Tribunalens dom (åttonde avdelningen i utökad sammansättning) den 9 april 2025
I mål T‑336/20,
TRIBUNALEN (åttonde avdelningen i utökad sammansättning) sammansatt av ordföranden A. Kornezov samt domarna D. Petrlík, K. Kecsmár (referent), S. Kingston och L. Spangsberg Grønfeldt, justitiesekreterare: handläggaren S. Jund,
efter den skriftliga delen av förfarandet,
efter förhandlingen den 27 juni 2024,
följande
Dom
I. Bakgrund
II. Det angripna beslutet
III. Parternas yrkanden
IV. Rättslig bedömning
A. Invändningarna om rättsstridighet
1. Den nionde grunden: Förordning nr 806/2014 och genomförandeförordning 2015/81 är rättsstridiga
a) Upptagande till prövning
b) Prövning ex officio av huruvida förordning nr 806/2014 och genomförandeförordning 2015/81 är rättsstridiga
B. Lagenligheten av det angripna beslutet [utelämnas]
1. Den tredje grunden: Åsidosättande av artikel 102 i direktiv 2014/59, artikel 69 punkterna 1 och 2 och artikel 70.2 i förordning nr 806/2014 samt artikel 3 och artikel 4.2 i delegerad förordning 2015/63, vad gäller fastställandet av den årliga målnivån
a) Den första delgrunden: Ingen bestämmelse i tillämplig rätt föreskriver att den slutliga målnivån ska uppgå till 1 procent av de garanterade insättningarna för år 2023
b) Den andra delgrunden: SRB fastställde den årliga målnivån för 2016 års bidragsperiod till en åttondel av 1,05 procent av de garanterade insättningarna för föregående år
c) Den tredje delgrunden: De årliga bidragen för 2016 års bidragsperiod överstiger taket på 12,5 procent
i) Upptagande till prövning
ii) Prövning i sak
C. Slutsats
1 Sökanden, Hypo Vorarlberg Bank AG, har med stöd av artikel 263 FEUF yrkat att tribunalen ska ogiltigförklara Gemensamma resolutionsnämndens (SRB) beslut SRB/ES/2022/79 av den 7 december 2022 om återkallande av SRB:s beslut SRB/ES/2020/16 av den 19 mars 2020 angående beräkningen av förhandsbidragen för år 2016 från Banco Cooperativo Español, SA, Hypo Vorarlberg Bank AG (tidigare Vorarlberger Landes- und Hypothekenbank AG) och Portigon AG till Gemensamma resolutionsfonden och angående beräkningen av deras förhandsbidrag för år 2016 till Gemensamma resolutionsfonden (nedan kallat det angripna beslutet), i den del beslutet avser sökanden.
2 Sökanden är ett kreditinstitut etablerat i Österrike.
3 Genom beslut SRB/ES/SRF/2016/06 av den 15 april 2016 om förhandsbidrag för år 2016 till Gemensamma resolutionsfonden fastställde SRB, i enlighet med artikel 70.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 av den 15 juli 2014 om fastställande av enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag inom ramen för en gemensam resolutionsmekanism och en gemensam resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 225, 2014, s. 1), förhandsbidragen till Gemensamma resolutionsfonden (SRF) (nedan kallade förhandsbidragen) för år 2016 (nedan kallat 2016 års bidragsperiod) från institut som omfattas av bestämmelserna i artikel 2 och artikel 67.4 i denna förordning (nedan kallade instituten), däribland sökanden.
4 Genom beslut SRB/ES/SRF/2016/13 av den 20 maj 2016 om justering av förhandsbidragen för 2016 års bidragsperiod till SRF, vilket kompletterar beslut SRB/ES/SRF/2016/06, rättade SRB beräkningen av institutens förhandsbidrag för 2016 års bidragsperiod.
5 Den 19 mars 2020 antog SRB beslut SRB/ES/2020/16 (nedan kallat beslutet av den 19 mars 2020), genom vilket SRB ersatte de beslut som nämns i punkterna 3 och 4 ovan (nedan kallade de ursprungliga besluten). Enligt skäl 7 och 8 i beslutet av den 19 mars 2020 syftade detta beslut till att avhjälpa handläggningsfel och bristande motivering i de ursprungliga besluten, något som tribunalen hade konstaterat i dom av den 28 november 2019, Banco Cooperativo Español/SRB ( T‑323/16, EU:T:2019:822), dom av den 28 november 2019, Hypo Vorarlberg Bank/SRB ( T‑377/16, T‑645/16 och T‑809/16, EU:T:2019:823), och dom av den 28 november 2019, Portigon/SRB ( T‑365/16, EU:T:2019:824). Genom dessa domar ogiltigförklarade tribunalen de ursprungliga besluten i den del de avsåg bland annat sökanden.
6 Den 7 december 2022 antog SRB det angripna beslutet, genom vilket SRB återkallade och ersatte beslutet av den 19 mars 2020. Enligt skäl 19–22 i det angripna beslutet syftade beslutet till att avhjälpa den bristande motivering i beslutet av den 19 mars 2020 som SRB hade konstaterat till följd av domen av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB ( C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601), samt besluten av den 3 mars 2022, SRB/Portigon och kommissionen ( C‑664/20 P, ej publicerat, EU:C:2022:161), och av den 3 mars 2022, SRB/Hypo Vorarlberg Bank ( C‑663/20 P, ej publicerat, EU:C:2022:162), om beräkningen av förhandsbidragen för 2017 års bidragsperiod.
7 Den 20 december 2022 delgav Finanzmarktaufsichtsbehörde (FMA, Tillsynsmyndigheten för finansmarknaderna, Österrike), i egenskap av nationell resolutionsmyndighet i den mening som avses i artikel 3.1 led 3 i förordning nr 806/2014, sökanden det angripna beslutet.
8 Det angripna beslutet innehåller en textdel som, vad gäller sökanden, åtföljs av fyra bilagor.
9 I avsnitt 3–10 i det angripna beslutet beskrivs processen för att fastställa förhandsbidrag för 2016 års bidragsperiod. Denna process var densamma för alla institut.
10 Vidare fastställde SRB, i avsnitt 6 i det angripna beslutet, den årliga målnivån (se artikel 4 i rådets genomförandeförordning (EU) 2015/81 av den 19 december 2014 om fastställande av enhetliga villkor för tillämpning av förordning nr 806/2014 vad gäller förhandsbidrag till SRF (EUT L 15, 2015, s. 1), för 2016 års bidragsperiod (nedan kallad den årliga målnivån).
11 SRB förklarade att den årliga målnivån hade fastställts till en åttondedel av 1,05 procent av de garanterade insättningarna i samtliga institut år 2015, beräknade vid årets slut, vilket belopp nämnden hade fått fram på grundval av uppgifter som instituten hade lämnat i enlighet med artikel 14.2 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/63 av den 21 oktober 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU avseende förhandsbidrag till finansieringsarrangemang för resolution (EUT L 11, 2015, s. 44).
12 I avsnitt 7 i det angripna beslutet beskrev SRB den metod som skulle tillämpas för att beräkna förhandsbidragen för 2016 års bidragsperiod. I skäl 95 i nämnda beslut angav SRB att med avseende på denna period hade 60 procent av förhandsbidragen beräknats på nationell nivå, det vill säga på grundval av uppgifter som lämnats av institut som är auktoriserade på den berörda deltagande medlemsstatens territorium (nedan kallad nationell nivå), i enlighet med artikel 103 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 2014, s. 190) och i enlighet med artikel 4 i delegerad förordning 2015/63. Resterande förhandsbidrag (det vill säga 40 procent) beräknades på grundval av bankunionen, det vill säga på grundval av uppgifter som lämnats av samtliga institut som är auktoriserade i samtliga medlemsstater som deltar i den gemensamma resolutionsmekanismen (SRM) (nedan unionsnivå och de deltagande medlemsstaterna), i enlighet med artiklarna 69 och 70 i förordning nr 806/2014 och artikel 4 i genomförandeförordning 2015/81.
13 I övrigt beräknade SRB förhandsbidragen för instituten, såsom sökanden, genom att tillämpa följande huvudsakliga steg.
14 I det första steget vid förhandsbidragsberäkningen beräknade SRB, i enlighet med artikel 70.2 andra stycket a i förordning nr 806/2014, det grundläggande årliga bidraget för varje institut, vilket ska vara proportionellt mot det aktuella institutets skulder, exklusive kapitalbas och garanterade insättningar, i förhållande till de totala skulderna, exklusive kapitalbas och garanterade insättningar, för alla institut auktoriserade på samtliga de deltagande medlemsstaternas territorier. I enlighet med artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63 drog SRB av vissa typer av skulder från institutets totala skulder som ska beaktas vid fastställandet av detta bidrag.
15 Vid det andra steget för förhandsbidragsberäkningen gjorde SRB en justering av det grundläggande årliga bidraget i förhållande till det berörda institutets riskprofil, i enlighet med artikel 70.2 andra stycket b i förordning nr 806/2014. SRB bedömde denna riskprofil på grundval av de fyra riskpelare som anges i artikel 6 i delegerad förordning 2015/63, vilka utgörs av riskindikatorer. För att klassificera instituten efter deras risknivå, fastställde SRB först – för varje riskindikator som tillämpades för 2016 års bidragsperiod – intervaller (bins) som instituten grupperades i, i enlighet med punkt 3, under rubriken Steg 2, i bilaga I till den delegerade förordningen. De institut som hörde till samma intervall tilldelades ett gemensamt värde för en viss riskindikator, kallat diskretiserat värde. Genom att kombinera de diskretiserade värdena för varje riskindikator beräknade SRB det berörda institutets multiplikator för justering i förhållande till riskprofilen (nedan kallad multiplikatorn för riskjustering). Genom att multiplicera institutets grundläggande årliga bidrag med institutets multiplikator för riskjustering fick SRB fram det riskjusterade grundläggande årliga bidraget för detta institut.
16 Därefter lade SRB ihop alla riskjusterade grundläggande årliga bidrag för att få en gemensam nämnare som användes för att beräkna den andel av den årliga målnivån som varje institut skulle betala.
17 Slutligen beräknade SRB förhandsbidraget för varje institut genom att fördela den årliga målnivån mellan samtliga institut på grundval av förhållandet mellan, å ena sidan, det riskjusterade grundläggande årliga bidraget och, å andra sidan, den gemensamma nämnaren.
18 Bilaga I till det angripna beslutet innehåller sökandens individuella formulär med resultatet av beräkningen av sökandens förhandsbidrag (nedan kallat det individuella formuläret). I formuläret redovisas sökandens grundläggande årliga bidrag och sökandens multiplikator för riskjustering, både på unionsnivå och på nationell nivå, och för varje riskindikator anges numret på det intervall som sökanden placerats i. I det individuella formuläret redogörs det dessutom för uppgifter som används vid beräkningen av förhandsbidragen för samtliga berörda institut och som SRB fastställde genom att addera eller kombinera de individuella uppgifterna för alla dessa institut. Slutligen innehåller formuläret de uppgifter som sökanden angav i deklarationsblanketten och som användes vid beräkningen av sökandens förhandsbidrag.
19 Bilaga II till det angripna beslutet omfattar statistiska uppgifter avseende beräkningen av förhandsbidragen för varje deltagande medlemsstat, i sammanfattad och aggregerad form. I bilagan anges bland annat det totala förhandsbidragsbelopp som ska betalas av de berörda instituten i var och en av dessa medlemsstater. I bilagan förtecknas även, för varje riskindikator, antalet intervaller, antalet institut som hör till varje intervall samt minimivärdet och maximivärdet för dessa intervaller. Vad beträffar de intervaller som avser den nationella nivån, har dessa värden av sekretesskäl minskats eller höjts med ett slumpmässigt belopp, varvid den ursprungliga fördelningen av instituten har bibehållits.
20 I bilaga IIIb till det angripna beslutet undersöks sökandens synpunkter under det samrådsförfarande som SRB genomförde mellan den 24 oktober och den 8 november 2022, innan det angripna beslutet antogs.
21 Sökanden har yrkat att tribunalen ska
22 SRB har yrkat att tribunalen ska
23 Europaparlamentet, Europeiska unionens råd och Europeiska kommissionen har yrkat att tribunalen ska
24 Sökanden har i ansökan åberopat fyra grunder till stöd för sin talan mot beslutet av den 19 mars 2020. Genom den första, den andra och den tredje grunden har sökanden gjort gällande att väsentliga formföreskrifter åsidosatts på grund av att beslutet delgetts på ett ofullständigt sätt och att beslutet var bristfälligt motiverat samt att sökandens rätt att yttra sig åsidosatts. Genom den fjärde grunden har sökanden framställt en invändning om rättsstridighet avseende delegerad förordning 2015/63 och, alternativt, invändningar om rättsstridighet avseende direktiv 2014/59 och förordning nr 806/2014.
25 I inlagan om justering av talan, som ingavs med stöd av artikel 86 i tribunalens rättegångsregler, har sökanden åberopat följande tio grunder till stöd för sin talan mot det angripna beslutet:
26 Tribunalen ska först pröva de grunder genom vilka sökanden har framställt en invändning om rättsstridighet, nämligen den nionde, den tionde och den åttonde grunden. Därefter kommer tribunalen att pröva de grunder som direkt avser det angripna beslutets lagenlighet.
27 SRB har dessutom gjort gällande att talan såvitt avser den tredje och den nionde grunden (se punkt 25 ovan) inte kan tas upp till sakprövning, eftersom de åberopats för första gången i inlagan om justering av talan, vilket strider mot artikel 86 i rättegångsreglerna. Vidare har SRB gjort gällande att vissa andra grunder och anmärkningar inte kan tas upp till sakprövning på grund av att de inte uppfyller villkoren i artikel 76 i rättegångsreglerna. Dessa avvisningsyrkanden kommer att prövas i den ordning som anges i punkt 26 ovan.
28 Genom den nionde grunden, som åberopats för första gången i inlagan om justering av talan, har sökanden framställt invändningar om att förordning nr 806/2014 och genomförandeförordning 2015/81 är rättsstridiga. Denna grund består i huvudsak av två delar. Den första delgrunden avser att artikel 8.1, 8.4 och 8.5 i genomförandeförordning 2015/81 går utöver gränserna för de genomförandebefogenheter som fastställs i artikel 70.7 i förordning nr 806/2014 och i artikel 291.2 FEUF. Den andra delgrunden avser att förordning nr 806/2014 inte innehåller några skäl till valet att inte tilldela kommissionen den genomförandebefogenhet som föreskrivs i artikel 70.7 i nämnda förordning och i stället tilldela rådet denna befogenhet, vilket strider mot artikel 291.2 FEUF.
29 SRB har, med stöd av rådet och kommissionen, gjort gällande att talan inte kan tas upp till sakprövning såvitt avser den nionde grunden. Denna grund borde nämligen ha åberopats redan i samband med att talan väcktes avseende beslutet av den 19 mars 2020. Att för första gången åberopa nämnda grund i inlagan om justering av talan strider mot artikel 86 i rättegångsreglerna. I vart fall anser SRB att talan inte kan bifallas såvitt avser denna grund. Enligt parlamentet är den nionde grunden dessutom oklar.
30 Vid förhandlingen gjorde sökanden gällande följande. Sökanden fick i sin inlaga om justering av talan åberopa varje ny grund, utan begränsningar. Vidare innehöll det angripna beslutet, vad gäller tillämpningen av artikel 8.1 i genomförandeförordning 2015/81, nya omständigheter i förhållande till beslutet av den 19 mars 2020. Det var dessa omständigheter som gjorde det möjligt för sökanden att för första gången bedöma vilken inverkan denna bestämmelse hade på sökandens individuella situation.
31 Vid förhandlingen gjorde sökanden däremot inte gällande att det angripna beslutet innehöll nya omständigheter i förhållande till beslutet av den 19 mars 2020 vad gäller tillämpningen av artikel 8.4 och 8.5 i genomförandeförordning 2015/81 och artikel 70.7 i förordning nr 806/2014.
32 Tribunalen ska först pröva huruvida artikel 86 i rättegångsreglerna, såsom sökanden har gjort gällande, ska tolkas så, att den bestämmelsen gör det möjligt för sökanden att åberopa varje ny grund för första gången i sin inlaga om justering av talan, utan någon som helst begränsning.
33 I artikel 86.1 i rättegångsreglerna, i den lydelse som är tillämplig på inlagan om justering av talan i förevarande mål, föreskrivs att [n]är den rättsakt som en talan om ogiltigförklaring avser har ersatts av eller ändrats genom en annan rättsakt som rör samma sak, får sökanden, innan den muntliga delen av förfarandet har avslutats eller innan tribunalen har beslutat att avgöra målet utan att inleda den muntliga delen av förfarandet, justera talan för att ta hänsyn till denna nya omständighet. Inlagan om justering av talan ska i förekommande fall innehålla de justerade grunderna och argumenten, såsom anges i artikel 86.4 b i rättegångsreglerna.
34 Det ska erinras om att parternas yrkanden enligt rättspraxis i princip inte får ändras. Artikel 86 i rättegångsreglerna kodifierar tidigare rättspraxis om undantag från denna princip om att yrkandena inte får ändras (se dom av den 9 november 2017, HX/rådet, C‑423/16 P, EU:C:2017:848, punkt 18 och där angiven rättspraxis).
35 Domstolen har redan slagit fast att artikel 86 i rättegångsreglerna ska tolkas restriktivt, eftersom den utgör ett undantag från principen om att yrkandena inte får ändras (dom av den 20 september 2018, Spanien/kommissionen, C‑114/17 P, EU:C:2018:753, punkt 54).
36 Det framgår av ordalydelsen i artikel 86 i rättegångsreglerna att denna bestämmelse gör det möjligt för sökanden att justera sin talan för att ta hänsyn till [den] nya omständighet som består i att den rättsakt som ursprungligen angripits ersätts eller ändras, och att i detta syfte framställa yrkanden och, i förekommande fall, grunder och argument som justerats. Eftersom nämnda bestämmelse endast avser en justering av den ursprungliga talan, är syftet med en sådan justering således endast att beakta nya omständigheter som har samband med att den rättsakt som ursprungligen angripits har ersatts eller ändrats, det vill säga bland annat de nya omständigheterna i den rättsakt som ersätter eller ändrar den ursprungligen angripna rättsakten. Artikel 86 i rättegångsreglerna kan således inte tolkas så, att sökanden får åberopa varje ny grund för första gången i en inlaga om justering av talan, då de faktiska och rättsliga omständigheter på vilka den grundas redan var kända för sökanden när talan väcktes och de inte har ändrats i den rättsakt som ersätter eller ändrar den ursprungligen angripna rättsakten.
37 Den motsatta tolkning som sökanden har förespråkat, nämligen att sökanden i sin inlaga om justering av talan för första gången skulle kunna åberopa varje ny grund utan någon som helst begränsning, strider inte bara mot ordalydelsen i artikel 86 i rättegångsreglerna, utan även mot den rättspraxis som anges i punkt 35 ovan, enligt vilken artikel 86 i rättegångsreglerna ska tolkas restriktivt.
38 Den tolkning som gjorts i punkt 36 ovan vinner stöd i de handläggningsregler som gäller för inlagan om justering av talan enligt bestämmelserna i artikel 86 i rättegångsreglerna. Det följer av dessa regler att justeringen av talan utgör en fortsättning i ett redan anhängiggjort mål, såsom detta ursprungligen avgränsats i stämningsansökan. Detta framgår bland annat av artikel 86.6 i rättegångsreglerna, enligt vilken den skriftliga delen av förfarandet, vid justering av talan, endast omfattar en enda skriftväxling.
39 Enligt artikel 86.7 i rättegångsreglerna gör justeringen av talan det möjligt för intervenienterna att komplettera sina interventionsinlagor. Enligt denna bestämmelse är det däremot inte tillåtet att inge nya interventionsansökningar då talan justerats. Varje interventionsansökan ska nämligen ges in inom sex veckor från offentliggörandet av den ansökan genom vilken talan väckts, i enlighet med artikel 143.1 i rättegångsreglerna, jämförd med artikel 79 i samma rättegångsregler, varvid justeringen av talan inte ska bli föremål för något meddelande i Europeiska unionens officiella tidning. Justeringen av talan görs således i mål där partsställningen inte kan ändras.
40 Den tolkning som gjorts i punkt 36 ovan bekräftas dessutom av det rättsliga sammanhang som artikel 86 i rättegångsreglerna ingår i. Denna bestämmelse återfinns, tillsammans med artiklarna 84 och 85, i samma kapitel i rättegångsreglerna, med rubriken Grunder, bevis och justering av talan. Även om var och en av dessa artiklar har sitt eget tillämpningsområde, ingår alla i samma rättsliga sammanhang. Detta består i huvudsak i att upprätthålla principen om att talan inte får ändras, samtidigt som det föreskrivs undantag från denna princip, vars räckvidd är strikt begränsad. Enligt artiklarna 84 och 85 i rättegångsreglerna är det således i princip förbjudet att åberopa nya grunder och lägga fram bevis eller bevisuppgift under rättegången, såvida detta inte är vederbörligen motiverat.
41 Slutsatsen i punkt 36 ovan stöds även av en teleologisk tolkning av artikel 86 i rättegångsreglerna. Syftet med denna bestämmelse är att uppnå god rättskipning och god processekonomi, i det att den gör det möjligt för sökanden att, för det fall den ursprungligen angripna rättsakten ersätts eller ändras med en rättsakt med samma föremål, fortsätta förfarandet utan att behöva väcka en ny talan vid unionsdomstolen (se dom av den 6 mars 2024, BSW – management company of BMC holding/rådet, T‑258/22, ej publicerad, EU:T:2024:150, punkt 52 och där angiven rättspraxis).
42 Artikel 86 i rättegångsreglerna ger således sökanden möjlighet att välja mellan, å ena sidan, att justera sin talan och, å andra sidan, att väcka en ny talan om ogiltigförklaring av den rättsakt som ersätter eller ändrar den ursprungligen angripna rättsakten. Om en sökande beslutar sig för att fortsätta det förfarande som redan har inletts, genom att justera talan med stöd av artikel 86, befinner sig sökanden i linje med en befintlig talan, som är föremål för de begränsningar som följer därav och som anges i punkterna 36, 38 och 39 ovan, samtidigt som de processekonomiska hänsyn som föreskrivs i denna bestämmelse kommer sökanden till del. Om en sökande däremot beslutar sig för att väcka en ny talan om ogiltigförklaring av den rättsakt som ersätter eller ändrar den ursprungligen angripna rättsakten, kommer sökanden inte att omfattas av dessa begränsningar, och kommer inte att få del av de processekonomiska hänsyn som ligger till grund för artikel 86 i rättegångsreglerna.
43 Domstolens praxis stöder även slutsatsen i punkt 36 ovan. Domstolen har nämligen redan uttalat att det ankommer på tribunalen, när den prövar huruvida den kan beakta inlagan om justering av talan, att undersöka huruvida den rättsakt som angrips genom justering av talan uppvisar sådana väsentliga skillnader i förhållande till den rättsakt som angrips genom stämningsansökan att det blir nödvändigt att justera de grunder och argument som åberopats i stämningsansökan (dom av den 24 januari 2019, Haswani/rådet, C‑313/17 P, EU:C:2019:57, punkt 38). Av detta följer att skillnaderna mellan den rättsakt som angrips genom stämningsansökan och den rättsakt som angrips genom justering av talan utgör en relevant faktor vid bedömningen av huruvida inlagan om justering av talan kan tas upp till sakprövning och följaktligen vid bedömningen av huruvida de grunder och argument som framförts för första gången i en sådan inlaga kan tas upp till sakprövning.
44 Ovanstående överväganden påverkas inte av den omständigheten att tribunalen hade tillfälle att anse att justeringen av talan var en processhandling som kunde likställas med att väcka talan om ogiltigförklaring genom ansökan (se beslut av den 18 juli 2016, Arbuzov/rådet, T‑195/16, ej publicerat, EU:T:2016:445, punkt 20 och där angiven rättspraxis, och dom av den 16 juni 2021, Lucaccioni/kommissionen, T‑316/19, EU:T:2021:367, punkt 70 (ej publicerad) och där angiven rättspraxis). I nämnda dom och beslut ansågs nämligen inlagan om justering av talan och den ursprungliga stämningsansökan vara likvärdiga enbart vid bedömningen av dels de formella och materiella krav som dessa handlingar skulle uppfylla, såsom de följer av bland annat artikel 76 i rättegångsreglerna, dels eventuell litispendens (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 september 2022, Saure/kommissionen, T‑448/21, ej publicerad, EU:T:2022:525, punkt 20). Däremot finns det inget i dessa avgöranden som tyder på att justeringen av talan i alla andra avseenden är likvärdig med att en ny talan väcks.
45 På samma sätt påpekade tribunalen, i domen av den 24 maj 2023, Meta Platforms Ireland/kommissionen ( T‑452/20, ej publicerad, överklagad, EU:T:2023:277, punkterna 29 och 30), beträffande frågan huruvida ett yrkande i inlagan om justering av talan kunde tas upp till sakprövning, dels att detta yrkande omfattades av ett yrkande som redan framställts i andra hand i stämningsansökan, dels att artikel 86 i rättegångsreglerna inte innebar någon skyldighet för sökanden att specifikt förklara varför den hade beslutat att framställa ett yrkande som inte som sådant fanns med i ansökan eller varför sökanden inte kunnat framställa detta yrkande i stämningsansökan avseende det ursprungliga beslutet. Tribunalen fann emellertid därvid inte att det enligt artikel 86 i rättegångsreglerna var tillåtet att för första gången åberopa nya grunder i inlagan om justering av talan, utan någon som helst begränsning. Tribunalen konstaterade endast att det inte förelåg någon skyldighet för sökanden att i sin inlaga om justering av talan lämna en särskild motivering till varför den hade justerat ett visst yrkande i inlagan.
46 Tribunalen konstaterar vidare att inget av de mål som gav upphov till den rättspraxis som anges i punkterna 44 och 45 ovan avsåg frågan huruvida en sökande hade rätt att för första gången, i en inlaga om justering av talan, framställa en invändning om rättsstridighet enligt artikel 277 FEUF mot rättsakter med allmän giltighet på grundval av vilka såväl det ursprungligen angripna beslutet som det beslut som avsågs med inlagan om justering av talan hade antagits.
47 Det ska i detta hänseende påpekas att en sådan invändning om rättsstridighet ändrar de väsentliga kännetecknen för en talan om ogiltigförklaring, eftersom den riktas mot andra unionsinstitutioner än svaranden, vilka antagit den aktuella rättsakten med allmän giltighet och på vilka det i första hand ankommer att försvara rättsaktens lagenlighet. Dessa har emellertid inte längre rätt att inge en interventionsansökan i detta framskridna skede av målets handläggning (se punkt 39 ovan). För att sådana invändningar som framställts för första gången i inlagan om justering av talan ska kunna tas upp till sakprövning måste de begränsningar som fastställs i artikel 86 i rättegångsreglerna (se punkt 36 ovan) iakttas, och de kan inte tillåtas villkorslöst; annars skulle det finnas en risk för att rätten till försvar undergrävs på ett allmänt och systematiskt sätt för de institutioner som har antagit den rättsakt med allmän giltighet som är föremål för en sådan invändning.
48 Denna bedömning påverkas inte av att de som antagit de rättsakter som är föremål för de aktuella invändningarna om rättsstridighet, det vill säga parlamentet och rådet, redan intervenerat i målet; det rör sig nämligen därvid endast om en omständighet som är specifik för just detta mål, medan tolkningen av artikel 86 i rättegångsreglerna är en rättsfråga.
49 Mot denna bakgrund finner tribunalen att det enligt artikel 86 i rättegångsreglerna inte är tillåtet för sökanden att för första gången, i en inlaga om justering av talan, framställa en invändning om rättsstridighet avseende en rättsakt med allmän giltighet, då de faktiska och rättsliga omständigheter som ligger till grund för rättsakten redan var kända för sökanden när ansökan ingavs och då dessa omständigheter inte har ändrats i den rättsakt som ersätter eller ändrar den ursprungligen angripna rättsakten.
50 I förevarande fall framställde sökanden invändningar om rättsstridighet avseende artikel 8 punkterna 1, 4 och 5 i genomförandeförordning 2015/81 och avseende artikel 70.7 i förordning nr 806/2014 först i inlagan om justering av talan.
51 Tribunalen ska således pröva huruvida de faktiska och rättsliga omständigheter som ligger till grund för de invändningar om rättsstridighet som nämns i punkt 50 ovan redan var kända för sökanden när talan väcktes, och huruvida dessa inte har ändrats i den rättsakt som ersätter eller ändrar den rättsakt som ursprungligen begärdes ogiltigförklarad.
52 I detta avseende framgår det redan av skälen 31 och 32 i beslutet av den 19 mars 2020, som sökanden i sin stämningsansökan yrkat ska ogiltigförklaras, att SRB hade tillämpat den metod som anges i artikel 8.1 i genomförandeförordning 2015/81.
53 I det angripna beslutet upprepade SRB i huvudsak samma skäl, såsom framgår av skälen 94 och 95 i detta beslut, utan att ändra kärninnehållet däri och utan att lägga till några nya väsentliga omständigheter.
54 I den mån den nionde grunden avser en invändning om rättsstridighet avseende artikel 8.4 i genomförandeförordning 2015/81, konstaterar tribunalen att SRB varken i beslutet av den 19 mars 2020 eller i det angripna beslutet hänvisade till denna bestämmelse, vilket innebär att det inte kan anses att sistnämnda beslut har tillfört någon ny omständighet vad gäller tillämpningen av denna bestämmelse.
55 I den mån den nionde grunden avser en invändning om rättsstridighet avseende artikel 8.5 i genomförandeförordning 2015/81, ska det påpekas att SRB, i skälen 113 och 165 i det angripna beslutet, i huvudsak upprepade samma skäl som de som anges i skälen 58, 64 och 65 i beslutet av den 19 mars 2020 vad gäller denna bestämmelse.
56 När det gäller invändningen att artikel 70.7 i förordning nr 806/2014 är rättsstridig på grund av att denna förordning inte innehåller någon motivering till valet att tilldela rådet, i stället för kommissionen, genomförandebefogenhet, i strid med artikel 291.2 FEUF, konstaterar tribunalen att artikel 70.7 i nämnda förordning inte uttryckligen nämns som rättslig grund för genomförandeförordning 2015/81, vare sig i beslutet av den 19 mars 2020 eller i det angripna beslutet. Vidare innehåller inget av dessa båda beslut några preciseringar om den motiveringsskyldighet som följer av artikel 291.2 FEUF, vilken sökanden har hänvisat till inom ramen för sin invändning om rättsstridighet. Det kan således inte anses att det angripna beslutet tillfört några nya omständigheter i detta avseende.
57 Av detta följer att det angripna beslutet inte innehåller någon ny väsentlig omständighet vad gäller tillämpningen och tolkningen av de omtvistade bestämmelserna.
58 Detta konstaterande påverkas inte av sökandens påstående vid förhandlingen att bilaga II till det angripna beslutet innehöll statistiska uppgifter om beräkningen av förhandsbidragen för varje deltagande medlemsstat, i sammanfattad och aggregerad form, medan några sådana uppgifter för samtliga deltagande medlemsstater inte fanns med i beslutet av den 19 mars 2020. Enligt sökanden var det först mot bakgrund av dessa fullständiga uppgifter som sökanden hade kunnat förstå att förhandsbidragen, med tillämpning av artikel 8.1 i genomförandeförordning 2015/81, beräknades delvis på nationell nivå och delvis på unionsnivå och som sökanden hade kunnat förstå vilka konsekvenser detta kunde få för beräkningen av sökandens individuella bidrag.
59 Det räcker i detta hänseende att påpeka att det redan framgick av själva beslutet av den 19 mars 2020 att de aktuella förhandsbidragen beräknades på nationell nivå och på unionsnivå, i proportionen 60 respektive 40 procent. Vidare innehöll beslutet av den 19 mars 2020, såsom SRB med rätta gjorde gällande vid förhandlingen, även en bilaga II som innehöll de belopp som användes för att beräkna förhandsbidraget på nationell nivå och på unionsnivå, i den mån dessa sifferuppgifter var relevanta för sökandens förhandsbidrag. Det ska i detta hänseende påpekas att dessa belopp är identiska med dem som anges i den andra och den tredje kolumnen på sidan 1 i bilaga II till det angripna beslutet vad gäller Österrike och den årliga målnivå som användes vid beräkningen av förhandsbidraget för det aktuella bidragsåret.
60 När det gäller de övriga bestämmelser vars lagenlighet har ifrågasatts inom ramen för den nionde grunden, har sökanden, som tillfrågades därom vid förhandlingen, inte identifierat några nya konkreta omständigheter avseende tillämpningen av dessa bestämmelser i det angripna beslutet i förhållande till beslutet av den 19 mars 2020.
61 Mot bakgrund av det ovan anförda konstaterar tribunalen att de faktiska och rättsliga omständigheter som ligger till grund för invändningarna om rättsstridighet redan var kända när ansökan ingavs och att de inte har ändrats i det angripna beslutet.
62 Talan ska således avvisas såvitt avser den nionde grunden på grund av att denna grund har åberopats för sent.
63 Vid förhandlingen gjorde sökanden gällande att den nionde grunden under alla omständigheter skulle anses utgöra en grund avseende tvingande rätt som tribunalen var skyldig att pröva ex officio, eftersom tribunalen i sin dom av den 29 maj 2024, Hypo Vorarlberg Bank/SRB (Förhandsbidrag 2022) ( T‑395/22, överklagad, EU:T:2024:333), hade bifallit dels sökandens invändning om rättsstridighet i det målet avseende artikel 70.7 i förordning nr 806/2014 och, som en följd därav, avseende genomförandeförordning 2015/81, i egenskap av rättsakt som saknar rättslig grund, dels den invändning om rättsstridighet som framställts mot artikel 8.1 g i genomförandeförordning 2015/81 på grund av att rådet genom att anta densamma hade överskridit sina genomförandebefogenheter.
64 Ett accessoriskt konstaterande inom ramen för en invändning om rättsstridighet att en bestämmelse inte är tillämplig vinner rättskraft endast gentemot parterna i målet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 februari 1974, Kortner m.fl./rådet m.fl., 15/73–33/73, 52/73, 53/73, 57/73–109/73, 116/73, 117/73, 123/73, 132/73 och 135/73–137/73, ej publicerad, EU:C:1974:16, punkt 36, dom av den 5 oktober 2000, rådet/Busacca m.fl., C‑434/98 P, EU:C:2000:546, punkt 26, och dom av den 25 oktober 2018, KF/CSUE, T‑286/15, EU:T:2018:718, punkt 157 och där angiven rättspraxis).
65 Tribunalen slog således fast, i domen av den 29 maj 2024, Hypo Vorarlberg Bank/SRB (Förhandsbidrag 2022) ( T‑395/22, överklagad, EU:T:2024:333, punkterna 43 och 86), att artikel 70.7 i förordning nr 806/2014, genomförandeförordning 2015/81 och, för fullständighetens skull, artikel 8.1 g i samma genomförandeförordning inte var tillämpliga i det aktuella fallet, det vill säga i det mål som avgjordes genom den domen.
66 Att ex officio pröva en invändning om rättsstridighet på grund av att tribunalen i ett annat mål har bifallit en liknande invändning som framställts i vederbörlig ordning av en av parterna i målet, skulle således strida mot artikel 277 FEUF. Därav framgår att konstaterandet att en bestämmelse inte är tillämplig, vilket har konstaterats accessoriskt inom ramen för en invändning om rättsstridighet, endast gäller mellan parterna. En motsatt tolkning, som förordas av sökanden, skulle få till följd att denna bestämmelse gavs en mer omfattande verkan än den som föreskrivs däri, vilket skulle strida mot rättspraxis (se punkt 64 ovan).
67 Det framgår visserligen av rättspraxis att en grund som avser att den som har antagit en betungande rättsakt saknar befogenhet utgör en grund avseende tvingande rätt som tribunalen ska pröva ex officio (se dom av den 27 juli 2022, RT France/rådet, T‑125/22, EU:T:2022:483, punkt 45 och där angiven rättspraxis). Denna rättspraxis är emellertid inte tillämplig i förevarande fall. Den nionde grunden avser nämligen inte eventuell bristande behörighet hos den som antagit den betungande rättsakten, utan bristande behörighet hos den som antagit den rättsakt med allmän giltighet som ligger till grund för den betungande rättsakten.
68 Enligt rättspraxis kan tribunalen emellertid inte ex officio pröva frågan huruvida den rättsakt med allmän giltighet som ligger till grund för den betungande rättsakten eventuellt är rättsstridig, eftersom en sådan rättsstridighet inte utgör tvingande rätt (dom av den 27 september 2005, Common Market Fertilizers/kommissionen, T‑134/03 och T‑135/03, EU:T:2005:339, punkt 52).
69 Tribunalen kan således inte i detta mål pröva ex officio huruvida förordning nr 806/2014 eller genomförandeförordning 2015/81 är rättsstridiga.
212 Som tredje grund har det gjorts gällande att SRB åsidosatte artikel 102 i direktiv 2014/59, artikel 69 punkterna 1 och 2 och artikel 70.2 i förordning nr 806/2014 samt artiklarna 3 och 4.2 i delegerad förordning 2015/63, i det att den årliga målnivån för 2016 års bidragsperiod fastställts till ett alltför högt belopp.
213 Grunden kan delas upp i tre delgrunder.
214 Sökanden har för det första gjort gällande att det inte finns någon bestämmelse i tillämplig rätt som föreskriver att den slutliga målnivån ska motsvara 1 procent av de garanterade insättningarna för år 2023.
215 För det andra har sökanden gjort gällande att artikel 69.1 och artikel 70.2 i förordning nr 806/2014, jämförda med artikel 4.2 i delegerad förordning 2015/63, ska förstås så, att den årliga målnivån inte får överstiga 1 procent av de garanterade insättningarna för föregående år.
216 För det tredje anser sökanden att det enligt artikel 70.2 första och fjärde styckena i förordning nr 806/2014 krävs att de förhandsbidrag som ska betalas av alla institut auktoriserade på alla de deltagande medlemsstaternas territorier inte överstiger 12,5 procent av den slutliga målnivån (nedan kallat taket på 12,5 procent). Enligt sökanden framgår det av det angripna beslutet att den slutliga målnivån uppgår till 56 miljarder euro. Eftersom cirka 7,01 miljarder euro togs ut av SRB för 2016 års bidragsperiod, har taket på 12,5 procent överskridits.
217 SRB har gjort gällande att de tre delgrunderna inte kan tas upp till sakprövning, eftersom det strider mot artikel 86 i rättegångsreglerna att åberopa dem för första gången i inlagan om justering av talan. Samtliga uppgifter som de grundar sig på var nämligen redan kända för sökanden eller allmänt kända vid den tidpunkt då sökanden ingav sin ansökan. SRB har även bestritt att talan kan bifallas såvitt avser denna grund.
218 Sökanden har i huvudsak gjort gällande att SRB fastställde den slutliga målnivån i förhållande till de garanterade insättningarna för år 2023, medan SRB var skyldig att beakta de garanterade insättningarna för det år som föregick bidragsperioden.
219 Tribunalen erinrar härvidlag om att enligt artikel 69.1 i förordning nr 806/2014 ska de disponibla finansiella medlen i den gemensamma resolutionsfonden, vid utgången av den inledande perioden, uppgå till minst 1 procent av alla garanterade insättningar i alla institut auktoriserade i alla deltagande medlemsstater.
220 Det framgår av ordalydelsen i artikel 69.1 i förordning nr 806/2014 att dagen för utgången av den inledande perioden inte endast är avgörande för att fastställa den dag då SRF:s disponibla finansiella medel måste uppgå till minst 1 procent av de garanterade insättningarna i alla auktoriserade institut i alla deltagande medlemsstater, det vill säga den slutliga målnivån, utan även för att fastställa det belopp av dessa insättningar som ska beaktas vid beräkningen av denna målnivå.
221 Det framgår vidare av förarbetena till förordning nr 806/2014 att artikel 69.1 i denna förordning, i motsats till vad sökanden har hävdat, bygger på en dynamisk metod för den slutliga målnivån, i det att den senare ska fastställas med hänsyn till det insättningsbelopp som garanteras i slutet av den inledande perioden. I punkt 4.3.2 i motiveringen till sitt förslag COM(2013) 520 final av den 10 juli 2013, som ledde till antagandet av nämnda förordning, förklarade kommissionen att den slutliga målnivån skulle förbli dynamisk och öka om banksektorn utvecklades.
222 Behovet av att beakta utvecklingen av storleken på de garanterade insättningarna förklaras avslutningsvis av syftet med att uppbära förhandsbidrag, vilket är att av försäkringsrelaterade skäl säkerställa att finanssektorn ger SRM tillräckliga finansiella medel för att den ska kunna fullgöra sina uppgifter, såsom framgår av skäl 41 i förordning nr 806/2014 (dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 113). Syftet med SRM är bland annat, i enlighet med skäl 12 i förordningen, att i sin tur stärka institutens stabilitet i de deltagande medlemsstaterna och förhindra krisers spridningseffekter i icke-deltagande medlemsstater.
223 Det framgår härvidlag av punkt 4.3.2 i motiveringen till förslag COM(2013) 520 final att ju mer banksektorns storlek ökar över tid, desto mer måste de finansiella medel som ska ställas till SRF:s förfogande öka. En uppskattning av denna storlek gör det således möjligt att förutse storleken på de finansiella medel som ska tillhandahållas SRF, så att denna fond, i händelse av en kris som påverkar banksektorn, kan användas för att finansiera resolutionsverktygen och på så sätt säkerställa att de tillämpas effektivt, i enlighet med artikel 76.1 i förordning nr 806/2014, jämförd med skäl 101 i samma förordning.
224 Inom ramen för artikel 69.1 i förordning nr 806/2014 har unionslagstiftaren valt ett synsätt enligt vilket storleken på de garanterade insättningarna är tänkta att återspegla banksektorns storlek och således påverka beräkningen av de finansiella medel som ska ställas till SRF:s förfogande. I ett sådant perspektiv återspeglar en eventuell ökning av de garanterade insättningarna mellan början och slutet av den inledande perioden en ökning av banksektorns storlek, vilket innebär att de finansiella medel som SRF behöver också måste ökas i slutet av denna period.
225 Artikel 69.1 i förordning nr 806/2014 ska således tolkas så, att beloppet för den slutliga målnivån, som föreskrivs i den bestämmelsen, ska fastställas med utgångspunkt i beloppet för de garanterade insättningar som prognosticeras för utgången av den inledande perioden.
226 Härav följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den första delgrunden. Det saknas därvid anledning att pröva huruvida denna delgrund kan tas upp till sakprövning.
227 Vad gäller frågan huruvida den andra delgrunden kan tas upp till sakprövning – nämligen att SRB gjorde fel när den fastställde den årliga målnivån för 2016 års bidragsperiod till en åttondel av 1,05 procent av de garanterade insättningarna för året före 2016 års bidragsperiod, det vill säga år 2015 – framgår det såväl av skäl 30 i beslutet av den 19 mars 2020 som av skäl 84 i det angripna beslutet att SRB tillämpade en sådan koefficient för 2016 års bidragsperiod.
228 Mot bakgrund av det ovan anförda konstaterar tribunalen, med tillämpning av artikel 86 i rättegångsreglerna, att de faktiska och rättsliga omständigheter som ligger till grund för denna delgrund var kända för sökanden när ansökan ingavs och att de inte har ändrats i det angripna beslutet. Denna delgrund ska därför avvisas på grund av att den har åberopats för sent.
229 Enligt artikel 70.2 första och fjärde styckena i förordning nr 806/2014 får de bidrag som ska betalas in av alla institut auktoriserade på alla de deltagande medlemsstaternas territorier inte årligen överstiga 12,5 procent av den slutliga målnivån. För att kunna kontrollera om taket på 12,5 procent hade iakttagits var det nödvändigt för sökanden att ha tillgång till uppgifter om storleken på den slutliga målnivån. Några sådana uppgifter fanns emellertid inte i något skäl i beslutet av den 19 mars 2020. SRB har inte heller till tribunalen inkommit med något som visar att dessa uppgifter framgick av offentligt tillgängliga uppgifter före dagen då ansökan ingavs. I skäl 83 i det angripna beslutet angavs däremot för första gången storleken på den uppskattade slutliga målnivån under 2016 års bidragsperiod, varvid det angavs att detta belopp uppgick till 56 miljarder euro (nedan kallat den prognostiserade slutliga målnivån).
230 Det var således endast på grundval av denna nya omständighet, det vill säga beloppet för den prognostiserade slutliga målnivån, som för första gången angavs i det angripna beslutet, som sökanden kunde kontrollera huruvida taket på 12,5 procent hade iakttagits och göra gällande att den bestämmelse som anges i punkt 229 ovan hade åsidosatts.
231 Mot denna bakgrund konstaterar tribunalen, med tillämpning av artikel 86 i rättegångsreglerna, att sökanden inte kände till, då ansökan ingavs, de faktiska och rättsliga omständigheter som ligger till grund för denna delgrund. Delgrunden kan därmed tas upp till sakprövning.
232 Det framgår av punkt 48 i domen av den 10 april 2024, Dexia/SRB (Förhandsbidrag 2022) ( T‑411/22, överklagad, EU:T:2024:216), att SRB, när den beräknar förhandsbidragen för en viss bidragsperiod, är skyldig att, i enlighet med artikel 70.2 första och fjärde styckena i förordning nr 806/2014, försäkra sig om att de förhandsbidrag som ska betalas av alla institut auktoriserade på alla de deltagande medlemsstaternas territorier inte överstiger 12,5 procent av den prognostiserade slutliga målnivån. Det framgår även av punkt 38 i den domen att detta tak på 12,5 procent är tillämpligt under den inledande perioden.
233 Till stöd för sitt argument att taket på 12,5 procent iakttogs under 2016 års bidragsperiod, har SRB gjort gällande att det belopp som ska beaktas vid denna kontroll inte är beloppet för den årliga målnivån, utan det belopp som följer av justeringen av denna målnivå och som således motsvarar summan av de förhandsbidrag som faktiskt ska betalas av alla institut auktoriserade på alla de deltagande medlemsstaternas territorier. Eftersom det sistnämnda beloppet uppgår till 6,43 miljarder euro motsvarar det 11,48 procent av den prognostiserade slutliga målnivån, vilket innebär att taket på 12,5 procent inte överskrids.
234 För det första föreskrivs i artikel 70.2 första stycket i förordning nr 806/2014 att SRB varje år [ska] beräkna de enskilda bidragen för att säkerställa att de bidrag som ska betalas in av alla institut auktoriserade på alla de deltagande medlemsstaternas territorier inte överstiger 12,5 % av målnivån. Enligt fjärde stycket i denna bestämmelse får det sammanlagda beloppet av de enskilda bidragen från alla institut auktoriserade på alla de deltagande medlemsstaternas territorier inte på årsbasis överstiga 12,5 % av den slutliga målnivån.
235 Tribunalen konstaterar således att begreppet bidrag som ska betalas, i den mening som avses i artikel 70.2 första stycket i förordning nr 806/2014, avser storleken på de bidrag som instituten faktiskt ska betala in. På samma sätt avser begreppet det sammanlagda beloppet av de enskilda bidragen från alla institut, i den mening som avses i fjärde stycket i denna bestämmelse, summan av de enskilda förhandsbidrag som varje institut faktiskt har att betala in.
236 Vad för det andra gäller det sammanhang i vilket artikel 70.2 första och fjärde styckena i förordning nr 806/2014 antogs, framgår det av det interinstitutionella dokumentet 8078/1/14 REV 1 av den 27 mars 2014, som utgör en del av förarbetena till denna förordning, att rådet under lagberedningen hade föreslagit att det årligen skulle fastställas ett tak för de bidrag som ska betalas in av alla institut till 10 procent av den slutliga målnivån. Parlamentet och rådet enades om att höja detta tak till 12,5 procent, men vidhöll att det mot bakgrund av de bidrag som ska betalas in av alla institut ska kontrolleras att detta tak iakttas. Härav följer att man under beredningen av nämnda förordning hade för avsikt att fastställa ett tak för de förhandsbidrag som faktiskt skulle betalas in.
237 Denna tolkning vinner stöd i den rättsliga kontext som artikel 70.2 första och fjärde styckena i förordning nr 806/2014 ingår i. Förordningens artikel 70.2 följs nämligen omedelbart av artikel 70.3 däri, som även har storleken på de förhandsbidrag som faktiskt ska betalas in som referenspunkt. I denna artikel föreskrivs således att den andel av icke återkalleliga betalningsåtaganden som kan beviljas institut inte får vara högre än 30 procent av de totala bidrag som insamlats, vilket innebär att man vid beräkningen av dessa åtaganden ska utgå från storleken på de förhandsbidrag som instituten faktiskt ska betala in.
238 För det tredje ska det erinras om att tribunalen redan har slagit fast att artikel 70.2 första och fjärde styckena i förordning nr 806/2014 har till syfte att, för varje enskilt år, fastställa ett tak för de bidrag som ska betalas in av alla institut auktoriserade i alla deltagande medlemsstater (dom av den 10 april 2024, Dexia/SRB (Förhandsbidrag 2022), T‑411/22, överklagad, EU:T:2024:216, punkt 54).
239 Mot denna bakgrund ska artikel 70.2 första och fjärde styckena i förordning nr 806/2014 tolkas så, att iakttagandet av taket på 12,5 procent ska kontrolleras mot bakgrund av de förhandsbidrag som faktiskt ska betalas in av samtliga institut auktoriserade på alla de deltagande medlemsstaternas territorier.
240 Även om den årliga målnivån, enligt skäl 84 i det angripna beslutet, uppgick till 7007654704 euro, så uppgick beloppet på de förhandsbidrag som dessa institut faktiskt skulle betala in för 2016 års bidragsperiod till 6423923918 euro. Detta belopp framgår av första sidan i bilaga II till det angripna beslutet, av vilken det även framgår att det sistnämnda beloppet beaktar såväl avdrag för 2015 års bidrag som justeringarna för omräkningar och revideringar i enlighet med artikel 17 punkterna 3 och 4 i delegerad förordning 2015/63.
241 Således konstaterar tribunalen att SRB i det angripna beslutet fastställde beloppet för de förhandsbidrag som skulle betalas av alla institut auktoriserade på samtliga deltagande medlemsstaters territorier till ett belopp som inte överstiger det tak på 12,5 procent av den prognostiserade slutliga målnivån under 2016 års bidragsperiod, såsom föreskrivs i artikel 70.2 första och fjärde styckena i förordning nr 806/2014.
242 Någon annan bedömning föranleds inte av de argument som sökanden anförde vid förhandlingen.
243 För det första kan sökanden inte vinna framgång med argumentet att bidraget för år 2015 utgör ett förskott på förhandsbidraget för 2016 års bidragsperiod eller en kreditnota, vilket innebär att detta borde ingå i detta bidrag. Dels uppbars 2015 års bidrag av medlemsstaterna med stöd av artikel 103 i direktiv 2014/59, det vill säga innan förhandsbidragssystemet infördes genom förordning nr 806/2014. Dels finns det inget i denna förordning som tyder på att man vid tillämpningen av taket på 12,5 procent ska ta hänsyn till ett sådant bidrag som uppbars innan förhandsbidragssystemet infördes.
244 För det andra kan sökanden inte med framgång göra gällande att den tolkning som redovisas i punkterna 234 och 235 ovan strider mot likabehandlingsprincipen i det att endast de institut som betalat ett bidrag år 2015 kan komma i åtnjutande av att taket på 12,5 procent iakttas. Sökanden har i detta avseende inte på ett nöjaktigt sätt förklarat huruvida åsidosättandet av denna princip berodde på att jämförbara situationer behandlades olika eller på att olika situationer behandlades lika. Det framgår dessutom av ordalydelsen i artikel 70.2 första och fjärde styckena i förordning nr 806/2014 att iakttagandet av taket på 12,5 procent ska kontrolleras i sin helhet, mot bakgrund av de bidrag som ska betalas in av alla institut auktoriserade på alla de deltagande medlemsstaternas territorier, vilket innebär att det inte kan finnas någon situation där taket för en viss bidragsperiod iakttas för vissa institut och överskrids för andra.
245 Mot denna bakgrund kan talan inte vinna bifall såvitt avser den tredje delgrunden. Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser någon del av den tredje grunden.
367 Sökanden har inte vunnit framgång med någon av de åberopade grunderna. Talan ska därför ogillas i sin helhet.
1 Rättegångsspråk:tyska.
2 Nedan återges endast de punkter i denna dom som tribunalen anser bör publiceras.