Förslag till avgörande av generaladvokat Jean Richard de la Tour föredraget den 2 juni 2022

1 Originalspråk: franska.

2 Rådets direktiv av den 29 april 2004 om uppehållstillstånd till tredjelandsmedborgare som har fallit offer för människohandel eller som har fått hjälp till olaglig invandring och vilka samarbetar med de behöriga myndigheterna (EUT L 261, 2004, s. 19).

3 Europaparlamentets och rådets förordning av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31).

4 Direktiv 2004/81 gäller även för tredjelandsmedborgare som har fått hjälp till olaglig invandring, i enlighet med artikel 3.2 i direktivet.

5 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 5 april 2011 om förebyggande och bekämpande av människohandel, om skydd av dess offer och om ersättande av rådets rambeslut 2002/629/RIF (EUT L 101, 2011, s. 1).

6 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 25 oktober 2012 om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF (EUT L 315, 2012, s. 57).

7 Stb. 2000, nr 495, nedan kallad utlänningslagen.

8 Som avser människohandel.

9 Nedan kallad strafflagen.

10 Nedan kallat utlänningscirkuläret.

11 Nedan kallad IND.

12 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, 2008, s. 98).

13 Artikel 13.1 i direktiv 2008/115.

14 C‑402/19, EU:C:2020:759.

15 Punkt 44 i denna dom, min kursivering.

16 Punkt 45 i domen, min kursivering.

17 Se skälen 8 och 9 i direktiv 2004/81 och skäl 17 i direktiv 2011/36.

18 I motsats till vad den nederländska regeringen har anfört i sitt yttrande riktar sig artikel 6.2 i direktiv 2004/81 även till tredjelandsmedborgare som fallit offer för människohandel och som lagligen vistas i den berörda medlemsstaten, till exempel personer som ansökt om internationellt skydd. Se artikel 3.1 i direktivet, av vilken det framgår att direktivets tillämpningsområde omfattar tredjelandsmedborgare som har rest in i eller vistas lagligen i den berörda medlemsstaten. Se även artikel 1.1 andra stycket i direktiv 2012/29 enligt vilken [d]e rättigheter som fastställs i detta direktiv ska gälla brottsoffer på ett icke-diskriminerande sätt, inbegripet när det gäller deras uppehållsstatus, skäl 9 i nämnda direktiv där det anges att [b]rottsoffren bör … erkännas och behandlas på ett respektfullt, hänsynsfullt och professionellt sätt utan någon form av diskriminering på grund av bland annat … uppehållsstatus, skäl 10 i samma direktiv enligt vilket [m]edlemsstaterna bör vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att det inte är en förutsättning för att ett brottsoffer ska kunna åtnjuta de rättigheter som fastställs i [direktiv 2012/29] att denne har rätt att uppehålla sig inom medlemsstatens territorium eller har ett visst medborgarskap eller en viss nationalitet, samt skäl 18 i direktiv 2011/36.

19 Det rör sig om följande uppsåtliga handlingar: Rekrytering, transport, överföring, hysande eller mottagande av personer, inbegripet utbyte eller överföring av kontroll över dessa personer, genom hot om eller användning av våld eller andra former av tvång, bortförande, bedrägeri, vilseledande, maktmissbruk eller missbruk av en persons utsatta situation eller givande eller mottagande av betalning eller förmåner för att erhålla samtycke från en person som har kontroll över en annan person i syfte att utnyttja denna person. Utnyttjande ska omfatta åtminstone utnyttjande av andras prostitution eller andra former av sexuell exploatering, tvångsarbete eller tvångstjänster, inklusive tiggeri, slaveri eller slaveriliknande förhållanden, träldom, utnyttjande av brottslig verksamhet eller avlägsnande av organ.

20 Unionslagstiftaren har hänvisat till artiklarna 1–3 i rådets rambeslut 2002/629/RIF av den 19 juli 2002 om bekämpande av människohandel (EGT L 203, 2002, s. 1), vilket har ersatts av direktiv 2011/36.

21 Se även artikel 11.6 i direktiv 2011/36.

22 Se dom av Conseil d'État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike) av den 15 juni 2012 (nr 339209), i vilken denna förvaltningsdomstol betonade den skyldighet som åligger polis- och gendarmerimyndigheter att informera förmodade offer och fastställde följderna av att den berörda personen inte har informerats.

23 Se även skäl 11 i direktiv 2004/81.

24 Se, exempelvis, artikel R-316–1 i Code de l'entrée et du séjour des étrangers et du droit d'asile (lag om utlänningars inresa och vistelse samt om rätt till asyl, Frankrike), enligt vilken [I]nformationen ska lämnas på ett språk som utlänningen förstår och under sådana sekretessförhållanden att man kan skapa förtroende och se till att han eller hon kan skyddas (JORF av den 15 september 2007, text nr 17).

25 Se även skälen 11 och 12 i direktiv 2004/81 och skäl 18 i direktiv 2011/36.

26 Se tal av Bruno Lasserre vid Franco-British-Irish Judicial Cooperation Committee (den franska, brittiska och irländska kommittén för rättsligt samarbete) av den 21 juli 2019, med rubriken Att hantera sårbarhet i mål om slaveri och människohandel, vilket finns att tillgå på följande adress: https://www.conseil-etat.fr/publications-colloques/discours-et-interventions/le-traitement-contentieux-de-la-vulnerabilite-dans-les-affaires-d-esclavage-et-de-traite-humaine-discours-de-bruno-lasserre-vice-president-du. Se även hur brottet människohandel har fastställts i rättspraxis i Europadomstolens dom av den 7 oktober 2021, Zoletic m.fl. mot Azerbaidjan, CE:ECHR:2021:1007JUD002011612, § 155.

27 I artikel 6.3 i direktiv 2004/81 anges att betänketiden … inte [ska] ge rätt till uppehållstillstånd enligt detta direktiv.

28 Se skäl 18 i direktiv 2011/36.

29 Enligt skäl 18 i direktiv 2011/36 bör en person erhålla hjälp och stöd så snart det finns skäligen grundad indikation att anta att personen är eller har blivit utsatt för människohandel, oberoende av om personen är villig att träda fram som vittne. Se artikel 13.1 i Europarådets konvention om bekämpande av människohandel, som undertecknades i Warszawa den 16 maj 2005 och trädde i kraft den 1 februari 2008 (CETS nr 197, nedan kallad konventionen om bekämpande av människohandel). Personen i fråga förlorar denna rätt om identifieringsprocessen har avslutats eller betänketiden löpt ut och det visar sig att brottsoffret i fråga inte är berättigat till uppehållstillstånd eller i övrigt inte har laglig rätt att vistas i landet eller om han eller hon har lämnat medlemsstaten.

30 Bland annat tilläggsprotokollet om förebyggande, bekämpande och bestraffande av handel med människor, särskilt kvinnor och barn, till Förenta nationernas konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet som ingicks i New York den 15 november 2000 (United Nations Treaty Series, vol. 2237, s. 319) och konventionen om bekämpande av människohandel.

31 Se, för ett liknande resonemang, Plouffe-Malette, K., Protection des victimes de traite des êtres humains: approches internationales et européennes, Bruylant, Bryssel, 2013.

32 Se i detta avseende Guidance Note on the entitlement of victims of trafficking, and persons at risk of being trafficked, to international protection från expertgruppen för åtgärder mot människohandel (Greta), juni 2020, tillgänglig på följande webbadress: https://rm.coe.int/guidance-note-on-the-entitlement-of-victims-of-trafficking-and-persons/16809ebf44.

33 Se meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet och Ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén om EU:s strategi mot människohandel 2021–2025 av den 14 april 2021 (COM(2021) 171 final, s. 18).

34 I skäl 62 i direktiv 2012/29 anges följande: För att brottsoffer ska erhålla adekvat omsorg, stöd och skydd bör offentliga verksamheter arbeta på ett samordnat sätt och bör involveras på samtliga administrativa nivåer, det vill säga på unionsnivå liksom på nationell, regional och lokal nivå.

35 Se skäl 38 i direktiv 2012/29 när det gäller den viktiga roll som specialiserade stödtjänster spelar för offer för allvarliga brott i en medlemsstat där de inte är medborgare eller bosatta.

36 Se artikel 28 i förordning (EU) nr 604/2013.

37 Skäl 51 i direktiv 2012/29 har följande lydelse: Om brottsoffret har lämnat den medlemsstats territorium där brottet begicks bör den medlemsstaten inte längre vara skyldig att ge hjälp, stöd och skydd utom för sådant som har direkt koppling till ett straffrättsligt förfarande som pågår med anledning av det aktuella brottet, såsom särskilda skyddsåtgärder under domstolsförfaranden. Den medlemsstat där brottsoffret är bosatt bör ge den hjälp, det stöd och det skydd som behövs för att brottsoffret ska kunna återhämta sig.

38 Se artikel 4.1 g i direktiv 2012/29.

39 Se artikel 17 i direktiv 2012/29.

40 Såsom den nederländska regeringen har understrukit i sitt yttrande innehåller förordning nr 604/2013 inga hänvisningar till direktiv 2004/81. I förordningen nämns situationen för sökande av internationellt skydd som fallit offer för människohandel endast i sammanhanget av bedömningen av barnets bästa, i artikel 6.3 c.

41 Unionslagstiftaren framhåller vidare i detta skäl att det är en prioriterad angelägenhet för unionen och medlemsstaterna [att förhindra och bekämpa människohandel] och klargör i skäl 7 i detta direktiv att direktivet är avsett att uppnå skärpt förebyggande och lagföring och bättre skydd av offrens rättigheter, och lagstiftaren kräver att medlemsstaterna ska bekämpa alla former av människohandel med de mest effektiva åtgärderna.

42 Se, i synnerhet, Europadomstolens dom av den 25 juni 2020, S.M. mot Kroatien, EC:ECHR:2020:0625JUD006056114, § 306.

43 Undertecknad i Rom den 4 november 1950.

44 Medlemsstaterna får dock utvidga denna behörighet på de villkor som anges i artikel 10.2 i direktiv 2011/36.

45 Se skäl 5 i direktiv 2011/36. Jag tänker på det förstärkta samarbetet med Europol och Eurojust och inrättande av gemensamma utredningsgrupper samt genomförandet av rådets rambeslut 2009/948/RIF av den 30 november 2009 om förebyggande och lösning av tvister om utövande av jurisdiktion i straffrättsliga förfaranden (EUT L 328, 2009, s. 42).

46 FN:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna, kommentar om Recommended principles and guidelines on human rights and human trafficking, punkt 8.6, s. 153, tillgänglig på följande webbadress: httphttps://www.ohchr.org/sites/default/files/Documents/Publications/Commentary_Human_Trafficking_en.pdfs://www.ohchr.org/sites/default/files/Documents/Publications/Commentary_Human_Trafficking_fr.pdf.

47 Enligt artikel 29.2 i förordning nr 604/2013 får denna tidsfrist förlängas till högst ett år om överföringen inte kunnat utföras på grund av att den berörda personen varit frihetsberövad, eller till högst 18 månader om den berörda personen håller sig undan.

48 Se artikel 29.2 i förordning nr 604/2013.

49 Se dom av den 23 januari 2019, M.A. m.fl. ( C‑661/17, EU:C:2019:53, punkterna 59 och 60 och där angiven rättspraxis).

50 Såsom framgår av redogörelsen för den nationella lagstiftningen har Konungariket Nederländerna inte fastställt betänketidens längd och startpunkt i utlänningslagen, utan enbart i utlänningscirkuläret.

51 Konventionen om bekämpande av människohandel, som antogs av Europarådets ministerråd den 3 maj 2005 och trädde i kraft den 1 februari 2008. Artikel 13.1 i konventionen har följande lydelse: Varje part ska i sin nationella lag fastställa en period på minst 30 dagar för återhämtning och eftertanke, om det finns skälig anledning att tro att den berörda personen är ett brottsoffer. Perioden ska vara så lång att personen kan återhämta sig och göra sig fri från människohandlarnas inflytande och/eller fatta ett välinformerat beslut om samarbete med de behöriga myndigheterna. Under denna period ska inget beslut om utvisning av personen kunna verkställas. Denna bestämmelse ska inte påverka den verksamhet som de behöriga myndigheterna bedriver i alla faser av de tillämpliga nationella förfarandena, särskilt när de utreder och väcker åtal för de berörda brotten. Under denna period ska parterna tillåta berörda personer att vistas inom deras territorium. Se även Explanatory Report, Convention on Action against Trafficking in Human Beings, punkt 177, tillgänglig på följande webbadress: https://rm.coe.int/16800d3812.

52 Expertgruppen för frågor om människohandel, som inrättades genom kommissionens beslut 2003/209/EG av den 25 mars 2003 om inrättande av en rådgivande arbetsgrupp med beteckningen Expertgruppen för frågor om människohandel (EUT L 79, 2003, s. 25), rekommenderade för sin del, i sitt yttrande av den 16 april 2004, en betänketid på minst tre månader. I Frankrike har betänketiden fastställts till 30 dagar i artikel R316–1 i Code de l'entrée et du séjour des étrangers et du droit d'asile (lag om utlänningars inresa och vistelse och om asylrätt) (JORF av den 15 september 2007, text nr 17).

53 Med hänsyn till den hänskjutande domstolens ordval, gör jag åtskillnad mellan denna situation och en situation i vilken tredjelandsmedborgaren anmäler brottet genom att göra en anmälan till de behöriga myndigheterna.

54 Detta fall tycks också skilja sig från den situation som avses i utlänningscirkuläret. Det framgår nämligen av bestämmelserna i detta cirkulär att polisen eller gendarmerichefen ska ge det förmodade offret betänketid så snart han eller hon har minsta lilla indikation på att det är fråga om människohandel och/eller så snart social- och arbetsinspektionen ingriper.

55 Se även skälen 11 och 12 i direktiv 2004/81 och skäl 18 i direktiv 2011/36.

56 Se även skälen 11 och 12 i direktiv 2004/81 och skäl 18 i direktiv 2011/36.