om det straffrättsliga målet och de brott hon åtalades för, hade bekräftat de faktiska omständigheterna och uppgett sig vara beredd att förhandla om straffet, och därefter lämnat den adress som hon tidigare hade uppgett till myndigheterna utan att meddela någon adressändring och då myndigheterna hade vidtagit rimliga åtgärder för att säkerställa hennes närvaro vid rättegången.

34 Europadomstolen den 22 februari 1984, Sutter/Schweiz, CE:ECHR:1984:0222JUD000820978, § 30.

35 Europadomstolen den 6 juli 2004, Dondarini/San Marino, CE:ECHR:2004:0706JUD005054599 § 27.

36 Skäl 10 i direktiv 2016/343.

37 Se, för ett liknande resonemang, mitt förslag till avgörande C‑216/18 PPU, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), EU:C:2018:517, punkt 73, och dom av den 26 april 2018, Donnellan ( C‑34/17, EU:C:2018:282, punkt 50 och där angiven rättspraxis).