Förslag till avgörande av generaladvokat Athanasios Rantos föredraget den 7 mars 2024

1 Originalspråk: franska.

2 Rådets förordning av den 11 juli 2006 om allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden samt om upphävande av förordning (EG) nr 1260/1999 (EUT L 210, 2006, s. 25), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 423/2012 av den 22 maj 2012 (EUT L 133, 2012, s. 1) (nedan kallat förordning nr 1083/2006).

3 Europaparlamentets och rådets förordning av den 5 juli 2006 om Europeiska regionala utvecklingsfonden och om upphävande av förordning (EG) nr 1783/1999 (EUT L 210, 2006, s. 1).

4 Rådets förordning av den 25 juni 2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (EGT L 248, 2002, s. 1).

5 Legea nr. 554/2004 a contenciosului administrativ (lag nr 554/2004 om förvaltningsmål) av den 2 december 2004 (Monitorul Oficial al României, nr 1154 av den 7 december 2004, nedan kallad lag nr 554/2004).

6 Legea nr. 287/2009 privind Codul civil al României (den rumänska civillagen nr 287/2009) av den 17 juli 2009 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 505, av den 15 juli 2011) (nedan kallad civillagen).

7 Ordonanța Guvernului nr. 13 privind dobânda legală remuneratorie și penalizatoare pentru obligații bănești, precum și pentru reglementarea unor măsuri financiar fiscale în domeniul bancar (regeringsbeslut nr 13 om lagstadgad ersättningsränta och dröjsmålsränta på penningskulder samt om reglering av vissa finansiella och skatterättsliga åtgärder i banksektorn) av den 24 augusti 2011 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 607, av den 29 augusti 2011) (nedan kallat regeringsbeslut nr 13/2011).

8 Ordonanța de urgență a Guvernului nr. 66/2011 privind prevenirea, constatarea și sancționarea neregulilor apărute în obținerea și utilizarea fondurilor europene și/sau a fondurilor publice naționale aferente acestora (brådskande regeringsbeslut nr 66/2011 om förebyggande, fastställande och beivrande av oegentligheter vid mottagande och användning av EU-medel och/eller därmed sammanhängande nationella statliga medel) av den 29 juni 2011 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 461, av den 30 juni 2011) (nedan kallat brådskande regeringsbeslut nr 66/2011).

9 AA åtog sig dessutom att medfinansiera detta projekt genom ett bidrag till de stödberättigande utgifterna och genom icke stödberättigande utgifter.

10 På grundval av de tillämpliga avtals- och lagbestämmelserna, var ministeriet skyldigt att ersätta utgifterna senast 20 dagar efter den dag då begäran om ersättning ingavs. Genom skrivelse av den 22 september 2015 begärde AA ersättning för de stödberättigande utgifterna. Denna begäran om ersättning kompletterades genom skrivelser av den 2 och den 22 oktober 2015, med hänsyn till att när nämnda begäran gjordes hade fullständig betalning fortfarande inte erlagts för en del av den inköpta utrustningen.

11 Detta lån skulle ha återbetalats med finansieringen från ministeriet.

12 Särskilt på grund av att AA inte hade iakttagit skyldigheten att offentliggöra anbudsinfordran eller meddelandet om upphandling samt gjort sig skyldig till andra oegentligheter vid genomförandet av finansieringsavtalet.

13 Detta är närmare bestämt det datum då överklagandet ogillades av Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen, Rumänien).

14 Den nationella domstolen har bland annat påpekat att AA visserligen inte hade iakttagit bestämmelserna i finansieringsavtalet om offentliggörande av anbudsinfordran eller meddelandet om upphandling avseende utrustningen, men att AA icke desto mindre hade gjort inköpen i enlighet med det förfarande som anges i ett beslut som ministeriet har antagit, att anteckningar hade upprättats med en beräkning av de uppskattade beloppen och att de villkor som fastställer valet av förfarande hade definierats.

15 Ministeriet ersatte härvid beloppet i sin helhet utan några finansiella korrigeringar, och detta trots de oegentligheter som konstaterades i domen från Curtea de Apel Cluj (Appellationsdomstolen i Cluj).

16 I förevarande fall består skadan av de extra kostnaderna på 28983,65 rumänska lei (cirka 6500 euro) i ränta och avgifter till följd av förlängningen av kreditavtalet.

17 Den hänskjutande domstolen har även påpekat att medlemsstaterna har ett utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att reglera kontrollåtgärder som syftar till att säkerställa skyddet av unionens ekonomiska intressen.

18 I förevarande fall rör det sig om artikel 42 i brådskande regeringsbeslut nr 66/2011, enligt vilken gäldenären, om denne inte inom den lagstadgade fristen på 30 dagar, fullgör skyldigheten att återbetala felaktigt utbetalda belopp, ska betala dröjsmålsränta först från och med den första dagen efter utgången av den fristen.

19 Den hänskjutande domstolen vill även, genom en fjärde tolkningsfråga, få klarhet i huruvida ett sådant finansieringsavtal som det i det nationella målet omfattas av tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/7/EU av den 16 februari 2011 om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner (EUT L 48, 2011, s. 1), för fastställandet av den räntesats som är tillämplig vid sen betalning.

20 Enligt den hänskjutande domstolen rör det sig om artikel 1535 i civillagen samt artiklarna 1 och 3 regeringsbeslut nr 13/2011, eftersom bestämmelserna i lag nr 554/2004 enligt artikel 28 i den lagen får kompletteras med de allmänna rättsregler som föreskrivs i civillagen. Jag vill emellertid påpeka att det i den sistnämnda bestämmelsen, såsom den återges i beslutet om hänskjutande, hänvisas till civilprocesslagen.

21 Enligt den hänskjutande domstolen rör det sig om artikel 42 i brådskande regeringsbeslut nr 66/2011.

22 Den hänskjutande domstolen har även påpekat att nationell rättspraxis går isär i detta hänseende. Vissa domstolar har nämligen tillerkänt dröjsmålsränta med tillämpning av principerna om rättssäkerhet, skydd för berättigade förväntningar och likvärdighet, medan andra har vägrat att tillerkänna sådan ränta med motiveringen att detta inte uttryckligen föreskrivs i nationell rätt.

23 Enligt ministeriet gynnas mottagaren av medlen av att få belopp från EU-budgeten utan kostnad, utan att mottagaren har någon som helst återbetalningsskyldighet utan endast en skyldighet att genomföra projektet i enlighet med finansieringsavtalet, medan förvaltningsmyndigheten däremot inte åtnjuter någon ekonomisk fördel av det beviljade stödet.

24 Ministeriet har däremot hävdat att det var i god tro eftersom det biföll begäran om ersättning omedelbart efter det slutliga domstolsavgörande genom vilket uppsägningen av finansieringsavtalet ogiltigförklarades.

25 Det vill säga artikel 42 i brådskande regeringsbeslut nr 66/2011. Enligt ministeriet kan det närmare bestämt endast säkerställas att likvärdighetsprincipen iakttas genom att samma bestämmelse om dröjsmålsränta tillämpas gentemot den upphandlande myndigheten som den som avser dröjsmålsränta som ska betalas av stödmottagaren.

26 Den rumänska regeringen har betonat att ett sådant fall inte omfattas av unionsrätten, eftersom eventuella räntebetalningar finansieras med medel från medlemsstatens budget.

27 Den rumänska regeringen har även hänvisat till artikel 42 i brådskande regeringsbeslut nr 66/2011, medan den portugisiska regeringen har framhållit den negativa inverkan som en eventuell tillämpning av dröjsmålsränta skulle ha på de nationella myndigheternas utmanande kontrolluppgift.

28 Kommissionen har bland annat påpekat att artikel 70.1 b i förordning nr 1083/2006 enbart ger medlemsstaterna möjlighet att återkräva ränta på belopp som har återkrävts i enlighet med nationell rätt, utan att det anges vilken typ av ränta det rör sig om eller villkoren för att få sådan ränta.

29 Kommissionen har påpekat att unionens ekonomiska intressen inte skulle påverkas i ett sådant fall, eftersom sådana utgifter inte ger medlemsstaten rätt till ersättning från kommissionen, i enlighet med artikel 7 i förordning nr 1080/2006 och artikel 56.3 första stycket i förordning nr 1083/2006.

30 Det vill säga artikel 42 i brådskande regeringsbeslut nr 66/2011.

31 För tydlighetens skull vill jag erinra om att enligt artikel 152 i förordning nr 1303/2013, ska den förordningen inte påverka syftet med eller ändringen av ett stöd som har godkänts av kommissionen på grundval av förordning (EG) nr 1083/2006, även om förordning nr 1083/2006 upphävdes, med verkan från och med den 1 januari 2014, genom artikel 153 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1303/2013 av den 17 december 2013, om fastställande av gemensamma bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, Sammanhållningsfonden, Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling och Europeiska havs- och fiskerifonden, om fastställande av allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, Sammanhållningsfonden och Europeiska havs- och fiskerifonden samt om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1083/2006 (EUT L 347, 2013, s. 320).

32 Se artikel 14 i förordning nr 1083/2006.

33 Se artikel 80 i förordning nr 1083/2006.

34 Se artikel 70.1 b i förordning nr 1083/2006.

35 Se artikel 60 i förordning nr 1083/2006. Ett mer allmänt omnämnande av denna princip görs dessutom i artikel 317 FEUF där det, vad gäller genomförandet av unionens budget, föreskrivs att [m]edlemsstaterna ska samarbeta med kommissionen för att säkerställa att anslagen används i överensstämmelse med principerna för en sund ekonomisk förvaltning.

36 Se, bland annat, definitionen i artikel 30 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 av den 25 oktober 2012 om finansiella regler för unionens allmänna budget och om upphävande av rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 (EUT L 298, 2012, s. 1), samt artikel 2.59 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2018/1046 av den 18 juli 2018 om finansiella regler för unionens allmänna budget, om ändring av förordningarna (EU) nr 1296/2013, (EU) nr 1301/2013, (EU) nr 1303/2013, (EU) nr 1304/2013, (EU) nr 1309/2013, (EU) nr 1316/2013, (EU) nr 223/2014, (EU) nr 283/2014 och beslut nr 541/2014/EU samt om upphävande av förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 (EUT L 193, 2018, s. 1).

37 Dom av den 14 april 2021, Rumänien/kommissionen ( T‑543/19, EU:T:2021:193, punkt 50), som efter överklagande fastställdes genom dom av den 14 juli 2022, Rumänien/kommissionen ( C‑401/21 P, EU:C:2022:564).

38 Så är inte fallet inom andra områden av unionsrätten. I artikel 232.1 b i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, 1992, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 1791/2006 av den 20 november 2006 (EUT L 363, 2006, s. 1), föreskrivs exempelvis dröjsmålsränta på tullskulder vilken syftar till att kompensera för följderna av att betalningsfristen inte har beaktats, och i synnerhet att undvika att den tullskyldige drar obehörig fördel av att efter betalningsfristens utgång fortfarande förfoga över den summa som skulden avser (se dom av den 31 mars 2011, Aurubis Balgaria, C‑546/09, EU:C:2011:199, punkt 29). När det gäller mervärdesskatt har domstolen dessutom slagit fast att när återbetalningen av den överskjutande mervärdesskatten till den beskattningsbara personen inte sker inom rimlig tid, innebär principen om mervärdesskattens neutralitet ett krav på att de ekonomiska förluster som därigenom uppkommit för den beskattningsbara personen genom att det aktuella beloppet inte fanns tillgängligt, ska kompenseras genom betalning av dröjsmålsränta (se dom av den 24 oktober 2013, Rafinăria Steaua Română, C‑431/12, EU:C:2013:686, punkt 23). Av dessa överväganden kan den slutsatsen dras att när unionslagstiftaren har velat införa att ränta ska utgå har den gjort detta uttryckligen, medan den i förevarande fall tycks ha gett medlemsstaterna ett fullständigt handlingsutrymme.

39 Se, bland annat, artikel 70.1 b i förordning nr 1083/2006. I ett liknande sammanhang, avseende Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ), har domstolen slagit fast att i en situation där unionsrätten inte föreskriver att ränta ska utgå i en medlemsstat, är det förenligt med unionsrätten att en medlemsstat, när den återkräver en förmån som har erhållits på ett otillbörligt sätt från unionens budget, i enlighet med nationell rätt kräver in ränta, även när denna ränta krediteras medlemsstatens budget (se dom av den 29 mars 2012, Pfeifer & Langen, C‑564/10, EU:C:2012:190, punkt 46 och där angiven rättspraxis). Detsamma gäller när räntan, även om påförandet av ränta inte krävs enligt unionsrätten, inom ramen för åtgärder som finansieras av EGFJ, återförs till unionens budget (se dom av den 29 mars 2012, Pfeifer & Langen, C‑564/10, EU:C:2012:190, punkt 47).

40 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 mars 2017, Aquino ( C‑3/16, EU:C:2017:209, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

41 Det vill säga artikel 42 i brådskande regeringsbeslut nr 66/2011.

42 Jag vill dessutom påpeka att det i förevarande fall fortfarande borde vara möjligt för AA att, i enlighet med tillämpliga nationella processuella regler, påvisa att den sena ersättningen har orsakat en ekonomisk förlust, vilket bland annat kräver bevis för den skadan (detta är sannolikt den del av talan i det nationella målet som avser skadestånd).

43 Se, exempelvis, i grekisk rätt, artiklarna 340 och 355 i αστικός κώδικας/astikós kódikas (civillagen), i fransk rätt, artikel 1344–1 i code civil (civillagen) och, i italiensk rätt, artikel 1224 i codice civile (civillagen). Det är för övrigt mot samma bakgrund som det i bland annat artikel 99 i förordning 2018/1046, med rubriken Dröjsmålsränta, i huvudsak föreskrivs att utan att det påverkar de särskilda bestämmelser som följer av tillämpningen av specifika förordningar, ska ränta påföras alla fordringar som inte betalas inom den tidsfrist som anges i debetnotan (denna bestämmelse som anges i informationssyfte är emellertid inte tillämplig i tiden (ratione temporis) i det nationella målet).

44 Det rör sig till exempel om fall av återbetalning av en rättsstridig sanktionsavgift. Se, bland annat, i grekisk rätt, artikel 21 i διάταγμα της 26.6/10.7.1944 περί κώδικος των νόμων περί δικών του Δημοσίου (dekret av den 26 juni/10 juli 1944 om kodifiering av lagarna om mål rörande staten) (FEK A’ 139)) och, i italiensk rätt, artikel 44.1 i decreto del Presidente della Repubblica no 602 del 1973 (presidentdekret nr 602 av den 29 september 1973 med bestämmelser om uppbörd av inkomstskatt (GURI nr 268 av den 16 oktober 1973)). En liknande lösning tycks ha antagits i fransk rätt, genom artikel L. 208 i Livre des procédures fiscales (lagen om skatteförfaranden).

45 Tvärtom kan skyldigheten att betala dröjsmålsränta i denna situation eventuellt göra det lättare för stödmottagarna att utöva sin rätt att få det offentliga stödet snarast möjligt och i sin helhet, förutsatt att kriterierna för stödberättigande är uppfyllda (se artikel 80 i förordning nr 1083/2006).

46 I artikel 7 i förordning nr 1080/2006 och artikel 56.3 första stycket i förordning nr 1083/2006 anges nämligen att räntor inte berättigar till bidrag från Eruf och att de inte betraktas som utgifter som har uppstått för insatser som beslutats av förvaltningsmyndigheten. I förevarande fall omfattas räntor dessutom inte ens av det tidsmässiga tillämpningsområdet för stödberättigande enligt artikel 56.1 i förordning nr 1083/2006, där det föreskrivs att sådana utgifter endast är stödberättigande om stödmottagaren de facto har betalat dessa före den 31 december 2015.

47 Se punkt 34 i förevarande förslag till avgörande.

48 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 januari 2022, Zinātnes parks ( C‑347/20, EU:C:2022:59, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

49 Den hänskjutande domstolen har i själva verket påpekat, i beslutet om hänskjutande, att yrkandet om ersättning av de stödberättigande utgifterna i det nationella målet förlorade sitt syfte till följd av den dom som meddelades i målet om överklagande och den efterföljande ersättningen av de stödberättigande utgifterna i sin helhet.

50 Se, bland annat, artikel 98.1 och 98.2 i förordning nr 1083/2006.

51 Se fotnot 15 i förevarande förslag till avgörande.

52 Det framgår inte av beslutet om hänskjutande huruvida den hänskjutande domstolen ämnar att ex officio ta upp frågan om kvittning mellan eventuell dröjsmålsränta och de finansiella korrigeringarna eller huruvida ministeriet har åberopat denna grund. I förevarande mål om förhandsavgörande har ministeriet gjort gällande att det visserligen har förklarat alla de omtvistade utgifterna som stödberättigande, men att detta inte innebär att AA:s krav godtas retroaktivt, utan endast är en bekräftelse på det bolagets goda tro.

53 Det vill säga den dom varigenom uppsägningen av finansieringsavtalet ogiltigförklarades (se punkterna 19 och 20 i förevarande förslag till avgörande). Tillämpningen av eventuella finansiella korrigeringar kan således inte påverkas av den omständigheten att ministeriet har ersatt alla de stödberättigande utgifterna i sin helhet, vid äventyr av att det annars skulle uppstå en efterföljande och svår fråga om ett eventuellt åsidosättande av principen om rättskraft. Även om denna fråga inte omfattas av den hänskjutande domstolens tolkningsfrågor, vill jag erinra om att med tanke på den betydelse som principen om rättskraft har i såväl unionens rättsordning som de nationella rättsordningarna är en nationell domstol enligt unionsrätten inte skyldig att underlåta att tillämpa nationella processuella regler som innebär att domstolsavgöranden vinner laga kraft, även om den därmed skulle kunna bringa nationella förhållanden som är oförenliga med unionsrätten att upphöra. Om det emellertid i de tillämpliga nationella processuella reglerna föreskrivs en rätt för den nationella domstolen att under vissa villkor ändra ett lagakraftvunnet avgörande för att situationen ska bli förenlig med den nationella rätten, ska denna möjlighet ges företräde i enlighet med likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen, förutsatt att dessa villkor är uppfyllda, i syfte att göra situationen i det nationella målet förenlig med unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 november 2023, Right to Know, C‑84/22, EU:C:2023:910, punkterna 62, 63 och 78 och där angiven rättspraxis).

54 Den hade därmed inte möjlighet att utöva sin befogenhet att eventuellt sätta ned totalbeloppet på grund av de konstaterade oegentligheterna.

55 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 februari 2022, Agenzia delle dogane e dei monopoli och Ministero dell’Economia e delle Finanze ( C‑452/20, EU:C:2022:111, punkt 38 och där angiven rättspraxis).