Förslag till avgörande av generaladvokat Jean Richard de la Tour föredraget den 15 december 2022

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning av den 14 november 2018 om fastställande av förteckningen över tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredjeländer vars medborgare är undantagna från detta krav (EUT 2018, L 303, s. 39).

3 Rådets förordning av den 15 mars 2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav (EGT 2001, L 81, s. 1).

4 Europaparlamentets och rådets förordning av den 11 december 2013 om ändring av förordning nr 539/2001 (EUT L 347, 2013, s. 74).

5 Se artikel 14 i denna förordning.

6 Kommissionens meddelande: Lägesrapport och tänkbara lösningar i fråga om den icke-ömsesidiga situationen med vissa tredjeländer när det gäller viseringspolitik (COM(2016) 221 final) (nedan kallat meddelandet av den 12 april 2016).

7 Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om icke-ömsesidighet av den 13 juli 2016 (COM(2016) 481 final), av den 21 december 2016 (COM(2016) 816 final), av den 2 maj 2017 (COM(2017) 227 final), av den 20 december 2017 (COM(2017) 813 final), av den 19 december 2018 (COM(2018) 855 final), och av den 23 mars 2020 (COM(2020) 119 final).

8 Europaparlamentets resolution om kommissionens skyldigheter på området för ömsesidighet i fråga om viseringar i enlighet med artikel 1.4 i förordning (EG) nr 593/2001 (2016/2986(RSP)), nedan kallad resolutionen av den 2 mars 2017.

9 Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om fastställande av kommissionens ståndpunkt till följd av Europaparlamentets resolution av den 2 mars 2017 om kommissionens skyldigheter på området för ömsesidighet i fråga om viseringar samt om rapportering om de framsteg som gjorts [COM(2017) 227 final].

10 Europaparlamentets resolution om kommissionens skyldigheter på området för ömsesidighet i fråga om visering i enlighet med artikel 7 i förordning (EU) 2018/1806 (2020/2605(RSP)), nedan kallad resolutionen av den 22 oktober 2020.

11 Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om fastställande av kommissionens ståndpunkt efter Europaparlamentets resolution av den 22 oktober 2020 om kommissionens skyldigheter på området för ömsesidighet i fråga om viseringar samt en lägesrapport (COM(2020) 851 final), nedan kallat meddelandet av de 22 december 2020.

12 Artikel 7.1 e i förordning 2018/1806.

13 Artikel 7.1 f i förordning 2018/1806.

14 Artikel 7.1 h i förordning 2018/1806.

15 Artikel 7.1 b i förordning 2018/1806 genom hänvisning.

16 Se förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 539/2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav, vilket lades fram den 24 maj 2011 (KOM(2011) 290 slutlig) (nedan kallat 2011 års förslag).

17 2011 års förslag, s. 6.

18 Se referat från arbetsmötet om viseringar den 7 februari 2012 i gruppen Viseringar/Gemensamma kommittén (EU-Island/Norge och Schweiz/Liechtenstein), dokument 6807/12, vilket finns tillgängligt på följande webbadress: https://data.consilium.europa.eu/doc/document/ST-6807–2012-INIT/en/pdf, i synnerhet de föreslagna ändringarna av artikel 1.4 c i förordning nr 539/2001 (s. 9).

19 Se redogörelsen som anges ovan i föregående fotnot, särskilt fotnot 1 (s. 8).

20 Se betänkande om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 539/2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering här de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav (A7–0139/2013), tillgängligt på följande webbadress: https://www.europarl.europa.eu/doceo/document/A-7–2013–0139_SV.html#_section1.

21 Se motiveringen till förslaget till parlamentets lagstiftningsresolution, som ingår i det betänkande som anges ovan i föregående fotnot. I denna motivering anges följande: När det gäller själva ömsesidigheten är det, trots vad kommissionen sagt, uppenbart att det nuvarande systemet, som ändrats genom förordning 851/2005, inte är ändamålsenligt. Även om det inte finns något behov av att återinföra den automatiska mekanism som ursprungligen fastställdes i förordning 539/2001, är det nödvändigt att genomföra en grundlig översyn av den nuvarande mekanismen i syfte att garantera samordnade åtgärder och solidaritet mellan medlemsstaterna. Andra faktorer, såsom EU:s handelsförbindelser, bör inte äventyra hörnpelarna i den gemensamma viseringspolitiken.

22 Se utrikesutskottets yttrande över 2011 års förslag, vilket ingår i det betänkande som anges ovan i fotnot 20.

23 Uttalandet finns tillgängligt på följande webbadress: https://data.consilium.europa.eu/doc/document/ST-16088–2013-ADD-1-REV-1/sv/pdf.

24 Se det mål som avgjordes med dom av den 16 juli 2015, kommissionen/parlamentet och rådet ( C‑88/14, EU:C:2015:499).

25 Se dom av den 16 juli 2015, kommissionen/parlamentet och rådet ( C‑88/14, EU:C:2015:499, punkt 32).

26 Skälen J och K, där parlamentet erinrade om de solidariska och institutionella aspekterna av kommissionens passivitet.

27 Se skäl C i resolutionen av den 2 mars 2017 och resolutionen av den 22 oktober 2020.

28 Se skälen E-G i resolutionen av den 2 mars 2017 och resolutionen av den 22 oktober 2020.

29 Se dom av den 16 december 2015, Sverige/kommissionen ( T‑521/14, ej publicerad, EU:T:2015:976, punkt 53).

30 T‑521/14, ej publicerad, EU:T:2015:976.

31 Europaparlamentets och rådets förordning av den 22 maj 2012 om tillhandahållande på marknaden och användning av biocidprodukter (EUT L 167, 2012, s. 1).

32 Dom av den 16 december 2015, Sverige/kommissionen ( T‑521/14, ej publicerad, EU:T:2015:976, punkt 53).

33 Uppgifter som kommissionen lämnat ut om underrättelser som gjorts av medlemsstaterna i händelse av icke-ömsesidighet, i enlighet med artikel 1.4 a i rådets förordning (EG) nr 539/2001, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1289/2013 (EUT C 111, 2014, s. 1).

34 Se ovan fotnot 7.

35 Se dom av den 6 juli 1971, Nederländerna/kommissionen ( 59/70, EU:C:1971:77, punkt 19).

36 Se ovan fotnot 9.

37 Se dom av den 16 februari 1993, ENU/kommissionen ( C‑107/91, EU:C:1993:56, punkt 24). Tidsfristen i det mål som avgjordes med den domen var sexton månader.

38 Se dom av den 15 september 1998, Gestevisión Telecinco/kommissionen ( T‑95/96, EU:T:1998:206, punkt 80).

39 Se ovan fotnot 7.

40 Se dom av den 1 april 1993, Pesqueras Echebastar/kommissionen ( C‑25/91, EU:C:1993:131, punkt 12 och där angiven rättspraxis), och dom av den 7 oktober 2009, Vischim/kommissionen ( T‑420/05, EU:T:2009:391, punkt 255 och där angiven rättspraxis).

41 Se dom av den 18 oktober 1979, GEMA/kommissionen ( 125/78, EU:C:1979:237, punkterna 17 och 18).

42 Cazet, S., Le recours en carence en droit de l'Union européenne, Bruylant, Bryssel, 2012, punkterna 101 och 102, s. 76–78.

43 Se dom av den 26 februari 2003, CEVA/kommissionen ( T‑344/00 och T‑345/00, EU:T:2003:40, punkterna 82–84).

44 Se dom av den 14 december 1962, Acciaierie San Michele m.fl./Högsta myndigheten ( 5/62–11/62 och 13/62–15/62, EU:C:1962:46, s. 881).

45 Se ovan fotnot 9.

46 Beslut av den 16 oktober 2017, Salehi/kommissionen ( T‑773/16, ej publicerat, EU:T:2017:739, punkterna 5 och 15–18).

47 Se artikel 10.7 i förordning 2018/1806 där följande anges: En delegerad akt som antas enligt artikel 7 [första stycket] f ska träda i kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom en period på fyra månader från den dag då akten delgavs Europaparlamentet och rådet eller om både Europaparlamentet och rådet, före utgången av den perioden, har underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med två månader på Europaparlamentets eller rådets initiativ.