5. I artikel 5.2 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället( 3 ) föreskrivs följande:
Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
MACIEJ SZPUNAR
föredraget den 26 februari 2026( 1 )
Mål C ‑ 840/24
Verwertungsgesellschaft Wort (VG Wort)
mot
TL
(begäran om förhandsavgörande från Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland))
” Begäran om förhandsavgörande – Upphovsrätt och närstående rättigheter – Direktiv 2001/29/EG – Artikel 5.2 b – Undantag för privatkopiering – Rimlig kompensation – Direktiv 2006/115/EG – Artikel 6.1 – Undantag från rätten till offentlig utlåning – Rätt till ersättning – Kollektiv förvaltningsorganisation – Direktiv 2014/26/EU – Artikel 11.4 – Artikel 12.4 – Användning av rättighetsintäkter som förvaltas av en kollektiv förvaltningsorganisation – Nationell lagstiftning som föreskriver att verk av kulturell betydelse ska främjas ”
Inledning
1. I Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna förenas skyddet av immateriell egendom, i artikel 17.2, med den allmänna rätten till egendom. Enligt min mening är det emellertid obestridligt att det skyddet spelar en särskild roll, som skiljer sig från den som äganderätten till materiella föremål spelar.
2. Detta är särskilt fallet vad gäller äganderätten till litterära och konstnärliga verk, vilken skyddas av upphovsrätt och närstående rättigheter. Denna äganderätt, såväl som den rättighet som skyddar den, har nämligen till huvudsaklig funktion att bidra till konstnärligt och vetenskapligt skapande, som är nödvändiga aspekter för ett mänskligt samhälles funktion. Även om detta bidrag framför allt består i att säkerställa att upphovsmän och utövande konstnärer får en skälig ekonomisk ersättning för sina ansträngningar, genom att göra det möjligt för dem att fullt ut ägna sig åt sin skapande verksamhet, bör bidraget inte begränsas till detta, utan även eftersträva mer allmänna mål om att bidra till den kulturella utvecklingen.
3. Stommen i genomförandet av alla system för upphovsrätt och närstående rättigheter utgörs av kollektiva förvaltningsorganisationer som fungerar som en mellanhand mellan upphovsmännen – rättighetshavarna – och de som använder sig av deras verk. Dessa organisationer beviljar licenser för användning av verk och andra skyddade alster och fördelar intäkterna från detta till rättighetshavarna. Detta är emellertid inte deras enda uppgift. Organisationerna uppmanas nämligen ofta utföra flera andra uppgifter av kulturell eller social karaktär, i enlighet med den funktion som äganderätten till konstnärliga och litterära verk fyller i samhället.( 2 )
4. Förevarande mål rör frågan huruvida och i vilken utsträckning unionsrätten tillåter att sådana organisationer avsätter en del av de insamlade intäkterna, och särskilt vissa kategorier av intäkter, för kulturella åtgärder som kan gynna inte bara innehavare av upphovsrätt och närstående rättigheter, utan även andra kategorier av personer.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
5. I artikel 5.2 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället( 3 ) föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna får föreskriva undantag eller inskränkningar från den rätt till mångfaldigande som avses i artikel 2 i följande fall:
…
b) För mångfaldigande på alla typer av medier utfört av en fysisk person för privat bruk och där syftet varken direkt eller indirekt är kommersiellt, under förutsättning att rättsinnehavarna får rimlig kompensation varvid hänsyn skall tas till huruvida de tekniska åtgärder som avses i artikel 6 har tillämpats på det berörda verket eller alstret eller inte.”
6. I artikel 6.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/115/EG av den 12 december 2006 om uthyrnings- och utlåningsrättigheter avseende upphovsrättsligt skyddade verk och om upphovsrätten närstående rättigheter( 4 ) föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna får föreskriva undantag från den ensamrätt vad gäller offentlig utlåning som anges i artikel 1, förutsatt att åtminstone upphovsmän får ersättning för utlåningen. Medlemsstaterna skall ha frihet att bestämma ersättningens storlek med hänsyn till sina kulturfrämjande syften.”
7. I artikel 3 h i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/26/EU av den 26 februari 2014 om kollektiv förvaltning av upphovsrätt och närstående rättigheter och gränsöverskridande licensiering av rättigheter till musikaliska verk för användning på nätet på den inre marknaden( 5 ) definieras begreppet rättighetsintäkter som ”inkomster som en kollektiv förvaltningsorganisation har inkasserat för rättighetshavarnas räkning, oavsett om de härrör från en ensamrätt, en rätt till ersättning eller en rätt till kompensation”.
8. I artikel 4 i det direktivet föreskrivs att ”[m]edlemsstaterna ska se till att kollektiva förvaltningsorganisationer agerar i bästa intresse för de rättighetshavare vars rättigheter de representerar och att de inte ålägger dem skyldigheter som inte objektivt sett är nödvändiga för skyddet av rättighetshavarnas rättigheter och intressen eller för en effektiv förvaltning av deras rättigheter”.
9. I artikel 8.5 d i direktivet föreskrivs följande: ”Enligt det som anges i kapitel 2 i avdelning II ska medlemsstämman åtminstone besluta om följande:
…
d) De allmänna principerna för avdrag från rättighetsintäkter och från eventuella inkomster som härrör från investerade rättighetsintäkter.”
10. I artikel 11.4 i direktivet föreskrivs att ”[e]n kollektiv förvaltningsorganisation [inte ska] få använda rättighetsintäkter eller inkomster som härrör från investeringar av rättighetsintäkter för andra ändamål än fördelning till rättighetshavarna, utom när den har rätt att göra avdrag eller kompensera för förvaltningsavgifter i överensstämmelse med ett beslut som fattats i enlighet med artikel 8.5 d eller att använda rättighetsintäkterna eller inkomster som härrör från investeringar av rättighetsintäkter i överensstämmelse med ett beslut som fattats i enlighet med artikel 8.5”.
11. I artikel 12.2 och 12.4 i direktiv 2014/26 föreskrivs följande:
”2. Avdragen ska vara rimliga i förhållande till de tjänster som den kollektiva förvaltningsorganisationen tillhandahåller rättighetshavarna, i förekommande fall även till de tjänster som avses i punkt 4, och de ska fastställas enligt objektiva kriterier.
…
4. I fall där en kollektiv förvaltningsorganisation erbjuder sociala, kulturella eller utbildningsrelaterade tjänster som finansieras genom avdrag från rättighetsintäkter eller från inkomster som härrör från investeringar av rättighetsintäkter, ska dessa tjänster erbjudas på grundval av rättvisa kriterier, särskilt när det gäller tillgången till och omfattningen av dessa tjänster.”
Tysk rätt
12. Funktionssättet för organisationer för kollektiv förvaltning av upphovsrätt och närstående rättigheter reglerades fram till den 1 juni 2016 i tysk rätt av Gesetz über die Wahrnehmung von Urheberrechten und verwandten Schutzrechten (Urheberrechtswahrnehmungsgesetz) (lag om förvaltning av upphovsrätt och närstående rättigheter) av den 9 september 1965( 6 ) och regleras sedan dess av Gesetz über die Wahrnehmung von Urheberrechten und verwandten Schutzrechten durch Verwertungsgesellschaften (lag om förvaltning av upphovsrätt och närstående rättigheter genom kollektiva förvaltningsorganisationer) av den 24 maj 2016.( 7 )
13. Enligt dessa båda rättsakter, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, är kollektiva förvaltningsorganisationer skyldiga att fördela intäkterna från sin verksamhet enligt fasta regler (en fördelningsplan) som utesluter all godtycklighet i fråga om fördelningen. De ska även främja kulturellt betydelsefulla verk och tjänster.
Bakgrund, förfarandet och tolkningsfrågorna
14. Verwertungsgesellschaft Wort (nedan kallad VG Wort) är en organisation för kollektiv förvaltning av upphovsrätt till litterära verk i Tyskland. I VG Worts stadgar, i de lydelser som var tillämpliga under den omtvistade perioden, nämligen mellan den 1 januari 2016 och den 30 september 2019, föreskrevs utbetalning av ett bidrag till Förderungsfonds Wissenschaft der VG Wort GmbH (VG Worts fond för främjande av vetenskap) (nedan kallad FFW), som är ett aktiebolag med begränsat ansvar där VG Wort enda delägare. FFW:s syfte är att främja vetenskap och forskning. Detta görs genom finansiering av tryckkostnader för utgivning av vetenskapliga verk och facklitterära verk, forskning som ska resultera i vetenskapliga verk eller facklitterära verk och andra åtgärder för att främja vetenskaplig litteratur och facklitteratur, bland annat stipendier för utarbetande av doktorsavhandlingar om upphovsrätt. Enligt de uppgifter som VG Wort har lämnat finansierades bidraget till FFW genom avdrag från intäkter som hade inkasserat som ersättning för privatkopiering och ersättning för offentlig utlåning av vetenskapliga, tekniska och facklitterära verk. Bidraget uppgick under den omtvistade perioden till 0,51 procent av VG Worts intäkter.
15. TL och OS, som är författare till litterära verk, är medlemmar i VG Wort och har ingått förvaltningsavtal med den organisationen. Under den omtvistade perioden anmälde de flera verk till VG Wort och erhöll betalningar som härrörde från de intäkter som den organisationen hade genererat i kategorin ”mångfaldigande av en befintlig text”. I det nationella målet för TL talan i eget namn och för OS räkning, som har överlåtit sina rättigheter till TL.
16. TL har invänt mot att VG Wort har tilldelat FFW belopp som härrör från de intäkter som den organisationen inkasserade mellan den 1 januari 2016 och den 30 september 2019, vilket har medfört att såväl TL:s som OS andelar har minskat. TL yrkade i första instans att det skulle slås fast att VG Wort inte var, och inte är, berättigad att minska den ersättning som hänför sig till deras verk genom betalningar av dessa intäkter för att finansiera FFW. TL begärde dessutom information om storleken på de belopp som hade betalats till FFW.
17. Talan bifölls delvis i första instans. Appellationsdomstolen fastställde beslutet med avseende på OS och ogillade talan i dess helhet med avseende på TL.( 8 ) Appellationsdomstolen ansåg nämligen att VG Worts fördelningsplaner, som finns med i förvaltningsavtalen, utgör allmänna avtalsvillkor vars bestämmelser om utbetalningar till FFW är ogiltiga enligt nationell rätt på grund av att de strider mot de grundläggande principerna i lagstiftningen om kollektiva förvaltningsorganisationers funktionssätt, genom att personer som inte är berättigade till ersättning får ta del av utbetalningarna.
18. Domen överklagades till den hänskjutande domstolen, som anser att utbetalningarna till FFW kan vara lagliga med hänsyn till den skyldighet som kollektiva förvaltningsorganisationer har att främja vetenskap och kultur, vilken föreskrivs i den tillämpliga nationella lagstiftningen. Detta beror emellertid på huruvida den skyldigheten är förenlig med unionsrätten.
19. Mot denna bakgrund beslutade Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:
”1) Är det förenligt med artikel 5.2 b i [direktiv 2001/29], artikel 6.1 första meningen i [direktiv 2006/115] samt artikel 11.4 och 12.4 i [direktiv 2014/26] att en kollektiv förvaltningsorganisation enligt en nationell bestämmelse ska främja verk av kulturell betydelse, vilket leder till att även mottagare, som (åtminstone ännu) inte tillhör gruppen rättighetshavare, erhåller stöd?
2) Om sociala, kulturella eller utbildningsrelaterade tjänster enligt artikel 12.4 i [direktiv 2014/26] endast får erbjudas rättighetshavare: Är då frågan huruvida ett erbjudande av sådana tjänster är tillåtet beroende av att mottagaren av dessa tjänster har en aktuell rätt till ersättning, eller är det tillräckligt att vederbörande innehar en upphovsrätt eller närstående rättigheter för vilka det för närvarande inte föreligger någon rätt till ersättning? Krävs det för att sådana tjänster ska vara tillåtna att det föreligger ett förvaltningsavtal med den kollektiva förvaltningsorganisationen?”
20. Begäran om förhandsavgörande inkom till EU-domstolen den 10 december 2024. Skriftliga yttranden har inkommit från parterna i det nationella målet, den tyska och den österrikiska regeringen samt Europeiska kommissionen. Dessa parter samt den franska regeringen var företrädda vid förhandlingen den 26 november 2025.
Bedömning
21. Den hänskjutande domstolen har ställt två tolkningsfrågor i förevarande mål. Eftersom den andra tolkningsfrågan är beroende av svaret på den första frågan, kommer jag att pröva dessa frågor i den ordning de har ställts.
Den första tolkningsfrågan
22. Den hänskjutande har ställt sin första tolkningsfråga för att EU‑domstolen ska klargöra tolkningen av artikel 5.2 b i direktiv 2001/29, artikel 6.1 i direktiv 2006/115 och artiklarna 11.4 och 12.4 i direktiv 2014/26. Den hänskjutande domstolen bedömer att de bestämmelserna är likvärdiga men att de reglerar olika områden. De berörda bestämmelserna i direktiv 2014/26 avser generellt sett kollektiv förvaltning av upphovsrätt och närstående rättigheter, medan de berörda bestämmelserna i direktiven 2001/29 och 2006/115 ger upphovsmän särskilda rättigheter, nämligen rätt till kompensation och rätt till ersättning, på grund av vissa användningar av deras verk.
23. Såsom framgår av begäran om förhandsavgörande och såsom VG Wort också bekräftade vid förhandlingen, rör det nationella målet emellertid den organisationens användning av sådana intäkter som avses i de berörda bestämmelserna i direktiven 2001/29 och 2006/115. Enligt min mening förefaller det således som om den hänskjutande domstolen i själva verket vill få klarhet i hur de berörda bestämmelserna i direktiv 2014/26 ska tolkas mot bakgrund av bestämmelserna i direktiven 2001/29 och 2006/155 samt EU-domstolens relevanta praxis.
24. Genom sin första tolkningsfråga vill den hänskjutande domstolen således, i huvudsak, få klarhet i huruvida artiklarna 11.4 och 12.4 i direktiv 2014/26, jämförda med artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 och artikel 6.1 i direktiv 2006/115, ska tolkas så, att de utgör hinder för en lagstiftning i en medlemsstat som innebär att en kollektiv förvaltningsorganisation får tilldela en del av de intäkter som härrör från rätten till rimlig kompensation respektive rätten till ersättning, vilka avses i de båda sistnämnda bestämmelserna, för kulturell verksamhet som personer som inte är upphovsrättsinnehavare eventuellt kan dra fördel av. Denna fråga grundar sig på antagandet, som parterna inte har bestritt, att de tjänster som är i fråga i det nationella målet utgör ”kulturella” eller ”utbildningsrelaterade” tjänster, i den mening som avses i direktiv 2014/26.
25. För att besvara den frågan krävs en tolkning av såväl bestämmelserna i direktiv 2014/26 som artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 och artikel 6.1 i direktiv 2006/115. Jag anser att några allmänna anmärkningar bör göras, innan jag går in på bedömningen av de bestämmelserna.
Inledande anmärkningar
26. Såsom jag redan har nämnt i inledningen till förevarande förslag till avgörande, är den roll som organisationer för kollektiv förvaltning av upphovsrätt spelar inte begränsad till att fördela intäkter från användningen av dessa rättigheter till rättighetshavarna, i enlighet med den särskilda funktion som äganderätten till konstnärliga och litterära verk fyller i samhället. Organisationer för kollektiv förvaltning av upphovsrätt har traditionellt sett haft andra uppgifter, först sociala uppgifter (från år 1897( 9 )) och därefter kulturella och utbildningsmässiga uppgifter.( 10 ) De kan således inte, såsom klagandena i det nationella målet tycks anse, likställas med en investeringsfond, vars enda syfte är att generera intäkter och fördela dem till medlemmarna utifrån det investerade kapitalet. Den kollektiva förvaltningen av litterära och konstnärliga äganderätter sker i det kollektiva intresset, inte bara för rättighetshavarna, utan även för dem som använder verken och för allmänheten.
27. På internationell nivå verkar det råda enighet om att social, kulturell och utbildningsrelaterad verksamhet kan finansieras genom att en relativt liten andel av de intäkter som kollektiva förvaltningsorganisationer inkasserar för användning av upphovsrätter tas ut. Oftast anses intäkter på 10 procent vara ett godtagbart tak.( 11 ) Detta tak avser emellertid uttag på intäkter från användning av ensamrätter. De nationella lagstiftarna eller de kollektiva förvaltningsorganisationerna själva förefaller ha ett större handlingsutrymme när det gäller rätten till ersättning, till exempel kompensation för privatkopiering eller ersättning för offentlig utlåning.( 12 )
28. Verksamhet som finansieras på ett sådant sätt av kollektiva förvaltningsorganisationer kan vara av olika slag och gynna olika kategorier av personer. Även om sociala åtgärder, såsom pensions- eller stödfonder, i regel gynnar rättighetshavarna, som är medlemmar i de organisationerna, kan det förhålla sig annorlunda när det gäller kulturell och utbildningsrelaterad verksamhet. De sistnämnda kan nämligen gynna inte bara rättighetsinnehavarna, utan även allmänheten eller särskilda kategorier av personer, såsom är fallet i det nationella målet som bland annat rör stipendier till unga upphovsmän, som i framtiden kan inneha potentiella upphovsrätter.
29. Denna kulturella dimension av den verksamhet som kollektiva förvaltningsorganisationer bedriver beaktas i unionsrätten. I skäl 3 i direktiv 2014/26 anges således att ”[d]e kollektiva förvaltningsorganisationerna spelar och bör fortsatt spela en viktig roll som främjare av mångfalden av kulturyttringar, såväl genom att göra det möjligt för de minsta och mindre populära repertoarerna att få tillträde till marknaden som genom att tillhandahålla sociala, kulturella och utbildningsrelaterade tjänster till förmån för sina rättighetshavare och allmänheten”. Den fråga som uppkommer i förevarande fall är emellertid huruvida bestämmelserna i det direktivet tillåter de organisationerna att tillhandahålla sådana tjänster.
Bestämmelserna i direktiv 2014/26
30. Enligt artikel 3 h i direktiv 2014/26 omfattar ”rättighetsintäkter” alla intäkter som en kollektiv förvaltningsorganisation har inkasserat för rättighetshavarnas räkning, inbegripet intäkter från en rätt till ersättning eller till kompensation, till exempel ersättning för offentlig utlåning eller kompensation för privatkopiering. Alla dessa intäkter omfattas således i princip av samma bestämmelser.
31. När det gäller användningen av dessa intäkter föreskrivs i artikel 11.4 i direktiv 2014/26 att en kollektiv förvaltningsorganisation inte ska få använda dem för andra ändamål än för att fördela dem till rättighetsinnehavarna, ”utom när [de] har rätt att göra avdrag eller kompensera för förvaltningsavgifter i överensstämmelse med ett beslut som fattats i enlighet med artikel 8.5 d eller att använda rättighetsintäkterna … i överensstämmelse med ett beslut som fattats i enlighet med artikel 8.5 …”.( 13 )
32. Den bestämmelsen är inte helt klar. Den åtskillnad som görs mellan, å ena sidan, avdrag eller kompensation för förvaltningsavgifter i överensstämmelse med ett beslut som fattats i enlighet med artikel 8.5 d i direktiv 2014/26 och, å andra sidan, användning av intäkterna i överensstämmelse med artikel 8.5 i allmänhet tyder på att de enda avdrag som får göras enligt den bestämmelsen är sådana som är avsedda att täcka kostnaderna för förvaltning av upphovsrätt. Jag anser för övrigt att det är denna tolkning som kommissionen har förespråkat.
33. En sådan begränsning framgår emellertid inte på något sätt av ordalydelsen i artikel 8.5 d i direktiv 2014/26, vilken avser ”[d]e allmänna principerna för avdrag från rättighetsintäkter”, utan att syftet med dessa avdrag preciseras. Jag anser emellertid att om unionslagstiftaren hade velat begränsa möjligheten för medlemsstämman i en kollektiv förvaltningsorganisation att tillåta avdrag på rättighetsintäkter enbart för att täcka förvaltningsavgifterna, skulle detta uttryckligen föreskrivas i artikel 8.5 d i direktiv 2014/26. Eftersom det inte finns någon sådan uttrycklig begränsning, finns det ingen anledning att underförstått härleda den från artikel 11.4 i det direktivet.
34. Denna slutsats stöds av artikel 12 i direktiv 2014/26, vilken särskilt avser avdrag på rättighetsintäkter. I artikel 12.4 föreskrivs nämligen uttryckligen att ”sociala, kulturella eller utbildningsrelaterade tjänster” kan ”finansieras genom avdrag från rättighetsintäkter”. Om artikel 11.4 i direktivet skulle tolkas så, att de avdrag som får göras endast är sådana som täcker förvaltningsavgifterna, skulle den emellertid strida mot artikel 12.4.
35. Jag anser således att artikel 11.4 i direktiv 2014/26 ska tolkas så, att avdrag som görs på rättighetsintäkter för att finansiera sociala, kulturella eller utbildningsrelaterade tjänster utgör en av de former för användning av dessa intäkter som kan tillåtas enligt artikel 8.5 i det direktivet.
36. I artikel 12.2 i direktiv 2014/26 föreskrivs att avdrag på rättighetsintäkter bland annat ska stå ”i förhållande till de tjänster som den kollektiva förvaltningsorganisationen tillhandahåller rättighetshavarna, i förekommande fall även till de tjänster som avses i punkt 4” i den artikeln. Punkt 4 avser emellertid sociala, kulturella och utbildningsrelaterade tjänster, såsom jag redan har nämnt.
37. Av uttrycket ”tjänster som den kollektiva förvaltningsorganisationen tillhandahåller rättighetshavarna, … även … de tjänster som avses i punkt 4” går det emellertid att sluta sig till, i likhet med vad kommissionen har gjort, att dessa sistnämnda tjänster måste tillhandahållas rättighetshavarna för att kunna finansieras genom avdrag på rättighetsintäkterna.
38. Såsom jag nyss visade när det gäller artikel 11.4 i direktiv 2014/26 är bestämmelserna i det direktivet emellertid inte helt klara, varför det enligt min mening går att göra en annan tolkning av artikel 12.2 och 12.4 i det direktivet.
39. Tjänster som är av en sådan art att ”den kollektiva förvaltningsorganisationen tillhandahåller [dem till] rättighetshavarna” är nämligen rättighetsförvaltningstjänster, det vill säga tjänster som avser beviljande av användarlicenser samt inkassering och fördelning av intäkter från detta. De avdrag som avses i artikel 12.2 i direktiv 2014/26 är huvudsakligen avsedda att finansiera dessa förvaltningstjänster. Så är även fallet med sociala tjänster, som kollektiva förvaltningsorganisationer i regel tillhandahåller sina medlemmar.
40. Kulturella och utbildningsrelaterade tjänster kan däremot gynna andra kategorier av personer än rättighetshavare. För övrigt finns det ofta flera grupper av mottagare av dessa tjänster, såväl direkta och indirekta. Även om tjänsterna kan tillhandahållas direkt till allmänheten eller till personer som inte är upphovsrättsinnehavare, gynnar all kultur- eller utbildningsfrämjande verksamhet på detta område i regel även upphovsrättsinnehavarna på ett indirekt sätt.
41. Det finns emellertid inte någon bestämmelse i direktiv 2014/26 som uttryckligen kräver att kulturella eller utbildningsrelaterade tjänster som finansieras genom avdrag på rättighetsintäkter endast ska tillhandahållas av kollektiva förvaltningsorganisationer direkt till rättighetsinnehavarna. I artikel 12.4 i det direktivet föreskrivs endast att dessa tjänster ska erbjudas på grundval av rättvisa kriterier. Något sådant krav framgår inte heller av artikel 13.6 i direktivet, vilken kommissionen har åberopat. För det första avser den bestämmelsen nämligen inte avdrag på rättighetsintäkter, utan användningen av belopp som inte kan fördelas, och för det andra syftar den inte till att begränsa det utrymme för skönsmässig bedömning som en kollektiv förvaltningsorganisations medlemsstämma har, utan det som medlemsstaterna har. Vad vidare gäller skäl 28 i direktivet, vilket kommissionen också har åberopat, kan det skälet inte ha en självständig räckvidd, som skiljer sig från räckvidden för artiklarna 8.5, 11.4, 12.2 och 12.4 i det direktivet, vilken jag just har analyserat.
42. I skäl 3 i direktiv 2014/26( 14 ) har unionslagstiftaren däremot angett att de kollektiva förvaltningsorganisationerna ”spelar och bör fortsatt spela en viktig roll som främjare av mångfalden av kulturyttringar … genom att tillhandahålla sociala, kulturella och utbildningsrelaterade tjänster till förmån för sina rättighetshavare och allmänheten ”.( 15 ) Eftersom syftet med artikel 12.2 i det direktivet enbart är att säkerställa att avdragen på rättighetsintäkter inte är orimliga, med hänsyn till de tjänster som intäkterna är ägnade att finansiera, ser jag ingen anledning att av den bestämmelsen dra slutsatser som går utöver det syftet och som strider mot den avsikt som lagstiftaren uttryckligen har angett i skäl 3.
43. Jag anser således att de relevanta bestämmelserna i direktiv 2014/26 inte utgör hinder för att en kollektiv förvaltningsorganisation, genom avdrag på intäkterna från de rättigheter som organisationen förvaltar, finansierar tjänster, däribland kulturella och utbildningsrelaterade tjänster, som tillhandahålls direkt inte bara till rättighetsinnehavarna, utan även till andra personer. Andelen medel som används på detta sätt ska naturligtvis hållas inom rimliga gränser, vilket inte bara framgår direkt av artikel 12.2 i det direktivet, utan även av den allmänna principen i artikel 4, enligt vilken sådana organisationer ska agera i rättighetshavarnas bästa intresse. När det gäller intäkter som härrör från kompensation för privatkopiering och ersättning för offentlig utlåning, begränsas avdragens storlek även av de unionsrättsliga bestämmelserna om dessa båda kategorier av intäkter, såsom de har tolkats av EU-domstolen.
Artikel 5.2 b i direktiv 2001/29
44. Jag vill erinra om att det föreskrivs i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 att medlemsstaterna i sin nationella lagstiftning får föreskriva ett undantag från ensamrätten till mångfaldigande när det gäller mångfaldigande som utförs av fysiska personer för privat och icke-kommersiellt bruk (så kallad privatkopiering), ”under förutsättning att rättsinnehavarna får rimlig kompensation”.
45. Detta undantag har sitt ursprung i konstaterandet att moderna tekniska hjälpmedel innebär att allmänheten, relativt enkelt och till en låg kostnad, kan mångfaldiga skyddade verk och andra alster för eget eller privat bruk, utan att rättighetshavarna har några effektiva medel för att kontrollera eller motsätta sig ett sådant mångfaldigande. Även om detta fenomen inte kan betecknas som ett intrång i ensamrätten, utan snarare som en naturlig ”begränsning” av den rättigheten, eftersom den inte kan tillämpas inom allmänhetens privata sfär,( 16 ) är det allmänt vedertaget att privatkopiering orsakar rättighetshavarna en skada som måste kompenseras. Eftersom det i praktiken är omöjligt att inkassera en sådan kompensation från de berörda medlemmarna av allmänheten, har emellertid ett system utformats i vilket den kompensationen finansieras genom en avgift som påförs mellanhänder – säljare av inspelningsutrustning eller leverantörer av kopieringstjänster – och där kompensationsbeloppet senare kan återfås genom priset på utrustningen eller tjänsterna. Ett sådant system fanns redan i många medlemsstaters nationella rätt när direktiv 2001/29 trädde i kraft.
46. EU-domstolen har fört ett liknande resonemang när det gäller artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 genom att i högre grad grunda sig på skälen i det direktivet än på den bestämmelsens kortfattade lydelse.
47. EU-domstolen har nämligen ansett att en sådan rimlig kompensation som avses i den bestämmelsen är avsedd att kompensera rättighetshavarna för den skada som de skulle åsamkas av personer som utför mångfaldiganden inom ramen för det undantag som föreskrivs i den och att det i princip ankommer på de personerna att ersätta denna skada, genom att finansiera nämnda kompensation.( 17 ) EU-domstolen har emellertid medgett att medlemsstaterna – med tanke på de praktiska svårigheterna med att få de personer som faktiskt utför mångfaldigandet att betala( 18 ) – får införa ett system för att inkassera avgifter av de som säljer inspelningsutrustning eller leverantörer av reproduktionstjänster vilka sedan övervältrar avgiften på användarna genom priset på den utrustningen eller de tjänsterna.( 19 ) EU-domstolen har även påpekat att en sådan avgift inte får tas ut för utrustning eller tjänster som förvärvas när det är uppenbart att utrustningen eller tjänsterna ska användas för andra syften än för undantaget för privatkopiering eller av juridiska personer som inte kan utnyttja det.( 20 )
48. När det gäller sättet för att betala den rimliga kompensationen till rättighetshavarna har EU-domstolen godtagit att även en betydande andel av denna kompensation betalas till dem indirekt genom sociala inrättningar eller kulturinrättningar som har inrättats i syfte att främja desamma, under förutsättning att de inrättningarna faktiskt verkar till förmån för nämnda rättighetshavare.( 21 )
49. Det samband som EU-domstolen därmed har fastställt mellan avgiften för privatkopiering, den skada som rättighetshavarna har lidit på grund av undantaget för privatkopiering och den rimliga kompensationen tycks avsevärt begränsa medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning på detta område, vilket likväl betecknas som ”stort”.( 22 ) Jag anser emellertid inte att direktiv 2014/26 har ändrat något i detta avseende, eftersom direktivet inte avser omfattningen av rättighetshavarnas rättigheter, utan endast bestämmelser om hur kollektiva förvaltningsorganisationer ska fungera.
50. Det måste däremot konstateras att den omständigheten att det är omöjligt att exakt beräkna de olika belopp som står på spel är en stor osäkerhetsfaktor i det systemet.
51. Även om det redan under den ”analoga” tidsåldern, då avgiftssystem för privatkopiering infördes i olika länder och på internationell nivå, kunde anses att den största delen av den inspelningsutrustning som då fanns tillgänglig för fysiska personer var avsedd att mångfaldiga skyddade alster,( 23 ) var det emellertid svårt att exakt fastställa vilka alster som faktiskt hade mångfaldigats. Avgiften skulle således betalas på grundval av ungefärliga kriterier och som ett schablonbelopp.
52. I den digitala miljön innehåller ett och samma lagringsmedium, som ofta är integrerat i en teknisk utrustning, både privata alster som användaren har skapat och skyddade alster som kan ha förvärvats på laglig väg från rättighetsinnehavarna, mångfaldigats inom ramen för undantaget för privatkopiering eller till och med förvärvats på ett olagligt sätt, utan att det går att exakt fastställa hur stora andelar av lagringskapaciteten dessa olika kategorier av alster upptar. Detta är för övrigt vad EU-domstolen uttryckligen har ansett, genom att grunda sig på en rättslig fiktion enligt vilken det presumeras att inspelningsutrustning som fysiska personer tillhandahålls fullt ut används för mångfaldigande av skyddade alster inom ramen för undantaget för privatkopiering,( 24 ) trots att det är uppenbart att detta långt ifrån är fallet i praktiken.
53. Det råder således en hög grad av osäkerhet och approximation vid beräkningen av den skada som rättighetshavarna har lidit på grund av det undantaget och beloppet för den avgift som ska inkasseras för att kompensera för den skadan. Detsamma gäller fördelningen av intäkterna från den avgiften, eftersom det, såsom EU-domstolen själv har påpekat, ”är omöjligt att fastställa vilket verk som i praktiken har mångfaldigats av vilken användare och på vilket medium”.( 25 )
54. Det är således vid beräkningen av dessa belopp som medlemsstaterna har ett verkligt utrymme för skönsmässig bedömning, eftersom direktiv 2001/29 endast kräver att rättighetshavarna ska erhålla rimlig kompensation enligt undantaget för privatkopiering och att en skälig avvägning ska upprätthållas mellan rättighetshavarnas och användarnas intressen, såsom anges i skäl 31 i direktivet. Det ankommer däremot på medlemsstaterna att bedöma vad som ska förstås med ”rimlig” och ”skälig”, under förutsättning att de iakttar de allmänna principerna i unionsrätten, till exempel principerna om icke‑diskriminering och proportionalitet.
55. I detta sammanhang anser jag att det är fullt möjligt att kollektiva förvaltningsorganisationer anslår en relativt liten andel av de belopp som uppbärs i form av en avgift för privatkopiering för att finansiera kulturell och utbildningsrelaterad verksamhet som eventuellt gynnar andra personer än rättighetshavare, samtidigt som det säkerställs att rättighetshavarna faktiskt erhåller en rimlig kompensation för den skada som de anses ha lidit på grund av undantaget för privatkopiering.
56. Detta konstaterande påverkas inte av domen Hewlett‑Packard Belgium,( 26 ) i vilken EU-domstolen fann att fallet av ”överkompensation” för den skada som rättighetshavarna lidit var oförenligt med artikel 5.2 a och b i direktiv 2001/29. Den domen avsåg nämligen en särskild situation, där avgiften för privatkopiering hade tagits ut i två steg, nämligen först före mångfaldigandet, utifrån den hastighet med vilken utrustningen utförde mångfaldigandena, och därefter efter mångfaldigandet, utifrån det antal exemplar som framställts. EU-domstolens resonemang grundade sig således på antagandet att hela den avgiften betalades till rättighetshavarna och avsåg den särskilda situationen där antalet exemplar som framställts, och således omfattningen av den skada som rättighetshavarna lidit, var kända.( 27 ) Detta är emellertid en exceptionell situation som endast uppstår i praktiken när det gäller avgifter som inkasseras för mångfaldiganden. Om avgiften tas ut när inspelningsutrustningen ställs till fysiska personers förfogande, är det däremot omöjligt att exakt beräkna skadan på grundval av antalet mångfaldiganden. Det kan således endast dras begränsade slutsatser av den domen.
57. Jag anser således att artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 inte utgör hinder för att en rimligt begränsad andel av avgiften för privatkopiering tilldelas för finansiering av kulturell eller utbildningsrelaterad verksamhet som kan gynna personer som inte är rättighetshavare, under förutsättning att rättighetshavarna, direkt eller indirekt, erhåller en rimlig kompensation för undantaget för privatkopiering.
Artikel 6.1 i direktiv 2006/115
58. Jag vill erinra om att enligt artikel 6.1 i direktiv 2006/115 har medlemsstaterna möjlighet att föreskriva ett undantag från ensamrätten till utlåning( 28 ) när det gäller ”offentlig utlåning”, förutsatt att åtminstone upphovsmän får ersättning för utlåningen, vars storlek medlemsstaterna ska bestämma med hänsyn till sina kulturfrämjande syften.
59. Den bestämmelsen uppvisar inte bara likheter med, utan även betydande skillnader från, artikel 5.2 b i direktiv 2001/29.
60. Såsom domstolen har haft tillfälle att slå fast( 29 ) kan undantaget för offentlig utlåning, liksom undantaget för privatkopiering, för det första leda till att upphovsmännen lider en skada som ersättningen i fråga är avsedd att gottgöra, i likhet med den rimliga kompensation som avses i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29.( 30 )
61. För det andra är det inte användarna som orsakar denna skada, utan de allmänna inrättningar som erbjuder utlåning av skyddade alster inom ramen för det undantaget. Det ankommer således på dessa inrättningar att betala ersättning till rättighetshavarna.( 31 ) Eftersom det inte preciseras att den ersättningen ska vara ”skälig” finns det ingen skyldighet att säkerställa att den ersättningen tar hänsyn till det skyddade alstrets ekonomiska värde, varvid ersättningen kan vara betydligt lägre än den skäliga ersättning som föreskrivs i andra bestämmelser i direktiv 2006/115.( 32 ) Artikel 6.1 i det direktivet ger således medlemsstaterna ett stort utrymme för skönsmässig bedömning att fastställa storleken på ersättningen enligt undantaget för offentlig utlåning.( 33 )
62. De enda begränsningarna för detta utrymme för skönsmässig bedömning avser de kriterier som ska beaktas vid fastställandet av den ersättningens storlek, nämligen omfattningen av den skada som rättighetshavarna har lidit, vilken tar sig uttryck i det antal alster som den aktuella inrättningen erbjuder för utlåning och antalet låntagare som är inskrivna i den inrättningens register.( 34 ) Denna ersättning ska dessutom ge rättighetshavarna en tillräcklig inkomst, vilket innebär att beloppet inte får vara enbart symboliskt.( 35 ) Det är medlemsstaterna som bestämmer vad som utgör en ”tillräcklig” nivå för den inkomsten.
63. I likhet med vad som är fallet med rimlig kompensation för privatkopiering, finns det enligt min mening inget som hindrar att ersättningen för offentlig utlåning betalas till rättighetshavarna indirekt, via de sociala eller kulturella inrättningar som har inrättats till förmån för dem.( 36 )
64. Härav följer att medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning är ännu större när det gäller att fastställa ersättningen enligt undantaget för offentlig utlåning än när det gäller att fastställa storleken på avgiften för privatkopiering. De får således i ännu högre grad tillåta kollektiva förvaltningsorganisationer att tilldela en del av den ersättningen för att finansiera kulturell eller utbildningsrelaterad verksamhet som eventuellt kan gynna andra personer än rättighetshavare.
65. Jag anser följaktligen att artikel 6.1 i direktiv 2006/115 inte utgör hinder för att en del av ersättningen enligt undantaget för offentlig utlåning tilldelas för finansiering av sådan verksamhet, under förutsättning att rättighetshavarna erhåller en skälig ersättning för detta.
Förslag till svar på tolkningsfrågan
66. Jag föreslår följaktligen att svaret på den första tolkningsfrågan blir att artiklarna 11.4 och 12.4 i direktiv 2014/26, jämförda med artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 och artikel 6.1 i direktiv 2016/115, ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en lagstiftning i medlemsstat som innebär att en kollektiv förvaltningsorganisation får tilldela en del av de intäkter som härrör från rätten till rimlig kompensation respektive rätten till ersättning, vilka avses i de båda sistnämnda bestämmelserna, för kulturell verksamhet som eventuellt kan gynna andra personer än rättighetshavare, under förutsättning att rättighetshavarna, direkt eller indirekt, erhåller en sådan rimlig kompensation och skälig ersättning.
Den andra tolkningsfrågan
67. Den andra tolkningsfrågan har ställts för det fall EU-domstolens svar på den första frågan blir att artiklarna 11.4 och 12.4 i direktiv 2014/26, jämförda med artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 och artikel 6.1 i direktiv 2006/115, utgör hinder för en lagstiftning i en medlemsstat som innebär att en kollektiv förvaltningsorganisation får tilldela en del av de intäkter som härrör från rätten till rimlig kompensation respektive rätten till ersättning, vilka avses i de båda sistnämnda bestämmelserna, för kulturell verksamhet som eventuellt kan gynna andra personer än upphovsrättsinnehavare. Om EU‑domstolen skulle följa mitt föreslagna svar på den första frågan, behöver emellertid inte den andra frågan besvaras. Jag kommer dock att behandla den i korthet, för fullständighetens skull.
68. Genom sin andra fråga vill den hänskjutande domstolen, i huvudsak, få klarhet i huruvida artiklarna 11.4 och 12.4 i direktiv 2014/26, jämförda med artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 och artikel 6.1 i direktiv 2006/115, ska tolkas så, att sociala, kulturella och utbildningsrelaterade tjänster som tillhandahålls av en kollektiv förvaltningsorganisation och som finansieras genom avdrag från de intäkter som härrör från rätten till rimlig kompensation respektive rätten till ersättning, vilka avses i de båda sistnämnda bestämmelserna, endast får gynna rättighetshavare som har en aktuell rätt till ersättning eller som har ingått ett förvaltningsavtal med organisationen i fråga. Det förefaller mig som om den hänskjutande domstolen med ”aktuell rätt till ersättning” avser rätten att delta i fördelningen av de intäkter som härrör från rättigheterna, det vill säga att de skyddade alster som tillhör de rättighetshavarna har genererat sådana intäkter.
69. För att besvara den frågan finns det anledning att utgå från principen att en sådan begränsning av möjligheten att tilldela intäkterna i fråga följer av en tolkning av artiklarna 11.2 och 12.4 i direktiv 2014/26, eller även av rättspraxis avseende artikel 5.2 b i direktiv 2001/29, vilken eventuellt även kan tillämpas analogt på artikel 6.1 i direktiv 2006/115.
70. Såväl i de bestämmelserna som i rättspraxis talas det emellertid om ”rättighetshavare” i allmänhet, utan närmare preciseringar. Det skulle således enligt min mening vara omotiverat att härav härleda ytterligare krav vad gäller förekomsten av en aktuell rätt till ersättning eller ett avtalsförhållande mellan rättighetshavarna och den kollektiva förvaltningsorganisationen i fråga.
71. Detta gäller i än högre grad när det gäller rätten till rimlig kompensation för privatkopiering eller ersättning för offentlig utlåning. Förvaltningen av sådana rättigheter anförtros nämligen i regel åt kollektiva förvaltningsorganisationer som har utsetts enligt lag, utan att något avtalsförhållande krävs mellan de organisationerna och rättighetshavarna. Alla innehavare av sådana rättigheter ska således komma i åtnjutande av de intäkter som härrör från dem.
72. Det är dessutom inte alla rättighetshavare som erhåller intäkter från sina rättigheter på stadigvarande basis. Nyttan av kulturella tjänster som tillhandahålls av en kollektiv förvaltningsorganisation uppkommer emellertid inte nödvändigtvis samtidigt som det att intäkterna erhålls. Det skulle således vara både orättvist och i praktiken omöjligt att låta det första vara beroende av det andra.
73. Kollektiva förvaltningsorganisationer har däremot verksamhetsområden som fastställs efter typen av skyddade alster eller kategorier av rättigheter, såsom uttryckligen föreskrivs i artikel 5.2 i direktiv 2014/26. När de aktuella bestämmelserna i det direktivet avser rättighetshavare rör det sig således logiskt sett om rättighetshavare vars förvaltning ingår i den aktuella organisationens verksamhetsområde.
74. Samma regel bör, enligt min mening, tillämpas när det gäller användning av intäkter som härrör från rättigheter för att finansiera sociala, kulturella och utbildningsrelaterade tjänster. Om enbart rättighetshavare ska kunna få tillgång till sådana tjänster, bör det vara fråga om innehavare av rättigheter vilkas förvaltning ingår i den aktuella organisationens verksamhetsområde. Om en organisation för kollektiv förvaltning av rättigheter till litterära verk till exempel skulle använda intäkter som härrör från de rättigheterna till förmån för personer som innehar rättigheter till musikaliska verk, skulle detta nämligen innebära att intäkterna används till förmån för personer som inte är rättighetshavare och att begränsningen är meningslös.
75. Om kommissionen inte följer mitt föreslagna svar på den första tolkningsfrågan, bör svaret på den andra tolkningsfrågan således bli att artiklarna 11.4 och 12.4 i direktiv 2014/26, jämförda med artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 och artikel 6.1 i direktiv 2006/115, ska tolkas så, att sociala, kulturella och utbildningsrelaterade tjänster som tillhandahålls av en kollektiv förvaltningsorganisation och som finansieras genom avdrag från intäkter som härrör från rätten till rimlig kompensation respektive rätten till ersättning, vilka avses i de båda sistnämnda bestämmelserna, kan gynna alla rättighetshavare vilkas förvaltning ingår i den aktuella organisationens verksamhetsområde.
Förslag till avgörande
76. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen besvarar de tolkningsfrågor som ställts av Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) på följande sätt:
Artiklarna 11.4 och 12.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/26/EU av den 26 februari 2014 om kollektiv förvaltning av upphovsrätt och närstående rättigheter och gränsöverskridande licensiering av rättigheter till musikaliska verk för användning på nätet på den inre marknaden, jämförda med artikel 5.2 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället och artikel 6.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/115/EG av den 12 december 2006 om uthyrnings- och utlåningsrättigheter avseende upphovsrättsligt skyddade verk och om upphovsrätten närstående rättigheter,
ska tolkas så,
att de inte utgör hinder för en lagstiftning i en medlemsstat som innebär att en kollektiv förvaltningsorganisation får tilldela en del av de intäkter som härrör från rätten till rimlig kompensation respektive rätten till ersättning, vilka avses i de båda sistnämnda bestämmelserna, för kulturell verksamhet som eventuellt kan gynna andra personer än upphovsrättshavare, under förutsättning att rättighetshavarna, direkt eller indirekt, erhåller rimlig kompensation och skälig ersättning.
1 Originalspråk: franska.
2 Se, bland annat, Gervais, D., ”The Cultural Role(s) of Collective Management Organizations”, European Intellectual Property Review , 2018, nr 6, s. 349–356 och där angiven litteratur.
3 EGT L 167, 2001, s. 10.
4 EUT L 376, 2006, s. 28.
5 EUT L 84, 2014, s. 72.
6 BGBl. 1965 I, s. 1294.
7 BGBl. 2016 I, s. 1190.
8 Efter att ha konstaterat att inga avdrag hade gjorts på de intäkter som skulle betalas till TL.
9 Se Melichar, F., ”Deductions Made by Collecting Societies for Social and Cultural Purposes in the Light of International Copyright Law”, International Review of Industrial Property and Copyright Law , 1991, nr 1, s. 47.
10 Därutöver vill jag påpeka att sådana organisationer även ofta deltar i kampen mot upphovsrättsintrång.
11 Se, bland annat, Ficsor, M., Collective Management of Copyright and Related Rights , Wipos publikation nr 855E/22, Genève, 2022, s. 225 och 226.
12 Ficsor, M., Collective Management of Copyright and Related Rights , i det citerade verket, s. 228.
13 I den bestämmelsen anges de beslut som är förbehållna medlemsstämman i den kollektiva förvaltningsorganisationen.
14 Se punkt 25 i förevarande förslag till avgörande.
15 Min kursivering.
16 Se, bland annat, Vivant, M., Bruguière, J.-M., Droit d’auteur et droits voisins , Dalloz, Paris, 2016, s. 548 och följande sidor.
17 Se, bland annat, dom av den 11 juli 2013, Amazon.com International Sales m.fl. (C‑521/11, EU:C:2013:515, punkt 23 och där angiven rättspraxis) (nedan kallad domen Amazon).
18 Det kan för övrigt konstateras att det vid en sådan betalning inte längre rör sig om en kompensation för ett undantag, utan om en avgiftsbelagd användning av skyddade alster. Syftet med undantaget för privatkopiering består nämligen i den svårighet som rättighetshavare har att kontrollera användningen av skyddade alster i allmänhetens privata sfär och att inkassera ersättning för detta.
19 Domen Amazon, punkterna 24 och 25.
20 Domen Amazon, punkt 28.
21 Domen Amazon, punkterna 49–55.
22 Domen Amazon, punkt 20.
23 Eftersom det inte fanns många andra användningsmöjligheter.
24 Se, för ett liknande resonemang, domen Amazon, punkterna 41 och 42 samt där angiven rättspraxis.
25 Domen Amazon, punkt 51.
26 Dom av den 12 november 2015 (C‑572/13, EU:C:2015:750, punkterna 85 och 86). Jag vill erinra om att det så kallade reprografiundantaget, som också ger upphov till rimlig kompensation, föreskrivs i artikel 5.2 a i direktiv 2001/29.
27 Dom av den 12 november 2015, Hewlett-Packard Belgium (C‑572/13, EU:C:2015:750, punkt 84).
28 Begreppet utlåning definieras i artikel 2.1 b i direktiv 2006/115 som ”upplåtelse för bruk [av alster] under en begränsad tid utan direkt eller indirekt ekonomisk eller kommersiell nytta när upplåtelsen sker genom inrättningar som är tillgängliga för allmänheten”.
29 När det gäller artikel 5.1 i rådets direktiv 92/100/EEG av den 19 november 1992 om uthyrnings- och utlåningsrättigheter avseende upphovsrättsligt skyddade verk och om upphovsrätten närstående rättigheter (EGT L 346, 1992, s. 61), upphävt och ersatt av direktiv 2006/115.
30 Dom av den 30 juni 2011, VEWA (C‑271/10, EU:C:2011:442, punkt 29) (nedan kallad domen VEWA).
31 Domen VEWA, punkt 23.
32 Domen VEWA, punkt 33.
33 Domen VEWA, punkt 36.
34 Domen VEWA, punkterna 37–39.
35 Domen VEWA, punkt 34.
36 Se punkt 44 i förevarande förslag till avgörande.