Tribunalens dom (tionde avdelningen i utökad sammansättning) den 16 oktober 2024
I mål T‑494/23,
TRIBUNALEN (tionde avdelningen i utökad sammansättning) sammansatt av ordföranden O. Porchia samt domarna M. Jaeger, L. Madise (referent), P. Nihoul och S. Verschuur, justitiesekreterare: V. Di Bucci,
efter den skriftliga delen av förfarandet,
med beaktande av att ingen av parterna inom tre veckor efter delgivningen av underrättelsen om att den skriftliga delen av förfarandet avslutats hade inkommit med någon begäran om muntlig förhandling, och av att tribunalen, med tillämpning av artikel 106.3 i tribunalens rättegångsregler, har beslutat att avgöra målet på handlingarna,
följande
Dom
Bakgrund
Parternas yrkanden
Prövning av yrkandet om ogiltigförklaring
Grunden avseende åsidosättande av artiklarna 98, 100, 101 och 102 i 2018 års budgetförordning
Grunden avseende åsidosättande av en rimlig tidsfrist
Grunderna om åsidosättande av principen om god förvaltning och omsorgsplikten
Yrkandet om återbetalning
Rättegångskostnader
1 Sökanden, HG, har med stöd av artikel 270 FEUF yrkat dels ogiltigförklaring av Europeiska kommissionens beslut av den 10 oktober 2022 (BUDG.C.4.001/AM/444), av den 13 oktober 2022 (BUDG.C.4.001/PRS/444), av den 11 november 2022 (BUDG.C.4.001/AM/444_3), av den 12 december 2022 (BUDG.C. 4.001/AM/444_4), av den 9 januari 2023 (BUDG.C.4.001/AM/444_5), av den 19 januari 2023 (BUDG.C.4.001/PRS/444_6), av den 9 februari 2023 (BUDG.C.4.001/LM/444), av den 10 mars 2023 (BUDG.C.4.001/LM/444) och av den 11 april 2023 (BUDG.C.4.001/PRS/444), om indrivning av fordringar gentemot honom (nedan kallade de angripna besluten), dels att kommissionen ska förpliktas att återbetala de indrivna beloppen med ett belopp på 24092,59 euro, jämte dröjsmålsränta.
2 Genom beslut av den 10 februari 2015 (nedan kallat beslutet av den 10 februari 2015) ålade kommissionen sökanden, som är en av dess tjänstemän, en disciplinåtgärd och förpliktade honom att ersätta den skada som Europeiska unionen hade lidit med 108596,35 euro med stöd av artikel 22 första stycket i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna). Detta beslut, som sökanden har bestritt, trädde i kraft den 1 mars 2015.
3 Genom dom av den 15 december 2021, HG/kommissionen ( T‑693/16 P-RENV-RX, EU:T:2021:895), satte tribunalen bland annat ned det belopp som sökanden skulle ersätta till 80000 euro per den dag då domen meddelades, med motiveringen att kommissionen hade bidragit till skadans uppkomst. Sökandens överklagande av denna dom avvisades på grund av att det var uppenbart att domstolen saknade behörighet (beslut av den 30 juni 2022, HG/kommissionen, C‑150/22 P, ej publicerat, EU:C:2022:523).
4 Någon debetnota sändes inte till sökanden under tiden från det att beslutet av den 10 februari 2015 antogs och till dess att tribunalen meddelade domen av den 15 december 2021, HG/kommissionen ( T‑693/16 P-RENV-RX, EU:T:2021:895). Kommissionens behöriga utanordnare skickade en debetnota till sökanden daterad den 3 mars 2022 avseende ett belopp på 80000 euro, i vilken den 19 april 2022 angavs som sista betalningsdag. Sökandens begäran av den 18 mars 2022 om att denna skrivelse skulle dras tillbaka på grund av en femårig preskriptionstid avslogs av utanordnaren genom e‑postmeddelande av den 1 april 2022. Den 30 maj 2022 ingav sökanden, med stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, ett klagomål mot beslutet att återkräva beloppet på 80000 euro. Den 31 maj 2022 mottog sökanden en påminnelse från räkenskapsföraren. Skriftväxling med räkenskapsföraren ägde därefter rum innan tillsättningsmyndigheten genom beslut av den 27 september 2022 avvisade klagomålet av den 30 maj 2022.
5 Från och med den 10 oktober 2022 delgavs sökanden på varandra följande beslut av räkenskapsföraren om att hans skuld till kommissionen skulle avräknas från hans lön eller andra fordringar som han hade på kommissionen. Avräkningen från månadslönen uppgick till 3350 euro medan hans ersättning för resekostnader avräknades fullständigt. Sökanden begärde vid flera tillfällen omprövning av dessa beslut. Begäran avslogs i samtliga fall genom beslut av den 5 maj 2023. I detta beslut angav tillsättningsmyndigheten bland annat att den femåriga preskriptionstid som sökanden hade åberopat med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2018/1046 av den 18 juli 2018 om finansiella regler för unionens allmänna budget, om ändring av förordningarna (EU) nr 1296/2013, (EU) nr 1301/2013, (EU) nr 1303/2013, (EU) nr 1304/2013, (EU) nr 1309/2013, (EU) nr 1316/2013, (EU) nr 223/2014, (EU) nr 283/2014 och beslut nr 541/2014/EU samt om upphävande av förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 (EUT L 193, 2018, s. 1) (nedan kallad 2018 års budgetförordning) inte är tillämplig på en situation som regleras av Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 av den 25 oktober 2012 om finansiella regler för unionens allmänna budget och om upphävande av rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 (EUT L 298, 2012, s. 1) (nedan kallad 2012 års budgetförordning). Nämnda myndighet har tillagt att i avsaknad av tillämplig föreskrift har principen om att administrationen ska agera inom rimlig tid inte åsidosatts med hänsyn till omständigheterna.
6 Den 10 augusti 2023 väckte sökanden förevarande talan och yrkade, såsom angetts i punkt 1 ovan, bland annat att de angripna besluten skulle ogiltigförklaras. Liknande senare beslut är inte föremål för förevarande talan.
7 Sökanden har yrkat att tribunalen ska
8 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska
9 Sökanden har yrkat att de angripna besluten och, i den mån det är nödvändigt, beslutet av den 5 maj 2023 att avslå hans klagomål ska ogiltigförklaras. Det framgår av fast rättspraxis att yrkanden om ogiltigförklaring som formellt riktas mot ett beslut att avslå ett klagomål som ingetts med stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna får till följd att den rättsakt som är föremål för klagomålet ska prövas av tribunalen, när yrkandena i sig saknar självständigt innehåll (se dom av den 16 januari 2018, SE/rådet, T‑231/17, ej publicerad, EU:T:2018:3, punkt 21 och där angiven rättspraxis, se även, för ett liknande resonemang, dom av den 17 januari 1989, Vainker/parlamentet, 293/87, EU:C:1989:8, punkt 8).
10 I förevarande fall saknar yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet att avslå klagomålen självständigt innehåll i den meningen att beslutet fastställer de angripna besluten, att sökandens situation inte har omprövats mot bakgrund av nya rättsliga eller faktiska omständigheter och att beslutet inte ändrar eller kompletterar de angripna besluten. Sökandens yrkande om ogiltigförklaring ska följaktligen förstås så, att det avser de angripna besluten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 april 2017, HF/parlamentet, T‑584/16, EU:T:2017:282, punkterna 71 och 72 och där angiven rättspraxis).
11 Till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring har sökanden anfört tre grunder. Sökanden har åberopat åsidosättande av artiklarna 98, 100, 101 och 102 i 2018 års budgetförordning, åsidosättande av principen om iakttagande av en rimlig tidsfrist och åsidosättande av principen om god förvaltning och omsorgsplikten.
12 Sökanden har i huvudsak gjort gällande att fordran är preskriberad enligt artikel 98.2 andra stycket i 2018 års budgetförordning, eftersom debetnotan av den 3 mars 2022 inte upprättades inom den i denna bestämmelse föreskrivna femårsperioden från den tidpunkt då kommissionen kunde ha gjort sin fordran gällande. Härav följer att den behöriga utanordnaren, i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 101.2 b i denna förordning, borde ha avstått från att kräva in den fastställda fordran, eftersom det inte [gick] att inkassera … fordran på grund av … dröjsmål med att skicka debetnotan i enlighet med artikel 98.2.
13 Sökanden anser att tillämpligheten av 2018 års budgetförordning framgår av de angripna besluten, i vilka den anges som rättslig grund. Den omständigheten att de beslut om avräkning som har fattats efter de beslut som är aktuella i förevarande tvist och som riktats till sökanden också anger denna förordning som rättslig grund bekräftar enligt sökanden att kommissionen avsåg att fatta de aktuella besluten med förordningen som rättslig grund. Sökanden menar att kommissionen inte har möjlighet att ändra en rättslig grund under klagomålsförfarandet, såsom den gjorde i beslutet av den 5 maj 2023 om avslag på sökandens klagomål, genom att ersätta den rättsliga grund som ursprungligen användes med 2012 års budgetförordning, i vilken det inte föreskrivs någon tidsfrist för att utfärda en debetnota. Det följer av rättssäkerhetsprincipen att möjligheten att ändra skälen i ett beslut i samband med klagomålet inte kan förstås så, att den går så långt att den rättsliga grunden kan ändras.
14 Sökanden har tillagt att kommissionens fordran var fastställd, förfallen till betalning och säker från och med antagandet av beslutet av den 10 februari 2015. Den omständigheten att fordran var säker ifrågasattes inte genom bestridandet, i synnerhet inte vid domstol, och bestridandet innebar inte heller att fristen för upprättande av en debetnota förlängdes. Konstaterande att fordran var fastställd påverkas inte av den omständigheten att skuldbeloppet, såsom det hade fastställts i beslutet av den 10 februari 2015, sattes ned i domen av den 15 december 2021, HG/kommissionen ( T‑693/16 P-RENV-RX, EU:T:2021:895). Detta gav inte upphov till någon ny fordran utan innebar endast att en befintlig fordran sattes ned. Slutligen förlängdes inte fristen för upprättandet av debetnotan genom sökandens bestridande.
15 Kommissionen har bestritt att 2018 års budgetförordning är tillämplig framför 2012 års budgetförordning, i vilken det inte föreskrivs någon frist för delgivning av en debetnota.
16 Kommissionen gör i detta avseende gällande att den tillämpliga förordningen borde ha fastställts med hänsyn till den tidpunkt från och med vilken sökandens fordran blev säker, fastställd och förfallen till betalning, det vill säga från och med antagandet av beslutet av den 10 februari 2015. Enligt artikel 282.2 i 2018 års budgetförordning ska den förordningen tillämpas först från och med den 2 augusti 2018. Det finns inte någon övergångsbestämmelse som föreskriver att den femårsfrist som anges i artikel 98.2 i förordningen ska tillämpas retroaktivt på fordringar som redan hade förfallit till betalning innan förordningen trädde i kraft. Denna frist är således endast tillämplig på fordringar som blivit säkra, fastställda och förfallna till betalning efter ikraftträdandet av 2018 års budgetförordning, vilket inte är fallet med den aktuella fordran.
17 En motsatt tolkning skulle leda till att det retroaktivt infördes en tidsfrist för att skicka en debetnota för skulder som redan förfallit till betalning före ikraftträdandet av budgetförordningen för år 2018, vilket skulle strida mot rättssäkerheten och principen om god förvaltning och skydd av unionens ekonomiska intressen.
18 I förevarande fall kan 2018 års budgetförordning inte vara tillämplig enbart på grund av att det i de angripna besluten anges att denna förordning utgör rättslig grund, eftersom denna grund är felaktig och har rättats till förmån för 2012 års budgetförordning i beslutet av den 5 maj 2023 om avslag på klagomålen. Det framgår nämligen av det administrativa klagomålsförfarande som föreskrivs i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna att administrationen behåller möjligheten att ändra de skäl som låg till grund för det angripna beslutet innan det underställdes unionsdomstolarna. Kommissionen har dessutom understrukit att beslut om avräkning som fattats efter de angripna besluten inte utgör en del av tvisten. De skäl och bestämmelser som de hänvisar till kan följaktligen inte beaktas.
19 Kommissionen anser slutligen att den preskriptionstid på fem år som föreskrivs i artikel 81.1 i 2012 års budgetförordning inte hade löpt ut när de angripna besluten antogs, eftersom den inte började löpa förrän den sista betalningsdag som hade meddelats sökanden i debetnotan, det vill säga den 19 april 2022.
20 I artikel 98.2 första stycket i 2018 års budgetförordning föreskrivs att [v]arje fordran som identifieras som säker, uppgående till ett fast belopp och förfallen till betalning ska fastställas genom ett betalningskrav genom vilket den behöriga utanordnaren instruerar räkenskapsföraren att inkassera fordran” och att [b]etalningskravet ska åtföljas av en debetnota ställd till gäldenären, [utom i undantagsfall som inte är relevanta i detta fall]. I artikel 98.2 andra stycket i 2018 års budgetförordning tilläggs att [u]tanordnaren ska skicka debetnotan omedelbart efter fastställandet av fordran och senast inom fem år från den tidpunkt då unionsinstitutionen under normala omständigheter kunnat göra sin fordran gällande. I samma bestämmelse preciseras att [d]enna tidsfrist ska inte gälla om den behöriga utanordnaren fastställer att dröjsmålet trots unionsinstitutionens ansträngningar vållats av gäldenärens agerande.
21 Det ska noteras att i enlighet med artikel 282.2 i 2018 års budgetförordning ska bestämmelserna i artikel 98.2 andra stycket i den förordningen, som föreskriver den femåriga preskriptionstid som sökanden åberopar, tillämpas från och med samma dag som den förordningen trädde i kraft, det vill säga den 2 augusti 2018. Övergångsbestämmelserna i artikel 279 i samma förordning och de datum för retroaktiv eller uppskjuten tillämpning av vissa bestämmelser som föreskrivs i artikel 282.3 i förordningen berör nämligen inte dessa. I artikel 281 i 2018 års budgetförordning föreskrivs dessutom att 2012 års budgetförordning ska upphöra att gälla med verkan från och med den 2 augusti 2018, med förbehåll för undantag som inte är relevanta i förevarande fall.
22 Vad därefter gäller principerna om tillämpning av bestämmelser i tiden, ska det erinras om att en ny bestämmelse i princip ska tillämpas omedelbart på framtida verkningar av en situation som har uppkommit under en äldre bestämmelses giltighetstid (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 april 1970, 68/69, EU:C:1970:24, punkt 7). Framtida verkningar av en situation som har uppkommit under en äldre bestämmelses giltighetstid ska förstås så, att de avser aktuella verkningar av denna situation vid den tidpunkt då den nya bestämmelsen blir tillämplig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2002, D’Hoop, C‑224/98, EU:C:2002:432, punkt 25 och där angiven rättspraxis). Tillämpningen av en ny bestämmelse på de aktuella verkningarna av en situation som har uppkommit under en äldre bestämmelses giltighetstid utgör inte en retroaktiv tillämpning av den nya bestämmelsen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juli 1986, Licata/ESK, 270/84, EU:C:1986:304, punkt 31).
23 Det framgår således av fast rättspraxis att en ny bestämmelse ska tillämpas från och med den dag då den blir tillämplig, vilken fastställs i den rättsakt som instiftar den. Även om den i princip inte är tillämplig på rättsliga situationer som har uppkommit och blivit slutligt etablerade under den äldre bestämmelsens giltighetstid, så är den ändå tillämplig på framtida verkningar av dessa situationer liksom på nya situationer. Det framgår närmare bestämt av rättspraxis att handläggningsregler i allmänhet anses vara tillämpliga från och med den dag då de träder i kraft, i motsats till materiella bestämmelser som vanligtvis inte anses tillämpliga på etablerade förhållanden som har uppstått innan bestämmelserna har trätt i kraft såvida det inte av bestämmelsernas lydelse, syfte eller systematik klart framgår att de ska tillerkännas sådan verkan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2015, kommissionen/Moravia Gas Storage, C‑596/13 P, EU:C:2015:203, punkterna 32 och 33 och där angiven rättspraxis).
24 Det har även slagits fast att även om en preskriptionsregel som hänför sig till en tullskuld är en materiell bestämmelse, eftersom den reglerar själva tullskulden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 februari 2006, Molenbergnatie, C‑201/04, EU:C:2006:136, punkterna 39–41, och dom av den 3 juni 2021, Jumbocarry Trading, C‑39/20, EU:C:2021:435, punkt 35), så kan den inte tillämpas på framtida verkningar av en situation där den aktuella skulden inte hade uppkommit slutgiltigt, trots att den uppkom under en äldre bestämmelses giltighetstid (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 juni 2021, Jumbocarry Trading, C‑39/20, EU:C:2021:435, punkt 38).
25 I förevarande fall var unionens fordran på sökanden inte slutgiltig den 2 augusti 2018, eftersom sökanden hade bestritt denna fordran och talan i detta avseende fortfarande var anhängig. Följaktligen kan det inte heller anses att kommissionen dagen före detta datum, det vill säga ungefär tre och ett halvt år efter beslutet av den 10 februari 2015, med hänsyn till dessa omständigheter, slutgiltigt hade förlorat rätten att driva in denna fordran på grund av att den hade gjort gällande denna rättighet för sent. I 2012 års budgetförordning fastställdes nämligen inte någon särskild tidsfrist för att skicka en debetnota, varför den rimliga tidsfrist som en unionsinstitution likväl måste iaktta i denna typ av situation för att utöva sina befogenheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juni 2016, Marchiani/parlamentet, C‑566/14 P, EU:C:2016:437, punkt 96 och där angiven rättspraxis) inte hade överskridits med hänsyn till omständigheterna. Artikel 98.2 andra stycket i 2018 års budgetförordning är följaktligen tillämplig på den aktuella fordran.
26 Mot bakgrund av ovanstående slutsats är det inte nödvändigt att pröva sökandens argument att kommissionen inte kunde ändra den rättsliga grunden för de angripna besluten i sitt beslut av den 5 maj 2023 om avslag på klagomålen.
27 I motsats till vad sökanden har hävdat omfattas han emellertid inte av den preskription som föreskrivs i artikel 98.2 andra stycket i 2018 års budgetförordning.
28 I denna bestämmelse föreskrivs nämligen att preskriptionstiden på fem år ska börja löpa från den tidpunkt då unionsinstitutionen under normala omständigheter kunnat göra sin fordran gällande.
29 Kommissionen gjorde en riktig bedömning när den fann att omständigheterna i det aktuella fallet ‑ vilka kännetecknades av en bestridd fordran som därefter kunde ogiltigförklaras eller nedsättas, vilket bekräftas av den omständigheten att tribunalen satte ned fordran från 108596,35 euro till 80000 euro i domen av den 15 december 2021, HG/kommissionen ( T‑693/16 P-RENV-RX, EU:T:2021:895), inte var normala, i den mening som avses i artikel 98.2 andra stycket i 2018 års budgetförordning, förrän nämnda dom hade vunnit laga kraft.
30 Den processuella situationen i förevarande mål kännetecknas av att fordran först måste fastställas efter ett visst förfarande genom ett formellt beslut innan den kan anses vara fastställd. I en sådan situation talar intresset av en god förvaltning för att artikel 98.2 andra stycket i 2018 års budgetförordning ska ges ovan beskrivna tolkning, eftersom den gynnar såväl borgenärsinstitutionernas som deras gäldenärers eller eventuella berörda tredje parters intressen, på grund av att den inte under alla omständigheter medför en skyldighet för den behöriga utanordnaren att besluta om indrivning av de bestridda fordringarna, i princip eller med fastställt belopp, från gäldenärerna, innan det är känt vad som blir de slutliga följderna av dessa fordringar och utan hänsyn till ovannämnda intressen. När fordran är riktad mot en tjänsteman och denne bestrider den såväl principiellt som i fråga om dess belopp, genom att yrka att det tidigare beslutet ska ogiltigförklaras eller ändras, kan utanordnaren, för att fastställa den tidpunkt som är lämplig för att fastställa fordran, besluta att fordran ska drivas in och skicka en debetnota, särskilt med hänsyn till administrationens omsorgsplikt gentemot sin personal, vilken innebär en skyldighet att beakta inte bara tjänstens intresse utan även den berörda tjänstemannens intresse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 maj 1980, Kuhner/kommissionen, 33/79 och 75/79, EU:C:1980:139, punkt 22), storleken på det belopp som står på spel i förhållande till tjänstemannens inkomster och att beakta möjligheten att detta belopp, särskilt om det följer av tjänstemannens ansvar, kan ändras av domstolen med utövande av sin obegränsade behörighet.
31 Denna tolkning följer domstolens tolkning att även om en institution normalt sett ska anses ha haft möjlighet att göra gällande sin fordran från och med den dag då den var säker, fastställd och förfallen till betalning, det vill säga i förevarande fall den 1 mars 2015, då beslutet av den 10 februari 2015 trädde i kraft, så var det nödvändigt att beakta de särskilda omständigheterna i målet vid bedömningen av huruvida utanordnaren hade skickat debetnotan till gäldenären för sent (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juni 2016, Marchiani/parlamentet, C‑566/14 P, EU:C:2016:437, punkterna 103 och 104). Domstolen har i detta avseende preciserat att det bland annat ska tas hänsyn till tvistens betydelse för den berörde, ärendets komplexitet och de olika mått och steg unionsinstitutionen har vidtagit under förfarandet (dom av den 14 juni 2016, Marchiani/parlamentet, C‑566/14 P, EU:C:2016:437, punkt 99).
32 Denna tolkning är också förenlig med unionslagstiftarens avsikt med att införa bestämmelserna i artikel 98.2 andra stycket i 2018 års budgetförordning bland annat var att beakta den rättspraxis som det erinrats om i punkt 31 ovan, såsom framgår av punkt 8 i motiveringen till förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om finansiella regler för unionens allmänna budget och om ändring av förordning (EG) nr 2021/2002, förordningarna (EU) nr 1296/2013. (EU) nr 1301/2013, (EU) nr 1303/2013, (EU) nr 1304/2013, (EU) nr 1305/2013, (EU) nr 1306/2013, (EU) nr 1307/2013, (EU) nr 1308/2013, (EU) nr 1309/2013, (EU) nr 1316/2013, (EU) nr 223/2014, (EU) nr 283/2014, (EU) nr 652/2014 och Europaparlamentets och rådets beslut 541/2014/EU (COM/2016/0605 final – 2016/0282 (COD)).
33 Vad gäller det påstådda åsidosättandet av artiklarna 100 och 102 i 2018 års budgetförordning har sökanden inte anfört något argument till stöd för detta påstående. Enligt artikel 21 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och unionsdomstolarnas rättegångsregler, såsom dessa tolkats i fast rättspraxis, ska ansökan innehålla de grunder och argument som åberopas på ett så klart och precist sätt att svaranden kan förbereda sitt försvar och att tribunalen kan pröva talan, i förekommande fall utan att behöva inhämta ytterligare uppgifter. Om så inte är fallet ska den svårförståeliga eller oklara invändningen underkännas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 2019, Tàpias/rådet, T‑527/16, EU:T:2019:856, punkterna 64 och 65 och där angiven rättspraxis). Invändningarna om åsidosättande av artiklarna 100 och 102 i 2018 års budgetförordning kan således inte tas upp till prövning.
34 Av det ovan anförda följer att talan inte kan vinna bifall på den grunden att artiklarna 98, 100, 101 och 102 i 2018 års budgetförordning har åsidosatts.
35 Sökanden har gjort gällande att för det fall 2012 års budgetförordning, i vilken det inte anges inom vilken tidsfrist en debetnota ska delges, är tillämplig, har kommissionen åsidosatt sin skyldighet att iaktta en rimlig tidsfrist och rättssäkerhetsprincipen, Denna skyldighet är tänkt att utgöra hinder för att administrationen på obestämd tid dröjer med att utöva sina befogenheter.
36 Tribunalen konstaterar att sökanden endast i andra hand har åberopat grunden avseende åsidosättande av en rimlig tidsfrist för det fall att 2012 års budgetförordning skulle vara tillämplig. Såsom har slagits fast i punkt 25 ovan är 2012 års budgetförordning emellertid inte tillämplig på de angripna besluten.
37 Talan kan således under alla omständigheter inte vinna bifall på den grunden att en rimlig tidsfrist inte har iakttagits.
38 Sökanden har hävdat att kommissionens underlåtenhet att före antagandet av de angripna besluten underrätta honom om hur fordran skulle drivas in utgör ett åsidosättande av principen om god förvaltning och omsorgsplikten. Sökanden har bland annat inte fått tillräcklig information om skälen till avräkningen av fordran, tidsplanen för återbetalningarna eller möjligheterna till att upprätta en avbetalningsplan. Sökanden är även förvånad över att kommissionen slutligen ville driva in sin fordran under två år efter att ha väntat sex år med att kräva in den.
39 Kommissionen har hävdat att den har beaktat såväl de tillämpliga bestämmelserna som sökandens intressen genom att välja att återkräva beloppet genom en avräkning under ungefär två år med ett belopp som var rimligt i förhållande till sökandens lön. Sökanden har inte heller gjort gällande något särskilt intresse av en särskild avbetalningsplan. Om så hade varit fallet, så skulle kommissionen ha varit beredd att anpassa avbetalningsplanen.
40 Det ska påpekas att det framgår av det av sökanden ingivna e‑postmeddelandet av den 1 april 2022, varigenom utanordnaren avslog sökandens begäran att debetnotan av den 3 mars skulle dras tillbaka (se punkt 4 ovan), att utanordnaren även uppmanade sökanden att ta kontakt med kommissionen angående formerna för återbetalning av skulden. Det framgår emellertid inte av handlingarna i målet att sökanden vidtog någon sådan åtgärd eller att han självmant började betala denna skuld, vare sig före eller efter den betalningsfrist som angavs i debetnotan den 19 april 2022. Under dessa omständigheter har kommissionens räkenskapsförare varken åsidosatt principen om god förvaltning eller institutionernas omsorgsplikt gentemot sina tjänstemän genom att avräkna sökandens lön eller ersättning för utlägg, såsom föreskrivs i artikel 102.1 i 2018 års budgetförordning, och genom att ex officio fastställa en avbetalningsplan på ungefär två år som ger sökanden en kvarstående inkomst som är rimlig med hänsyn till hans lönenivå.
41 Talan kan således inte vinna bifall på de grunder som avser åsidosättande av principen om god förvaltning och omsorgsplikten. Yrkandet om ogiltigförklaring ska följaktligen ogillas.
42 Sökanden har gjort gällande att han har lidit en ekonomisk skada till följd av de angripna besluten, vilken motsvarar det totala belopp som avräknats hans lön och reseersättningar, det vill säga 24092,59 euro. Sökanden har yrkat betalning av detta belopp, jämte dröjsmålsränta från och med vart och ett av de angripna besluten, beräknad enligt de metoder som angetts i yrkandena.
43 Kommissionen har bestritt att de angripna besluten är rättsstridiga och således att sökanden har lidit skada.
44 Eftersom talan inte kan vinna bifall på någon av grunderna för ogiltigförklaring av de angripna besluten, står det klart att yrkandet att kommissionen ska förpliktas att återbetala de indrivna beloppen under alla omständigheter inte kan bifallas, utan att det är nödvändigt att pröva huruvida ett sådant yrkande kan tas upp till prövning. Yrkandet om återbetalning ska således ogillas och talan ska följaktligen ogillas i sin helhet.
45 Enligt artikel 134.1 i tribunalens rättegångsregler ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökanden har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.
1 Rättegångsspråk: franska.