Tribunalens dom (sjätte avdelningen) den 23 oktober 2024

I mål T‑25/23,

TRIBUNALEN (sjätte avdelningen) sammansatt av ordföranden M.J. Costeira samt domarna M. Kancheva (referent) och E. Tichy-Fisslberger, justitiesekreterare: handläggaren R. Ūkelytė,

med beaktande av den skriftliga delen av förfarandet,

efter förhandlingen den 17 januari 2024,

följande

Dom

Bakgrund till tvisten

Parternas yrkanden

Rättslig bedömning

Huruvida överklagandet kan tas upp till prövning

Huruvida handlingar kan tillåtas som har förebringats för första gången vid tribunalen

Huruvida överklagandet kan bifallas på den enda grunden

Relevant lagstiftning och rättspraxis

Bedömning av huruvida vyerna är enhetliga i förevarande fall

– Den påstådda förekomsten av en princip om tolkning till fördel för sökanden och innehavaren av en registrerad gemenskapsformgivning

– Hypotesen att vyerna 1.1 och 1.2 visar framsidan och vyerna 1.3 och 1.4 baksidan av den omtvistade formgivningen

– Hypotesen att vy 1.1 visar framsidan och vyerna 1.2, 1.3 och 1.4 visar baksidan av den omtvistade formgivningen

Slutsatser beträffande talan

Rättegångskostnader

1 Klaganden, Orgatex GmbH & Co. KG, har med stöd av artikel 263 FEUF yrkat att tribunalen ska ogiltigförklara det beslut som tredje överklagandenämnden vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) meddelade den 17 november 2022 (ärende R 110/2022‑3) (nedan kallat det överklagade beslutet).

2 Den 23 oktober 2020 ingav intervenienten, L. Longton, en ansökan till EUIPO om ogiltighetsförklaring av den gemenskapsformgivning som registrerats under nummer 1112155‑0001 och som offentliggjordes den 14 april 2009, till följd av en ansökan som inkom den 25 mars 2009. Klaganden är innehavare av den omtvistade formgivningen, vars registrering bolaget förnyade år 2014, 2019 och 2024.

3 Den omtvistade formgivningen återges i följande vyer:

4 De produkter som den omtvistade formgivningen är avsedd att ingå i omfattas av klass 20.03 i Locarnoöverenskommelsen av den 8 oktober 1968 om upprättande av en internationell klassificering för mönster, i dess ändrade lydelse, och motsvarar indikationen Markmarkering.

5 Till stöd för ansökan om ogiltighetsförklaring åberopades de grunder som anges i artikel 25.1 a i rådets förordning (EG) nr 6/2002 av den 12 december 2001 om gemenskapsformgivning (EGT L 3, 2002, s. 1), jämförd med artikel 3 a i den förordningen, och i artikel 25.1 b i nämnda förordning, jämförd med artiklarna 4 och 6 i denna.

6 Annulleringsenheten avslog ansökan om ogiltighetsförklaring den 23 november 2021. Annulleringsenheten konstaterade, i huvudsak, att den omtvistade formgivningen var enhetlig och att vyerna var enhetliga. Annulleringsenheten ansåg att skyddsföremålet tydligt kunde identifieras och att detta framgick på ett enhetligt och direkt sätt av de fyra ingivna vyerna, nämligen vy 1.1, som återger markmarkeringen ovanifrån (ovansidan), och de övriga vyerna 1.2, 1.3 och 1.4 som återger markmarkeringen underifrån (undersidan). Annulleringsenheten konstaterade även att den formgivningen hade en särprägel och var av ny karaktär.

7 Intervenienten överklagade annulleringsenhetens beslut till EUIPO den 18 januari 2022.

8 Genom det överklagade beslutet biföll överklagandenämnden överklagandet, upphävde annulleringsenhetens beslut och ogiltigförklarade den omtvistade formgivningen. Överklagandenämnden ansåg i synnerhet att de ingivna vyerna inte var övertygande och att de återgav åtminstone två olika formgivningar. Överklagandenämnden ansåg för det första att intervenientens hypotes att vyerna 1.1 och 1.2 visade framsidan och vyerna 1.3 och 1.4 baksidan föreföll logisk i sig och stå i överensstämmelse med den allmänna erfarenheten. Överklagandenämnden ansåg att vyerna 1.1 och 1.2 respektive vyerna 1.3 och 1.4 inte kunde återge samma formgivning. För det andra ansåg överklagandenämnden att, även om annulleringsenhetens och klagandens scenario godtogs, nämligen att vy 1.1 visade framsidan och vyerna 1.2, 1.3 och 1.3 baksidan, kunde vyerna 1.2, 1.3 och 1.4 inte återge samma formgivning. Överklagandenämnden konstaterade att det av de båda undersökta hypoteserna följde att den omtvistade formgivningen hade registrerats i strid med artikel 3 a i förordning nr 6/2002.

9 Överklagandenämnden ansåg även att eftersom den omtvistade formgivningen skulle ogiltigförklaras med stöd av artikel 25.1 a i förordning nr 6/2002, jämförd med artikel 3 a i den förordningen, kunde det inte prövas huruvida den formgivningen även saknade särprägel eller inte var av ny karaktär med stöd av artikel 25.1 b i nämnda förordning, jämförd med artiklarna 4–6 i denna.

10 Klaganden har yrkat att tribunalen ska

11 EUIPO har yrkat att tribunalen ska

12 Intervenienten har yrkat att tribunalen ska

13 Utan att formellt framställa en invändning om rättegångshinder med stöd av artikel 130.1 i tribunalens rättegångsregler har intervenienten, i sin svarsinlaga, yrkat att överklagandet ska avvisas, eftersom det inte ingavs inom den föreskrivna fristen. Intervenienten har närmare bestämt gjort gällande att, enligt klaganden själv, klaganden delgavs det överklagade beslutet av den 17 november 2022 den 18 november 2022. Förevarande överklagande inkom emellertid till tribunalen först den 27 januari 2023, det vill säga efter utgången av den överklagandefrist på två månader som föreskrivs i artikel 61.5 i förordning nr 6/2002. Överklagandefristen har således inte iakttagits.

14 Tribunalen erinrar i detta hänseende om att enligt artikel 61.5 i förordning nr 6/2002 ska en talan mot ett beslut av en av EUIPO:s överklagandenämnder väckas inom två månader efter det att det beslutet har meddelats.

15 Det följer dessutom av artikel 60 i rättegångsreglerna att fristerna rörande förfarandet för en talan som väckts vid tribunalen ska förlängas med en schablonfrist på tio dagar med hänsyn till avstånd. Enligt rättspraxis ska den schablonfrist med hänsyn till avstånd som föreskrivs i den artikeln tillämpas när ett överklagande inges mot ett beslut av EUIPO (se dom av den 1 december 2021, Inditex/EUIPO – Ffauf Italia (ZARA), T‑467/20, ej publicerad, EU:T:2021:842, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

16 I förevarande fall delgavs klaganden det överklagade beslutet den 18 november 2022. Överklagandefristen löpte således ut vid midnatt den 30 januari 2023 (fristen med hänsyn till avstånd medräknad), i enlighet med de beräkningsregler för tidsfrister som föreskrivs i artikel 58 i rättegångsreglerna.

17 Klaganden ingav emellertid förevarande överklagande den 27 januari 2023.

18 Tribunalen konstaterar således att intervenientens invändning om rättegångshinder ska ogillas och att förevarande överklagande ska tas upp till sakprövning.

19 Intervenienten har gjort gällande att de fotografier av den ursprungliga eller faktiskt saluförda produkten som klaganden har lämnat in i illustrativt syfte i bilaga A7 till ansökan inkom för sent och ska avvisas.

20 Tribunalen påpekar härvidlag att de handlingarna inte ingår i akten i det administrativa förfarandet vid EUIPO och att de har förebringats för första gången vid tribunalen.

21 Talan vid tribunalen syftar emellertid till att, i den mening som avses i artikel 61 i förordning nr 6/2002, pröva lagenligheten av beslut som EUIPO har fattat, och tribunalen ska därför inte bedöma de faktiska omständigheterna på nytt, mot bakgrund av handlingar som getts in först vid tribunalen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 mars 2010, Grupo Promer Mon Graphic/harmoniseringskontoret – PepsiCo (Cirkelformad reklamartikel), T‑9/07, EU:T:2010:96, punkt 24).

22 Dessa handlingar ska därmed avvisas som otillåten bevisning, utan att det är nödvändigt att pröva deras bevisvärde.

23 Klaganden har till stöd för överklagandet åberopat en enda grund, som avser åsidosättande av artikel 25.1 a i förordning nr 6/2002, jämförd med artikel 3 a i den förordningen.

24 Klaganden har hävdat att överklagandenämnden felaktigt ansåg att den omtvistade formgivningen inte uppfyllde kraven i artikel 3 a i förordning nr 6/2002, med motiveringen att vyerna visade åtminstone två olika formgivningar på grund av att det påstods föreligga olösliga inkonsekvenser mellan vyerna och att det således inte rörde sig om en enda produkt i den mening som avses i den artikeln. Enligt klaganden kan dessa påstådda olösliga inkonsekvenser avfärdas om den förordningen inte blir föremål för en rättsligt felaktig tolkning som innebär att produkten inte får registreras. Klaganden har hävdat att det av var och en av de fyra vyerna 1.1–1.4 otvetydigt framgår att det rör sig om ett enda föremål, som består av en ramkonstruktion med en inre del vars ena sida har konturlinjer i förhållande till den andra sidan. Klaganden har således gjort gällande att det utifrån vyerna av den omtvistade formgivningen tydligt framgår att det rör sig om en enda formgivning, som har utseendet av en enda produkt i den mening som avses i ovannämnda bestämmelse.

25 Klaganden har hävdat att överklagandenämndens första hypotes, i punkterna 34–38 i det överklagade beslutet, att vyerna 1.1 och 1.2 visar framsidan och vyerna 1.3 och 1.4 baksidan, är oriktig och felaktig. Enligt klaganden har överklagandenämnden tolkat dessa vyer på ett sätt som med nödvändighet medför ogiltighet, trots att överklagandenämnden snarare, som tolkningsprincip, borde förutsätta att den som ansöker om registrering har haft för avsikt inge en giltig och inte en meningslös ansökan. I förevarande fall är det emellertid uppenbart att vy 1.1 visar en sida av produkten och vyerna 1.2, 1.3 och 1.4 den andra sidan av produkten, med tanke på konturlinjerna. Med beaktande av denna tolkningsprincip föreligger det ingen olöslig inkonsekvens i skillnaden mellan vyerna 1.1 och 1.2. Denna skillnad kan enkelt avfärdas om vyerna tolkas så, att de återger formgivningen från den ena sidan (vy 1.1) och från den andra sidan (vyerna 1.2, 1.3 och 1.4)

26 Vidare har klaganden även klandrat överklagandenämnden för att ha dragit felaktiga slutsatser utifrån sin andra hypotes, som det redogörs för i punkterna 39–44 i det överklagade beslutet, nämligen att vy 1.1 visar framsidan och vyerna 1.2, 1.3 och 1.4 baksidan. Den hypotesen är visserligen riktig och korrekt, men detta innebär emellertid inte att det finns någon olöslig inkonsekvens mellan vyerna.

27 Klaganden har härvidlag för det första hävdat att det inte finns någon olöslig inkonsekvens på grund av nyanserna (skuggeffekterna) i vyerna 1.2, 1.3 och 1.4. Enligt klaganden visar en tolkning av dessa vyer att de återger olika nyanser (skuggeffekter) av en och samma yta av samma produkt, vilka beror på olika ljusförhållanden. Dessa olika ljusförhållanden följer av den vinkel och det läge varifrån bilderna är tagna. Klaganden har hävdat att det inte föreligger någon olöslig avvikelse på grund av det läge i vilket bilderna är tagna, eftersom vy 1.2 visar produkten i motljus och vy 1.4 när produkten är belyst. En och samma produkt visas helt enkelt under olika ljusförhållanden. Klaganden har dessutom hävdat att det inte föreligger någon olöslig avvikelse på grund av en påstådd avsaknad av en ljuskälla. Det är vanligt att nyanser används i datorgenererade avbildningar, vilket simuleras med en virtuell ljuskälla. Slutligen har klaganden anfört att det inte föreligger någon avvikelse på grund av ljuseffekterna. Klaganden har för det andra hävdat att det inte föreligger någon olöslig inkonsekvens på grund av konturlinjerna i vyerna 1.2 och 1.4. Enbart en produkt kan identifieras. För det tredje har klaganden hävdat att det inte föreligger någon olöslig inkonsekvens vad gäller djupet på konturlinjerna i vyerna 1.2 och 1.4 i förhållande till vy 1.3. Skillnaden har sin enkla förklaring i perspektivet i avbildningen. För det fjärde har klaganden hävdat att det inte föreligger någon olöslig inkonsekvens på grund av nyanserna (skuggeffekterna) på fönstret eller innerdelen i vyerna 1.2 och 1.4 i förhållande till vy 1.3. Denna innerdel är ett fönster i markmarkeringen, vilken används för olika instick. Skillnaderna beror även på de olika perspektiv ur vilka bilderna har tagits. Bilderna 1.2 och 1.4 visar produkten i upprätt läge, där man nästan kan titta ut genom det transparenta, helvita fönstret, medan bild 1.3 visar produkten liggande på en virtuell yta med nyanser. Dessa nyanser beror på olika ljuseffekter och påverkar inte en produkts form och utformning.

28 Klaganden har dragit slutsatsen att det, under alla omständigheter, följer av en tolkning av bilderna att de påstådda skillnaderna, som i synnerhet beror på nyanserna (skuggeffekterna), inte ska beaktas vid fastställandet av skyddsföremålet, som är uppenbart och klart synligt. Det finns endast en produkt och därmed endast en giltig formgivning i den mening som avses i artikel 3 a i förordning nr 6/2002.

29 Vid förhandlingen gjorde klaganden närmare bestämt gällande att det i unionsrätten finns en princip om tolkning till fördel för registrering av en gemenskapsformgivning, vilken följer av grundtanken med förordning nr 6/2002, närmare bestämt skäl 24 i den förordningen.

30 EUIPO och intervenienten har bestritt klagandens argument.

31 Enligt artikel 25.1 a i förordning nr 6/2002 ska en gemenskapsformgivning ogiltigförklaras om den inte överensstämmer med definitionen i artikel 3 a i den förordningen, där det anges att med formgivning avses en produkts eller en produktdels utseende som beror av detaljer som finns på själva produkten och/eller i produktens ornament och som särskilt kan vara linjer, konturer, färger, form, ytstruktur och/eller material.

32 Härav följer att inom ramen för regelsystemet i förordning nr 6/2002 är utseendet av avgörande betydelse för en formgivning (dom av den 21 september 2017, Easy Sanitary Solutions och EUIPO/Group Nivelles, C‑361/15 P och C‑405/15 P, EU:C:2017:720, punkt 62, dom av den 8 mars 2018, DOCERAM, C‑395/16, EU:C:2018:172, punkt 25, och dom av den 28 oktober 2021, Ferrari, C‑123/20, EU:C:2021:889, punkt 30).

33 Granskningen av en formgivning enligt artikel 3 a i förordning nr 6/2002 är begränsad till frågan huruvida återgivningen visar en produkts eller produktdels utseende. Om EUIPO vid sin granskning finner att den formgivning för vilken skydd söks inte överensstämmer med definitionen i den artikeln och detta inte avhjälps inom angiven tid, ska EUIPO avslå ansökan, i enlighet med artikel 47.1 i den förordningen och artikel 11.3 i kommissionens förordning (EG) nr 2245/2002 av den 21 oktober 2002 om tillämpning av förordning nr 6/2002 (EGT L 341, 2002, s. 28).

34 Granskningen av en formgivning enligt artikel 3 a i förordning nr 6/2002 ska göras på grundval av den återgivning som har förts in i registret, det vill säga de bilder som ges in i samband med ansökan om registrering, vilka bestämmer skyddsföremålet och skyddsomfånget (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 juni 2017, Kneidinger/EUIPO – Topseat International (Toalettlock), T‑286/16, ej publicerad, EU:T:2017:411, punkt 44). Anmärkningar från sökanden eller innehavaren under förfarandet kan i princip endast beaktas om de kan hänföras till återgivningen av formgivningen.

35 Enligt artikel 36.1 c i förordning nr 6/2002 och artikel 1.1 c i förordning nr 2245/2002 ska en ansökan om en registrerad gemenskapsformgivning innehålla en återgivning av formgivningen som är lämplig för avbildning.

36 Mot bakgrund av en bokstavlig, teleologisk och kontextuell tolkning av artikel 36.1 c i förordning nr 6/2002, ska återgivningen av den formgivning som registreringsansökan avser göra det möjligt att tydligt identifiera formgivningen och det skyddsomfång som ansökan avser (dom av den 5 juli 2018, Mast‑Jägermeister/EUIPO, C‑217/17 P, EU:C:2018:534, punkt 60). Kravet på återgivning har nämligen bland annat till syfte att själva formgivningen ska definieras, så att det exakta föremålet för det skydd som den registrerade formgivningen ger innehavaren gentemot behöriga myndigheter och ekonomiska aktörer kan fastställas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juli 2018, Mast-Jägermeister/EUIPO, C‑217/17 P, EU:C:2018:534, punkterna 52 och 53 och där angiven rättspraxis; se, även, dom av den 28 oktober 2021, Ferrari, C‑123/20, EU:C:2021:889, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

37 Dels måste de behöriga myndigheterna kunna få klar och tydlig kännedom om de väsentliga beståndsdelarna av formgivningen, för att därigenom kunna fullgöra sina skyldigheter avseende förhandsgranskningen av registreringsansökningarna, samt offentliggörandet och upprätthållandet av ett väl avpassat och exakt formgivningsregister. Dels måste de ekonomiska aktörerna klart och tydligt kunna förvissa sig om vilka formgivningar som är registrerade, och vilka registreringsansökningar som faktiska eller potentiella konkurrenter har gett in, varigenom aktörerna kan erhålla relevant information om tredje mans rättigheter. Ett sådant krav syftar således till att säkerställa rättssäkerheten för tredje man (se dom av den 2 mars 2023, Papierfabriek Doetinchem, C‑684/21, EU:C:2023:141, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

38 Eftersom återgivningen av en formgivning som registreringsansökan avser måste göra det möjligt att tydligt identifiera formgivningen, som är föremål för det skydd som söks (se punkt 36 ovan), ska det i synnerhet undersökas huruvida de bilder som utgör återgivningen i sin helhet visar att det rör sig om en enda eller enhetlig produkt, det vill säga huruvida formgivningen är av enhetlig karaktär.

39 Kravet på att vyerna ska vara enhetliga innebär i detta avseende att alla vyer visar utseendet på en och samma produkt (eller produktdel), så att de gör det möjligt att tydligt identifiera en och samma formgivning. Inkonsekvenser eller motsägelser mellan de ingivna vyerna kan resultera i att återgivningen anses visa olika produkter och således mer än en formgivning. Vyerna hänför sig till mer än en formgivning bland annat när de utgör olika gestaltningsformer (embodiments) eller versioner av ett och samma koncept eller när användningen av linjer för att identifiera formgivningen eller undantagsmarkeringar (disclaimers) för att utesluta vissa detaljer inte används konsekvent i samtliga vyer.

40 Det kan inte vara fråga om en enhetlig formgivning om det finns en olöslig inkonsekvens eller oöverstiglig motsägelse mellan de vyer som utgör återgivningen i sin helhet, vilket innebär att utseendet hos en enda produkt inte kan fastställas och återgivningen därför inte gör det möjligt att tydligt identifiera en enda formgivning. Omvänt kan en formgivning anses vara enhetlig trots mindre skillnader mellan vyerna, enbart i den mån som de vyerna icke desto mindre kan förenas i den mening som avses med en enhetlig formgivning. EUIPO:s enheter är trots det nu sagda inte skyldiga att beakta alla möjliga kombinationer av de vyer som sökanden tillhandahåller vid en ansökan om registrering, utan enbart de kombinationer som förefaller logiska och rimliga mot bakgrund av allmän erfarenhet.

41 En formgivning som inte utgör ett enda föremål överensstämmer inte med definitionen i artikel 3 a i förordning nr 6/2002 och ska således inte godkännas för registrering enligt artikel 47.1 i den förordningen (se punkt 33 ovan), eller ska ogiltigförklaras om ogiltighetsgrunden i artikel 25.1 a i nämnda förordning har åberopats i vederbörlig ordning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juni 2017, Ball Beverage Packaging Europe/EUIPO – Crown Hellas Can (Burkar), T‑9/15, EU:T:2017:386, punkterna 57 och 60).

42 Prövningen av den ogiltighetsgrund som anges i artikel 25.1 a i förordning nr 6/2002 rör däremot inte de formella kraven på återgivningen. I artikel 4.2 i förordning nr 2245/2002 föreskrivs bland annat att återgivningen får innehålla upp till sju vyer. Brister rörande detta krav, vilka sökanden inte avhjälper inom angiven tid, leder till att ansökan avslås i överensstämmelse med artiklarna 45.2 b och 46.3 i förordning nr 6/2002.

43 Enligt artikel 4 i förordning nr 2245/2002 är det uttryckligen tillåtet att lämna in flera vyer av samma formgivning. Det står sökanden fritt att välja vilka illustrationer som ska lämnas in och huruvida de vyer som ska ges in är fotografier av det faktiska föremålet, tekniska ritningar eller datorgenererade återgivningar. De vyer som ges in kan visa formgivningen ur olika vinklar och perspektiv, inbegripet i olika skalor. Med hänsyn till kravet på vyernas enhetlighet (se punkt 39 ovan) är sökanden emellertid skyldig att säkerställa att vyerna är enhetliga, det vill säga att de kan förenas i den mening som avses med en enhetlig formgivning (se punkt 40 ovan) och således gör det möjligt att tydligt identifiera en och samma formgivning.

44 Det är mot bakgrund av dessa principer som det ska undersökas huruvida de vyer som har getts in i förevarande fall är enhetliga och således gör det möjligt att tydligt identifiera en och samma formgivning.

45 Inledningsvis är det nödvändigt att undersöka klagandens invändning, som i huvudsak avser felaktig rättstillämpning, nämligen att överklagandenämnden borde ha beaktat en princip om tolkning som är till fördel för sökanden och innehavaren av en registrerad gemenskapsformgivning, vilken enligt klaganden finns i unionsrätten och följer av grundtanken med förordning nr 6/2002.

46 Det ska i detta hänseende erinras om att även om det antas att granskaren under registreringsförfarandet fattade beslutet att formgivningen skulle registreras, är den ståndpunkten likväl inte bindande för överklagandenämnden när den prövar ansökan om ogiltighetsförklaring av denna formgivning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juni 2017, Burkar, T‑9/15, EU:T:2017:386, punkt 54).

47 Detta gäller även om granskaren, när den utför prövningen enligt artikel 47.1 i förordning nr 6/2002, redan måste kontrollera att den formgivning för vilken skydd söks överensstämmer med definitionen i artikel 3 a i den förordningen och följaktligen är enhetlig på grund av vyernas enhetlighet, till skillnad från skyddskraven, såsom nyhet eller särprägel enligt artiklarna 4–6 i nämnda förordning, som inte prövas i detta sammanhang.

48 Det ska även betonas att det i förordning nr 6/2002 inte uppställs någon princip om tolkning till fördel för den som ansöker om en registrerad gemenskapsformgivning inom ramen för ett granskningsförfarande eller innehavaren av en sådan formgivning inom ramen för ett ogiltighetsförfarande, såsom i förevarande fall.

49 I skäl 24 i förordning nr 6/2002, som klaganden har hänvisat till, anges endast att det är ett grundläggande mål i den förordningen att förfarandet för att erhålla en registrerad gemenskapsformgivning bör medföra minsta möjliga kostnad och svårighet för de sökande, så att den blir lättillgänglig för små och medelstora företag och enskilda formgivare. Den omständigheten att registreringsförfarandet är föga kostsamt och användarvänligt (user-friendly) påverkar inte på något sätt en princip om tolkning till fördel för den som ansöker om en registrerad gemenskapsformgivning inom ramen för ett granskningsförfarande eller innehavaren av en sådan formgivning inom ramen för ett ogiltighetsförfarande.

50 Eftersom en registrerad gemenskapsformgivning enligt artikel 85.1 i förordning nr 6/2002 omfattas av en giltighetspresumtion i mål som avser intrång, är det tvärtom ännu viktigare att dess giltighet bedöms på ett specifikt och strikt sätt inom ramen för ogiltighetsförfaranden vid EUIPO och genkäromål vid domstolar för gemenskapsformgivningar som föreskrivs i artikel 24.1 i den förordningen, i enlighet med de ogiltighetsgrunder som anges i artikel 25.1 i den förordningen och de villkor för åberopande av dessa som fastställs i artikel 25.2–25.4 i denna.

51 Dessutom ska, med hänsyn till kraven på rättssäkerhet och god förvaltning, bedömningen av en ansökan om ogiltigförklaring av en registrerad gemenskapsformgivning vara strikt i varje enskilt fall för att förhindra att registreringar upprätthålls på ett otillbörligt sätt. Upprätthållandet av en registrering av en formgivning ska nämligen prövas utifrån objektiva och specifika kriterier som är tillämpliga inom ramen för de faktiska omständigheterna i det aktuella fallet och som visar om det föreligger någon ogiltighetsgrund för formgivningen i fråga (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 10 mars 2011, Agencja Wydawnicza Technopol/harmoniseringskontoret, C‑51/10 P, EU:C:2011:139, punkt 77 och där angiven rättspraxis).

52 Härav följer att det, inom ramen för ett förfarande för ogiltighetsförklaring av en registrerad gemenskapsformgivning, inte finns någon princip om tolkning till fördel för innehavaren av den formgivningen.

53 Detta innebär att överklagandenämnden i förevarande fall inte behövde, och inte heller kunde, beakta en princip om tolkning till fördel för klaganden i egenskap av innehavare av den omtvistade formgivningen.

54 Klagandens invändning, som i huvudsak avser felaktig rättstillämpning i detta avseende, ska således ogillas.

55 I förevarande fall har klaganden, i huvudsak, hävdat att en enhetlig formgivning tydligt kan identifieras i vyerna av den omtvistade formgivningen, vilka är enhetliga. De invändningar som anges i det följande avser således felaktiga bedömningar av de faktiska omständigheterna från överklagandenämndens sida.

56 De två möjliga kombinationer av vyer som överklagandenämnden anser föreligga ska undersökas i tur och ordning.

57 Överklagandenämnden ansåg, i punkterna 34–38 i det överklagade beslutet, att hypotesen att vyerna 1.1 och 1.2 visade framsidan och vyerna 1.3 och 1.4 baksidan var i linje med vad intervenienten antog och att den hypotesen föreföll logisk i sig och stå i överensstämmelse med den allmänna erfarenheten. Det fanns således två vyer, en vy ovanifrån och en perspektivvy, som var och en återgav formgivningens fram- respektive baksida.

58 Den omständigheten att nyanserna hade återgetts på olika sätt kunde visserligen förklaras av de olika vinklarna, men det kunde emellertid inte förklaras varför det inte fanns några konturlinjer i vy 1.1, medan dessa var klart synliga i vy 1.2.

59 Detsamma gällde vyerna 1.3 och 1.4. Medan linjerna knappt kunde urskiljas i vy 1.3, var de klart synliga i vy 1.4. De var till och med så tydliga att de framstod som streckade linjer.

60 Överklagandenämnden ansåg att nyansskillnaden mellan dessa båda perspektiv inte enbart berodde på skillnaden i perspektiv. Överklagandenämnden ansåg att med hänsyn till att det inte fanns någon ljuskälla, så kunde den skillnaden inte bero på att ljus reflekterades på ytan.

61 Överklagandenämnden konstaterade därför att vyerna 1.1 och 1.2, å ena sidan, och vyerna 1.3 och 1.4, å andra sidan, inte kunde återge samma formgivning, vilket innebar att den omtvistade formgivningen hade registrerats i strid med artikel 3 a i förordning nr 6/2002.

62 Klaganden har hävdat att överklagandenämnden gjorde en oriktig bedömning när den fann att vyerna 1.1 och 1.2 visade framsidan och vyerna 1.3 och 1.4 baksidan. Enligt klaganden har nämnden tolkat vyerna på ett sätt som med nödvändighet medför ogiltighet.

63 Det ska inledningsvis påpekas, i likhet med vad överklagandenämnden har gjort, att den omständigheten att vyerna 1.1 och 1.2 visar framsidan och vyerna 1.3 och 1.4 baksidan, ovanifrån respektive i perspektiv, förefaller logisk och rimlig mot bakgrund av allmän erfarenhet (se punkt 40 ovan).

64 Det ska vidare påpekas att i vyerna 1.1 och 1.2 har markmarkeringens ramdelar liknande mörka färger, medan de däremot är ljusare i vyerna 1.3 och 1.4. Valet av perspektiv leder också till antagandet att vyerna 1.1 och 1.2 är avsedda att visa framsidan ur två olika vinklar och att vyerna 1.3 och 1.4 är avsedda att visa baksidan ur dessa båda vinklar. Klagandens hypotes att vyerna 1.2 och 1.4 båda visar baksidan ur samma perspektiv är knappast logisk eller rimlig, eftersom klaganden inte har lyckats förklara varför en sida skulle återges två gånger ur samma perspektiv och varför vyerna 1.2 och 1.4 ändå skiljer sig åt.

65 Den omständigheten att färgen på fönstret skiljer sig åt mellan vyerna 1.1 och 1.2 respektive mellan vyerna 1.3 och 1.4 skulle dessutom möjligen kunna förklaras av att markmarkeringens inre fönster utgörs av en transparent ruta som endast är synlig i ett sidoperspektiv. Det är emellertid, inom ramen för denna första hypotes, omöjligt att förklara varför det i vy 1.1 inte finns några konturlinjer mellan ramdelarna, vilka dock är klart synliga i vy 1.2. Det finns således en olöslig inkonsekvens mellan vyerna 1.1 och 1.2.

66 Detsamma gör sig gällande för vyerna 1.3 och 1.4. Medan konturlinjerna i vy 1.3 är knappt synliga på höger sida, såväl på den främre som på den bakre delen, är de klart synliga i vy 1.4 och sträcker sig längs hela sidoramarna och längs den övre och den undre ramdelens inre kant. I vy 1.4 är det inre fönstret tydligt avgränsat med konturlinjer. Det finns således en olöslig inkonsekvens mellan vyerna 1.3 och 1.4.

67 Det ska dessutom påpekas, i likhet med vad överklagandenämnden gjorde i punkt 37 i det överklagade beslutet, att med hänsyn till att en ljuskälla saknas kan nyansskillnaden mellan vyerna 1.3 och 1.4 inte enbart förklaras med skillnaden i perspektiv mellan en diagonal sidobild såsom i vy 1 och en plan bild såsom i vy 1.4. Även om ljuset skulle vara annorlunda går det inte att förklara de olika färgnyanserna i vy 1.3, som går från ljusgrått längst ned till vänster till en mörkare grå färg längst upp till höger, och i vy 1.4, som går från ljusgrått upptill och en mörkare grå färg nedtill. Klaganden har inte lyckats förklara var den påstådda virtuella ljuskällan var placerad. Det finns således en olöslig inkonsekvens mellan vyerna 1.3 och 1.4.

68 Slutligen ska det påpekas att klagandens påstående, som svar på en fråga från tribunalen vid förhandlingen, att det gemensamma för vyerna 1.2, 1.3 och 1.4 var att det på baksidan fanns löstagbara filmer för markmarkeringsdekalen, vilka inte kan ses i vy 1.1, inte tydligt kan hänföras till de bilder som ingavs i samband med registreringsansökan, såsom krävs enligt den rättspraxis som det har erinrats om i punkt 34 ovan, vilket innebär att det påståendet inte kan vinna framgång.

69 Överklagandenämnden gjorde således en riktig bedömning när den, i punkterna 34–38 i det överklagade beslutet, granskade enhetligheten i återgivningarna av den omtvistade formgivningen, genom att utgå från antagandet att vyerna 1.1 och 1.2 visade framsidan och vyerna 1.3 och 1.4 baksidan av den formgivningen, och konstaterade att det fanns olösliga inkonsekvenser mellan de vyerna.

70 Tribunalen finner att vyerna 1.1 och 1.2 samt vyerna 1.3 och 1.4 inte visar en enhetlig formgivning, vilket innebär att den omtvistade formgivningen har registrerats vid EUIPO i strid med artikel 3 a i förordning nr 6/2002.

71 Tribunalen anser att det, för fullständighetens skull, även är lämpligt att pröva överklagandenämndens bedömningar avseende den andra hypotesen om en kombination av vyer, eftersom klaganden har åberopat denna som fördelaktigare för bolaget.

72 I punkterna 39–44 i det överklagade beslutet påpekade överklagandenämnden att annulleringsenheten och klaganden utgick från principen att vy 1.1 visade framsidan och vyerna 1.2, 1.3 och 1.4 visade baksidan. Överklagandenämnden beslutade därför att överklagandet även skulle prövas utifrån den hypotesen, även om det inte fanns någon grund för att kategoriskt dra slutsatsen att den tolkningen av den omtvistade formgivningen var den enda rätta.

73 Överklagandenämnden konstaterade först och främst att vyerna 1.2 och 1.4 var bilder sedda uppifrån (ovanifrån) och påpekade att det var irrelevant huruvida det rörde sig om markmarkeringens fram- eller baksida. I motsats till den hypotes som annulleringsenheten och klaganden hade lagt fram, ansåg överklagandenämnden att de olika nyanserna inte kunde hänföras till olika ljusförhållanden som berodde på den vinkel från vilken de båda fotografierna hade tagits, eftersom de hade tagits ovanifrån. Enligt överklagandenämnden återgav vy 1.3 formgivningen i en ytterligare nyans som inte nödvändigtvis berodde på vinkeln.

74 Överklagandenämnden påpekade härvidlag att det inte fanns någon ljuskälla som kunde förhindra att en och samma färg återges på olika sätt. Enligt överklagandenämnden hade följaktligen tre olika nyanser använts i dessa tre illustrationer.

75 Överklagandenämnden konstaterade därefter att linjerna i vyerna 1.2 och 1.4 hade olika form. Linjen var sammanhängande i vy 1.2, medan den var streckad i vy 1.4.

76 Överklagandenämnden påpekade dessutom att samtliga linjer i vyerna 1.2 och 1.4 hade samma djup. Detta var emellertid inte fallet i vy 1.3, där linjerna i de vänstra hörnen var synligare än de i de högra hörnen.

77 Överklagandenämnden ansåg att om linjerna eller konturerna återgavs i perspektiv, kunde de linjer eller konturer som låg längst bort vara mindre synliga under vissa omständigheter. Enligt överklagandenämnden förelåg det därför en olöslig inkonsekvens även i detta avseende.

78 Slutligen ansåg överklagandenämnden att det inte var klarlagt varför innerdelen var i mörka nyanser i vy 1.3, medan den föreföll transparent eller vit i vyerna 1.2 och 1.4, som också återgav den omtvistade formgivningen bakifrån.

79 Överklagandenämnden konstaterade att vyerna 1.2, 1.3 och 1.4 därför inte kunde återge samma formgivning, vilket innebar att den omtvistade formgivningen hade registrerats i strid med artikel 3 a i förordning nr 6/2002.

80 Det ska inledningsvis konstateras att den andra hypotesen om en kombination av vyer, som klaganden har åberopat som fördelaktigare för bolaget, knappast framstår som logisk eller rimlig mot bakgrund av allmän erfarenhet. I avsaknad av särskilda omständigheter, som inte har styrkts och som inte föreligger i förevarande fall, förefaller det ologiskt och orimligt att visa en enda vy av framsidan och tre vyer av baksidan.

81 Eftersom klaganden, i huvudsak, har hävdat att en princip om tolkning till fördel för sökanden vid registrering av en formgivning kräver att EUIPO:s enheter, när de granskar möjliga kombinationer av vyer, förutsätter att sökanden har haft för avsikt att inge en giltig och inte en meningslös ansökan (se punkt 25 ovan), ska det först erinras om att det, inom ramen för ett förfarande för ogiltighetsförklaring av en registrerad gemenskapsformgivning, inte finns någon princip om tolkning till fördel för innehavaren av den formgivningen (se punkt 52 ovan) och, vidare, om att enheterna inte är skyldiga att beakta alla möjliga kombinationer av de vyer som sökanden lämnar in vid ansökan om registrering, utan endast de kombinationer som förefaller logiska och rimliga mot bakgrund av allmän erfarenhet (se punkt 40 ovan).

82 EUIPO:s enheter var således inte skyldiga att beakta denna andra hypotes om en kombination av vyer i förevarande fall.

83 Det ska under alla omständigheter betonas att den hypotesen innebär att det finns olösliga inkonsekvenser mellan vyerna och att klagandens påståenden inte heller kan godtas av nedan angivna skäl.

84 För det första har klaganden hävdat att överklagandenämndens andra hypotes, att vy 1.1 visar framsidan och vyerna 1.2, 1.3 och 1.4 baksidan, visserligen är korrekt men att den inte innebär att det finns en olöslig inkonsekvens mellan de vyerna. Enligt klaganden föreligger det inte någon olöslig inkonsekvens i och med nyanserna (skuggeffekterna) i vyerna 1.2, 1.3 och 1.4, vare sig på grund av den påstådda avsaknaden av en ljuskälla eller på grund av ljuseffekterna. Klaganden anser, i huvudsak, att det fanns en virtuell ljuskälla.

85 Det ska härvidlag först och främst påpekas att klaganden inte har lagt fram någon bevisning för att det, i en virtuell miljö, alltid måste finnas en ljuskälla som kan ge motsvarande effekter. I avsaknad av bevis för motsatsen anser tribunalen, i likhet med överklagandenämnden, att det inte fanns någon ljuskälla. Detta är skälet till att överklagandenämnden uteslöt att skillnaderna i fråga om nyanser och ljushet vad ramen beträffar (vyerna 1.2, 1.3 och 1.4 enligt den andra hypotesen) kan förklaras av en ljuseffekt eller av olika positioner och vinklar.

86 Tribunalen konstaterar dessutom, i likhet med vad överklagandenämnden har gjort, att skillnaderna i nyanser (skuggeffekter) inte kan hänföras till olika ljusförhållanden på grund av den vinkel i vilken fotografiet togs, eftersom bilderna 1.2 och 1.4 båda har tagits ovanifrån (samma vinkel), medan vy 1.3 återger formgivningen i en annan nyans, där innerdelen är mörkare, vilken inte kan bero på vinkeln. För det fall dessa två vyer båda visar baksidan, återger således vyerna 1.2 och 1.4 samma perspektiv (ovanifrån) medan vy 1.3 återger formgivningen från sidan, lätt diagonalt. Överklagandenämnden har dessutom med rätta påpekat, vilket klaganden inte har bestritt, att var och en av vyerna 1.2, 1.3 och 1.4 visar olika färgkonfigurationer av ramens delar.

87 Det ska dessutom påpekas att även om ramarnas delar har olika nyanser (skuggeffekter) eller olika färger i vyerna 1.2, 1.3 och 1.4, återges det transparenta inre fönstret emellertid på samma sätt i vyerna 1.2 och 1.4, nämligen i vitt. Klaganden har inte lyckats förklara denna inkonsekvens. Enligt klaganden beror de olika nyanserna (skuggeffekterna) på ramarnas delar på att en påstådd ljuskälla har en annan position. Detta skulle emellertid innebära att det transparenta inre fönstret också skulle ha olika nyanser (skuggeffekter). Vad särskilt gäller vy 1.4 skulle ljus ovanifrån reflekteras på den transparenta inre rutan vilket, med hänsyn till den valda återgivningsformen, som framställts med hjälp av datorritning, borde ge den rutan en mörkare nyans.

88 Det ska följaktligen slås fast att olika ljuskällor, förutsatt att sådana existerar, inte kan förklara varför den transparenta rutan inuti den omtvistade formgivningen återges på samma sätt i vitt i vyerna 1.2 och 1.4 eller varför förekomsten av en annan ljuskälla inte har förändrat tjockleken på konturlinjerna, som är lika synliga i vyerna 1.2 och 1.4.

89 Det framgår av de bedömningar som har gjorts i punkterna 37 och 40 i det överklagade beslutet (se punkterna 60 och 74 ovan) att överklagandenämnden inte skulle ha kvalificerat dessa skillnader som olösliga inkonsekvenser eller oöverstigliga motsägelser om den hade haft minsta indikation på att de skillnaderna enbart utgjordes av ljuseffekter. Detta gäller även om mindre skillnader mellan vyerna inte utgör hinder för att en formgivning ska anses vara enhetlig, enbart i den mån dessa vyer icke desto mindre kan förenas i den mening som avses med en enhetlig formgivning (se punkt 40 ovan). I förevarande fall är en sådan enhetlighet emellertid utesluten, i och med nämndens konstaterande att det inte fanns någon ljuskälla.

90 Tribunalen fastställer följaktligen överklagandenämndens slutsats att skillnaderna i nyanser (skuggeffekter) mellan vyerna 1.2, 1.3 och 1.4 inte kan hänföras till en ljuskälla, i förekommande fall en virtuell sådan, utan att tre olika nyanser av grått har använts i de vyerna.

91 Denna slutsats påverkas inte av klagandens övriga påståenden.

92 Det ska således påpekas att de utskrifter som har tagits med i ansökan inte kan liknas vid de platta markmarkeringar som återges i den omtvistade formgivningen. De utskrifterna har en mycket strukturerad yta, medan markmarkeringarna är mycket låga, vilket innebär att olika ljusvinklar inte kan ge den effekt som återges i vyerna 1.2, 1.3 och 1.4.

93 Klagandens jämförelse mellan den omtvistade formgivningen och datorgenererade bilder är dessutom irrelevant. Specialister är nämligen, vad ett fotografi beträffar, medvetna om att skillnader som reflexionen från den använda ljuskällan är en direkt följd av valet av denna återgivningsform. Dessa specialister är däremot också medvetna om att det inte behövs någon ljuskälla för att skapa en datorgenererad bild och att en sådan bild, till skillnad från ett fotografi, inte kräver någon exponering. I detta sammanhang saknar klaganden grund för sitt påstående, som i huvudsak är att nyansskillnaderna mellan vyerna 1.2, 1.3 och 1.4 kan hänföras till olika ljuskällor.

94 Härav följer att det finns en olöslig inkonsekvens på grund av skillnaderna i fråga om nyanser (skuggeffekter) och ljushet i vyerna 1.2, 1.3 och 1.4.

95 Klaganden har, för det andra, gjort gällande att det inte finns någon olöslig inkonsekvens på grund av konturlinjerna i vyerna 1.2 och 1.4 och att endast en produkt kan identifieras.

96 Tribunalen konstaterar härvidlag, i likhet med överklagandenämnden, att konturlinjerna i vyerna 1.2 och 1.4 har olika former. Linjen är nämligen sammanhängande i vy 1.2, medan den är streckad i vy 1.4.

97 Tribunalen konstaterar även, i likhet med vad överklagandenämnden har gjort, att konturlinjerna är lika synliga i vyerna 1.2 och 1.4. Så är däremot inte fallet i vy 1.3, där konturlinjerna i de vänstra hörnen är synligare än de i de högra hörnen.

98 Även om hänsyn tas till att bakre konturlinjer kan vara mindre synliga på grund av avståndet, stämmer detta inte överens med de konturlinjer som visas i vy 1.3. Konturlinjen längst ned till höger, som finns närmast ur betraktarens synvinkel, är nämligen mindre uttalad än konturlinjen högst upp till vänster, som ligger längre ifrån betraktaren.

99 Konturlinjerna i vyerna 1.2, 1.3 och 1.4 uppvisar således skillnader sinsemellan som inte kan förklaras vare sig av ett annat perspektiv eller av en annan ljusvinkel.

100 Dessa slutsatser påverkas inte av klagandens argument angående de fotografier av originalprodukten eller den produkt som faktiskt saluförs som har förebringats i illustrativt syfte.

101 Utöver den omständigheten att handlingarna i bilaga A7 till ansökan ska avvisas såsom otillåten bevisning (se punkterna 19–22 ovan), ska det erinras om att en formgivning ska prövas på grundval av den återgivning som har förts in i registret, det vill säga de vyer som ingavs i samband med registreringsansökan. Klagandens anmärkningar kan endast beaktas om de kan hänföras till återgivningen av formgivningen (se punkt 34 ovan).

102 Klagandens påstående att den omtvistade formgivningen har transparenta klisterremsor på baksidan av ramdelarna till en markmarkering, och att skillnaden i konturlinjernas intensitet beror på dessa transparenta klisterremsor, kan följaktligen inte beaktas i förevarande fall, eftersom en sådan omständighet inte kan hänföras till återgivningen av den omtvistade formgivningen. De påstådda klisterremsorna framgår nämligen inte av någon av de fyra vyerna av den formgivningen. Det finns inte heller någon beskrivning som skulle kunna ge stöd för en sådan hypotes. Det är således inte på något sätt uppenbart att konturlinjerna beror på klisterremsor på ramdelarna till nämnda formgivning, vilket innebär att det påståendet inte kan godtas.

103 Även om det är riktigt att de produkter som faktiskt saluförs och som motsvarar en formgivning kan beaktas vid bedömningen av helhetsintrycket, bör detta emellertid inte ligga till grund för bedömningen av helhetsintrycket utan endast för att bekräfta en bedömning som har gjorts på grundval av de återgivningar som har förts in i registret. Jämförelsen av de produkter som faktiskt saluförs kan nämligen endast göras i illustrativt syfte för att bekräfta den bedömning som redan gjorts (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 oktober 2011, PepsiCo/Grupo Promer Mon Graphic, C‑281/10 P, EU:C:2011:679, punkt 74).

104 Slutligen är det i förevarande fall inte fråga om att bedöma huruvida två motstridiga formgivningar ger samma helhetsintryck hos en kunnig användare med beaktande av de produkter som faktiskt saluförs, utan att avgöra huruvida en formgivning är enhetlig eller av enhetlig karaktär på grundval av den återgivning som har förts in i registret. De olösliga inkonsekvenserna mellan de ingivna vyerna kan följaktligen inte övervinnas genom en jämförelse med de produkter som påstås saluföras.

105 Härav följer att det föreligger en olöslig inkonsekvens på grund av konturlinjerna i vyerna 1.2 och 1.4, å ena sidan, och vy 1.3, å andra sidan, samt mellan vyerna 1.2 och 1.4 i sig.

106 För det tredje har klaganden hävdat att det inte föreligger någon olöslig inkonsekvens vad gäller djupet på konturlinjerna i vyerna 1.2 och 1.4 i förhållande till vy 1.3. Enligt klaganden borde överklagandenämnden ha insett att skillnaden enkelt kunde förklaras av perspektivet i avbildningen.

107 Tribunalen konstaterar i detta avseende, i likhet med överklagandenämnden, att medan samtliga linjer i vyerna 1.2 och 1.4 har samma djup, är så inte fallet i vy 1.3. I denna vy är linjerna synligare i de vänstra hörnen än i de högra.

108 Åtminstone vad gäller vy 1.4 ska det påpekas att det, på grund av perspektivet och belysningsvinkeln, inte går att konstatera att konturlinjerna har ett annat djup, i motsats till vad klaganden har hävdat. Alla konturlinjer är identiska i denna vy, vilket inte borde vara fallet vid belysning ovanifrån. Klaganden har inte lyckats förklara denna inkonsekvens.

109 Härav följer att det föreligger en olöslig inkonsekvens vad gäller djupet på konturlinjerna i vyerna 1.2 och 1.4, å ena sidan, och i vy 1.3, å andra sidan.

110 För det fjärde har klaganden hävdat att det inte föreligger någon olöslig inkonsekvens på grund av nyanserna (skuggeffekterna) av det inre fönstret i vyerna 1.2 och 1.4 i förhållande till vy 1.3. Dessa skillnader beror på olika ljuseffekter och påverkar inte produktens form och utformning.

111 Tribunalen konstaterar i detta avseende, i likhet med överklagandenämnden, att det inte är klarlagt varför det inre fönstret, i vy 1.3, är i mörka nyanser medan det inre fönstret i vyerna 1.2 och 1.4, som också ska återge formgivningens baksida, förefaller transparent eller vitt. Vyerna 1.2, 1.3 och 1.4 kan således inte återge samma formgivning.

112 Härav följer att det föreligger en olöslig inkonsekvens på grund av det inre fönstrets nyanser i vyerna 1.2 och 1.4, å ena sidan, och vy 1.3, å andra sidan.

113 För övrigt har klaganden inte heller lyckats förklara varför inramningen av det inre fönstret, vilken avgränsas utåt av konturlinjerna, är mer framträdande i vy 1.4 än i vy 1.2. Om perspektivet är detsamma, kan detta inte förklaras med en påstådd skillnad i belysning.

114 Härav följer att det föreligger en olöslig inkonsekvens mellan vyerna 1.2 och 1.4 på grund av ramens nyanser.

115 Överklagandenämnden gjorde således en riktig bedömning när den, i punkterna 39–44 i det överklagade beslutet, fann att det, även om klagandens hypotes att vyerna 1.1 visar framsidan och vyerna 1.2, 1.3 och 1.4 baksidan av den omtvistade formgivningen skulle godtas, förelåg oöverstigliga motsägelser eller olösliga inkonsekvenser mellan vyerna och att dessa följaktligen inte återgav en enhetlig formgivning.

116 Det ska således konstateras att det, även enligt den andra hypotes som klaganden har åberopat som fördelaktigare för bolaget, inte finns någon koherens mellan vyerna eller någon enhetlighet i den omtvistade formgivningen.

117 Klagandens invändningar avseende en oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna ska således ogillas.

118 I punkterna 25, 45 och 46 i det överklagade beslutet konstaterade överklagandenämnden att det av de båda undersökta antagandena följde att den omtvistade formgivningen hade registrerats i strid med artikel 3 a i förordning nr 6/2002. Överklagandenämnden påpekade att det fanns andra tänkbara kombinationer av fram- och baksidorna, men att de likväl ger upphov till de motsägelser eller inkonsekvenser som redan hade angetts. Överklagandenämnden ansåg således att de ingivna vyerna inte var övertygande och att de visade åtminstone två olika formgivningar. I detta sammanhang påpekade överklagandenämnden även att ogiltighetsförfarandet syftade till att avhjälpa eventuella fel som begåtts under registreringsförfarandet, varför det beslut som granskaren hade fattat vid den tidpunkten var irrelevant av de skäl som anges ovan.

119 Överklagandenämnden fann, i punkterna 47 och 48 i det överklagade beslutet, att eftersom den omtvistade formgivningen skulle ogiltigförklaras med stöd av artikel 25.1 a i förordning nr 6/2002, jämförd med artikel 3 a i den förordningen, kunde det inte undersökas huruvida den omtvistade formgivningen även saknade särprägel eller ny karaktär med stöd av artikel 25.1 b i nämnda förordning, jämförd med artiklarna 4–6 i denna. Överklagandenämnden slog fast att den omtvistade formgivningen skulle ogiltigförklaras.

120 Mot bakgrund av de bedömningar som har gjorts i punkterna 45–117 ovan, konstaterar tribunalen att klaganden inte har anfört några argument som kan ifrågasätta lagenligheten av det överklagade beslutet, i synnerhet inte överklagandenämndens slutsatser.

121 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den enda grunden.

122 Mot bakgrund av det ovan anförda ska överklagandet ogillas i sin helhet.

123 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

124 Intervenienten har yrkat att klaganden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. EUIPO har också yrkat detta, men endast om en förhandling hålls.

125 Eftersom klaganden har tappat målet och en förhandling har hållits, ska klaganden förpliktas att bära sina rättegångskostnader och ersätta EUIPO:s och intervenientens rättegångskostnader, såsom de har yrkat.

1 Rättegångsspråk: tyska.