lagen.
EU-domstolen

Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 11 januari 2024

CELEX
62022CC0632
Typ
EU-domstolen

Källa

1 Originalspråk: engelska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning av den 13 november 2007 om delgivning i medlemsstaterna av rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (delgivning av handlingar) och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1348/2000 (EUT L 324, 2007, s. 79).

3 Se dom av den 6 oktober 2021, Sumal ( C‑882/19, EU:C:2021:800).

4 BOE nr 7 av den 8 januari 2000, s. 575.

5 EGT L 1, 1994, s. 3.

6 En sammanfattning av det beslutet har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning av den 6 april 2017 (EUT C 108, 2017, s. 6).

7 BOE nr 159 av den 4 juli 2007, s. 12946.

8 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 26 november 2014 om vissa regler som styr skadeståndstalan enligt nationell rätt för överträdelser av medlemsstaternas och Europeiska unionens konkurrensrättsliga bestämmelser (EUT L 349, 2014, s. 1).

9 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).

10 Se artikel 4.1 i förordning nr 1215/2012.

11 Se artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012.

12 Det vill säga artikel 47 i stadgan och artikel 101 FEUF.

13 Sedan Amsterdamfördraget trädde i kraft den 1 maj 1999.

14 Se förordning nr 1215/2012 och rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, 2003, s. 1).

15 Se, för ett liknande resonemang, framför allt skäl 2 i förordning nr 1393/2007.

16 Se artikel 1.1 i förordning nr 1393/2007. Min kursivering.

17 Se, för ett liknande resonemang, exempelvis Sujecki, B., i Gebauer, M., Wiedmann, T., Europäisches Zivilrecht, 3:e upplagan, C.H. Beck, München, 2021, kapitel 38 (Europäische Zustellungsverordnung), Erwgr., punkt 6.

18 Dom av den 19 december 2012 (C‑325/11, EU:C:2012:824) (nedan kallad domen i målet Alder).

19 Se dom av den 19 december 2012 (C‑325/11, EU:C:2012:824, punkt 26).

20 Enligt den bestämmelsen är förordning nr 1393/2007 inte tillämplig när adressen till den person som ska delges inte är känd.

21 I det skälet anges att förordningen inte bör tillämpas på delgivning av en handling till partens representant i den medlemsstat i vilken förfarandet äger rum, oavsett denna parts hemvist.

22 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet Alder ( C‑325/11, EU:C:2012:583, punkt 49).

23 Det vill säga det fall när adressen till den person som ska delges handlingen inte är känd och när en handling delges partens representant i den medlemsstat i vilken förfarandet äger rum.

24 Se dom av den 19 december 2012, Alder ( C‑325/11, EU:C:2012:824, punkt 25).

25 Se dom av den 19 december 2012, Alder ( C‑325/11, EU:C:2012:824, punkt 27).

26 I delar av doktrinen framförs emellertid kritik mot domstolens slutsatser i domen i målet Alder. Se, exempelvis, Cornette, F., Cour de justice de l’Union européenne. – 19 décembre 2012. Aff. C‑325/11. Note de doctrine, Revue critique de droit international privé, 102(3) 2013, s. 700–709, på s. 707, där det konstateras att det är upp till medlemsstaterna att avgöra i vilka fall handlingar som ska delges måste översändas till andra medlemsstater, eftersom det inte nämns något i förordningen om detta.

27 Jag kan naturligtvis inte ge alla tänkbara exempel i detta skede. Jag kommer således att begränsa mig till några få slumpmässigt utvalda men dock illustrativa frågeställningar, nämligen exakt vem som måste underteckna en handling, hur delgivning till barn ska hanteras och hur handlingar ska delges inom hemvistmedlemsstaten.

28 I avsaknad av en hänvisning till begreppet hemvist i förordning nr 1393/2007 går det i detta hänseende med säkerhet att förlita sig på principen i artikel 63.1 i förordning nr 1215/2012, enligt vilken en juridisk person ska anses ha hemvist i orten för dess stadgeenliga säte, huvudkontor eller huvudsakliga verksamhet.

29 Se dom av den 6 oktober 2021, Sumal ( C‑882/19, EU:C:2021:800, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

30 Se dom av den 6 oktober 2021, Sumal ( C‑882/19, EU:C:2021:800, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

31 Se dom av den 6 oktober 2021, Sumal ( C‑882/19, EU:C:2021:800, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

32 Se artikel 45.1 b i förordning nr 1215/2012.

33 Se artikel 46 i förordning nr 1215/2012.

34 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Pitruzzella i målet Sumal ( C‑882/19, EU:C:2021:293, punkt 68).