Tribunalens dom (nionde avdelningen i utökad sammansättning) den 30 april 2025
I mål T‑202/23,
TRIBUNALEN (nionde avdelningen i utökad sammansättning) sammansatt av ordföranden S. Papasavvas samt domarna L. Truchot, H. Kanninen, M. Sampol Pucurull och T. Perišin (referent), justitiesekreterare: handläggaren L. Ramette,
efter den skriftliga delen av förfarandet,
efter förhandlingen den 18 september 2024,
följande
Dom
Bakgrund till målet
Parternas yrkanden
Rättslig bedömning
Föremålet för talan
Huruvida talan kan tas upp till prövning
Prövning i sak
Rättegångskostnader
1 Sökandena, Ville Kivikoski, Ottavia Maffia och Peter Pristovnik, har med stöd av artikel 270 FEUF yrkat ogiltigförklaring av Europeiska unionens råds beslut av den 13 juli 2022 att inte befordra dem till lönegrad AST 8 vid befordringsförfarandet för år 2022 (nedan kallat beslutet att inte befordra sökandena eller beslutet att inte befordra dem).
2 Sökandena är tjänstemän vid rådet i lönegrad AST 7.
3 Den 20 juni 2022 offentliggjorde rådets generalsekretariat, genom personalmeddelande nr 30/22, en förteckning över befordringsbara tjänstemän som bland annat kunde styrka minst två års tjänstgöringstid i sin lönegrad den 1 januari 2022, samt antalet tillgängliga befordringar för varje tjänstegrupp och varje lönegrad under befordringsförfarandet för år 2022. I denna förteckning angavs sökandenas namn bland de 81 tjänstemän som kunde befordras till lönegrad AST 8 och att det skulle öppnas 18 möjligheter till befordran till denna lönegrad.
4 Den 13 juli 2022 antog rådets tillsättningsmyndighet, genom personalmeddelande nr 38/22, beslutet att inte befordra sökandena genom att offentliggöra och godkänna förteckningen över de anställda i tjänstegruppen AST som rekommenderades för befordran av den rådgivande befordringskommittén. Sökandenas namn fanns inte med i denna förteckning.
5 Den 12 oktober 2022 ingav sökandena med stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) ett klagomål mot beslutet att inte befordra dem.
6 Till stöd för sitt klagomål gjorde sökandena gällande att beslutet att inte befordra dem dels stred mot artikel 6.2 i tjänsteföreskrifterna, jämförd med avsnitt B i bilaga I till tjänsteföreskrifterna (nedan kallade bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna), eftersom 37 befordringsmöjligheter, i stället för 18, borde ha öppnats till lönegrad AST 8 för befordringsförfarandet för år 2022, dels stred mot principerna om likabehandling, förutsebarhet och rättssäkerhet.
7 Den 2 februari 2023 avslog rådets generalsekreterare sökandenas klagomål (nedan kallat beslutet att avslå klagomålet).
8 I beslutet att avslå klagomålet fann rådets generalsekreterare att sökandenas klagomål inte kunde tas upp till prövning eftersom sökandena inte hade visat att de, för det fall det antal tjänster som enligt dem borde vara öppna för befordran hade iakttagits, skulle ha haft utsikter att bli befordrade. I andra hand hävdade rådets generalsekreterare att de faktorer som föreskrivs i avsnitt B i bilaga I till tjänsteföreskrifterna (nedan kallade multiplikationsfaktorerna) inte skulle tillämpas och påpekade att tillämpningen av dessa faktorer skulle ha lett till en automatisk befordran av tjänstemän i lönegrad AST 7 efter två års tjänstgöring i denna lönegrad, vilket skulle ha stridit mot principen om befordran efter merit i artikel 45 i tjänsteföreskrifterna. Slutligen ansåg rådets generalsekreterare att sökandena inte hade utsatts för ojämlik behandling, eftersom de inte befann sig i en situation som var jämförbar med situationen för tjänstemän i andra lönegrader.
9 Sökandena har yrkat att tribunalen ska
10 Rådet har yrkat att tribunalen ska
11 Sökandena har genom sitt första och sitt andra yrkande yrkat ogiltigförklaring av beslutet att inte befordra dem och, i den mån det är nödvändigt, av beslutet att avslå klagomålet.
12 Eftersom det uttryckliga beslutet att avslå klagomålet saknar självständigt innehåll, eftersom det endast fastställer beslutet att inte befordra sökandena, ska de aktuella yrkandena om ogiltigförklaring endast anses avse ogiltigförklaring av beslutet att inte befordra sökandena. Det beslutets lagenlighet kommer att bedömas med beaktande av motiveringen i beslutet att avslå klagomålet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 januari 1989, Vainker/parlamentet, 293/87, EU:C:1989:8, punkt 8, och dom av den 6 juli 2022, MZ/kommissionen, T‑631/20, EU:T:2022:426, punkt 21).
13 Utan att formellt framställa en invändning om rättegångshinder enligt artikel 130.1 i tribunalens rättegångsregler anser rådet i huvudsak att talan inte kan tas upp till prövning. Rådet har inte bestridit att beslutet att inte befordra sökandena går sökandena emot, men anser emellertid, bland annat på grundval av domen av den 14 februari 2017, Schönberger/revisionsrätten ( T‑688/15 P, ej publicerad, EU:T:2017:76), att sökandena inte har visat att de hade ett berättigat intresse av att få detta beslut prövat. Enligt rådet ankom det på sökandena att visa att en ogiltigförklaring av nämnda beslut, med hänsyn till deras personliga situation och i avsaknad av det påstådda åsidosättandet av artikel 6.2 i tjänsteföreskrifterna, kunde ge dem utsikter att bli befordrade till lönegrad AST 8.
14 Sökandena har bestridit rådets argument och gjort gällande att talan kan tas upp till prövning.
15 En talan om ogiltigförklaring som väcks av en fysisk eller juridisk person kan endast upptas till prövning om sökanden har ett intresse av att få den angripna rättsakten ogiltigförklarad. Ett sådant intresse förutsätter att själva ogiltigförklaringen av rättsakten kan få rättsverkningar och att talan således kan medföra en fördel för den person som har väckt den (se dom av den 6 juli 2023, Julien/rådet, C‑285/22 P, ej publicerad, EU:C:2023:551, punkt 47 och där angiven rättspraxis, och beslut av den 22 december 2023, TB/Enisa, T‑322/21, ej publicerat, EU:T:2023:877, punkt 22 och där angiven rättspraxis).
16 Det följer dessutom av fast rättspraxis att en tjänsteman inte har rätt att föra talan i lagstiftningens eller institutionernas intresse och, till stöd för en talan om ogiltigförklaring, endast kan göra gällande omständigheter som berör vederbörande personligen (se beslut av den 8 mars 2007, Strack/kommissionen, C‑237/06 P, EU:C:2007:156, punkt 64 och där angiven rättspraxis). I synnerhet är det endast rättsakter som direkt och omedelbart påverkar den berördas rättsliga ställning som kan anses gå någon emot. Bedömningen därav ska inte göras hypotetiskt utan med hänsyn till sökandens personliga situation (se dom av den 24 april 2009, Sanchez Ferriz m.fl./kommissionen, T‑492/07 P, EU:T:2009:116, punkt 26 och där angiven rättspraxis).
17 I detta sammanhang utgör förteckningen över de tjänstemän som befordrats en rad individuella rättsakter som riktar sig till de tjänstemän som befordrats till den aktuella lönegraden. Dessa åtgärder går emellertid emot de tjänstemän vars namn inte upptagits i förteckningen, eftersom de utgör ett underförstått beslut att inte befordra de tjänstemännen (se dom av den 24 april 2009, Sanchez Ferriz m.fl./kommissionen, T‑492/07 P, EU:T:2009:116, punkt 32 och där angiven rättspraxis).
18 När en tjänsteman stöder sig på en grund som avser att de multiplikationsfaktorer som tillämpats vid ett befordringsförfarande är oförenliga med artikel 6.2 i tjänsteföreskrifterna, är tjänstemannen skyldig att visa sig ha ett berättigat intresse av att åberopa denna grund genom att visa att vederbörande, med hänsyn till sin personliga situation, skulle ha haft utsikter att bli befordrad om antalet tjänster hade varit korrekt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 april 2009, Sanchez Ferriz m.fl./kommissionen, T‑492/07 P, EU:T:2009:116, punkt 34, och dom av den 14 februari 2017, Schönberger/revisionsrätten, T‑688/15 P, ej publicerad, EU:T:2017:76, punkterna 64–66).
19 I förevarande fall ska det för det första påpekas att beslutet att inte befordra sökandena går sökandena emot, i det att deras namn inte finns med i den förteckning som avses i punkt 4 ovan och att beslutet således utgör en underförstådd vägran att befordra dem.
20 För det andra, när det gäller att visa att sökandena har ett intresse av att göra gällande att de multiplikationsfaktorer som tillämpats är oförenliga med artikel 6.2 i tjänsteföreskrifterna, erinrar tribunalen om att enligt denna bestämmelse ska, utan att det påverkar principen om befordran efter merit i artikel 45 i tjänsteföreskrifterna, antalet lediga tjänster för varje lönegrad per den 1 januari varje år motsvara antalet tjänstemän som föregående år hade aktiv tjänst i lönegraden under, multiplicerat med de faktorer som fastställts för denna lönegrad i bilaga I avsnitt B i tjänsteföreskrifterna, det vill säga 25 procent för lönegraderna AST 5–AST 8. Dessa faktorer ska tillämpas på grundval av ett femårigt genomsnitt från och med den 1 januari 2014.
21 I detta avseende avser uttrycket tjänstemän som har aktiv tjänst en av de ställningar som avses i artikel 35 i tjänsteföreskrifterna. Det framgår av den bestämmelsen, jämförd med artikel 6.2 i tjänsteföreskrifterna, att vid det årliga fastställandet av antalet lediga tjänster för varje lönegrad ska endast den administrativa ställningen för tjänstemän som den 1 januari föregående år hade aktiv tjänst i lönegraden under beaktas, utan hänsyn till deras rätt till en eventuell befordran.
22 För det fall multiplikationsfaktorerna hade tillämpats borde, enligt sökandena, 37 befordringsmöjligheter ha varit tillgängliga i lönegrad AST 8 för befordringsförfarandet för år 2022 i stället för de 18 som tillkännagavs i personalmeddelande nr 30/22.
23 Sökandena har i detta sammanhang, på grundval av de uppgifter som rådets generalsekreterare lade fram i beslutet att avslå klagomålet, bland annat gjort gällande att de hade fullgjort minst två års tjänstgöringstid i lönegrad AST 7 och hade tillfredsställande bedömningsrapporter med betyg som var jämförbara med andra befordringsbara tjänstemäns betyg.
24 Det är utrett att samtliga tjänstemän som kunde befordras till lönegrad AST 8, däribland sökandena, hade fullgjort minst två års tjänstgöringstid i lönegrad AST 7 den 1 januari 2022, i enlighet med artikel 45.1 i tjänsteföreskrifterna.
25 Rådets generalsekreterare påpekade visserligen i beslutet att avslå klagomålet att samtliga befordringsbara tjänstemän hade en tjänstgöringstid som var lika med eller högre än Peter Pristovniks tjänstgöringstid och att 49 av dem hade en tjänstgöringstid som var lika med eller högre än Ville Kivikoskis och Ottavia Maffias tjänstgöringstid.
26 Tribunalen konstaterar emellertid att en sådan omständighet inte uteslöt att sökandena hade utsikter till befordran till lönegrad AST 8 vid befordringsförfarandet för år 2022. Även om en sådan tjänstgöringstid inte i sig är tillräcklig för att utgöra utsikter till befordran (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 30 september 2015, Schönberger/revisionsrätten, F‑14/12 RENV, EU:F:2015:112, punkt 47) kan den inte heller göra det möjligt att utesluta sådana utsikter. Detta konstaterande tar dessutom hänsyn till att fördubblingen av antalet möjligheter till befordran till lönegrad AST 8 med tillämpning av multiplikationsfaktorerna samtidigt ökade sökandenas möjligheter och följaktligen deras utsikter att bli befordrade vid befordringsförfarandet för år 2022.
27 Detsamma gäller den omständigheten, som rådets generalsekreterare nämnde i beslutet att avslå klagomålet, att sökandena inte skilde sig från andra tjänstemän som kunde befordras till lönegrad AST 8 vad gäller betygsättning eller ansvar som de hade inom ramen för sin tjänst. Dessa omständigheter indikerar tvärtom att sökandena, för det fall multiplikationsfaktorerna hade tillämpats, på samma sätt som övriga befordringsbara tjänstemän och med förbehåll för den jämförelse av kvalifikationer som föreskrivs i artikel 45.1 i tjänsteföreskrifterna, skulle ha haft utsikter att befordras vid befordringsförfarandet för år 2022. Detta gäller i än högre grad eftersom det vid befordringsförfarandet för år 2022 inte föreskrevs något särskilt kriterium för befordran till lönegrad AST 8, vilket rådet bekräftade vid förhandlingen.
28 Mot denna bakgrund finner tribunalen att sökandena har visat att de, med hänsyn till deras respektive personliga situation, hade utsikter att bli befordrade till lönegrad AST 8 om antalet möjligheter till befordran till lönegrad AST 8 hade varit korrekt vid befordringsförfarandet för år 2022. De har följaktligen visat att de har ett berättigat intresse av att göra gällande att de multiplikationsfaktorer som tillämpats är oförenliga med artikel 6.2 i tjänsteföreskrifterna och följaktligen att de har ett berättigat intresse av att få saken prövad.
29 Härav följer att talan kan tas upp till prövning.
30 Sökandena har åberopat två grunder till stöd för sin talan. Den första grunden avser en felaktig tillämpning av bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna och den andra grunden avser åsidosättande av principerna om likabehandling, förutsebarhet och rättssäkerhet.
31 Som första grund har sökandena gjort gällande att antalet befordringsmöjligheter till lönegrad AST 8 för befordringsförfarandet för år 2022 enligt bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna borde ha varit lika stort som antalet tjänstemän som den 1 januari 2021 hade aktiv tjänst i lönegrad AST 7 multiplicerat med 0,25 (25 procent). Sökandena har i detta avseende angett att 145 tjänstemän den 1 januari 2021 tillhörde lönegrad AST 7 och att 37 möjligheter att befordras till lönegrad AST 8 följaktligen borde ha öppnats vid detta befordringsförfarande.
32 Sökandena har dessutom gjort gällande att reglerna i tjänsteföreskrifterna systematiskt inte tillämpades under de befordringsförfaranden som föregick befordringsförfarandet för år 2022.
33 Rådet anser att artikel 6.2 i tjänsteföreskrifterna ska jämföras med avsnitt B i bilaga I till tjänsteföreskrifterna och anser att institutionerna ska se till att antalet tjänster som öppnas vid varje befordringsförfarande på en femårsbasis närmar sig de multiplikationsfaktorer som fastställs i denna bilaga, vilka återspeglar tjänstemännens genomsnittliga karriär i tjänstegruppen. Dessa bestämmelser ger således institutionerna ett utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller de medel som de förfogar över för att uppnå detta mål. Om en institution konstaterar en betydande obalans mellan antalet befordringsbara tjänstemän i vissa lönegrader och den genomsnittliga väntetiden i dessa lönegrader, är den enligt rådet skyldig att vidta korrigerande åtgärder för att föra tjänstemännens faktiska karriärutveckling närmare den genomsnittliga väntetid som föreskrivs i bilaga I avsnitt B till tjänsteföreskrifterna, för de aktuella lönegraderna.
34 Rådet har i detta avseende gjort gällande att i avsaknad av korrigerande åtgärder mellan åren 2017 och 2022, så skulle genomförandet av artikel 45 i tjänsteföreskrifterna ha äventyrats, eftersom de rådgivande befordringskommittéerna och tillsättningsmyndigheten inte, när väl möjligheterna till befordran för en viss lönegrad har fastställts, vid jämförelsen av kvalifikationerna kan justera antalet befordrade tjänstemän så att det överensstämmer med multiplikationsfaktorerna.
35 Under dessa omständigheter har rådet påpekat att den mekanism med ett femårigt genomsnitt som föreskrivs i artikel 6.2 i tjänsteföreskrifterna uppfyller sitt syfte då antalet tjänstemän som tillträder en viss lönegrad varierar från ett år till ett annat. Denna mekanism gör det emellertid inte i sig möjligt att säkerställa den ändamålsenliga verkan av artikel 6.2 i tjänsteföreskrifterna, jämförd med artikel 45 i tjänsteföreskrifterna och avsnitt B i bilaga I till tjänsteföreskrifterna, vad gäller lönegrad AST 7, i vilken det har förekommit en konstant ackumulering av tjänstemän som inte kan befordras till de högre lönegraderna under de senaste åren. Denna ackumulering av tjänstemän i lönegrad AST 7 har sitt ursprung i de reformer av tjänsteföreskrifterna som genomfördes åren 2004 och 2013. Vid det senaste godkännandeförfarandet år 2014 valde 238 tjänstemän att stanna kvar i karriärsystemet AST 1–AST 7 och avstod följaktligen från en framtida befordran till lönegrad AST 8. Rådet har härav dragit slutsatsen att de korrigerande åtgärder som tillämpades på lönegrad AST 7 var nödvändiga för att säkerställa de ovannämnda bestämmelsernas ändamålsenliga verkan.
36 Enligt artikel 6.1 i tjänsteföreskrifterna ska antalet tjänster i varje lönegrad och tjänstegrupp fastställas i en tjänsteförteckning som är bifogad varje institutions budgetavsnitt. I artikel 6.2 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs att utan att det påverkar principen om befordran efter merit i enlighet med artikel 45 i tjänsteföreskrifterna, ska tjänsteförteckningen på varje institution den 1 januari varje år ha ett antal lediga tjänster i varje lönegrad som motsvarar det antal tjänstemän institutionen den 1 januari föregående år hade i aktiv tjänst i lönegraden under, multiplicerat med de faktorer som anges i avsnitt B i bilaga I för den lönegraden. Dessa faktorer ska tillämpas på grundval av ett femårigt genomsnitt från och med den 1 januari 2014.
37 Uttrycket utan att det påverkar principen om befordran efter merit i enlighet med artikel 45 i tjänsteföreskrifterna ska tolkas som en hänvisning till tribunalens fasta praxis, enligt vilken tjänsteföreskrifterna inte ger någon rätt till befordran, inte ens för tjänstemän som uppfyller samtliga villkor för att kunna befordras. Tjänstemän kan endast befordras i enlighet med artikel 45 i tjänsteföreskrifterna. Ett beslut om befordran beror nämligen inte enbart på sökandens kvalifikationer och förmåga, utan på bedömningen av dem i jämförelse med de övriga befordringsbara kandidaternas, vid varje nytt befordringsförfarande (se dom av den 22 november 2023, QN/eu-LISA, T‑484/22, EU:T:2023:741, punkt 71 och där angiven rättspraxis). Det går emellertid inte att av detta uttryck, som hänvisar till ett senare skede i befordringsförfarandet, dra slutsatsen att principen om befordran efter merit skulle kunna tillämpas i syfte att avvika från tillämpningen av multiplikationsfaktorerna på det antal tjänstemän som den 1 januari föregående år hade aktiv tjänst i lönegraden under, vid fastställandet av det årliga antalet lediga tjänster för varje lönegrad och följaktligen av möjligheterna till befordran.
38 I avsnitt B i bilaga I till tjänsteföreskrifterna, under rubriken Vägledande multiplikationsfaktorer för likvärdighet i den genomsnittliga karriärutvecklingen, fastställs i en tabell i första punkten de vägledande multiplikationsfaktorerna för likvärdighet i den genomsnittliga karriärutvecklingen för tjänstegrupperna AST och AD. För lönegrad AST 8 är faktorn 25 procent.
39 Tribunalen erinrar härvid om att dessa multiplikationsfaktorer ska tillämpas på det antal tjänstemän som den 1 januari föregående år hade aktiv tjänst, i den mening som avses i artikel 35 i tjänsteföreskrifterna (se punkt 21 ovan).
40 Det ska dessutom understrykas att multiplikationsfaktorerna har två olika syften. Enligt artikel 6.2 i tjänsteföreskrifterna syftar dessa faktorer till att beräkna antalet tjänster per år som är öppna för befordran för varje lönegrad och ska i detta syfte tillämpas på grundval av ett femårigt genomsnitt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 november 2023, QN/eu-LISA, T‑484/22, EU:T:2023:741, punkterna 59 och 61 samt där angiven rättspraxis).
41 Vidare gör dessa faktorer det möjligt att, oberoende av artikel 6.2 i tjänsteföreskrifterna, fastställa den genomsnittliga karriärtiden i en lönegrad. Vad gäller denna fråga ska hänsyn tas till de multiplikationsfaktorer som var tillämpliga under de år då tjänstemannen var i den aktuella lönegraden, och den begränsning i form av det krav på fem år som föreskrivs i artikel 6.2 i tjänsteföreskrifterna är således inte tillämplig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 november 2023, QN/eu-LISA, T‑484/22, EU:T:2023:741, punkterna 60 och 62 samt där angiven rättspraxis).
42 Härav följer att frågan om fastställande av den genomsnittliga karriärtiden i en lönegrad ska skiljas från frågan om fastställande av antalet tjänster som ska öppnas för en viss lönegrad vid ett befordringsförfarande. Den sistnämnda frågan beror nämligen bland annat på tolkningen av artikel 6.2 andra meningen i tjänsteföreskrifterna, enligt vilken de faktorer som anges i avsnitt B i bilaga I till tjänsteföreskrifterna ska tillämpas på en genomsnittlig femårsperiod från och med den 1 januari 2014 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 februari 2017, Schönberger/revisionsrätten, T‑688/15 P, ej publicerad, EU:T:2017:76, punkt 121, och dom av den 22 november 2023, QN/eu-LISA, T‑484/22, EU:T:2023:741, punkt 61).
43 Det framgår i detta sammanhang av fast rättspraxis att en tolkning av en unionsbestämmelse mot bakgrund av dess sammanhang och syfte inte får leda till att bestämmelsens klara och precisa lydelse förlorar all ändamålsenlig verkan, eftersom den annars skulle vara contra legem och därmed oförenlig med de krav som följer av rättssäkerhetsprincipen. När innebörden av en unionsbestämmelse otvetydigt framgår av själva lydelsen av bestämmelsen kan unionsdomstolen således inte avvika från denna tolkning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 2023, Mensing, C‑180/22, EU:C:2023:565, punkt 34 och där angiven rättspraxis, och dom av den 16 juni 2021, Lucaccioni/kommissionen, T‑316/19, EU:T:2021:367, punkt 118 och där angiven rättspraxis).
44 Det är mot bakgrund av ovanstående överväganden som tribunalen ska pröva huruvida rådet, såsom sökandena har gjort gällande, har tillämpat tjänsteföreskrifterna på ett felaktigt sätt.
45 I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet och av diskussionerna vid förhandlingen att rådet hade 145 tjänstemän i lönegrad AST 7 i aktiv tjänst den 1 januari 2021 och att år 2022 var slutet på en femårsperiod under vilken korrigerande åtgärder regelbundet vidtagits i lönegrad AST 7. Rådet har i detta avseende inte visat att det, vid utgången av denna femårsperiod och med beaktande av de korrigerande åtgärder som vidtagits under denna period, dels kunde tillämpa en annan multiplikationsfaktor än den som föreskrivs i avsnitt B i bilaga I till tjänsteföreskrifterna, dels kunde avvika från antalet tjänstemän som hade aktiv tjänst i lönegrad AST 7 den 1 januari år 2021, i den mening som avses i artikel 35, jämförd med artikel 6.2, i tjänsteföreskrifterna. Rådet var följaktligen skyldigt att iaktta nämnda faktor och antal för att fastställa möjligheterna till befordran till lönegrad AST 8. Härav följer att rådet, genom att tillkännage att 18 möjligheter till befordran till denna lönegrad öppnades, felaktigt tillämpade bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna, såsom de har erinrats om i punkterna 36–39 ovan, vid befordringsförfarandet 2022.
46 Denna slutsats påverkas inte av följande två argument som rådet har anfört.
47 För det första innebär inte de särskilda omständigheter, även om de antas vara styrkta, som kännetecknar situationen för tjänstemän i lönegrad AST 7, vilka rådet har beskrivit i sina inlagor och vilka erinrats om i punkt 35 ovan, att man genom korrigerande åtgärder kan avvika från den klara och precisa ordalydelsen i tjänsteföreskrifterna utan att äventyra genomförandet av bestämmelser som är högre upp i hierarkin, såsom bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen eller de allmänna rättsprinciperna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 november 2023, QN/eu-LISA, T‑484/22, EU:T:2023:741, punkt 42 och där angiven rättspraxis).
48 Rådets argument att tjänstemännens faktiska karriärutveckling ska jämföras med den genomsnittliga väntetid i varje lönegrad som föreskrivs i avsnitt B i bilaga I till tjänsteföreskrifterna i händelse av obalans mellan antalet befordringsbara tjänstemän i vissa lönegrader och den genomsnittliga väntetiden i dessa lönegrader är inte relevant. Såsom framgår av punkt 42 ovan ska nämligen frågan om fastställande av antalet möjligheter till befordran till lönegrad AST 8 under befordringsförfarandet 2022 inte förväxlas med frågan om fastställande av den genomsnittliga karriärtiden inom lönegrad AST 7, vilken, i motsats till den första frågan, inte omfattas av den begränsning som följer av det femåriga genomsnitt som föreskrivs i artikel 6.2 i tjänsteföreskrifterna.
49 För det andra borde – eftersom det framgår av handlingarna i målet att rådet hade 145 tjänstemän i lönegrad AST 7 i aktiv tjänst den 1 januari 2021 till 36,25 möjligheter att befordras till lönegrad AST 8 teoretiskt sett ha öppnats för de 81 befordringsbara tjänstemännen vid befordringsförfarandet 2022, i enlighet med bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna. Under dessa omständigheter har det, i motsats till vad rådet har gjort gällande, inte visats att tillämpningen av dessa bestämmelser i förevarande mål, särskilt med hänsyn till skillnaden mellan antalet befordringsbara tjänstemän och antalet befordringsmöjligheter, utgjorde hinder för den jämförelse av tjänstemännens kvalifikationer som föreskrivs i artikel 45.1 i tjänsteföreskrifterna.
50 Mot bakgrund av det ovan anförda ska talan bifallas såvitt avser den första grunden, avseende felaktig tillämpning av bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna. Beslutet att inte befordra sökandena ska följaktligen ogiltigförklaras, varvid det inte är nödvändigt att pröva sökandenas andra grund eller att pröva deras begäran om åtgärder för bevisupptagning som syftar till att förteckningen över tjänstemän i lönegrad AST 7 som befordrats till lönegrad AST 8 under befordringsförfarandet 2022 ska upprättas med angivande av varje tjänstemans tjänstgöringstid, kvalifikationer och ansvarsnivå.
51 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Sökandena har yrkat att rådet ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom rådet har tappat målet, ska sökandenas yrkande bifallas.
1 Rättegångsspråk: franska.