Förslag till Avgörande av Generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 20 januari 2022

1 Originalspråk: polska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (EUT L 201, 2012, s. 107).

3 För enkelhetens skull kommer jag nedan att använda mig av begreppet förklaringar om accept eller avstående för samtliga dessa förklaringar.

4 BGBl. 1975 I, s. 1077.

5 BGBl. 2008 I, s. 2586.

6 Najdecki, D.W., BGB § 1945 Form der Ausschlagung, i Burandt, W., Rojahn, D. (red.), Erbrecht, tredje upplagan, C.H. Beck, München, 2019, Nb. 2, och Heinemann, J., BGB § 1945 Form der Ausschlagung, i beck‑online.GROSSKOMMENTAR, C.H. Beck, München, i den lydelse som fanns tillgänglig per den 15 juli 2021, Nb. 10.

7 Se, bland annat, Dutta, A., EuErbVO Artikel 28 Formgültigkeit einer Annahme – oder Ausschlagungserklärung, i Münchener Kommentar zum Bürgerlichen Gesetzbuch, åttonde upplagan, C.H. Beck, München, 2020, Nb. 5; Schmidt, J.P., EuErbVO Art. 28 Formgültigkeit einer Annahme – oder Ausschlagungserklärung, i Dutta, A., Weber, J. (red.), Internationales Erbrecht, andra upplagan, C.H. Beck, München, 2021, Nb. 16. För att betona denna specifika omständighet kommer jag nedan, med hänvisning till det i tysk rätt föreskrivna villkoret, ange att det inte är fråga om förklaringen av arvsavstående inför domstol (enligt artikel 13 i förordning nr 650/2012) utan förklaringen till domstol (enligt § 1945 BGB).

8 Denna frågeställning kommer jag att behandla i avsnitt D nedan.

9 Det ska därvid preciseras att under de rättsliga omständigheter som är för handen i det nationella målet så kunde förklaringen om arvsavstående ges in till den domstol som är territoriellt behörig i form av domstolen på den ort i Tyskland där arvlåtaren vid sitt frånfälle hade sin hemvist, men även inför domstolen på den ort där den som avgett förklaringen har sin hemvist i Tyskland. Sistnämnda domstol ska icke desto mindre överlämna förklaringen till den domstol som är territoriellt behörig i form av domstolen på den ort där arvlåtaren vid sitt frånfälle hade sin hemvist. Se, i detta avseende, § 344 punkt 7 i lagen om rättegången i familjemål och dispositiva tvistemål.

10 Se Lagarde, P., Article 28 i Bergquist, U., Damascelli, D., Frimston, R., Lagarde, P., Odersky, F., Reinhartz, B., Commentaire du règlement européen sur les successions, Dalloz, Paris, 2015, punkt 4, s. 140.

11 Ludwiczak, W., Międzynarodowe prawo prywatne, femte upplagan, Ars boni et aequi, Poznań, 1996, s. 280.

12 I franskspråkig doktrin är det från om en rätt som benämns l’option de l’héritier. Se Wautelet, P., Article 28. – Validité quant à la forme de la déclaration concernant l’acceptation ou la renonciation, i Bonomi, A., Wautelet, P., Le droit européen des successions, andra upplagan, Bruylant, Bryssel, 2016, punkt 5, s. 478.

13 Se, för ett liknande resonemang, bland annat, Wautelet, P., Article 13. – Acceptation de la succession, d’un legs ou d’une réserve héréditaire, ou renonciation à ceux-ci, i Bonomi, A., Wautelet, P., Le droit européen des successions, andra upplagan, Bruylant, Bryssel, 2016, punkt 3, s. 258, och Lein, E., EuErbVO Artikel 13 Annahme oder Ausschlagung der Erbschaft, eines Vermächtnisses oder eines Pflichtteils, i Dutta, A., Weber, J., (red.), Internationales Erbrecht, andra upplagan, C.H. Beck, München, 2021, Nb. 9.

14 Se, för ett liknande resonemang, bland annat, Wautelet, P., Article 13 …, se ovan, s. 258 och 259, samt Lein, E., EuErbVO Artikel 13 …, se ovan, Nb. 5. Detta vinner även stöd i skäl 33 i förordning nr 650/2012.

15 Med förbehåll för att det eventuellt är möjligt att återkalla sin förklaring, om så föreskrivs i tillämplig lag.

16 Exempelvis gällande giltighet av rättshandlingar som är avhängig vederbörandes ålder.

17 Ludwiczak, W., se ovan, s. 175.

18 Se dom av den 23 maj 2019, WB ( C‑658/17, EU:C:2019:444, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

19 Se även, i detta avseende, avseende artikel 11 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, 2008, s. 6), Loacker, L. D. The Rome I Regulation. Article 11. Formal validity, i Calliess, G.-P., Renner, M. (red.), Rome Regulations: Commentary, tredje upplagan, Wolters Kluwer, Alphen aan den Rijn, 2020, Nb. 29, s. 302.

20 Jag utesluter inte att mina överväganden och slutsatser nedan även kan äga giltighet med avseende på andra slags förklaringar, men jag tar inte någon ställning i detta avseende.

21 Se, bland annat, rapporten om konventionen om tillämplig lag på avtalsförpliktelser avfattad av Mario Giuliano, professor vid Milanos universitet, och Paul Lagarde, professor vid universitetet Paris I (EGT C 282, 1980, s. 1), samt anmärkningarna angående artikel 9 i konventionen.

22 Se Loacker, L. D., se ovan, Nb. 30, s. 303.

23 Det ska i detta sammanhang betonas att artikel 28 i förordning nr 650/2012 inte endast är tillämplig på förklaringar som avgetts inför behörig domstol enligt artikel 13 i förordningen.

24 En underlåtenhet att iaktta formkraven torde i princip endast kunna uppkomma om den domstol som är behörig enligt artikel 13 i förordning nr 650/2012 åsidosätter sina egna processregler.

25 Givetvis kan det även finnas andra skäl, bland annat, rent moraliska sådana, såsom att vederbörande hellre vill att en annan arvtagare ska få överta hela kvarlåtenskapen.

26 Vilket inte alltid är uppenbart, ens för de arvtagare som närmare känner till den avlidnes förhållanden. Det räcker att läsa skäl 23 i förordning nr 650/2012 som är utformad på ett detaljerat sätt och handlar om tolkningen av rekvisitet hemvist. Följande anges i detta skäl: Vid fastställandet av hemvisten bör den myndighet som handlägger arvet göra en helhetsbedömning av omständigheterna kring den avlidnes liv under de år som föregick dödsfallet och vid tidpunkten för dödsfallet, med beaktande av alla relevanta omständigheter, särskilt hur varaktig och regelbunden den avlidnes vistelse i den berörda staten varit, förhållandena vid vistelsen samt skälen till denna. Den på detta sätt fastställda hemvisten bör ha en nära och stabil koppling till den berörda staten med beaktande av de specifika målen för denna förordning.

27 Möjligheten att göra ett arvsavstående i den mening som avses i artiklarna 13 och 28 i förordning nr 650/2012 är visserligen avhängig av vilken lag som är tillämplig på arvet. Även den som gör ett arvsavstående måste således fundera på vilken lag som är tillämplig på arvet efter den avlidne. Detta är också anledningen till att den i artikel 13 i förordning nr 650/2012 ytterligare behörigheten villkoras av att det enligt den lag som är tillämplig på arvet är möjligt att framställa en förklaring om arvsavstående inför domstol. Giltigheten av en inför domstol framställd förklaring beror emellertid inte på hur välgrundad ståndpunkt som deklaranten har, utan huruvida det i den lag som slutligen bestäms vara tillämplig på arvet föreskrivs en möjlighet att avstå från arvet genom förklaring som framställs inför domstol. Om en förklaring om arvsavstående framställs är det dessutom mycket troligt att en förklaring med viss lydelse har samma rättsverkan i olika rättsordningar.

28 Se mitt förslag till avgörande i målet Mahnkopf (C‑558/16, EU:C:2017.965, punkt 114).

29 Dock råder det delade uppfattningar om detta inom doktrinen. Tyska författare har ansett att någon sådan skyldighet inte finns, såsom Dutta, A., EuErbVO Artikel 28 Formgültigkeit einer Annahme – oder Ausschlagungserklärung, i Münchener Kommentar zum Bürgerlichen Gesetzbuch, Aufl. 8, C.H. Beck, München, 2020, Nb. 13, som talar om icke imperativa krav (Sollerfordernis), och Schmidt, J.P., Der Erwerb der Erbschaft in grenzüberschreitenden Sachverhalten unter besonderer Berücksichtigung der EuErbVO, Zeitschrift für Erbrecht und Vermögensnachfolge, 2014, no 455, s. 460. Wautelet, P., i Article 13 …, se ovan, punkt 20, s. 264, verkar snarare vara benägen att anse att en sådan skyldighet att vidarebefordra förklaringar finns, samtidigt som det betonas att för det fall denna skyldighet inte fullgörs så innebär inte det att förklaringen inte är giltig. Odersky, F. anser däremot att förklaringen är ogiltig om denna skyldighet inte fullgörs, se Art. 13, i Bergquist, U., Damascelli, D., Frimston, R., Lagarde, P., Odersky, F., Reinhartz, B., Commentaire du règlement européen sur les successions, Dalloz, Paris, 2015, Nb. 2, s. 84.

30 Se, bland annat, dom av den 3 september 2015, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./kommissionen ( C‑398/13 P, EU:C:2015:535, punkterna 64–67).

31 Med den enda skillnaden att det i skäl 32 i förordning nr 650/2012 är fråga om att underrätta om att en förklaring gjorts, inte om att vidarebefordra förklaringen till den domstol som är behörig att handlägga arvsärendet.