1) slå fast att Republiken Tjeckien har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt artikel 3.6, jämförd med artikel 3.3, i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet genom att inte ha införlivat bestämmelserna på ett korrekt sätt,
Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
TAMARA ĆAPETA
föredraget den 12 mars 2026 ( 1 )
Mål C ‑ 681/24
Europeiska kommissionen
mot
Republiken Tjeckien
” Fördragsbrott – Artikel 258 FEUF – Område med frihet, säkerhet och rättvisa – Straffrättsligt samarbete – Direktiv 2013/48/EU – Rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden – Artikel 3.3 b – Rätt att ha en försvarare närvarande vid förhör – Artikel 3.6 – Tillfälligt undantag – Nationell lagstiftning som föreskriver att misstänkta eller tilltalade ska förhöras utan en försvarare om försvararen inte infinner sig inom angiven tid – Felaktigt införlivande ”
I. Inledning
1. I förevarande mål har Europeiska kommissionen inlett ett fördragsbrottsförfarande mot Republiken Tjeckien enligt artikel 258 FEUF på grund av att Republiken Tjeckien har underlåtit att fullgöra sina unionsrättsliga skyldigheter att på ett korrekt sätt införliva vissa bestämmelser i direktiv 2013/48/EU( 2 ), som avser rätten till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden.
2. Bakgrunden till målet är i huvudsak en djup meningsskiljaktighet mellan kommissionen och Republiken Tjeckien, tillsammans med Ungern som har intervenerat i förfarandet, om hur rätten till tillgång till försvarare och undantagen från den rättigheten, såsom de anges i artikel 3.3 och 3.6 i det direktivet, ska tolkas.
3. Domstolen ska dessutom pröva en liknande fråga i mål C‑660/24, kommissionen/Ungern, i vilket mitt förslag till avgörande också föredras i dag.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
4. I artikel 3 i direktiv 2013/48, med rubriken ”Rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden”, föreskrivs följande:
”1. Medlemsstaterna ska se till att misstänkta och tilltalade har rätt till tillgång till en försvarare i så god tid och på sådant sätt att de berörda personerna kan utöva sin rätt till försvar i praktiken och på ett effektivt sätt.
…
3. Rätten till försvarare ska innebära följande:
a) Medlemsstaterna ska se till att de misstänkta eller tilltalade har rätt att i enrum tala med och kontakta den försvarare som företräder dem, även före förhör av polis eller en annan brottsbekämpande eller rättslig myndighet.
b) Medlemsstaterna ska se till att de misstänkta eller tilltalade har rätt att ha sin försvarare närvarande och faktiskt medverkande när de förhörs. Denna medverkan ska ske i enlighet med förfarandena i den nationella rätten, under förutsättning att dessa förfaranden inte inverkar menligt på det effektiva utövandet av och innehållet i rättigheten i fråga. Om en försvarare deltar vid ett förhör, ska faktumet att detta deltagande ägt rum noteras i enlighet med det förfarande för dokumentation som föreskrivs i den berörda medlemsstatens rätt.
…
6. I undantagsfall och endast under förundersökningen får medlemsstaterna göra ett tillfälligt undantag från tillämpningen av de rättigheter som anges i punkt 3, om och i den mån detta är motiverat med hänsyn till de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, på grundval av något av följande tvingande skäl:
a) Om det finns ett trängande behov av att avvärja livsfara eller fara för en persons frihet eller kroppsliga integritet.
b) Om omedelbara åtgärder från de utredande myndigheternas sida är avgörande för att förhindra att straffrättsliga förfaranden väsentligen äventyras.”
B. Tjeckisk rätt
5. I 76 § zákon č. 141/1961 Sb., o trestním řizení soudním (trestní řád) (lag nr 141/1961 om straffprocessen), i dess ändrade lydelse (nedan kallad straffprocesslagen), föreskrivs följande:
”…
3) Den polismyndighet som genomförde gripandet ska förhöra den gripna personen och upprätta ett förhörsprotokoll, i vilket polismyndigheten ska ange plats, datum och omständigheterna för gripandet och anteckna den gripna personens personuppgifter och de materiella skälen för gripandet.
4) Den polismyndighet som genomförde gripandet eller till vilken den person som tagits på bar gärning enligt punkt 2 har anmälts ska omedelbart försätta den personen på fri fot om misstankarna avskrivs eller om skälen för gripandet inte längre föreligger av någon annan anledning. Om den gripna personen inte försätts på fri fot ska polismyndigheten översända förhörsprotokollet till åklagarmyndigheten, tillsammans med en kopia av beslutet om att inleda ett straffrättsligt förfarande och annan bevisning, så att åklagarmyndigheten, vid behov, kan ansöka om att personen ska häktas. Polismyndigheten måste lämna in ansökan utan dröjsmål, så att den person som har gripits enligt denna lag kan ställas inför rätta senast 48 timmar efter gripandet. I annat fall måste den gripna personen försättas på fri fot.
…
6) Den gripna personen ska ha rätt att begära att en försvarare är närvarande vid förhöret såsom föreskrivs i punkt 3, såvida inte försvararen inte kan kontaktas inom den tidsfrist som anges i punkt 4.”
III. Det administrativa förfarandet och förfarandet vid EU-domstolen
6. Den 23 september 2021 skickade kommissionen en formell underrättelse till Republiken Tjeckien, i enlighet med artikel 258 FEUF, eftersom den ansåg att ett antal bestämmelser, bland annat artikel 3.6 b, i direktiv 2013/48 hade införlivats på ett felaktigt sätt och uppmanade den medlemsstaten att inkomma med synpunkter inom två månader.
7. Republiken Tjeckien besvarade den skrivelsen den 23 november 2021 och bestred kommissionens argument.
8. Den 28 september 2023 avgav kommissionen ett motiverat yttrande till Republiken Tjeckien, i vilket kommissionen i synnerhet hävdade att artikel 3.6 b i direktiv 2013/48 fortfarande inte hade införlivats på ett korrekt sätt, och uppmanade Republiken Tjeckien att följa det motiverade yttrandet inom två månader från mottagandet därav.
9. Republiken Tjeckien besvarade det motiverade yttrandet den 24 november 2023 och hävdade att artikel 3.6 b i direktiv 2013/48 hade införlivats på ett korrekt sätt.
10. Kommissionen väckte därför förevarande talan vid EU-domstolen enligt artikel 258 FEUF, genom ansökan som ingavs den 15 oktober 2024. Kommissionen har yrkat att domstolen ska
1) slå fast att Republiken Tjeckien har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt artikel 3.6 b, jämförd med artikel 3.3, i direktiv 2013/48 genom att inte ha införlivat de bestämmelserna på ett korrekt sätt, och
2) förplikta Republiken Tjeckien att ersätta rättegångskostnaderna.
11. I sitt svaromål som inkom den 31 december 2024, har Republiken Tjeckien yrkat att domstolen ska
– ogilla talan, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
12. Kommissionen och Republiken Tjeckien inkom även med replik respektive duplik den 12 februari 2025 och den 20 mars 2025.
13. Den 30 januari 2025 tillät domstolens ordförande Ungern att intervenera i målet till stöd för Republiken Tjeckiens yrkanden.
14. På grund av likheterna mellan förevarande mål och mål C‑660/24, kommissionen/Ungern, höll domstolen en gemensam muntlig förhandling i dessa två mål, i enlighet med artikel 77 i rättegångsreglerna. Den förhandlingen hölls den 10 december 2025, och kommissionen, Republiken Tjeckien och Ungern yttrade sig muntligen vid den.
IV. Bedömning
15. Min bedömning disponeras i tre huvuddelar. För det första är det enligt min mening lämpligt att lämna några inledande synpunkter när det gäller direktiv 2013/48 och dess ställning inom området med frihet, säkerhet och rättvisa (A). För det andra kommer jag att undersöka huruvida det finns fog för anmärkningen avseende ett åsidosättande av artikel 3.6, jämförd med artikel 3.3, i direktiv 2013/48 (B).
16. På grundval av den analysen har jag dragit slutsatsen att den anmärkningen är välgrundad.
A. Inledande synpunkter på direktiv 2013/48 och området med frihet, säkerhet och rättvisa
17. Inledningsvis vill jag påpeka, såsom jag har gjort i tidigare förslag till avgöranden,( 3 ) att unionen har antagit en rad direktiv som är baserade på unionens behörighet enligt artikel 82.2 b FEUF att anta minimiregler för personers rättigheter vid straffrättsliga förfaranden. I denna uppsättning av sex direktiv ingår direktiv 2013/48.( 4 )
18. Dessa direktiv kallas ibland för ”färdplansdirektiven”, eftersom de antogs på grundval av rådets resolution från år 2009 om en färdplan för att stärka misstänkta eller åtalade personers processuella rättigheter vid straffrättsliga förfaranden.( 5 ) Den resolutionen godkändes genom Europeiska rådets Stockholmsprogram om ett område med frihet, säkerhet och rättvisa,( 6 ) där det slogs fast att ”[s]kyddet av misstänktas och tilltalades rättigheter i straffrättsliga förfaranden är en grundläggande princip i unionen, och av avgörande betydelse för att upprätthålla det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna och för allmänhetens tillit till unionen”.( 7 )
19. Det framgår i själva verket av skälen i direktiv 2013/48( 8 ) att skälet till införandet av gemensamma minimiregler om enskildas processuella rättigheter i de direktiven är att stärka det ömsesidiga förtroendet för de nationella straffrättsliga systemen, som ”[en grund för] det ömsesidiga erkännande som i sig blivit en hörnsten i skapandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa”.( 9 ) Sådana regler är även ämnade att undanröja hinder för den fria rörligheten för medborgare i unionen och att bygga på normerna om rätten till en rättvis rättegång och rätten till försvar, vilka i synnerhet garanteras i artiklarna 47 och 48.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), samt i motsvarande bestämmelser i artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad Europakonventionen).( 10 )
20. I direktiv 2013/48 fastställs gemensamma minimiregler om misstänkta och tilltalades rätt att få tillgång till en försvarare i alla skeden av det straffrättsliga förfarandet.( 11 ) Den rättigheten är avgörande för en rättvis rättegång( 12 ) och bidrar till att säkerställa att andra rättigheter vid straffrättsliga förfaranden iakttas.( 13 )
21. Rätten till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden kommer till uttryck i artikel 3 i direktiv 2013/48.
22. I artikel 3.1 i direktiv 2013/48 fastställs ”den grundläggande principen” att misstänkta och tilltalade har rätt till tillgång till en försvarare i så god tid och på sådant sätt att de kan utöva sin rätt till försvar i praktiken och på ett effektivt sätt.( 14 )
23. Den principen preciseras i artikel 3.2 i direktiv 2013/48 med avseende på den tidpunkt från och med vilken den rättigheten ska beviljas, vilket bland annat är när den misstänkte eller tilltalade förhörs av myndigheterna.( 15 )
24. Principen preciseras ytterligare i artikel 3.3 i direktiv 2013/48, där det beskrivs vad rätten till tillgång till försvarare innebär. I synnerhet uppställs det i artikel 3.3 a ett krav på att medlemsstaterna ska se till att de misstänkta och tilltalade har rätt att i enrum tala med och kontakta sin försvarare, även före förhör,( 16 ) medan de enligt artikel 3.3 b ska se till att sådana personer har rätt att ha sin försvarare närvarande och faktiskt medverkande när de förhörs.( 17 )
25. Enligt artikel 3.6 i direktiv 2013/48 får medlemsstaterna göra ett tillfälligt undantag från rättigheterna i artikel 3.3 i det direktivet ”[i] undantagsfall och endast under förundersökningen” om detta är motiverat under ”de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet” och på grundval av ”tvingande skäl” som hänför sig till a) ”ett trängande behov av att avvärja livsfara eller fara för en persons frihet eller kroppsliga integritet” eller b) ”[o]m omedelbara åtgärder från de utredande myndigheternas sida är avgörande för att förhindra att straffrättsliga förfaranden väsentligen äventyras”. Ett tillfälligt undantag enligt artikel 3.6 i direktiv 2013/48 måste även uppfylla de allmänna villkoren i artikel 8 i det direktivet.( 18 )
26. Kärnan i förevarande mål är att kommissionen, å ena sidan, och Republiken Tjeckien och Ungern, å andra sidan, har olika uppfattningar om vad rätten till tillgång till försvarare innebär och om de undantag som kan göras från den rättigheten.
27. Innan jag går närmare in på parternas ståndpunkter kan jag nämna att kommissionen, i huvudsak, har tolkat innebörden av rätten till tillgång till försvarare såsom den anges i direktiv 2013/48 så, att den som regel kräver att en försvarare ska vara närvarande vid förhöret, och att de enda undantagen från den regeln (det vill säga när misstänkta eller tilltalade får förhöras utan att en försvarare är närvarande) är de situationer som beskrivs i artikel 3.6 i det direktivet. Dessutom kan de personerna avstå från rätten att ha en försvarare närvarande på de villkor som fastställs i artikel 9 i direktivet. Republiken Tjeckien och Ungern har däremot hävdat att rätten till tillgång till försvarare tillgodoses när de personerna ges möjlighet att ha en försvarare närvarande. Möjligheten att hålla ett förhör om försvararen inte infinner sig inom en viss tid är därför inget undantag från rätten till tillgång till försvarare.
B. Anmärkningen avseende ett åsidosättande av artikel 3.6, jämförd med artikel 3.3, i direktiv 2013/48
1. Sammanfattning av parternas argument
28. Kommissionen har hävdat att Republiken Tjeckien har införlivat artikel 3.6, jämförd med artikel 3.3, i direktiv 2013/48 på ett felaktigt sätt, eftersom 76 § 6 i straffprocesslagen (nedan kallad den omtvistade tjeckiska lagstiftningen) generellt tillåter att misstänkta eller tilltalade förhörs utan att deras försvarare är närvarande i situationer där villkoren i artikel 3.6 i det direktivet inte är uppfyllda. Enligt den lagstiftningen får sådana personer förhöras av myndigheterna under förundersökningen utan att ha tillgång till en försvarare om försvararen inte infinner sig inom angiven tid. Den omständigheten att ett förhör får hållas utan att en försvarare är närvarande är således enbart knutet till det faktum att försvararen inte kan kontaktas inom en viss tid, utan att det görs någon konkret bedömning av huruvida ett sådant förhör behövs på grundval av tvingande skäl som avses i artikel 3.6 i direktiv 2013/48.( 19 )
29. Kommissionen har bland annat betonat att Republiken Tjeckiens ståndpunkt – att det, för att garantera rätten till tillgång till försvarare, är tillräckligt att personen har getts möjlighet att kontakta och välja en försvarare som kan närvara vid förhöret – strider mot artikel 3.3 b i direktiv 2013/48, där det tydligt hänvisas till båda aspekterna av rätten till tillgång till försvarare, nämligen att försvararen närvarar och faktiskt medverkar vid förhöret. Det följer av artikel 3.1 i direktiv 2013/48 att det inte finns några situationer där personen ska förhöras utan att en försvarare är närvarande, förutom om medlemsstaterna har utnyttjat det tillfälliga undantaget i artikel 3.6 i det direktivet eller om personen har avstått från den rättigheten i enlighet med artikel 9 i direktivet.
30. Enligt kommissionen är det inte motiverat att förhöra personen utan en försvarare på grund av att personen måste försättas på fri fot inom 48 timmar, och de nationella myndigheterna kan åtgärda eventuellt missbruk i straffrättsliga förfaranden på andra sätt, till exempel genom att utse en annan försvarare som är tillgänglig för att bistå personen under förhöret. Kommissionen påpekade vid förhandlingen att direktiv 2013/48 fortfarande åsidosätts, oavsett om den omtvistade tjeckiska lagstiftningen anses vara förenlig med Europadomstolens praxis eller inte.
31. Republiken Tjeckien har hävdat att den omtvistade tjeckiska lagstiftningen är förenlig med artikel 3.3 i direktiv 2013/48 och att den inte utgör ett undantag enligt artikel 3.6 i det direktivet. Artikel 3.3 b i det direktivet kräver inte att medlemsstaterna ska se till att förhör av misstänkta eller tilltalade alltid måste genomföras i närvaro av en försvarare. Den kräver snarare endast att medlemsstaterna ska se till att de personerna har möjlighet att få tillgång till en försvarare och att den försvarare som väljs tillåts att närvara vid förhöret.
32. Enligt Republiken Tjeckien finns det ett undantag enligt artikel 3.6 i direktiv 2013/48 om personen inte fick välja en försvarare som kunde närvara vid förhöret. Om personen hade möjlighet att välja en försvarare, men försvararen av någon anledning inte kunde närvara, finns det emellertid inget sådant undantag. Detta är fallet med den omtvistade tjeckiska lagstiftningen, som är helt förenlig med artikel 3.3 b i direktivet, eftersom det är just förfarandena enligt nationell rätt som, i undantagsfallet med en gripen person, kräver att personen ska förhöras inom 48 timmar och måste ha tillräcklig frihet att välja en försvarare som kommer att närvara vid förhöret.( 20 ) Republiken Tjeckien har dessutom hävdat att, även om den lagstiftningen skulle anses avvika från artikel 3.3 b, är lagstiftningen förenlig med artikel 3.6, eftersom den i) tillämpas endast i undantagsfall där det finns ett trängande behov, ii) tillämpas för att förhindra ett allvarligt hot mot straffrättsliga förfaranden och iii) kräver att de behöriga myndigheterna beaktar omständigheterna i det enskilda fallet.
33. Republiken Tjeckien har bland annat betonat att den nationella lagstiftningen utgör en skyddsåtgärd i särskilda undantagsfall där en misstänkt medvetet väljer en försvarare som inte är tillgänglig och således de facto missbrukar rätten att välja en försvarare för att försättas på fri fot och undgå rättvisan. Republiken Tjeckiens ståndpunkt är också förenlig med Europadomstolens praxis,( 21 ) enligt vilken en situation där personen inte har någon möjlighet att kommunicera med en försvarare anses vara problematisk, och inte en situation där en viss handling utförs utan att en försvarare är närvarande, i synnerhet då detta beror på att personen i fråga insisterar på att ha en försvarare som inte är tillgänglig vid den tidpunkten. Republiken Tjeckien betonade vid förhandlingen att direktiv 2013/48 inte utgör hinder för att misstänkta eller tilltalade personer förhörs utan att deras försvarare är närvarande, med beaktande av direktivets uttryckliga ordalydelse och förarbeten samt en jämförelse med direktiv 2016/800 om barn. Vidare går direktiv 2013/48 inte utöver Europadomstolens praxis, eftersom bestämmelserna är i linje med den och det inte finns något som tyder på detta i förarbetena.
34. Ungern har dessutom angett att direktiv 2013/48, genom ordalydelsen i artikel 3.3 b (”i enlighet med förfarandena i den nationella rätten”), anger att rätten att ha en försvarare närvarande kan fastställas och klargöras i nationell rätt och att det kravet är uppfyllt i nationell lagstiftning som säkerställer att misstänkta eller tilltalade personer har ett tillräckligt handlingsutrymme för att välja en försvarare som ska närvara vid förhöret. Om det var obligatoriskt att se till att en försvarare faktiskt närvarar i samtliga fall, skulle detta leda till missbruk och hinder för att genomföra straffrättsliga förfaranden och inskränka misstänkta och tilltalade personers rättigheter. Ungern påpekade vid förhandlingen att det inte uppställs något absolut krav på närvaro i Europadomstolens praxis.
2. Bedömning
35. Det framgår av parternas argument, såsom jag kortfattat har förklarat ovan (se punkterna 26 och 27 i förevarande förslag till avgörande), att denna anmärkning har uppstått på grund av olika tolkningar av bestämmelserna i direktiv 2013/48. Tvisten rör således tolkningen av bestämmelserna i artikel 3.3 och 3.6 i direktiv 2013/48 och hur rätten till tillgång till försvarare vid förhör i artikel 3.3 b i det direktivet ska tolkas. De frågorna har ännu inte blivit föremål för någon direkt prövning från domstolens sida.
36. Jag anser, på grundval av direktivets ordalydelse, förarbeten, bakgrund och mål samt Europadomstolens praxis, att kommissionens tolkning av innebörden av och förhållandet mellan artikel 3.3 och artikel 3.6 i direktiv 2013/48 ska fastställas.
a) Ordalydelse
37. Som en av delarna av rätten till tillgång till försvarare i artikel 3.3, krävs det uttryckligen i artikel 3.3 b i direktiv 2013/48 att medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller tilltalade har ”har rätt att ha sin försvarare närvarande och faktiskt medverkande när de förhörs ”.( 22 )
38. I skäl 25 i direktiv 2013/48 anges dessutom följande: ”Medlemsstaterna bör säkerställa att misstänkta eller tilltalade har rätt att ha sin försvarare närvarande och faktiskt medverkande när de förhörs av polisen eller en annan brottsbekämpande eller rättslig myndighet inbegripet vid förhandlingar i domstol.”( 23 )
39. Enligt min mening och såsom kommissionen har påpekat, innebär närvaro fysisk närvaro, det vill säga att misstänkta eller tilltalade har rätt att ha sin försvarare personligen närvarande när de förhörs av myndigheterna.( 24 )
40. Härav följer att det i artikel 3.3 b i direktiv 2013/48 föreskrivs en allmän rätt för misstänkta eller tilltalade att ha sin försvarare närvarande när de förhörs av myndigheterna. Den rättigheten är emellertid inte absolut, vilket innebär att den, såsom föreskrivs i det direktivet, kan bli föremål för tillfälliga undantag enligt artikel 3.6 i det direktivet eller ett avstående från den rättigheten enligt artikel 9.
41. De tillfälliga undantagen i direktiv 2013/48 är uttömmande, såsom domstolen har slagit fast.( 25 )
42. Såsom kommissionen har angett och i motsats till vad Republiken Tjeckien har hävdat, är det uppenbart att den omtvistade tjeckiska lagstiftningen inte uppfyller samtliga krav för ett eventuellt tillfälligt undantag enligt artikel 3.6, tillsammans med artikel 8, i direktiv 2013/48. Det är nämligen uppenbart att det i den lagstiftningen, såsom kommissionen har visat, fastställs en bestämmelse som är allmänt tillämplig i situationer där försvararen inte infinner sig inom den angivna tiden på 48 timmar och som således inte är begränsad till enskilda fall (”om och i den mån detta är motiverat med hänsyn till de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet”) såsom krävs i artikel 3.6 b i det direktivet. Det har inte heller visats att ”tvingande skäl” som specifikt hänför sig till ”ett trängande behov av att avvärja livsfara eller fara för en persons frihet eller kroppsliga integritet” eller den omständigheten att ”… omedelbara åtgärder från … de utredande myndigheternas sida är avgörande för att förhindra att straffrättsliga förfaranden väsentligen äventyras” måste föreligga i det avseendet.
43. Jag anser följaktligen att den omtvistade tjeckiska lagstiftningen, som generellt tillåter att misstänkta eller tilltalade förhörs utan att deras försvarare är närvarande av det enkla skälet att försvararen inte har kunnat infinna sig inom en tid på 48 timmar, strider mot artikel 3.3 b, jämförd med artikel 3.6 b, i direktiv 2013/48.( 26 )
44. Det ska dessutom påpekas att den hänvisning som görs till nationell rätt i artikel 3.3 b i direktiv 2013/48 hänför sig till försvararens faktiska medverkande och inte till försvararens närvaro som sådan, såsom kommissionen har påpekat och i motsats till vad Ungern har hävdat. Detta framgår av ordalydelsen i den bestämmelsen (”Denna medverkan ska ske i enlighet med förfarandena i den nationella rätten”) och av skäl 25 (”Denna medverkan bör ske i enlighet med förfaranden i den nationella rätten, som kan reglera en försvarares medverkan vid … förhör”).
45. Jag anser inte att detta står i strid med det faktum att artikel 3.3 b i direktiv 2013/48 ska tolkas så, att såväl närvaro som faktiskt medverkande krävs. Det innebär snarare att, samtidigt som medlemsstaterna ges ett visst handlingsutrymme i direktiv 2013/48 när det gäller nationella bestämmelser som reglerar vissa villkor för en försvarares faktiska medverkande (med förbehåll för kravet att sådana bestämmelser inte får ”inverka menligt på det effektiva utövandet av och innehållet i” den rättigheten), finns det inget sådant handlingsutrymme när det gäller närvaro, eftersom misstänkta eller tilltalade som regel har rätt till tillgång till försvarare vid förhör enligt artikel 3.3 b i det direktivet. Närvaro innebär närvaro, och antingen är försvararen där eller så är denne inte det.
46. Hänvisningen i artikel 3.3 b i direktiv 2013/48 till ”sin försvarare” ska inte tolkas så, att den alltid avser en försvarare som de misstänkta eller tilltalade har valt. Såsom kommissionen har påpekat utgör den ordalydelsen inte hinder för att ett eventuellt åsidosättande av rätten till tillgång till försvarare, vilket kan skapa hinder för att genomföra straffrättsliga förfaranden, kan hanteras av medlemsstaternas myndigheter genom att vidta åtgärder för att en försvarare ska utses för att bistå de personerna vid förhöret i stället för den försvarare som de har valt och som inte kan närvara. Den utsedda försvararen är då ”deras försvarare”.
b) Förarbeten
47. Republiken Tjeckien hävdade vid förhandlingen att direktiv 2013/48 reglerar rätten till tillgång till försvarare, men inte obligatorisk närvaro av en försvarare, och att det framgår av förarbetena till det direktivet att bestämmelser om krav på försvarares närvaro togs upp som ett alternativ, men att de i slutändan inte togs med. Den omständigheten att bestämmelserna om obligatorisk närvaro av en försvarare förkastades innebär, enligt Republiken Tjeckien, att direktiv 2013/48 inte kräver att en försvarare alltid måste finnas närvarande vid förhör.
48. Jag anser att Republiken Tjeckiens argument grundar sig på en felaktig tolkning av kravet på försvarares närvaro.
49. Det är riktigt att det i förarbetena till direktiv 2013/48( 27 ) bland annat fanns ett politiskt alternativ som lades fram i kommissionens konsekvensbedömning och som i synnerhet avsåg bestämmelser om ett generellt obligatoriskt försvar. Detta innebar att misstänkta eller tilltalade alltid skulle bistås av en försvarare i den bemärkelsen att ett avstående från den rättigheten inte fick göras. Ett obligatoriskt försvar innebär med andra ord att en rättighet inte kan avstås från. Det segrande politiska alternativet innebar dock att ett avstående från rätten till tillgång till försvarare fick göras enligt gemensamma minimiregler.
50. Åtskillnad bör således göras mellan begreppet obligatorisk närvaro av en försvarare och den allmänna rätten till tillgång till försvarare, i motsats till vad Republiken Tjeckien har hävdat.
51. Det framgår av bestämmelserna i direktiv 2013/48( 28 ) att obligatorisk närvaro av en försvarare innebär att den misstänkte eller tilltalade inte kan avstå från rätten till tillgång till försvarare utan alltid måste ha en försvarare, medan rätten till tillgång till försvarare i artikel 3.3 i det direktivet innebär att en misstänkt eller tilltalad har en allmän rätt att ha en försvarare och i synnerhet att ha denne närvarande vid förhör enligt artikel 3.3 d, men att den personen kan avstå från den rättigheten, under förutsättning att kraven i artikel 9 har uppfyllts (eller att ett tillfälligt undantag kan göras enligt artikel 3.6). Den omständigheten att det inte finns något krav på försvarares närvaro i artikel 3.3 b påverkar med andra ord inte på något sätt misstänkta eller tilltalade personers allmänna rätt att ha försvararen närvarande vid förhör, såvida de inte har avstått från den rättigheten i enlighet med artikel 9.
52. Det kan tilläggas att frågan om att invänta försvararen innan förhör inleds faktiskt togs upp i rådet, som lade fram förslag för att åtgärda detta i direktivet, där det skulle hänvisas till medlemsstaternas rättsordningar.( 29 ) De föreslagna bestämmelserna utgick emellertid när förhandlingarna med Europaparlamentet avslutades.( 30 )
53. Även om förarbetena inte är entydiga, utgör de inte hinder för en tolkning som innebär att lagstiftarens avsikt är att säkerställa att misstänkta och tilltalade i princip måste ges rätt att ha sin försvarare närvarande vid förhör.
c) Bakgrund
54. Andra bestämmelser i direktiv 2013/48 och i färdplansdirektiven förefaller ge ytterligare stöd för kommissionens föreslagna tolkning av artikel 3.3 b, jämförd med artikel 3.6, i det direktivet.
55. Såsom framgår av punkt 22 i förevarande förslag till avgörande är det tydligt i artikel 3.1 i direktivet att medlemsstaterna, som en allmän princip, ska se till att misstänkta och tilltalade har rätt till tillgång till en försvarare ”i så god tid och på sådant sätt att de berörda personerna kan utöva sin rätt till försvar i praktiken och på ett effektivt sätt”. Detta innebär, jämfört med artikel 2.1 i det direktivet, att medlemsstaterna är skyldiga att, utan undantag, säkerställa att den rättigheten utövas ”i praktiken och på ett effektivt sätt” i alla skeden av det straffrättsliga förfarandet. Enligt min mening och såsom kommissionen har påpekat, kan det förhållandet att en misstänkt eller tilltalad kan förhöras av myndigheterna utan att vederbörandes försvarare är närvarande av det enkla skälet att försvararen inte infinner sig inom angiven tid allvarligt hindra det praktiska och effektiva utövandet av personens rätt till försvar.
56. Republiken Tjeckien hävdade vid förhandlingen att jämförelsen med direktiv 2016/800 om barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden (se punkt 17 i förevarande förslag till avgörande) ger ytterligare stöd för att direktiv 2013/48 inte kräver att en försvarare alltid måste finnas närvarande vid förhör. Republiken Tjeckien har påpekat att enligt artikel 6.2 i direktiv 2016/800 ska medlemsstaterna se till att barn biträds av en försvarare, och enligt artikel 6.4 b i det direktivet ska medlemsstaterna se till att barn biträds av en försvarare när de förhörs. Republiken Tjeckien anser att det faktum att det tydligt framgår av de bestämmelserna att det finns ett krav på försvarares närvaro vid förhör och att de bestämmelerna finns med i direktiv 2016/800 på grund av barns sårbarhet visar att detta är ett undantag från den allmänna ordning som har införts genom direktiv 2013/48. Om kravet på försvarares närvaro hade införts genom direktiv 2013/48 skulle det nämligen logiskt sett inte vara nödvändigt att införa den skyldigheten i direktiv 2016/800 enbart med avseende på vissa misstänkta eller tilltalade personer.
57. Jag anser även här att detta argument grundar sig på en felaktig tolkning av kravet på försvarares närvaro.
58. Det är visserligen riktigt att direktiv 2016/800, till skillnad från direktiv 2013/48, föreskriver ett krav på försvarares närvaro vid förhör på grund av barns särskilda situation som sårbara och på grund av att de inte alltid har förmåga att fullt ut förstå och följa straffrättsliga förfaranden.( 31 ) Kravet på försvarares närvaro vid förhör innebär emellertid, såsom har behandlats ovan, att inget avstående får göras och är således inte samma sak som den allmänna rätten att ha en försvarare närvarande vid förhöret, där ett avstående får göras.
d) Mål
59. Såsom har nämnts ovan i del IV.A i förevarande förslag till avgörande, bidrar direktiv 2013/48 till upprättandet av området med frihet, säkerhet och rättvisa genom att fastställa en rad gemensamma minimiregler om rätten till försvarare i straffrättsliga förfaranden, i syfte att ytterligare stärka medlemsstaternas ömsesidiga förtroende för varandras straffrättsliga system och unionsmedborgarnas förtroende när de rör sig inom Europeiska unionen. Det direktivet, som har sitt ursprung i Stockholmsprogrammet, är inte enbart ämnat att kodifiera utan även att stärka rätten till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden i medlemsstaterna.
60. Med tanke på detta anser jag att en tolkning av direktiv 2013/48 som innebär att en medlemsstat får tillåta förhör med misstänkta eller tilltalade utan att de ges rätt att ha sin försvarare närvarande av det enkla skälet att försvararen inte har infunnit sig inom en tid på 48 timmar skulle undergräva målen med direktiv 2013/48 att se till att misstänkta eller tilltalade har samma rätt till en rättvis rättegång i hela Europeiska unionen.
e) Europadomstolens praxis
61. Republiken Tjeckien och Ungern har åberopat Europadomstolens praxis till stöd för sin ståndpunkt, och i synnerhet Republiken Tjeckien hävdade vid förhandlingen att direktiv 2013/48 motsvarar kraven i Europadomstolens praxis.
62. Det ska betonas att denna anmärkning grundar sig på ett påstått åsidosättande av artikel 3.3 och 3.6 i direktiv 2013/48. Frågan huruvida den omtvistade tjeckiska lagstiftningen ska anses vara förenlig med artikel 6 i Europakonventionen, såsom den har tolkats i Europadomstolens praxis, är således inte avgörande.
63. Såsom jag har förklarat i tidigare förslag till avgöranden( 32 ), innebär skyldigheten att tolka ”färdplansdirektiven” i överensstämmelse med grundläggande rättigheter att rättigheterna enligt direktivet i fråga inte får innebära svagare skydd än det som garanteras i stadgan och Europakonventionen, men inte att unionslagstiftaren inte kan ge mer omfattande rättigheter. Eftersom Europakonventionen utgör den lägsta tillåtna skyddsnivån enligt artikel 52.3 i stadgan( 33 ), måste med andra ord varje tolkning av direktivet i fråga innebära ett skydd som minst motsvarar det som föreskrivs i Europakonventionen, samtidigt som unionen kan föreskriva ett mer långtgående skydd.
64. I förevarande fall innebär detta således inte nödvändigtvis, oavsett hur Europadomstolens praxis tolkas, att bestämmelserna i direktiv 2013/48 inte kan tolkas så, att de kräver en ännu högre skyddsnivå.
65. Europadomstolens praxis förefaller tala för att det enligt Europakonventionen också krävs att en försvarare ska vara fysiskt närvarande, i motsats till vad Republiken Tjeckien och Ungern har hävdat.
66. Europadomstolen har slagit fast att rätten för var och en som har blivit anklagad för brott att faktiskt försvaras av en försvarare, såsom garanteras i artikel 6.3 c i Europakonventionen, är ett av de grundläggande inslagen i en rättvis rättegång i samband med straffrättsliga förfaranden.( 34 )
67. I målet Beuze mot Belgien( 35 ) betonade Europadomstolen att, vad gäller syftena med den rättigheten, bidrar tillgången till en försvarare under det inledande skedet av förfarandet till att förebygga justitiemord och framför allt till att uppfylla syftena med artikel 6 i Europakonventionen, i synnerhet likställdhet i processen mellan myndigheterna och den tilltalade. En snabb tillgång till försvarare är en viktig motvikt till den utsatta ställning som häktade misstänkta befinner sig i och är även förebyggande, eftersom detta utgör en grundläggande garanti mot tvång och misshandel av misstänkta från polisens sida. En av försvararens främsta uppgifter i häktnings- och utredningsskedet är dessutom att säkerställa att den tilltalades rätt att inte vittna mot sig själv och rätt att tiga respekteras, vilka är rättigheter som således kompletterar rätten till rättsligt bistånd.
68. Vad beträffar innebörden av rätten till tillgång till försvarare har Europadomstolen dessutom ansett att det inte anges i artikel 6.3 c i Europakonventionen hur rätten till tillgång till försvarare ska utövas eller vad den innebär. Även om det överlåts åt staterna att välja hur det ska säkerställas att den rättigheten skyddas i deras rättssystem, bör omfattningen och innebörden av den rättigheten fastställas i enlighet med Europakonventionens syfte, nämligen att garantera praktiska och effektiva rättigheter.( 36 )
69. För att rätten till en rättvis rättegång ska förbli tillräckligt praktisk och effektiv, krävs det i artikel 6.1 i Europakonventionen att tillgång till en försvarare som regel ska ges från och med polisens första förhör med en misstänkt.( 37 )
70. Att utse ett ombud säkerställer inte i sig att det bistånd som denne kan ge till en åtalad är effektivt, och därför måste vissa minimikrav vara uppfyllda.( 38 ) För det första måste misstänkta kunna komma i kontakt med en försvarare från det ögonblick då de tas i förvar. De måste således kunna konsultera sin försvarare före ett förhör( 39 ). För det andra har Europadomstolen i ett antal mål konstaterat att ”misstänkta har rätt att ha sin försvarare fysiskt närvarande under de inledande polisförhören och närhelst de förhörs i den efterföljande förundersökningen. En sådan fysisk närvaro ska göra det möjligt för försvararen att tillhandahålla effektivt och praktiskt bistånd, snarare än enbart ett abstrakt sådant, och i synnerhet att se till att rätten till försvar för den misstänkta person som förhörs inte åsidosätts.( 40 )
71. Dessa slutsatser i målet Beuze mot Belgien har bekräftats i senare rättspraxis.( 41 )
72. I målet Soytemiz mot Turkiet( 42 ) betonade Europadomstolen dessutom att en försvarares närvaro under utredningen, inbegripet polisförhöret, är en inneboende del av den garanti som fastställs i artikel 6.3 c i Europakonventionen, eftersom det är svårt hur se hur de specifika tjänster som är förknippade med ett ”rättegångsbiträde”, som det talas om i artikel 6.3 c i Europakonventionen, kan utföras utan att en försvarare är närvarande. Rätten att bistås av en försvarare kräver således inte bara att försvararen får vara närvarande, utan även att försvararen får bistå den misstänkte på ett aktivt sätt bland annat under polisförhöret och att ingripa för att säkerställa respekt för den misstänktes rättigheter. En person som är åtalad för ett brott bör nämligen kunna få tillgång till hela utbudet av de tjänster som är specifikt förknippade med ett rättegångsbiträde, inte bara under rättegången, utan även under förundersökningsskedet, med tanke på dess särskilda betydelse för förberedelserna av det straffrättsliga förfarandet. Rätten att bistås av en försvarare gäller dessutom under hela polisförhöret och fram till dess slut. ”Försvararens närvaro och aktiva bistånd under polisförhöret är en viktig rättssäkerhetsgaranti som bland annat syftar till att förhindra att bevis samlas in genom tvång eller förtryck i strid med den misstänktes vilja och att skydda den misstänktes frihet att välja att tala eller tiga när han eller hon förhörs av polisen.”( 43 )
73. Europadomstolen erinrade även om att polisen i princip är skyldig att avstå från eller skjuta upp förhöret om en misstänkt har åberopat rätten att bistås av en försvarare under förhöret, fram till dess att en försvarare är närvarande och kan bistå den misstänkte . Samma överväganden gäller även om försvararen måste – eller anmodas att – lämna innan polisförhöret har avslutats och innan den upptecknade utsagan har lästs upp och undertecknats.( 44 )
74. Det framgår av Europadomstolens ovannämnda praxis att tonvikten följaktligen läggs på att misstänkta och tilltalade måste kunna utnyttja rätten att faktiskt ha en försvarare fysiskt närvarande under förhöret, såsom garanteras genom rätten till tillgång till försvarare enligt artikel 6.1 och 6.3 c i Europakonventionen.( 45 ) Denna rättspraxis tyder således på, i motsats till vad Republiken Tjeckien och Ungern har hävdat, att försvararen i princip behöver vara fysiskt närvarande, såvida inte en inskränkning av den rättigheten kan motiveras på vederbörligt sätt.
75. Det kan tilläggas att viss rättspraxis från Europadomstolen som Republiken Tjeckien och Ungern har åberopat förefaller sakna relevans. I målet Yoldaş mot Turkiet( 46 ) konstaterade Europadomstolen att artikel 6.1 och 6.3 c i Europakonventionen inte hade åsidosatts i ett fall där klaganden hade avstått från rätten att bistås av en försvarare, vilket ansågs vara förenligt med de erforderliga kraven. I målet Hovanesian mot Bulgarien( 47 ) konstaterade Europadomstolen att inget åsidosättande av artikel 6.1 och 6.3 c hade skett i ett fall där klagandens rätt att bistås av en försvarare hade begränsats under de första 24 timmarna av hans häktningstid, vilket ansågs vara motiverat under de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet mot bakgrund av frågan om en rättvis rättegång i sin helhet. I förevarande anmärkning har vare sig ett avstående från eller en tillämpning av undantag från den allmänna rätten till tillgång till försvarare ifrågasatts. I de två målen betonas snarare vikten av att ha tillräckliga krav för avstående från rätten till tillgång till försvarare och det strikta system för undantag som föreskrivs i direktiv 2013/48.
76. Mot bakgrund av ovanstående skäl är kommissionens anmärkning välgrundad.
V. Rättegångskostnader
77. Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 140.1 i rättegångsreglerna ska medlemsstater som har intervenerat i förfarandet bära sina kostnader. Kommissionen har yrkat att Republiken Tjeckien ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, Eftersom Republiken Tjeckien har tappat målet ska kommissionens yrkande bifallas. Ungern ska bära sina rättegångskostnader.
VI. Förslag till avgörande
78. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska
1) slå fast att Republiken Tjeckien har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt artikel 3.6, jämförd med artikel 3.3, i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet genom att inte ha införlivat bestämmelserna på ett korrekt sätt,
2) förplikta Republiken Tjeckien att bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader, och
3) förplikta Ungern att bära sina rättegångskostnader.
1 Originalspråk: engelska.
2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet (EUT L 294, 2013, s. 1).
3 Se mitt förslag till avgörande i målet BK (Omrubricering av brottet) (C‑175/22, EU:C:2023:436, särskilt punkterna 22 och 23), och mitt förslag till avgörande i målet M.S. m.fl. (Minderårigas processuella rättigheter) (C‑603/22, EU:C:2024:157, särskilt punkterna 26–31).
4 Utöver direktiv 2013/48 är de direktiven följande: Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU av den 20 oktober 2010 om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 280, 2010, s. 1), Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 142, 2012, s. 1), Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden (EUT L 65, 2016, s. 1), Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1919 av den 26 oktober 2016 om rättshjälp för misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden och för eftersökta personer i förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder (EUT L 297, 2016, s. 1) och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/800 av den 11 maj 2016 om rättssäkerhetsgarantier för barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden (EUT L 132, 2016, s. 1).
5 Rådets resolution av den 30 november 2009 (EUT C 295, 2009, s. 1).
6 Se skälen 9 och 10 i direktiv 2013/48.
7 Europeiska rådet, Stockholmsprogrammet – ett öppet och säkert Europa i medborgarnas tjänst och för deras skydd (EUT C 115, 2010, s. 1), punkt 2.4.
8 Se, särskilt, skälen 1–8 och 12 i direktiv 2013/48.
9 Förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet Covaci (C‑216/14, EU:C:2015:305, punkt 30). Se även, exempelvis, Europeiska kommissionens rapport till Europaparlamentet och rådet om genomförandet av [direktiv 2013/48], COM(2019) 560 final, den 26 september 2019, punkt 1.1.
10 EU-domstolen har slagit fast att den grundläggande principen om ett effektivt domstolsskydd för rättigheter som stadfästs i artikel 47 i stadgan och begreppet rättvis rättegång i artikel 6 i Europakonventionen består av flera delar, bland annat iakttagande av rätten till försvar och rätten att erhålla rådgivning, låta sig försvaras och företrädas. Att rätten till försvar iakttas i varje förfarande som kan leda till sanktionsåtgärder är dessutom en grundläggande unionsrättslig princip som stadfästs i artikel 48.2 i stadgan. Se, exempelvis, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare), C‑791/19, EU:C:2021:596, punkterna 203 och 204.
11 Se, särskilt, artiklarna 1 och 2 samt skälen 8, 12 och 57 i direktiv 2013/48.
12 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet VW (Rätt till tillgång till en försvarare när en misstänkt inte inställer sig efter kallelse) (C‑659/18, EU:C:2019:940, punkt 2) och mitt förslag till avgörande i målet M.S. m.fl. (Minderårigas processuella rättigheter) (C‑603/22, EU:C:2024:157, punkt 63).
13 I det avseendet har rätten till tillgång till en försvarare exempelvis betraktats som en ”inkörsport” till (se Sayers, D., ”Article 48 (Criminal Law)” i Peers, S., Hervey, T., Kenner, J. och Ward, A (utg.), EU Charter of Fundamental Rights: A Commentary, Second Edition , Oxford, Hart Publishing, 2021, s. 1413, särskilt s. 1450) eller en ”hörnsten” i (se Mitsilegas, V., EU Criminal Law, Second Edition , Oxford, Hart Publishing, 2022, s. 265) rättigheter vid straffrättsliga förfaranden, eftersom den innebär att andra rättigheter kan utövas och bidrar till att göra dem verkliga och effektiva.
14 Se, exempelvis, dom av den 12 mars 2020, VW (Rätt till tillgång till försvarare vid utebliven inställelse) (C‑659/18, EU:C:2020:201, punkt 31), och dom av den 8 maj 2025, Barało (C‑530/23, EU:C:2025:322, punkt 47).
15 Se, exempelvis, dom av den 12 mars 2020, VW (Rätt till tillgång till försvarare vid utebliven inställelse) (C‑659/18, EU:C:2020:201, punkt 31), och dom av den 14 maj 2024, Stachev (C‑15/24 PPU, EU:C:2024:399, punkt 48).
16 Se, även, skäl 23 i direktiv 2013/48.
17 Se, även, skäl 25 i direktiv 2013/48.
18 Se, även, skäl 38 i direktiv 2013/48.
19 Kommissionen angav vid förhandlingen att den anmärkningen grundar sig på ett påstått åsidosättande av artikel 3.3 jämförd med artikel 3.6 i direktiv 2013/48, och medan den omtvistade tjeckiska lagstiftningen i fråga skulle kunna prövas antingen mot bakgrund av det undantag som anges i artikel 3.6 a eller det som anges i artikel 3.6 b, kan den ungerska lagstiftning som är i fråga i mål C-660/24 prövas mot bakgrund av undantaget i artikel 3.6 b. Detta skulle förklara varför kommissionen har utformat anmärkningarna i de båda målen på olika sätt, men det avgörande är att dessa båda nationella lagstiftningar går långt utöver de undantag som får göras enligt direktivet.
20 Republiken Tjeckien har angett att förfarandet enligt vilket en misstänkt får välja en försvarare regleras av polisdirektoratets interna föreskrift nr 103/2013. Enligt den ska personer informeras om sina rättigheter i god tid och få hjälp med att försöka kontakta en försvarare som de själva väljer eller att välja en annan försvarare utifrån den förteckning över försvarare som det tjeckiska advokatförbundet har upprättat eller från telefonkatalogen.
21 Republiken Tjeckien har särskilt hänvisat till Europadomstolen, 27 november 2008, Salduz mot Turkiet (CE:ECHR:2008:1127JUD003639102), Europadomstolen, 23 februari 2010, Yoldaş mot Turkiet (CE:ECHR:2010:0223JUD002750304), Europadomstolen, 21 december 2010, Hovanesian mot Bulgarien (CE:ECHR:2010:1221JUD003181403), och Europadomstolen, 9 november 2018, Beuze mot Belgien (CE:ECHR:2018:1109JUD007140910).
22 Mina kursiveringar.
23 Mina kursiveringar.
24 Såsom diskuterades vid förhandlingen, men inte är av direkt relevans för förevarande mål, kan den tekniska utvecklingen innebära att ”digital” närvaro av en försvarare kan förstås som fysisk närvaro, under förutsättning att en sådan närvaro kan jämföras med närvaro av en försvarare ”av kött och blod”. I det avseendet anförde kommissionen vid förhandlingen att det förhållandet att en försvarare närvarar genom videokonferens i vissa situationer kan vara förenligt med artikel 3.3 b, men att det bör betraktas som ett undantag och inte som ett alternativ till en fysiskt närvarande försvarare, under förutsättning att villkoren i direktiv 2013/48 är uppfyllda. Kommissionen betonade i synnerhet att en försvarare endast bör kunna närvara och medverka genom videokonferens om personen kan utöva rätten till försvar i praktiken och på ett effektivt sätt enligt artikel 3.1 i det direktivet. Det bör förutsätta att personen ger informerat samtycke försvararens närvaro och medverkan och att hänsyn tas till sårbara personers behov och till praktiska aspekter. Ungern ansåg också att en försvarare kan närvara på detta sätt, eftersom distansförhör är ett vanligt förekommande verktyg i straffrättsliga förfaranden sedan covid‑19‑pandemin och inte i sig strider mot rätten till en rättvis rättegång. Republiken Tjeckien ansåg emellertid att den frågan är de lege ferenda och att om det skulle anses nödvändigt att använda videokonferens för att stärka rätten till en rättvis rättegång, borde detta behandlas genom EU:s lagstiftningsprocess.
25 Se dom av den 12 mars 2020, VW (Rätt till tillgång till försvarare vid utebliven inställelse) (C‑659/18, EU:C:2020:201, punkterna 42–45), där domstolen slog fast att de tillfälliga undantag som medlemsstaterna får föreskriva från rätten till tillgång till försvarare uttömmande uppräknas i artikel 3.5 och 3.6 i direktiv 2013/48. Domstolen ansåg att en tolkning av artikel 3 i direktiv 2013/48 som innebär att det är tillåtet för medlemsstaterna att föreskriva andra undantag än dem som uttömmande räknas upp i den artikeln strider mot bestämmelsens ordalydelse och direktivets mål och systematik och innebär att den rättigheten berövas sin ändamålsenliga verkan.
26 Den ståndpunkten bekräftas även av forskare och i expertutlåtanden. Se, för ett liknande resonemang, Ogorodova, A. och Spronken, T., ”Legal Advice in Police Custody: From Europe to a Local Police Station”, Erasmus Law Review , vol. 7, 2014, s. 191, särskilt s. 199, Hodgson, J. ”Criminal Procedure in Europe’s Area of Freedom, Security and Justice: The rights of the suspect” i Mitsilegas, V., Bergström, M. och Quintel, T (utg.), Research Handbook on EU Criminal Law, Second Edition , Cheltenham, Edward Elgar, 2024, s. 135, särskilt s. 155, och Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter , Rights in practice: access to a lawyer and procedural rights in criminal and European arrest warrant proceedings , Luxemburg: Europeiska unionens publikationsbyrå, 2019, förslag till yttrande från FRA nr 3 och punkt 3.3.4.
27 Se Arbetsdokument från kommissionens avdelningar, Impact Assessment accompanying the Proposal for a Directive of the European Parliament and of the Council on the rights of access to a lawyer and of notification of custody to a third person in criminal proceedings (inte översatt till svenska), SEK(2011) 686 slutlig, den 8 juni 2011, särskilt punkterna 5.3 och 6.
28 Se artikel 3.4 andra stycket, artikel 9 och skälen 19, 28 och 39–41 i direktiv 2013/48.
29 Se, exempelvis, rådets dokument 7337/12, den 9 mars 2012, punkt 7 och förslag till skäl 19a, och rådets dokument 10064/12, den 16 maj 2012, förslag till skäl 20.
30 Se, exempelvis, rådets dokument 10190/13, den 31 maj 2013.
31 Se artikel 6.4 b och skälen 25 och 27 i direktiv 2016/800. Se, även, dom av den 5 september 2024, M.S. m.fl. (Minderårigas processuella rättigheter) (C-603/22, EU:C:2024:685, punkt 106), och mitt förslag till avgörande i det målet (C-603/22, EU:C:2024:157, punkterna 67–71).
32 Se mitt förslag till avgörande i målet BK (Omrubricering av brottet) (C‑175/22, EU:C:2023:436, punkterna 53–76), och mitt förslag till avgörande i målet M.S. m.fl. (Minderårigas processuella rättigheter) (C‑603/22, EU:C:2024:157, punkt 62).
33 Det framgår av fast rättspraxis att de rättigheter som stadgan omfattar, enligt artikel 52.3 i stadgan, har samma innebörd och räckvidd som de motsvarande rättigheter som garanteras i Europakonventionen, vilket inte hindrar unionsrätten från att tillförsäkra ett mer långtgående skydd. När domstolen tolkar de rättigheter som garanteras i artikel 47 andra stycket och artikel 48.2 i stadgan måste den således beakta de motsvarande rättigheter som garanteras i artikel 6 i Europakonventionen, såsom den tolkats av Europadomstolen, såsom lägsta tillåtna skyddsnivå. Se, exempelvis, dom av den 22 juni 2023, K.B. och F.S (Prövning ex officio på det straffrättsliga området) (C‑660/21, EU:C:2023:498, punkt 41).
34 Se, exempelvis, Europadomstolen, 27 november 2008, Salduz mot Turkiet (CE:ECHR:2008:1127JUD003639102, § 51), och Europadomstolen, 9 november 2018, Beuze mot Belgien (CE:ECHR:2018:1109JUD007140910, §§ 121–123).
35 Se Europadomstolen, 9 november 2018 (CE:ECHR:2018:1109JUD007140910, §§ 125–127).
36 Se Europadomstolen, 27 november 2008, Salduz mot Turkiet (CE:ECHR:2008:1127JUD003639102, § 51), och Europadomstolen, 9 november 2018, Beuze mot Belgien (CE:ECHR:2018:1109JUD007140910, § 131).
37 Se Europadomstolen, 27 november 2008, Salduz mot Turkiet (CE:ECHR:2008:1127JUD003639102, § 55), och Europadomstolen, 9 november 2018, Beuze mot Belgien (CE:ECHR:2018:1109JUD007140910, § 137).
38 Se Europadomstolen, 9 november 2018, Beuze mot Belgien (CE:ECHR:2018:1109JUD007140910, §§ 131 och 132).
39 Se Europadomstolen, 9 november 2018, Beuze mot Belgien (CE:ECHR:2018:1109JUD007140910, § 133).
40 Europadomstolen, 9 november 2018, Beuze mot Belgien (CE:ECHR:2018:1109JUD007140910, § 134) (min kursivering).
41 Se, exempelvis, Europadomstolen, 23 maj 2019, Doyle mot Irland (CE:ECHR:2019:0523JUD005197917, § 74), där Europadomstolen även hänvisade till artikel 3.1–3.3 i direktiv 2013/48 som en del av det relevanta underlaget. Se, även, Europadomstolen, 4 juni 2019, Farrugia mot Malta (CE:ECHR:2019:0604JUD006304113, § 97), och Europadomstolen, 18 januari 2022, Atristain Gorosabel mot Spanien (CE:ECHR:2022:0118JUD001550815, § 49).
42 Se Europadomstolen, 27 november 2018 (CE:ECHR:2018:1127JUD005783709, §§ 43 och 44) (min kursivering).
43 Se Europadomstolen, 27 november 2018, Soytemiz mot Turkiet (CE:ECHR:2018:1127JUD005783709, § 45).
44 Se Europadomstolen, 27 november 2018, Soytemiz mot Turkiet (CE:ECHR:2018:1127JUD005783709, § 46).
45 Se Giannoulopoulos, D., ”Strasbourg Jurisprudence, Law Reform and Comparative Law: A Tale of the Right to Custodial Legal Assistance in Five Countries”, Human Rights Law Review , vol. 16, 2016, s. 103.
46 Se Europadomstolen, 23 februari 2010 (CE:ECHR:2010:0223JUD002750304, §§ 51–55).
47 Se Europadomstolen, 21 december 2010 (CE:ECHR:2010:1221JUD003181403, §§ 32–44).