Förslag till avgörande av generaladvokat Jean Richard de la Tour föredraget den 24 mars 2022

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31).

3 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Pikamäe i målet Commissaire général aux réfugiés et aux apatrides (Familjesammanhållning – Redan beviljat skydd) ( C‑483/20, EU:C:2021:780) och dom av den 22 februari 2022, Commissaire général aux réfugiés et aux apatrides (Familjesammanhållning – Redan beviljat skydd) ( C‑483/20, EU:C:2022:103). Se även målet Ministre de l’immigration et de l’asile (C‑153/21), som fortfarande är anhängigt vid domstolen och som rör en liknande fråga som i förevarande mål, och mål C‑745/21, som rör ett ofött barns rättigheter när barnets mor är föremål för ett beslut om överföring till Litauen, med tillämpning av förordning nr 604/2013, medan barnets far har beviljats internationellt skydd i Nederländerna.

4 Se dels artikel 33 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9), enligt vilken enbart personer som har beviljats internationellt skydd får röra sig fritt inom territoriet för den medlemsstat som beviljat detta skydd och får välja var inom detta territorium de vill bosätta sig, dels dom av den 1 mars 2016, Alo och Osso ( C‑443/14 et C‑444/14, EU:C:2016:127, punkt 37).

5 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60).

6 Som undertecknades i Genève den 28 juli 1951 och trädde i kraft den 22 april 1954 (United Nations Treaty Series, vol. 189, s. 150, nr 2545 (1954)). Den har kompletterats genom protokollet angående flyktingars rättsliga ställning, som antogs i New York den 31 januari 1967 och trädde i kraft den 4 oktober 1967. Se särskilt artikel 28 i denna konvention.

7 Undertecknad i Strasbourg den 16 oktober 1980 (STE nr 107). Europeiska kommissionen föreslog denna mekanism i Grönboken om det framtida gemensamma europeiska asylsystemet av den 6 juni 2007 (KOM(2007) 301 slutlig, ej publicerad i EUT, punkt 2.3, s. 7), där kommissionen hänvisar till rådets direktiv 2003/109/EG av den 25 november 2003 om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/51/EU av den 11 maj 2011 (EUT L 132, 2011, s. 1). Se även, i detta sammanhang, Ippolito, F., Reconnaissance et confiance mutuelles en matière d’immigration et d’asile: de l’in(é)volution d’un principe? i Fartunova-Michel, M., och Marzo, C., Les dimensions de la reconnaissance mutuelle en droit de l’Union européenne, Bruylant, Bruxelles, 2018, s. 218–243, särskilt s. 220.

8 BGBl, 2008 I, s. 1798.

9 BGBl, 2016 I, s. 1939.

10 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 mars 2019, Ibrahim m.fl. ( C‑297/17, C‑318/17, C‑319/17 och C‑438/17, EU:C:2019:219), i vilken domstolen fann att en medlemsstat inte med fog [kan] anmoda en annan medlemsstat att, i enlighet med de förfaranden som definieras i förordning[nr 604/2013], överta eller återta en tredjelandsmedborgare som har lämnat in en ansökan om internationellt skydd i den första medlemsstaten efter att ha beviljats subsidiärt skydd i den andra medlemsstaten (punkt 78).

11 Med hänsyn till att deras vistelse i Polen varit kortvarig, omfattas de inte heller av tillämpningsområdet för direktiv 2003/109.

12 Se, för ett liknande resonemang, beslut av den 5 april 2017, Ahmed ( C‑36/17, EU:C:2017:273, punkt 38).

13 I det målet har en syrisk familj lämnat Grekland, medan de i denna medlemsstat åtnjöt flyktingstatus, för att bege sig till Luxemburg, där det sista barnet i en syskonskara är fött. Barnet lämnade in en ansökan om internationellt skydd till den sistnämnda medlemsstaten, vilken inte bedömdes kunna tas upp till prövning, även det med stöd av artikel 33.2 a i direktiv 2013/32.

14 Min kursivering.

15 Min kursivering.

16 Jag noterar härvidlag, i likhet med kommissionen, att den omständigheten att RO:s familjemedlemmar har lämnat in ansökningar om internationellt skydd i Tyskland saknar betydelse. Dessa ansökningar har nämligen avvisats med stöd av artikel 33.2 a i direktiv 2013/32.

17 Rådets förordning av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (EUT L 50, 2003, s. 1).

18 Se motiveringen till kommissionens förslag till rådets förordning om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (KOM(2001) 447 slutlig).

19 I förevarande fall lämnade RO:s familjemedlemmar in sin ansökan om internationellt skydd i Polen år 2012. Barnet lämnade däremot in den aktuella ansökan i Tyskland år 2016.

20 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 december 2020, Minister for Justice and Equality (Ansökan om internationellt skydd i Irland) ( C‑616/19, EU:C:2020:1010, punkterna 51 och 52 och där angiven rättspraxis). Detta är även målet med direktiv 2013/32, såsom det framgår av skäl 13 i detta direktiv, enligt vilket [t]illnärmningen av reglerna om förfaranden för beviljande eller återkallande av internationellt skydd bör bidra till att begränsa sekundära förflyttningar för personer som ansöker om internationellt skydd mellan medlemsstaterna när sådana förflyttningar motiveras av skillnader i de rättsliga ramarna och att skapa likvärdiga villkor för medlemsstaternas tillämpning av direktiv 2011/95/EU och med Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 96), enligt skäl 12 i det direktivet.

21 Min kursivering. Se även dom av den 22 februari 2012, Commissaire général aux réfugiés et aux apatrides (Familjesammanhållning – Redan beviljat skydd) ( C‑483/20, EU:C:2022:103), i vilken domstolen slog fast att [d]et framgår av ordalydelsen av artikel 33.2 a i direktiv 2013/32 att medlemsstaterna inte är skyldiga att pröva om sökanden uppfyller kraven för internationellt skydd enligt direktiv 2011/95/EU om ett sådant skydd redan säkerställts i en annan medlemsstat (punkt 24).

22 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 februari 2022, Commissaire général aux réfugiés et aux apatrides (Familjesammanhållning – Redan beviljat skydd) ( C‑483/20, EU:C:2022:103, punkterna 29 och 37 och där angiven rättspraxis.

23 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 mars 2020, Bevándorlási és Menekültügyi Hivatal (Tompa) ( C‑564/18, EU:C:2020:218, punkterna 29 och 30 och där angiven rättspraxis), och dom av den 14 maj 2020, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság Dél-alföldi Regionális Igazgatóság ( C‑924/19 PPU och C‑925/19 PPU, EU:C:2020:367, punkterna 149 och 182 och där angiven rättspraxis).

24 I artikel 24.2 i stadgan föreskrivs dessutom att [v]id alla åtgärder som rör barn, oavsett om de vidtas av offentliga myndigheter eller privata institutioner, ska barnets bästa komma i främsta rummet.

25 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 2021, Bundesrepublik Deutschland (Sammanhållning av familjer) ( C‑91/20, EU:C:2021:898, punkt 51).

26 Det skulle kunna röra sig om ett erkännande i första eller andra hand, med tillämpning av de principer som domstolen slog fast i domen av 4 oktober 2018, Ahmedbekova ( C‑652/16, EU:C:2018:801, punkt 72), och som bekräftades av domstolen i domen av den 9 november 2021, Bundesrepublik Deutschland (Sammanhållning av familjer) ( C‑91/20, EU:C:2021:898, punkt 41).

27 Mål C‑91/20, EU:C:2021:898.

28 Punkt 37 ovan.

29 Unionslagstiftaren har preciserat att denna bestämmelse är tillämplig på en familj som tidigare har bildats i ursprungslandet eller som inte har gjort det och således skiljer sig från definitionen av familjemedlemmar i artikel 2 g i samma förordning.

30 Kommissionens förordning av den 2 september 2003 om tillämpningsföreskrifter till rådets förordning nr 343/2003 (EUT L 122, 2003, s. 3), senast ändrad genom genomförandeförordning (EU) nr 118/2014 (EUT L 39, 2014, s. 1). Denna förordning antogs genom tillämpning av artikel 17.3 i förordning nr 343/2003, nu artikel 21.3 i förordning nr 604/2013.

31 Denna skillnad i formulering är gemensam för samtliga språkversioner.

32 Se artikel 24 i direktiv 2011/95.

33 Se artiklarna 21.3 och 24.1 i direktiv 2011/95.

34 Enligt artikel 24 i direktiv 2011/95 ska det uppehållstillstånd som beviljas personer som innehar flyktingstatus gälla i tre år, och vara förnybart, och det uppehållstillstånd som beviljas personer som innehar status som subsidiärt skyddsbehövande ska gälla i minst ett år och kunna förnyas med minst två år. I det nationella målet löpte uppehållstillstånden för RO:s familjemedlemmar ut den 4 maj 2015, enligt de uppgifter som Polen lämnat.

35 I annat fall, i enlighet med artikel 21.1 i förordning nr 604/2013, ska ansvaret för att pröva ansökan om internationellt skydd åligga den medlemsstat där ansökan lämnades in.

36 Se artikel 6.1 i denna förordning.

37 I denna artikel föreskrivs att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, oavsett om de vidtas av offentliga myndigheter eller privata institutioner. Se även dom av den 9 november 2021, Bundesrepublik Deutschland (Sammanhållning av familjer) ( C‑91/20, EU:C:2021:898, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

38 Se även skäl 13 i förordning nr 604/2013.

39 Se dom av den 8 juni 2017, OL ( C‑111/17 PPU, EU:C:2017:436, punkterna 42 och följande punkter samt där angiven rättspraxis), avseende genomförandet av rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, 2003, s. 1).

40 C‑297/17, C‑318/17, C‑319/17 och C‑438/17, EU:C:2019:219.

41 Förbundsrepubliken Tyskland och Polen har ratificerat denna överenskommelse.