Tribunalens dom (tionde avdelningen) den 22 november 2023
I mål T‑484/22,
TRIBUNALEN (tionde avdelningen) sammansatt av ordföranden O. Porchia samt domarna L. Madise och P. Nihoul (referent), justitiesekreterare: handläggaren H. Eriksson,
efter den skriftliga delen av förfarandet,
efter förhandlingen den 14 juni 2023,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
Parternas yrkanden
Rättslig bedömning [utelämnas]
Yrkandena om ogiltigförklaring [utelämnas]
Den första grunden: Felaktig rättstillämpning vid tolkningen och tillämpningen av bestämmelsen om multiplikationsfaktorerna i artikel 5.8 i de allmänna genomförandebestämmelserna [utelämnas]
– Beaktandet av avsnitt B i bilaga I till tjänsteföreskrifterna och bilaga II till de allmänna genomförandebestämmelserna
Andrahandsgrunden: Invändning om rättsstridighet avseende bestämmelsen om multiplikationsfaktorerna
– Åsidosättande av artikel 45 i tjänsteföreskrifterna, artikel 54 i anställningsvillkoren, artikel 4 i de allmänna genomförandebestämmelserna och principen om omplacering i lönegrad på grundval av kvalifikationer
1 Sökanden, QN, har väckt talan enligt artikel 270 FEUF om dels ogiltigförklaring av det beslut som Europeiska unionens byrå för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa (eu-Lisa) meddelade den 22 december 2021 om att inte omplacera QN i en annan lönegrad efter 2021 års omplaceringsförfarande (nedan kallat det angripna beslutet), dels ersättning för den skada som sökanden påstår sig ha lidit till följd av den uteblivna omplaceringen i lönegrad.
2 Den 1 mars 2019 erhöll sökanden tillfällig anställning vid eu-Lisa i enlighet med artikel 2 f i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen (nedan kallade anställningsvillkoren) och placerades i lönegrad AD 9, för att där tjänstgöra som chef för enheten Allmänna tjänster vid denna myndighet.
3 Den 28 februari 2021 uppfyllde sökanden villkoren för att omplaceras i en annan lönegrad.
4 Den 29 oktober 2021 offentliggjorde eu-Lisa ett administrativt meddelande (nedan kallat det administrativa meddelandet) om inledande av 2021 års förfarande för omplacering av tillfälligt anställda i en annan lönegrad (nedan kallat 2021 års förfarande).
5 Sökandens namn fanns inte med i förteckningen över anställda som föreslogs för omplacering i en annan lönegrad, vilken offentliggjordes den 3 december 2021.
6 Den 14 december 2021 framställde sökanden en invändning vid den gemensamma kommittén för omplacering i lönegrad (nedan kallad den gemensamma kommittén) angående den omständigheten att han inte hade föreslagits för omplacering i en annan lönegrad. Den 22 december 2021 informerade nämnda kommitté honom om att den inte rekommenderade att han skulle omplaceras i lönegrad.
7 Samma dag offentliggjorde den verkställande direktören för eu-Lisa (nedan kallad den verkställande direktören), i egenskap av myndighet som är behörig att sluta anställningsavtal (nedan kallad anställningsmyndigheten), förteckningen över anställda som omplacerats i lönegrad enligt 2021 års förfarande. Sökandens namn fanns inte med i denna förteckning.
8 Den 1 mars 2022 anförde sökanden klagomål mot det angripna beslutet enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna), som är analogt tillämplig på tillfälligt anställda enligt artikel 46 i anställningsvillkoren. Klagomålet avslogs genom beslut av ordföranden i eu-Lisa:s styrelse den 25 juni 2022 (nedan kallat avslagsbeslutet).
9 Sökanden har yrkat att tribunalen ska
10 Eu-Lisa har yrkat att tribunalen ska
28 Genom denna delgrund har sökanden gjort gällande att bestämmelsen om multiplikationsfaktorerna, trots lydelsen av bilaga II till de allmänna genomförandebestämmelserna, endast kan tolkas som en mekanism som syftar till att fastställa ett antal tjänster som är tillgängliga för omplacering av anställda i en annan lönegrad.
29 Sökanden har till stöd härför i huvudsak åberopat en systematisk tolkning av nämnda bestämmelse men har även hänvisat till de mål som eftersträvas med denna.
30 Eu-Lisa har bestritt sökandens argument.
31 Enligt fast rättspraxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med den rättsakt som bestämmelsen ingår i (dom av den 15 mars 2022, Autorité des marchés financiers, C‑302/20, EU:C:2022:190, punkt 63; se även dom av den 9 mars 2023, Les Mousquetaires och ITM Entreprises/kommissionen, C‑682/20 P, EU:C:2023:170, punkt 86 och där angiven rättspraxis, och dom av den 16 mars 2023, Towercast, C‑449/21, EU:C:2023:207, punkt 31).
32 Vad för det första gäller lydelsen av artikel 5.8 i de allmänna genomförandebestämmelserna, framgår det av denna att beslutet om omplacering i lönegrad grundas på en jämförelse av kvalifikationerna och att administrationen dels ska beakta de budgetmedel som finns tillgängliga för det aktuella året, dels ska iaktta de vägledande multiplikationsfaktorerna för likvärdighet i den genomsnittliga karriärutvecklingen, såsom dessa har genomförts i bilaga II [till de allmänna genomförandebestämmelserna].
33 På motsvarande sätt får, enligt artikel 5.5 och 5.7 i de allmänna genomförandebestämmelserna, i förteckningen över de anställda som föreslås för omplacering i lönegrad och den gemensamma kommitténs rekommendation inte heller anges ett större antal än vad som följer av dessa faktorer, såsom de har genomförts i bilaga II till de allmänna genomförandebestämmelserna.
34 Enligt bilaga II till de allmänna genomförandebestämmelserna får de vägledande multiplikationsfaktorerna för likvärdighet i den genomsnittliga karriärutvecklingen, vilka anges i avsnitt B i bilaga I till tjänsteföreskrifterna, inte överskridas, varvid det erinras om att dessa faktorer ska tillämpas på grundval av ett femårigt genomsnitt från och med den 1 januari 2014. I nämnda bilaga omräknas dessa faktorer till en genomsnittlig tjänstetid i varje lönegrad före omplacering i den högre lönegraden. Faktorn för lönegrad AD 9 är 25 procent, varför den genomsnittliga tjänstetiden i denna lönegrad är fyra år.
35 I bilaga II till de allmänna genomförandebestämmelserna, till vilken det hänvisas i artikel 5 i dessa, föreskrivs således entydigt hur de multiplikationsfaktorer som anges i avsnitt B i bilaga I till tjänsteföreskrifterna ska tillämpas med avseende på omplacering i lönegrad.
36 Den klara lydelsen av bilaga II talar således emot sökandens uppfattning.
37 Vad för det andra gäller det sammanhang i vilket bestämmelsen om multiplikationsfaktorerna ingår, anser sökanden att denna bestämmelse uteslutande ska tolkas mot bakgrund av vissa bestämmelser i tjänsteföreskrifterna. Han har i detta avseende anfört följande:
38 Vid en systematisk tolkning av bestämmelsen om multiplikationsfaktorerna måste klargöras hur de allmänna genomförandebestämmelserna, artikel 54 i anställningsvillkoren och de relevanta bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna, det vill säga avsnitt B i bilaga I till och artikel 6 i tjänsteföreskrifterna, förhåller sig till varandra.
39 För det första återfinns bestämmelsen om multiplikationsfaktorerna i de allmänna genomförandebestämmelserna, i vilka det preciseras hur artikel 54 i anställningsvillkoren ska genomföras vid eu-Lisa.
40 De allmänna genomförandebestämmelserna är i detta avseende ett uttryck för det stora utrymme för skönsmässig bedömning som eu-Lisa har när det gäller att omplacera tillfälligt anställda i en annan lönegrad (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 februari 2020, WD/Efsa, T‑320/18, ej publicerad, EU:T:2020:45, punkt 38 och där angiven rättspraxis, och dom av den 28 april 2021, Correia/EESK, T‑843/19, EU:T:2021:221, punkt 54).
41 Enligt rättspraxis gäller emellertid att när en sådan myndighet, genom interna riktlinjer har antagit en särskild ordning som specifikt syftar till att säkerställa insyn i förfarandet för omplacering i lönegrad och därvid har bestämt det närmare tillvägagångssättet och förfarandet, utgör denna ordning en självpåtagen begränsning av institutionens utrymme för skönsmässig bedömning, från vilken den inte kan avvika annat än om den klart anger de skäl som kan motivera denna ändring, vid äventyr av att likabehandlingsprincipen annars åsidosätts (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 februari 2020, WD/Efsa, T‑320/18, ej publicerad, EU:T:2020:45, punkt 38 och där angiven rättspraxis; se även, analogt, dom av den 9 november 2022, QM/Europol, T‑164/21, EU:T:2022:695, punkt 87 och där angiven rättspraxis).
42 Sådana interna riktlinjer får emellertid inte i något fall inskränka tillämpningsområdet för tjänsteföreskrifterna eller anställningsvillkoren eller föreskriva regler som avviker från överordnade bestämmelser, såsom bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren eller de allmänna rättsprinciperna (se dom av den 20 mars 2018, Argyraki/kommissionen, T‑734/16, ej publicerad, EU:T:2018:160, punkt 66 och där angiven rättspraxis, och dom av den 15 februari 2023, Freixas Montplet m.fl./Regionkommittén, T‑260/22, ej publicerad, EU:T:2023:71, punkt 39 och där angiven rättspraxis).
43 Enligt artikel 54 första stycket i anställningsvillkoren ska omplaceringen av tillfälligt anställda i en annan lönegrad emellertid göras på grundval av en jämförelse av kvalifikationerna och med iakttagande av multiplikationsfaktorerna. I bestämmelsen föreskrivs beträffande dessa faktorer endast att multiplikationsfaktorerna … för tjänstemän enligt avsnitt B i bilaga I till tjänsteföreskrifterna inte … [får] överskridas.
44 I denna bestämmelse, som är den enda bestämmelse i anställningsvillkoren i vilken det hänvisas till multiplikationsfaktorerna och till avsnitt B i bilaga I till tjänsteföreskrifterna, preciseras det således inte på vilket sätt dessa faktorer ska tillämpas.
45 I artikel 54 andra stycket i anställningsvillkoren hänvisas däremot till de allmänna genomförandebestämmelser till denna artikel som varje byrå ska anta i enlighet med artikel 110 i tjänsteföreskrifterna.
46 I artikel 110.2 i tjänsteföreskrifterna regleras närmare hur de allmänna genomförandebestämmelserna ska antas. Enligt denna bestämmelse ska kommissionen anta dessa bestämmelser, vilka ska tillämpas analogt på byråerna.
47 I artikel 28.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1726 av den 14 november 2018 om eu-Lisa, om ändring av förordning (EG) nr 1987/2006 och rådets beslut 2007/533/RIF och om upphävande av förordning (EU) nr 1077/2011 (EUT L 295, 2018, s. 99) föreskrivs dessutom att tjänsteföreskrifterna och de regler som antagits gemensamt av unionens institutioner för att ge verkan åt tjänsteföreskrifterna ska vara tillämpliga på eu-Lisa:s personal.
48 De allmänna genomförandebestämmelserna antogs emellertid med tillämpning av artikel 110.2 i tjänsteföreskrifterna och artikel 54 i anställningsvillkoren samt med tillämpning av dels artikel 20 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1077/2011 av den 25 oktober 2011 om inrättande av en Europeisk byrå för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa (EUT L 286, 2011, s. 1), vilken från och med den 11 december 2018 upphävdes och ersattes av artikel 28 i förordning 2018/1726, som nämnts i punkt 47 ovan, dels kommissionens förhandsgodkännande av den 16 december 2015, vilket lämnades till byråerna i enlighet med artikel 110.2 i tjänsteföreskrifterna, beträffande genomförandebestämmelserna för artikel 54 i anställningsvillkoren.
49 De bestämmelser som det erinrats om i punkterna 46 och 47 ovan begränsar således eu-Lisa:s utrymme för skönsmässig bedömning när den fastställer sina regler för omplacering av sina anställda i en annan lönegrad.
50 Eu-Lisa har dessutom, utan att motsägas av sökanden, gjort gällande att de allmänna genomförandebestämmelserna har godkänts av kommissionen och att de grundar sig på bestämmelserna i beslutsmallen för decentraliserade byråer och gemensamma företag, som innehåller allmänna genomförandebestämmelser för artikel 54 i anställningsvillkoren (nedan kallad beslutsmallen). Beslutsmallen fastställdes av kommissionen och återfinns i bilaga I till kommissionens beslut C(2015) 9563 final av den 16 december 2015. Kommissionen gav härigenom de decentraliserade byråerna och de gemensamma företagen ett förhandsgodkännande beträffande de allmänna genomförandebestämmelserna för artikel 45 i tjänsteföreskrifterna.
51 Det ska i detta sammanhang påpekas att de allmänna genomförandebestämmelserna i huvudsak återger bestämmelserna i beslutsmallen. I synnerhet artikel 5 i och bilaga II till de allmänna genomförandebestämmelserna återger de relevanta bestämmelserna i nämnda beslut. Även i de sistnämnda bestämmelserna uppställs som villkor för omplacering av anställda som befinner sig i lönegrad AD 9 att den minsta genomsnittliga tjänstetiden i denna lönegrad är fyra år.
52 Av det ovan anförda följer att omräkningen i bilaga II till de allmänna genomförandebestämmelserna av de multiplikationsfaktorer som föreskrivs i avsnitt B i bilaga I till tjänsteföreskrifterna till en minsta genomsnittlig tjänstetid i lönegraden återger de bestämmelser som fastställts av kommissionen och som enligt artikel 110 i tjänsteföreskrifterna och artikel 28.1 i förordning 2018/1726 i princip är tillämpliga på samtliga byråer.
53 Vad för det andra gäller bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna ska det erinras om att det i avsnitt B i bilaga I till tjänsteföreskrifterna fastställs [v]ägledande multiplikationsfaktorer för likvärdighet i den genomsnittliga karriärutvecklingen i de tre tjänstegrupperna (AD, AST och AST/SC), genom att en särskild faktor fastställs för varje lönegrad för dessa grupper. För lönegrad AD 9 är faktorn 25 procent.
54 I avsnitt B i bilaga I till tjänsteföreskrifterna preciseras däremot inte i vilket sammanhang som dessa faktorer ska tillämpas eller hur de ska användas.
55 Den enda bestämmelse i tjänsteföreskrifterna som hänvisar till de nämnda faktorerna i denna bilaga är artikel 6.2. Enligt artikel 6.1 i tjänsteföreskrifterna ska antalet tjänster i varje lönegrad och tjänstegrupp fastställas i en tjänsteförteckning som är bifogad varje institutions budgetavsnitt. I artikel 6.2 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande: Utan att det påverkar principen om befordran efter merit i enlighet med artikel 45 i tjänsteföreskrifterna, ska tjänsteförteckningen på varje institution den 1 januari varje år ha ett antal lediga tjänster i varje lönegrad som motsvarar det antal tjänstemän institutionen den 1 januari föregående år hade i aktiv tjänst i lönegraden under, multiplicerat med de faktorer som anges i avsnitt B i bilaga I för den lönegraden. Dessa faktorer ska tillämpas på grundval av ett femårigt genomsnitt från och med den 1 januari 2014.
56 I artikel 6.2 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs således att multiplikationsfaktorerna ska användas för att beräkna antalet lediga tjänster för varje lönegrad och varje år, vilket ska anges i den tjänsteförteckning som bifogat den berörda institutionens budgetavsnitt, och att detta antal ska beaktas vid befordran av tjänstemän.
57 Även om det i artikel 45.1 första meningen i tjänsteföreskrifterna hänvisas till artikel 6.2 i tjänsteföreskrifterna, genom att det föreskrivs att befordran av tjänstemän ska beslutas av tillsättningsmyndigheten med beaktande av sistnämnda bestämmelse, är detta däremot inte fallet med artikel 54 i anställningsvillkoren, som reglerar omplacering i lönegrad av övriga anställda, eller med någon bestämmelse i de allmänna genomförandebestämmelserna.
58 I artikel 5 i de allmänna genomförandebestämmelserna hänvisas dessutom uteslutande till det sätt på vilket multiplikationsfaktorerna ska tillämpas på bilaga II till de allmänna genomförandebestämmelserna, det vill säga den genomsnittliga tjänstetiden i lönegraden före omplaceringen, beräknad på grundval av dessa faktorer, utan att artikel 6 i tjänsteföreskrifterna eller antalet tjänster per lönegrad i tjänsteförteckningen nämns. Mot denna bakgrund går det inte att dra slutsatsen att artikel 5 i de allmänna genomförandebestämmelserna avviker från överordnade relevanta bestämmelser i tjänsteföreskrifterna eller i anställningsvillkoren.
59 Det framgår av den systematiska analysen ovan att multiplikationsfaktorerna, vilka uttrycks i procenttal i avsnitt B i bilaga I till tjänsteföreskrifterna, används för två skilda ändamål. För det första ska faktorerna enligt artikel 6.2 i tjänsteföreskrifterna användas för att varje år beräkna antalet lediga tjänster för varje lönegrad och följaktligen för att bestämma befordringsmöjligheterna. För det andra ska faktorerna, enligt artikel 5.8 i och bilaga II till de allmänna genomförandebestämmelserna, användas för att fastställa den minsta genomsnittliga tjänstetid i varje lönegrad som krävs för omplacering av anställda i en annan lönegrad.
60 Tribunalen har bekräftat att multiplikationsfaktorerna ska användas för dessa två ändamål, med avseende på befordran av tjänstemän, genom att slå fast att de, oberoende av artikel 6.2 i tjänsteföreskrifterna, även kan användas för att fastställa den genomsnittliga tjänstetiden i en lönegrad (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 februari 2017, Schönberger/revisionsrätten, T‑688/15 P, ej publicerad, EU:T:2017:76, punkterna 121, 122 och 124).
61 Tribunalen har på denna punkt preciserat att dessa faktorer enligt artikel 6.2 i tjänsteföreskrifterna gör det möjligt att beräkna antalet tjänster som är öppna för befordran och att de i detta sammanhang ska tillämpas på grundval av ett femårigt genomsnitt (dom av den 14 februari 2017, Schönberger/revisionsrätten, T‑688/15 P, ej publicerad, EU:T:2017:76, punkt 121).
62 Vidare anser tribunalen att nämnda faktorer, omvandlade till år, ska användas för att fastställa den genomsnittliga tjänstetiden i en lönegrad (dom av den 14 februari 2017, Schönberger/revisionsrätten, T‑688/15 P, ej publicerad, EU:T:2017:76, punkterna 121, 122 och 124). När det gäller denna fråga ska hänsyn tas till de multiplikationsfaktorer som var tillämpliga under de år då den anställde var i den aktuella lönegraden, och den begränsning i form av det krav på fem år som föreskrivs i artikel 6.2 i tjänsteföreskrifterna är således inte tillämplig (dom av den 14 februari 2017, Schönberger/revisionsrätten, T‑688/15 P, ej publicerad, EU:T:2017:76, punkt 121).
63 Av det ovan anförda följer att de bestämmelser i tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren som avser multiplikationsfaktorer inte gör det möjligt att dra slutsatsen att dessa faktorer, med avseende på omplacering i lönegrad av anställda, endast ska användas för att beräkna antalet tjänster som är tillgängliga för sådan omplacering, och inte kan användas för att fastställa den minsta genomsnittliga tjänstetid i varje lönegrad som krävs för att omplacering ska kunna ske.
64 Sökandens uppfattning stöds således inte heller av det sammanhang i vilket bestämmelsen om multiplikationsfaktorerna ingår.
65 Vad för det tredje gäller de mål som eftersträvas med bestämmelsen om multiplikationsfaktorerna, anser sökanden att denna bestämmelse syftar till att begränsa antalet tjänster som är tillgängliga för omplacering i lönegrad och således till att säkerställa en viss parallellitet med tjänstemännen vad gäller karriärutvecklingen. Sökanden anser att denna tolkning inte påverkas av den omständigheten att iakttagandet av tillgängliga budgetmedel som föreskrivs i bland annat de allmänna genomförandebestämmelserna och tjänsteförteckningen har samma funktion, eftersom den begränsning som följer av nämnda medel och nämnda förteckning tillgodoser intressen av ett annat slag.
66 För det första framgår det av artikel 6.2 i tjänsteföreskrifterna att multiplikationsfaktorerna, utan att det påverkar principen om befordran på grundval av kvalifikationer, ger uttryck för en genomsnittlig karriärutveckling (dom av den 13 mars 2013, AK/kommissionen, F‑91/10 EU:F:2013:34, punkt 71).
67 Omräkningen av dessa faktorer till en minsta genomsnittlig tjänstetid i lönegraden är ett annat sätt att reglera den genomsnittliga hastighet med vilken de anställda kan omplaceras i lönegrad (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 februari 2017, Schönberger/revisionsrätten, T‑688/15 P, ej publicerad, EU:T:2017:76, punkterna 122 och 124) varför den har samma syfte som artikel 6.2 i tjänsteföreskrifterna.
68 I andra skälet i genomförandebestämmelserna och i beslutsmallen hänvisas på denna punkt till behovet av att fastställa särskilda och enhetliga regler för omplacering i lönegrad av tillfälligt anställda, bland annat för att underlätta deras rörlighet mellan olika byråer.
69 Vidare kan de bestämmelser som är tillämpliga på omplacering i lönegrad av tillfälligt anställda inte vara identiska med dem som är tillämpliga på tjänstemän, eftersom de förstnämnda inte har samma möjlighet som de sistnämnda att göra karriär inom sin institution (dom av den 28 april 2021, Correia/EESK, T‑843/19, EU:T:2021:221, punkt 55, och dom av den 27 april 2022, Correia/EESK, T‑750/20, ej publicerad, EU:T:2022:246, punkt 80).
70 Till skillnad från tjänstemän, vars anställningstrygghet garanteras i tjänsteföreskrifterna, omfattas tillfälligt anställda av särskilda anställningsvillkor som följer av det anställningsavtal som ingåtts med den berörda institutionen (dom av den 28 januari 1992, Speybrouck/parlamentet, T‑45/90, EU:T:1992:7, punkt 90).
71 Erkännandet av tjänstemäns rätt till karriärutveckling enligt tjänsteföreskrifterna ger dessutom inte dessa en individuell rätt till befordran, även om de uppfyller samtliga villkor härför, eftersom ett beslut om befordran inte enbart beror på den sökandes kvalifikationer och förmåga, utan även på hur dessa ska bedömas i jämförelse med övriga befordringsbara personers kvalifikationer och förmåga (se dom av den 27 april 2022, kommissionen/CESE, T‑750/20, ej publicerad, EU:T:2022:246, punkt 85 och där angiven rättspraxis).
72 Detsamma gäller med nödvändighet tillfälligt anställda av de skäl som anges i den rättspraxis som nämnts i punkterna 69 och 70 ovan.
73 Det är i detta sammanhang inte inkonsekvent att villkora omplaceringen av anställda i en annan lönegrad av att de i genomsnitt tillbringar ett visst antal år i sin lönegrad, särskilt som beaktandet av antalet tjänster som är tillgängliga för befordran, även vid befordran av tjänstemän som har rätt att göra karriär inom sin institution, inte utesluter att ett villkor avseende minsta tjänstetid i lönegraden tillämpas samtidigt härmed (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 februari 2017, Schönberger/revisionsrätten, T‑688/15 P, ej publicerad, EU:T:2017:76, punkterna 121, 122 och 124).
74 För det andra upprättas ett direkt samband mellan multiplikationsfaktorerna och den berörda institutionens budget genom att det i artikel 6.1 och 6.2 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs att multiplikationsfaktorerna ska användas för att beräkna antalet lediga tjänster i varje lönegrad, vilket ska anges i den tjänsteförteckning som är bifogad den berörda institutionens budgetavsnitt. Den omständigheten att det av denna bestämmelse framgår att dessa faktorer utgör en mekanism som både syftar till att reglera karriärutvecklingshastigheten och till att fördela budgetmedel gör det emellertid inte möjligt att dra slutsatsen att regleringen av denna hastighet, vid omplaceringen av anställda i lönegrad, endast kan ske genom att tillämpa omplaceringskvoter, om än endast vägledande sådana, utan att det därvid skulle vara möjligt att kräva en minsta genomsnittlig tjänstetid i lönegraden.
75 Av det ovan anförda följer att sökandens uppfattning inte heller bekräftas av syftet med bestämmelsen om multiplikationsfaktorerna, det vill säga regleringen av den genomsnittliga hastighet med vilken de anställda kan omplaceras i lönegrad, vilket kan uppnås genom ett villkor avseende en minsta genomsnittlig tjänstetid i lönegraden.
76 Det saknas således stöd för den första delgrunden.
91 Sökanden har i andra hand framställt en invändning om rättsstridighet avseende de bestämmelser i de allmänna genomförandebestämmelserna som uppställer ett villkor avseende en minsta genomsnittlig tjänstetid i lönegraden. Denna grund består av två delgrunder.
92 Genom denna delgrund har sökanden gjort gällande att villkoret avseende en minsta genomsnittlig tjänstetid i lönegraden strider mot principen att omplacering ska ske på grundval av de anställdas kvalifikationer, vilken följer av artikel 45 i tjänsteföreskrifterna, artikel 54 i anställningsvillkoren och artikel 4 i de allmänna genomförandebestämmelserna. Sökanden anser dels att kriteriet avseende kvalifikationer är underordnat detta villkor och att uppfyllandet av detta villkor inte enbart är beroende av den berörda personen, dels att nämnda villkor utesluter en omplacering av alla anställda i en viss lönegrad, oavsett vilka kvalifikationer de omplaceringsbara personerna har.
93 Eu-Lisa har bestritt sökandens argument.
94 Enligt artikel 54 i anställningsvillkoren ska den princip om befordran på grundval av kvalifikationer som föreskrivs i artikel 45 i tjänsteföreskrifterna utvidgas till att gälla även omplacering i lönegrad, samtidigt som administrationen även åläggs att inte överskrida multiplikationsfaktorerna. Detta dubbla krav återges i artikel 4 respektive artikel 5 i de allmänna genomförandebestämmelserna, som ordagrant återger de relevanta bestämmelserna i beslutsmallen.
95 De två parametrar som är avgörande för omplaceringen i lönegrad, det vill säga jämförelsen av kvalifikationerna samt den minsta genomsnittliga tjänstetiden i lönegraden, är inte rent individuella, eftersom de beror på vilka kvalifikationer respektive vilken tjänstetid som övriga omplaceringsbara anställda i den aktuella lönegraden har.
96 Det framgår dessutom av avslagsbeslutet att de anställdas kvalifikationer har betydelse, dels för beräkningen av den genomsnittliga tjänstetiden i lönegraden, eftersom det endast är de mest kvalificerade anställda, till ett antal motsvarande antalet lediga tjänster i tjänsteförteckningen (nedan kallade de mest kvalificerade anställda), som beaktas vid denna beräkning, dels för möjligheten att omplacera de mest kvalificerade tjänstemän som, i förekommande fall, har en individuell tjänstetid i lönegraden som överstiger den tillämpliga genomsnittliga tjänstetiden.
97 Eu-Lisa redogjorde i avslagsbeslutet, med hjälp av ett exempel, för den metod som tillämpades under 2021 års förfarande. Enligt denna metod tjänar jämförelsen av kvalifikationerna först och främst till att rangordna de anställda och eu-Lisa väljer endast ut de mest kvalificerade. Därefter beräknar eu-Lisa den genomsnittliga tjänstetiden i lönegraden för de mest kvalificerade anställda. Om den genomsnittliga tjänstetiden är otillräcklig, men en av de mest kvalificerade personerna har en individuell tjänstetid i lönegraden som överstiger den tillämpliga genomsnittliga tjänstetiden, kan denna person inte omplaceras i lönegrad om en högre rankad person har en tjänstetid som är kortare än denna genomsnittliga tjänstetid. I ett sådant fall kommer ingen av de mest kvalificerade anställda att omplaceras i en annan lönegrad.
98 Enligt denna metod kunde tillämpningen av kravet beträffande den genomsnittliga tjänstgöringstiden i lönegraden således leda till att en stor grupp personer i samma lönegrad i sin helhet uteslöts från omplacering, om dels de mest kvalificerade personerna kollektivt hade en genomsnittlig tjänstetid i sin lönegrad som understeg den tillämpliga, dels de högst rangordnade personerna i denna grupp hade en individuell tjänstetid i lönegraden som understeg denna genomsnittliga tjänstetid. I ett sådant fall kunde de personer som hade en lägre rangordning och som hade en individuell tjänstetid som översteg den tillämpliga genomsnittliga anställningstiden inte omplaceras i lönegrad.
99 Nämnda metod visar emellertid att jämförelsen av kvalifikationerna förblir det huvudsakliga kriterium som ligger till grund för omplaceringen i lönegrad. Den tjänar nämligen till att rangordna de anställda på grundval av deras kvalifikationer och rangordningen avgör därefter huruvida den genomsnittliga tjänstetiden i lönegraden medför att ingen eller endast vissa i en stor grupp anställda personer kan omplaceras i lönegrad. Med andra ord gäller att om en anställd är en av de mest kvalificerade personerna, men inte är den högst rangordnade, och vederbörande har en individuell tjänstetid i lönegraden som överstiger den genomsnittliga tjänstetiden, kan han eller hon inte omplaceras i en annan lönegrad, om, för det första, denna genomsnittliga tjänstetid inte uppnås kollektivt av samtliga personer i gruppen med de mest kvalificerade personerna och, för det andra, de högst rangordnade i denna grupp har en tjänstetid som understiger den genomsnittliga tjänstetiden. I ett sådant fall är det just kvalifikationerna, och inte enbart tjänstetiden, som utgör hinder för omplacering av den anställda person som har längre tjänstetid i lönegraden.
100 Eu-Lisa hade således fog för sitt i avslagsbeslutet gjorda konstaterande att den genomsnittliga tjänstetiden i den tillämpliga lönegraden inte på något sätt äventyrade omplaceringen i lönegrad av de mest kvalificerade personerna.
101 När det gäller sökandens lönegrad angav eu-Lisa i beslutet följande:
102 Av detta följer att kvalifikationerna hos de omplaceringsbara anställda personerna i lönegrad AD 9 undersöktes under det första steget av förfarandet för omplacering i lönegrad, innan förteckningen över föreslagna anställda upprättades. Kvalifikationerna är emellertid inte orsaken till att omplacering i lönegrad inte har skett. Den underlåtna omplaceringen beror på att den genomsnittliga tjänstetiden för samtliga omplaceringsbara anställda personer i denna lönegrad var otillräcklig, eftersom varje persons tjänstetid, inklusive sökandens, var ungefär hälften så lång som den tillämpliga genomsnittliga tjänstetiden.
103 Det ska för det första erinras om att det villkor avseende en minsta genomsnittlig tjänstgöringstid i lönegraden som föreskrivs i de allmänna genomförandebestämmelserna överensstämmer med det villkor som anges i beslutsmallen och syftar till att upprätthålla en likvärdighet i den genomsnittliga karriärutvecklingen genom att reglera den hastighet med vilken en byrå kan omplacera sina mest kvalificerade anställda i en annan lönegrad. För det andra strider det, till följd av artikel 6.2 i tjänsteföreskrifterna, inte mot principen om befordran på grundval av kvalifikationer att reglera den hastighet med vilken tjänstemän kan bli befordrade genom att uppställa ett villkor avseende den genomsnittliga tjänstetiden i lönegraden som grundas på multiplikationsfaktorerna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 mars 2013, AK/kommissionen, F‑91/10, EU:F:2013:34, punkt 71) och detta gäller i än högre grad för anställda som inte har samma karriärmöjligheter som tjänstemän. För det tredje är villkoret avseende en minsta genomsnittlig tjänstetid i lönegraden även avsett att underlätta rörligheten mellan byråer (se punkt 68 ovan), vilket ligger i de mest kvalificerade anställdas intresse.
104 Mot bakgrund av det ovan anförda kan sökanden inte med framgång göra gällande att villkoret avseende en genomsnittlig tjänstetid i lönegraden strider mot principen om omplacering i lönegrad på grundval av kvalifikationer.
1 Rättegångsspråk: franska.
2 Nedan återges endast de punkter i denna dom som tribunalen anser bör publiceras. Vad gäller de utelämnade punkterna hänvisas till tribunalens dom av den 22 november 2023, QN/eu-Lisa (T‑484/22, EU:…).