Förslag till avgörande av generaladvokat Tamara Ćapeta föredraget den 27 oktober 2022

1 Originalspråk: engelska.

2 Rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 om ändring av rambesluten 2002/584/RIF, 2005/214/RIF, 2006/783/RIF, 2008/909/RIF och 2008/947/RIF och om stärkande av medborgarnas processuella rättigheter och främjande av tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på ett avgörande när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen (EUT L 81, 2009, s. 24).

3 Dessa räknas upp i artiklarna 3, 4 och 4a i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder.

4 Dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 89).

5 Dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 61).

6 De mål som angetts i fotnoterna 4 och 5 ovan och domen av den 17 december 2020, Openbaar Ministerie (Den utfärdande rättsliga myndighetens oavhängighet) ( C‑354/20 PPU och C‑412/20 PPU, EU:C:2020:1033, punkterna 51 och 52). Se även dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten) ( C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2022:100, punkterna 50, 52, 67 och 68).

7 Målen Puig Gordi m.fl. (C‑158/21), E.D. L. (Skäl att neka verkställighet vilka grundar sig på sjukdom) (C‑699/21) och GN (C‑261/22).

8 Dom av den 26 februari 2013, Melloni ( C‑399/11, EU:C:2013:107, punkterna 37 och 63), Yttrande 2/13 (Unionens anslutning till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna) av den 18 december 2014 ( EU:C:2014:2454, punkt 191).

9 Se rådets rambeslut av 2009/299. Se även Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden (EUT L 65, 2016, s. 1), och dom av den 26 februari 2013, Melloni ( C‑399/11, EU:C:2013:107, punkterna 62 och 63).

10 Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Richard de la Tour i målet Puig Gordi m.fl. ( C‑158/21, EU:C:2022:573, punkt 60). Vid tidpunkten för offentliggörandet av förevarande förslag till avgörande hade det målet ännu inte avgjorts av domstolen.

11 Notera att den hänskjutande domstolen prövar överklagandet av avgörandet från High Court (Överdomstolen i brottmål, Irland), som var den domstol i första instans som hade att pröva den aktuella europeiska arresteringsordern och som beslutade att arresteringsordern skulle verkställas.

12 Eftersom LU satt häktad i en månad under rättegången i första instans har han högst elva månader kvar av sitt straff.

13 Enligt den tillgängliga informationen begicks det förverkandeutlösande brottet 2008, det vill säga under prövotiden för de första brotten.

14 Parterna vid förhandlingen vid domstolen har inte kunnat fastställa vem som ingav överklagandet.

15 Av handlingarna i målet framgår inte huruvida det fanns ett utrymme för skönsmässig bedömning vid förverkandet av den villkorliga frigivningen. I detta mål ifrågasätter den hänskjutande domstolen, till skillnad från i mål C‑515/21, även relevansen av en eventuell förekomst av ett utrymme för skönsmässig bedömning vid förverkandet av den villkorliga frivingen för de första brotten.

16 Den hänskjutande domstolen har angett att straffet för de förverkandeutlösande brotten på grund av tidsutdräkt nu har avtjänats. Detta bekräftades även vid förhandlingen inför EU-domstolen.

17 En överbelastningsattack är en cyberattack där gärningsmannen försöker slå ut en dator eller en nätverksresurs och göra den otillgänglig för de avsedda användarna genom att tillfälligt eller på obestämd tid störa de tjänster som tillhandahålls av en värddator som är kopplad till ett nätverk. Den genomförs vanligtvis genom att den dator eller resurs som är målet för attacken översvämmas med överflödig trafik i ett försök att överbelasta systemet och hindra viss eller all legitim trafik från att nå fram.

18 Enligt tillgänglig information hänvisade den hänskjutande domstolen till verkställighetsbeslutet som obligatoriskt.

19 Dom av den 10 augusti 2017, Tupikas ( C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628).

20 Dom av den 10 augusti 2017, Zdziaszek ( C‑271/17 PPU, EU:C:2017:629).

21 Dom av den 22 december 2017, Ardic ( C‑571/17 PPU, EU:C:2017:1026).

22 Dom av den 10 augusti 2017, Tupikas ( C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628).

23 Dom av den 10 augusti 2017, Zdziaszek ( C‑271/17 PPU, EU:C:2017:629).

24 Dom av den 22 december 2017, Ardic ( C‑571/17 PPU, EU:C:2017:1026).

25 Mitsilegas, V., Autonomous concepts, diversity management and mutual trust in Europe's area of criminal justice, Common Market Law Review, Vol. 57(1), 2020, s. 45–78, s. 62.

26 Dom av den 10 augusti 2017, Tupikas ( C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628, punkt 84, min kursivering).

27 Dom av den 10 augusti 2017, Zdziaszek ( C‑271/17 PPU, EU:C:2017:629, punkterna 87 och 91).

28 Dom av den 10 augusti 2017, Tupikas ( C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628, punkt 81).

29 Dom av den 10 augusti 2017, Zdziaszek ( C‑271/17 PPU, EU:C:2017:629, punkt 93).

30 Det framgår även tydligt av tidigare rättspraxis att ett beslut i den mening som avses i artikel 4a.1 i rambeslutet om den europeiska arresteringsordern kan avse antingen det slutgiltiga fastställandet av skulden eller det slutgiltiga utdömandet av ett straff, eller både och. Se dom av den 10 augusti 2017, Tupikas ( C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628, punkterna 78 och 83) och dom av den 10 augusti 2017, Zdziaszek ( C‑271/17 PPU, EU:C:2017:629, punkt 94). I förevarande mål avser tolkningsfrågorna besluten om fängelsestraff för det första brottet och inte besluten om fastställande av skuld för detta brott.

31 Dom av den 10 augusti 2017, Zdziaszek ( C‑271/17 PPU, EU:C:2017:629, punkterna 85 och 87).

32 Domstolen hänvisade till följande domar från Europadomstolen: Europadomstolen, 21 september 1993, Kremzow mot Österrike, CE:ECHR:1993:0921JUD001235086, § 67) angående utevaro från en överklagandeförhandling om ändring av ett långt fängelsestraff till ett livstidsstraff samt huruvida straffet ska avtjänas i ett vanligt fängelse eller på en psykiatrisk vårdinrättning, vilket Europadomstolen fann stå i strid med artikel 6.1 i Europakonventionen. Europadomstolen, 3 april 2012, Boulois mot Luxemburg, CE:ECHR:2012:0403JUD003757504, § 87) angående avslag på en ansökan om en dags permission, som inte ansågs ingå i den straffrättsliga delen av artikel 6.1 i Europakonventionen. Europadomstolen, 28 november 2013, Dementyev mot Ryssland, CE:ECHR:2013:1128JUD004309505, § 23) angående utevaro från den förhandling där en kumulerad påföljd fastställdes, som ansågs ingå i den straffrättsliga delen av artikel 6.1 i Europakonventionen.

33 Dom av den 10 augusti 2017, Zdziaszek ( C‑271/17 PPU, EU:C:2017:629, punkt 85).

34 För en redogörelse av det relevanta regelverket i målet Ardic, se dom av den 22 december 2017, Ardic ( C‑571/17 PPU, EU:C:2017:1026, punkterna 19–30) och förslag till avgörande av generaladvokat Bobek i målet Ardic ( C‑571/17 PPU, EU:C:2017:1013, punkterna 29–33).

35 Dom av den 22 december 2017, Ardic ( C‑571/17 PPU, EU:C:2017:1026, punkt 75).

36 Jag hänvisar i detta avseende till förslaget till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet Ardic ( C‑571/17 PPU, EU:C:2017:1013, punkt 46).

37 Europadomstolen, 3 april 2012, Boulois mot Luxemburg, CE:ECHR:2012:0403JUD003757504, § 87). Det ska påpekas att det i Europadomstolens rättspraxis inte tydligt har fastslagits vad som utgör ett beslut om typen eller varaktigheten av ett straff, till skillnad från ett beslut om formerna för verkställighet av ett straff.

38 Vilket knappast är jämförbart med villkorlig frigivning från den resterande delen av ett fängelsestraff, såsom LU med rätta har påpekat i sina skriftliga yttranden.

39 Dom av den 22 december 2017, Ardic ( C‑571/17 PPU, EU:C:2017:1026, punkt 77). Min kursivering.

40 Se dom av den 22 december 2017, Ardic ( C‑571/17 PPU, EU:C:2017:1026, punkt 80). Samtliga parter vid förhandlingen vid domstolen var eniga om att de faktiska omständigheterna i målet Ardic skiljer sig från de faktiska omständigheterna i förevarande två mål. Förverkandet av den villkorliga frigivningen i målet Ardic grundade sig nämligen inte på ett fastställande av skuld, utan följde av konstaterandet att Samet Ardic lämnade Tyskland i strid med villkoren för hans villkorliga frigivning. I förevarande två mål är förverkandet en följd av ett straffrättsligt förfarande som utmynnat i ett fastställande av skuld vid en förhandling som LU och PH uteblivit från.

41 Den omständigheten att de personer som ska överlämnas var medvetna om att en fällande dom för ett nytt brott skulle eller kunde leda till att den villkorliga frigivningen förverkades påverkar inte denna slutsats. I målet Ardic fann domstolen tvärtom att Samet Ardics kännedom om att han inte kunde lämna landet utgjorde ett argument för att undanta beslutet om förverkande av den villkorliga frigivningen från tillämpningsområdet för artikel 4a.1 i rambeslutet. Detta kan dock förklaras av domstolens konstaterande att ett sådant åsidosättande av villkoren för frigivning ledde till ett automatiskt förverkande av den villkorliga frigivningen. I förevarande mål berodde detta förverkande emellertid på att en domstol fastställt skuldfrågan för ett brott som lett till ett fängelsestraff. Medan Samet Ardic inte kunde ändra den omständigheten att han hade lämnat landet, hade sökandena i förevarande mål kunnat påverka skuldfrågan och fastställandet av straffet genom att närvara vid rättegångarna avseende de förverkandeutlösande brotten.

42 LU och PH har gjort gällande att aktiveringen av fängelsestraffet för det första brottet är en direkt följd av den andra fällande domen och att de fällande domarna därför har ett så nära samband att den andra fällande domen ska beaktas vid beslutet om verkställighet av de europeiska arresteringsorderna. Den hänskjutande domstolen anser även att det finns ett så nära samband mellan de båda rättegångarna att den andra rättegången skulle kunna kvalificeras som den förhandling som ledde till beslutet. Jag delar den uppfattningen.

43 Detta framgår tydligt av situationen i mål C‑514/21, där domstolen i första instans, efter att ha avgjort skuldfrågan i fråga om de förverkandeutlösande brotten, endast utdömde böter som påföljd, medan appellationsdomstolen ändrade påföljden till ett fängelsestraff.

44 Enligt tillgängliga uppgifter var för förfarandet för att förverka den villkorliga frigivningen i mål C‑515/21 ett separat förfarande, men den beslutande domstolen hade inte något utrymme för skönsmässig bedömning.

45 Dom av den 22 december 2017, Ardic ( C‑571/17 PPU, EU:C:2017:1026, punkt 87). Se, även, förslag till avgörande av generaladvokaten Richard de la Tour i målet Puig Gordi m.fl. ( C‑158/21, EU:C:2022:573, punkt 12).

46 Artikel 1.2 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder.

47 Se skäl 4 i rambeslut 2009/299, i vilket bland annat följande anges: Detta rambeslut syftar till att närmare fastställa de allmängiltiga skäl som ger den verkställande myndigheten möjlighet att verkställa beslutet trots att personen inte varit närvarande vid förhandlingen, samtidigt som personens rätt till försvar fullt ut respekteras.

48 Skäl 4 i rambeslut 2009/299.

49 Se skälen 3 och 5 i rambeslut 2009/299.

50 Se skäl 1 i rambeslut 2009/299.

51 Dom av den 24 maj 2016, Dworzecki ( C‑108/16 PPU, EU:C:2016:346, punkt 42).

52 Samma villkor verkar upprepas i direktiv 2016/343. Se, särskilt, artiklarna 8.2 och 9 i det direktivet.

53 Exempelvis kravet i artikel 4a.1 a i rambeslutet om den europeiska arresteringsordern om att den berörda personen faktiskt officiellt ska ha underrättats om tid och plats för förhandlingen (se fotnot 58 nedan). Se även, Brodersen, K.,H., Glerum, V., och Klip, A., The European Arrest Warrant and in absentia judgments: The cause of much trouble, New Journal of European Criminal Law, vol.13(1), s. 7–27, s. 12 och 21, samt Klip, A., Brodersen, K.,H. och Glerum, V., The European Arrest Warrant and In Absentia Judgments, nr. 12, Eleven International Publishing, Haag, 2020, s. 110.

54 Se dom av den 17 december 2020, Generalstaatsanwaltschaft Hamburg ( C‑416/20 PPU, EU:C:2020:1042, punkterna 43 och 44), och dom av den 19 maj 2022, Spetsializirana prokuratura (Rättegång mot en tilltalad som avvikit) ( C‑569/20, EU:C:2022:401, punkterna 34, 35 och 37).

55 I förevarande mål uppkommer för övrigt en annan fråga: När kan den verkställande myndigheten göra bedömningen att ett av villkoren i artikel 4a.1 i rambeslutet om den europeiska arresteringsordern är uppfyllt? Kommunikationen mellan de verkställande och de utfärdande myndigheterna grundar sig på formuläret i bilagan till rambeslutet. Eftersom det rör sig om ett formulär med rutor som ska kryssas i förefaller det inte vara helt optimalt för meningsfull kommunikation. I förevarande mål har flera informationsutbyten ägt rum mellan de verkställande myndigheterna och de utfärdande myndigheterna med stöd av artikel 15 i rambeslutet om den europeiska arresteringsordern. Enligt den hänskjutande domstolen var detta emellertid inte tillräckligt för att med säkerhet kunna avgöra huruvida rätten att närvara vid förhandlingen hade åsidosatts. I mål C‑515/21 har den utfärdande myndigheten exempelvis förklarat att det är möjligt att tillämpa ett särskilt rättsmedel för att återuppta rättegångarna avseende det förverkandeutlösande brottet. Den verkställande myndigheten förefaller emellertid inte ha övertygats om att villkoret i artikel 4a.1 d i rambeslutet är uppfyllt.

56 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet Melloni ( C‑399/11, EU:C:2012:600, punkterna 80–82).

57 Se fotnot 53 ovan.

58 Ett exempel återfinns i det mål som avgjordes genom domen av den 24 maj 2016, Dworzecki ( C‑108/16 PPU, EU:C:2016:346). Polen utfärdade en europeisk arresteringsorder och begärde att Paweł Dworzecki skulle överlämnas. Trots att förhandlingen hade hållits i hans utevaro uppgav den polska utfärdande myndigheten att han hade delgivits gällande den planerade förhandlingen, eftersom kallelsen hade överlämnats till en myndig person bosatt i hans hushåll på den adress som han hade angett. Även om han ansågs vederbörligen delgiven enligt polsk rätt, uppfyllde detta förfarande inte villkoret i artikel 4a.1 a i rambeslutet, enligt vilket kallelsen ska ha mottagits personligen. Domstolen slog fast att den verkställande rättsliga myndigheten i ett sådant fall ändå kan genomföra överlämnandet genom att ta hänsyn till andra omständigheter som gör att den kan säkerställa att överlämnandet av Paweł Dworzecki inte skulle kränka dennes rätt till försvar. Se punkterna 47–52 i den domen. Europadomstolen har slagit fast att avsikten att undgå rättegång utgör ett motiverat skäl för att inte bevilja ny prövning av ett beslut som meddelats genom utevarodom. Se, exempelvis, Europadomstolen 14 juni 2001, Medenica mot Schweiz (CE:ECHR:2001:0614JUD002049192, §§ 55–56).

59 Se dom av den 24 maj 2016, Dworzecki ( C‑108/16 PPU, EU:C:2016:346, punkt 50) och dom av den 17 december 2020, Generalstaatsanwaltschaft Hamburg ( C‑416/20 PPU, EU:C:2020:1042, punkt 51).

60 Med undantag för de situationer som avses i artikel 5 i rambeslutet, varav inget är tillämpligt i förevarande två mål (det rör sig i det första fallet om ett brott som kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd, och i det andra fallet om en europeisk arresteringsorder som utfärdats för lagföring).

61 Dom av den 22 december 2017, Ardic ( C‑571/17 PPU, EU:C:2017:1026, punkt 70).

62 Se fotnot 7 ovan.

63 För att använda Europadomstolens ord. Se exempelvis, Europadomstolen, 9 juli 2019, Kislov mot Ryssland, (CE:ECHR:2019:0709JUD000359810, §§ 107 och 115).

64 Dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 88).

65 Denna rättighet är skyddad som en absolut rättighet enligt artikel 3 i Europakonventionen och artikel 4 i stadgan.

66 Dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkterna 61, 68, 76, 78).

67 Dom av den 17 december 2020, Openbaar Ministerie (Den utfärdande rättsliga myndighetens oavhängighet) ( C‑354/20 PPU och C‑412/20 PPU, EU:C:2020:1033, punkt 52) dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten) ( C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2022:100, punkt 52).

68 Dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 89).

69 Dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkterna 61 och 68).

70 Detta bekräftades även i domen av den 17 december 2020, Openbaar Ministerie (Den utfärdande rättsliga myndighetens oavhängighet) ( C‑354/20 PPU och C‑412/20 PPU, EU:C:2020:1033, punkterna 54 och 66) samt domen av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten) ( C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2022:100, punkterna 50 och 52).

71 Se fotnot 8 ovan.

72 Se rambeslut 2009/299 och direktiv 2016/343.

73 Se dom av den 17 december 2020, Generalstaatsanwaltschaft Hamburg ( C‑416/20 PPU, EU:C:2020:1042, punkt 55). För en annan uppfattning, se Böse, M., European Arrest Warrants and Minimum Standards for Trials in absentia – Blind Trust vs. Transnational Direct Effect?, European Criminal Law Review, vol. 11(3), 2021, s. 275–287, s. 285–286. Böse anser att en sådan vägran även är tillåten om det är uppenbart att svaranden saknar domstolsskydd i den utfärdande medlemsstaten som berövar svaranden rätten till ett effektivt rättsmedel och att den person som är föremål för den europeiska arresteringsordern även borde kunna åberopa direktiv 2016/343 vid överlämnandeförfaranden.

74 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet Ardic ( C‑571/17 PPU, EU:C:2017:1013, punkt 78), i vilket han förklarade att den utfärdande medlemsstatens ledande roll när det gäller att skydda tilltalades rättigheter erkänns i rambeslutet.

75 Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Richard de la Tour i målet Puig Gordi m.fl. ( C‑158/21, EU:C:2022:573, punkterna 85, 87 och 116).