Tribunalens dom (sjätte avdelningen) den 22 oktober 2025

I mål T‑491/24,

TRIBUNALEN (sjätte avdelningen) vid överläggningen sammansatt av ordföranden J. Costeira samt domarna M. Kancheva (referent) och P. Zilgalvis, justitiesekreterare: handläggaren G. Mitrev,

efter den skriftliga delen av förfarandet,

med beaktande av tribunalens skriftliga frågor till klaganden och EUIPO och deras svar på frågorna, vilka inkom till tribunalens kansli den 14 respektive den 21 maj 2025,

efter förhandlingen den 19 juni 2025,

följande

Dom

Bakgrund

Parternas yrkanden

Rättslig bedömning

Rättegångskostnader

1 Genom förevarande överklagande har klaganden, Puma SE, med stöd av artikel 263 FEUF yrkat ogiltigförklaring av det beslut som meddelades av femte överklagandenämnden vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) den 4 juli 2024 (ärende R 2215/2019-5) (nedan kallat det överklagade beslutet).

2 Den 21 december 2012 designerade motparten i förfarandet vid EUIPO:s överklagandenämnd, CMS Costruzione macchine speciali SpA, Europeiska unionen, med prioritetsdatum den 14 december 2012, inom ramen för en ansökan om skydd för den internationella registreringen nr 1150538.

3 Det varumärke som designeringen avsåg var det nedan angivna figurmärket:

4 De varor och tjänster som registreringsansökan avsåg omfattas av klasserna 7, 11 och 37 i Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistrering av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg, och motsvarar, för var och en av klasserna, följande beskrivning:

5 Den 21 november 2013 framställde klaganden, med stöd av rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om gemenskapsmärken (EUT L 78, 2009, s. 1), en invändning mot registrering av det sökta varumärket för de varor och tjänster som avses i punkt 4 ovan.

6 Invändningen grundades bland annat på följande äldre varumärken (nedan kallade de äldre varumärkena):

7 Till stöd för invändningen åberopades det registreringshinder som avses i artikel 8.5 i förordning nr 207/2009. Invändningen, som avsåg samtliga varor och tjänster som avses i punkt 4 ovan, grundade sig på samtliga varor som omfattas av äldre varumärke nr 2 och på en del av de varor som omfattas av äldre varumärke nr 1, nämligen varorna i klasserna 18, 25 och 28. Klaganden gjorde gällande att varumärket var känt för samtliga varor som invändningen grundades på och för alla de länder i vilka de äldre varumärkena åtnjöt skydd. Arton handlingar, inklusive invändningsenhetens tidigare beslut, gavs in som bilaga till invändningen för att styrka att varumärket var känt.

8 Den 28 november 2014 avslog invändningsenheten invändningen med motiveringen att det inte var styrkt att de äldre varumärkena var kända.

9 Den 26 januari 2015 överklagade klaganden invändningsenhetens beslut inom EUIPO. Klaganden ingav, för första gången inför överklagandenämnden, tre stycken cd med bilagor innehållande tolv handlingar eller grupper av handlingar, för att styrka att de äldre varumärkena var kända.

10 Genom beslut av den 29 januari 2016 (nedan kallat det överklagade beslutet) avslog EUIPO:s andra överklagandenämnd överklagandet, med motiveringen att klaganden inte hade inkommit med bevis som styrkte att de äldre varumärkena var kända.

11 Genom beslut av den 22 maj 2019, Puma/EUIPO – CMS (CMS Italy) ( T‑161/16, EU:T:2019:350), ogiltigförklarade tribunalen det första beslutet. Med beaktande av vad som slagits fast i domen av den 28 juni 2018, EUIPO/Puma ( C‑564/16 P, EU:C:2018:509), vilken rörde en annan varumärkesansökan, fann tribunalen dels att överklagandenämnden felaktigt hade underlåtit att beakta de tidigare beslut från EUIPO som klaganden hade gett in till invändningsenheten för att styrka att de åberopade äldre varumärkena var kända, dels att den felaktigt hade underkänt den bevisning som getts in inom ramen för överklagandeförfarandet med motiveringen att den inte kunde beaktas.

12 Genom beslut av den 24 september 2020 (nedan kallat det andra beslutet) avslog den fjärde överklagandenämnden på nytt klagandens överklagande av invändningsenhetens beslut att avslå invändningen.

13 Genom dom av den 5 oktober 2022, Puma/EUIPO – CMS (CMS Italy) ( T‑711/20, ej publicerad, EU:T:2022:604) (nedan kallad domen om ogiltigförklaring) ogiltigförklarade tribunalen det andra beslutet. Efter att ha bekräftat jämförelsen mellan de motstående varumärkena (domen om ogiltigförklaring, punkterna 33–80), konstaterade tribunalen att överklagandenämnden hade gjort fel som fann att det inte var nödvändigt att pröva den invändning som grundades på äldre varumärke nr 2 enbart på grund av att det liknade det sökta varumärket i mindre utsträckning jämfört med äldre varumärke nr 1. Tribunalen underströk i detta avseende att graden av likhet mellan kännetecknen endast utgjorde en av de faktorer som var relevanta för bedömningen av huruvida det förelåg ett samband enligt artikel 8.5 i förordning nr 207/2009 och att den lägre graden av likhet hos äldre varumärke nr 2 följaktligen kunde kompenseras av, i synnerhet, att det var mer känt (domen om ogiltigförklaring, punkterna 97–112). Vad vidare gäller äldre varumärke nr 1 konstaterade tribunalen att överklagandenämnden felaktigt hade funnit att det inte var nödvändigt att ompröva den bevisning för att varumärket var känt som hade lagts fram inför invändningsenheten, utöver invändningsenhetens tidigare beslut (domen om ogiltigförklaring, punkterna 114–136). Tribunalen ogiltigförklarade följaktligen det andra beslutet i den del det avsåg den invändning som grundade sig på de äldre varumärkena nr 1 och nr 2, eftersom det inte hade gjorts någon helhetsbedömning av huruvida dessa varumärken var kända och i hur hög grad de var kända (domen om ogiltigförklaring, punkterna 137–144).

14 Genom det överklagade beslutet avslog femte överklagandenämnden på nytt klagandens överklagande. För det första beslutade överklagandenämnden, efter att ha påpekat att den var skyldig att göra en ny helhetsbedömning av huruvida de äldre varumärkena var kända och i hur hög grad de var kända, att godta den ytterligare bevisning som hade lagts fram inom ramen för överklagandeförfarandet och fann att tribunalen i domen om ogiltigförklaring hade bekräftat jämförelsen mellan de motstående varumärkena. För det andra konstaterade överklagandenämnden, efter att ha bedömt all bevisning för att de äldre varumärkena var kända, inbegripet invändningsenhetens tidigare beslut och den kompletterande bevisning som lagts fram inför nämnden, att den gemensamma prövningen av den bevisning som klaganden hade lagt fram visade att de äldre varumärkena var kända i åtminstone medelhög grad beträffande för sportskor och sportkläder och åtminstone i Tyskland, Italien, Spanien, Förenade kungariket och Tjeckien. För det tredje avslog överklagandenämnden invändningen med motiveringen att det inte hade visats att det fanns ett samband mellan de motstående varumärkena, trots att de äldre varumärkena var kända åtminstone i medelhög grad. För det fjärde avslog överklagandenämnden, [f]ör fullständighetens skull, även invändningen med motiveringen att klaganden inte hade visat att de övriga villkoren var uppfyllda, det vill säga att det skulle dras otillbörlig fördel av eller vara till förfång för de äldre varumärkenas särskiljningsförmåga eller renommé.

15 Klaganden har yrkat att tribunalen ska

16 EUIPO har yrkat att tribunalen ska

17 Klaganden har anfört en enda grund till stöd för sin talan, nämligen åsidosättande av artikel 8.5 i förordning nr 207/2009. Denna enda grund består av fyra delar, vilka avser för det första likheten mellan de motstående varumärkena, för det andra i vilken utsträckning de äldre varumärkena är kända, för det tredje förekomsten av ett samband mellan de motstående varumärkena och för det fjärde förekomsten av en skadlig inverkan på de äldre varumärkenas renommé.

18 Enligt artikel 8.5 i förordning nr 207/2009 får, efter invändning från innehavaren av ett äldre registrerat varumärke i den mening som avses i artikel 8.2 i förordningen, det varumärke som ansökan avser inte registreras om det är identiskt med eller liknar ett äldre varumärke, oavsett om de varor eller tjänster för vilka det tillämpas är identiska med, liknar eller inte liknar dem för vilka det äldre varumärket är registrerat, om det, i fråga om ett äldre EU-varumärke, är känt i unionen eller, i fråga om ett äldre nationellt varumärke, är känt i medlemsstaten i fråga, och användningen av det varumärke som ansökan avser utan skälig anledning skulle dra otillbörlig fördel av eller vara till förfång för det äldre varumärkets särskiljningsförmåga eller renommé.

19 Det utvidgade skydd som artikel 8.5 i förordning nr 207/2009 ger ett äldre registrerat varumärke förutsätter att tre villkor är uppfyllda. För det första ska de motstående varumärkena vara identiska eller likna varandra. För det andra ska det äldre varumärke som åberopats till grund för invändningen vara känt. Och för det tredje ska det finnas risk för att användningen av det varumärke som ansökan avser utan skälig anledning skulle dra otillbörlig fördel av eller vara till förfång för det äldre varumärkets särskiljningsförmåga eller renommé. Dessa villkor är kumulativa, vilket innebär att om ett av dem inte är uppfyllt, kan bestämmelsen inte tillämpas (se domen om ogiltigförklaring, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

20 I förevarande fall anser tribunalen att det är lämpligt att först pröva den andra delen av den enda grunden, avseende i vilken utsträckning de äldre varumärkena är kända.

21 Genom den enda grundens andra del har klaganden bestritt överklagandenämndens bedömning att de äldre varumärkena är kända i åtminstone medelhög grad. Den delgrunden består av tre anmärkningar. Genom den första anmärkningen har klaganden kritiserat överklagandenämnden för att ha felbedömt den grundläggande betydelse det har för tillämpningen av artikel 8.5 i förordning nr 207/2009 hur kända de äldre varumärkena är. Att överklagandenämnden inte besvarade frågan i vilken omfattning varumärket är känt är rättsstridigt. Genom den andra invändningen har klaganden gjort gällande att de äldre varumärkena i själva verket är mycket välkända, vilket framgår av den stora mängd bevisning som lagts fram. Genom den tredje anmärkningen har klaganden kritiserat överklagandenämnden för att inte ha slagit fast att de äldre varumärkena hade hög särskiljningsförmåga, med motiveringen att deras normala eller genomsnittliga ursprungliga särskiljningsförmåga skulle öka avsevärt till följd av deras extensiva användning.

22 EUIPO har bestritt klagandens resonemang. Den har omkvalificerat klagandens första anmärkning så, att den innebar att överklagandenämnden borde ha fastställt exakt hur kända de äldre varumärkena var. Den har påpekat att även om den omständigheten att de äldre varumärkena är kända utgör en nödvändig förutsättning för att artikel 8.5 i förordning nr 207/2009 ska vara tillämplig, är det emellertid inte nödvändigt att i samtliga fall fastställa i vilken grad de äldre varumärkena är kända. Det bör därför vara möjligt att göra en sådan bedömning enligt denna artikel på grundval av den lägsta möjliga graden av hur kända de är (det vill säga åtminstone), den högsta graden av hur kända de är (det vill säga högst, i bästa fall) eller till och med att de är kända i viss grad. EUIPO anser följaktligen att överklagandenämnden i förevarande fall inte gjorde en oriktig bedömning när den fann att de äldre varumärkena åtminstone i medelhög grad är kända för sportskor och sportkläder, vilka utgör två skilda varukategorier.

23 I punkterna 44–61 i det överklagade beslutet gjorde överklagandenämnden en riktig bedömning av all bevisning för att de äldre varumärkena var kända, inbegripet invändningsenhetens tidigare beslut. Överklagandenämnden ansåg särskilt att de bilagor som getts in till nämnden visade att klaganden hade gjort avsevärda marknadsföringsinsatser under årens lopp och bland annat hade sponsrat olika idrottare och idrottslag. Ett stort antal handlingar innehöll således fotografier av kända idrottare som innehöll sportkläder och sportskor med de äldre varumärkena (eller ett av dem).

24 I punkt 62 i det överklagade beslutet konstaterade överklagandenämnden att den gemensamma bedömningen av den bevisning som klaganden hade lagt fram visade åtminstone i genomsnittlig grad kända för de äldre varumärkena för sportskor och sportkläder. Enligt överklagandenämnden var handlingarna, betraktade som en helhet, inte tillräckliga för att styrka att andra varor var kända, eftersom de inte visade att omsättningskretsen hade tillräcklig kännedom om varumärket, vilket hade kunnat styrkas genom marknadsundersökningar. Sammantaget visade den bevisning som lagts fram att de äldre varumärkena hade använts intensivt och sedan länge och att de var i åtminstone medelhög grad kända för sportskor och sportkläder. I punkt 63 i nämnda beslut fann överklagandenämnden att den bevisning som klaganden hade lagt fram sammantaget visade att de äldre varumärkena var åtminstone i medelhög grad kända, åtminstone i Tyskland, Italien, Spanien, Förenade kungariket och Tjeckien.

25 Enligt fast rättspraxis är ett varumärke känt enligt unionsrätten när varumärket, genom de varor eller tjänster som det omfattar, är känt för en avsevärd del av allmänheten inom en väsentlig del av det relevanta territoriet. Vid bedömningen av om varumärket är känt ska man beakta samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fallet, särskilt varumärkets marknadsandel, i hur stor omfattning, i vilket geografiskt område och hur länge varumärket har använts samt hur stora investeringar företaget har gjort för att marknadsföra varumärket (dom av den 28 juni 2018, EUIPO/Puma, C‑564/16 P, EU:C:2018:509, punkterna 55 och 56 samt där angiven rättspraxis).

26 Vad gäller den första anmärkningen finner tribunalen att klaganden har gjort gällande att överklagandenämnden gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte fastställa exakt i vilken grad de äldre varumärkena är kända eller, i vart fall, genom att inte uttryckligen beakta det antagande som var mest fördelaktigt för klaganden.

27 Det ska inledningsvis erinras om att en relevant faktor vid helhetsbedömningen av huruvida det finns ett samband mellan de motstående varumärkena är hur känt ett varumärke är (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 november 2008, Intel Corporation, C‑252/07, EU:C:2008:655, punkterna 41 och 42).

28 Vidare förhåller det sig så att ju högre särskiljningsförmåga det äldre varumärket har och ju mer känt det är, desto lättare är det att anse att skada föreligger (se dom av den 27 november 2008, Intel Corporation, C‑252/07, EU:C:2008:655, punkt 69 och där angiven rättspraxis).

29 Det ska dessutom erinras om att samtidigt som den omständigheten att det äldre varumärket är känt utgör ett av de kumulativa villkoren för tillämpning av artikel 8.5 i förordning nr 207/2009, är detta – liksom hur känt det är – också en av de faktorer som ska beaktas vid bedömningen av om det finns ett samband mellan det äldre varumärket och det omtvistade varumärket och om det finns en risk för att någon av de tre slags skador som avses i samma bestämmelse uppstår (se dom av den 28 september 2016, Lacamanda Group/EUIPO – Woolley (HENLEY), T‑362/15, ej publicerad, EU:T:2016:576, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

30 Bedömningen av om det äldre varumärket är känt är alltså ett nödvändigt steg i prövningen av om artikel 8.5 i förordning nr 207/2009 ska tillämpas. Följaktligen innebär tillämpningen av den bestämmelsen med nödvändighet att man kommit till en definitiv slutsats rörande om varumärket är känt eller inte, vilket i princip utesluter att en bedömning av om den bestämmelsen ska tillämpas baseras på ett vagt antagande, det vill säga ett antagande som inte vilar på att varumärket konstaterats vara känt till en bestämd grad (se, dom av den 28 september 2016, HENLEY, T‑362/15, ej publicerad, EU:T:2016:576, punkt 22 och där angiven rättspraxis; se även, analogt, dom av den 22 januari 2025, Rain Carbon Germany/EUIPO – Novaresine (NOVARESINE INNOVATION GOES GREEN), T‑1188/23, ej publicerad, EU:T:2025:49, punkterna 91 och 92).

31 Tribunalen konstaterar att när EUIPO, såsom i förevarande fall, prövar tillämpningen av artikel 8.5 i förordning nr 207/2009, räcker det inte att konstatera att det äldre varumärket är känt åtminstone i medelhög grad, utan det ankommer på EUIPO att antingen exakt fastställa hur känt det äldre varumärket är (i medelhög, hög eller till och med mycket hög grad), vilket är en relevant faktor vid helhetsbedömningen av sambandet, eller åtminstone att uttryckligen beakta det för den förlorande parten mest fördelaktiga fallet, i förevarande fall klaganden. Det ska preciseras att begreppet förlorande part i detta sammanhang avser den part vars argument avseende hur känt varumärket är inte kan godtas av EUIPO.

32 Tribunalen påpekar visserligen, i likhet med EUIPO, att EUIPO inte är skyldig att definiera exakt hur känt varumärket är i varje fall. I vissa lämpliga fall (se punkterna 34 och 35 nedan) får EUIPO, vid bedömningen av hur känt varumärket är, använda uttryck som åtminstone eller på sin höjd.

33 Det ska emellertid understrykas att i de fall där EUIPO väljer att använda uttryck som åtminstone eller på sin höjd för att bedöma hur känt varumärket är, ankommer det på myndigheten att uttryckligen beakta det för den förlorande parten mest fördelaktiga fallet, innan den kan resonera a fortiori med avseende på de andra fall som är mindre fördelaktiga för den förlorande parten.

34 I de fall där EUIPO finner att det inte finns något samband eller att det inte föreligger någon skadlig inverkan på det aktuella äldre varumärkets renommé, får den således kvalificera hur känt varumärket är på sin höjd, beakta den högsta graden – det vill säga en hög grad – och a fortiori resonera i de fall som är mindre fördelaktiga för den förlorande parten, det vill säga en medelhög (eller låg) grad. I sådana fall är det däremot inte tillåtet för EUIPO att kvalificera graden av hur känt varumärket är som åtminstone medelhög utan att uttryckligen beakta det antagande som är mest fördelaktigt för den förlorande parten, i detta fall invändaren, såsom att varumärket är känt i hög – eller rentav mycket hög – grad. Underlåtenheten att uttryckligen beakta den hypotes som är mest fördelaktig för invändaren kan nämligen medföra att helhetsbedömningen av om det finns ett samband, för vilken den omständigheten att det äldre varumärket är känt utgör en relevant faktor, eller bedömningen av om det föreligger en skadlig inverkan på renomméet, är ogiltig.

35 Om EUIPO däremot finner att det finns ett samband mellan de motstående varumärkena eller att det aktuella äldre varumärkets renommé skadas, har EUIPO rätt att kvalificera hur känt varumärket är som åtminstone medelhög grad, beakta den lägsta graden, det vill säga den medelhöga graden, och a fortiori resonera för de fall som är mindre fördelaktiga för den förlorande parten, i detta fall innehavaren av det omtvistade varumärket, det vill säga en hög eller till och med mycket hög grad. I sådana fall är det däremot inte tillåtet för EUIPO att kvalificera hur känt varumärket är som på sin höjd en viss grad utan att uttryckligen beakta det för innehavaren mest fördelaktiga antagandet, såsom en medelhög (eller låg) grad. Underlåtenheten att uttryckligen beakta det antagande som är mest fördelaktigt för invändaren kan nämligen medföra ogiltighet för helhetsbedömningen av om det finns ett samband, för vilken den omständigheten att det äldre varumärket är känt utgör en relevant faktor, eller bedömningen av om det föreligger en skadlig inverkan på renomméet.

36 Mer allmänt ankommer det på EUIPO, när den vid vilken bedömning som helst väljer att använda uttryck som åtminstone eller på sin höjd, att uttryckligen beakta det mest fördelaktiga fallet för den förlorande parten, det vill säga den part vars argument den underkänner vid den aktuella bedömningen.

37 Skyldigheten att uttryckligen beakta det mest fördelaktiga fallet för den förlorande parten vid EUIPO är ett särskilt uttryck för EUIPO:s omsorgsplikt, enligt vilken den behöriga institutionen är skyldig att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla rättsliga och faktiska omständigheter som är relevanta i det aktuella fallet (se domen om ogiltigförklaring, punkt 127 och där angiven rättspraxis).

38 I förevarande fall ska det emellertid konstateras att överklagandenämnden inte uttryckligen beaktade det mest fördelaktiga antagandet för den förlorande parten, i förevarande fall klaganden (som för övrigt åberopade just ett sådant antagande) – det vill säga att varumärket är mycket känt – vid helhetsbedömningen av sambandet mellan de motstående varumärkena.

39 Förevarande fall skiljer sig i detta avseende från målet The Tea Board/harmoniseringskontoret – Delta Lingerie (Darjeeling) ( T‑627/13, dom av den 2 oktober 2015, ej publicerad, EU:T:2015:740, punkt 83). I det målet, som EUIPO åberopade vid förhandlingen, grundade sig överklagandenämnden uttryckligen inte på en vag hypotes, utan på den hypotetiska premissen att de äldre varumärkena i fråga var välkända i en högst specifik grad, närmare bestämt i exceptionellt hög grad, vilket motsvarade den grad som klaganden, som var förlorande part i nämnda mål, avsåg att visa inför de behöriga enheterna vid EUIPO.

40 Konstaterandet i punkt 38 ovan påverkas inte av EUIPO:s övriga argument.

41 För det första har EUIPO påpekat att även om den omständigheten att de äldre varumärkena är kända utgör en nödvändig förutsättning för att artikel 8.5 i förordning nr 207/2009 ska vara tillämplig, är det emellertid inte nödvändigt att i samtliga fall fastställa i precis vilken grad de äldre varumärkena är kända. Det bör följaktligen vara möjligt att göra den bedömningen enligt den bestämmelsen på grundval av lägsta möjliga grad av hur kända de är (det vill säga åtminstone) (dom av den 19 juni 2008, Mühlens/harmoniseringskontoret – Spa Monopole (MINERAL SPA), T‑93/06, ej publicerad, EU:T:2008:215, punkterna 34–36, och dom av den 6 juli 2022, ALO Jewelry CZ/EUIPO – Cartier International (ALOve), T‑288/21, ej publicerad, EU:T:2022:420, punkterna 26 och 72), den högsta graden av hur kända de är (det vill säga högst, i bästa fall) eller till och med att de är kända i viss grad (dom av den 9 september 2020, Novomatic/EUIPO – Brouwerij Haacht (PRIMUS), T‑669/19, ej publicerad, EU:T:2020:408, punkt 77).

42 I domen av den 19 juni 2008, MINERAL SPA ( T‑93/06, ej publicerad, EU:T:2008:215, punkterna 34–36), slog tribunalen visserligen fast att varumärket var känt i vart fall i mycket hög grad och fann att detta räckte för att exakt fastställa i vilken grad det äldre varumärket var känt. Till skillnad från överklagandenämnden i förevarande mål fann tribunalen emellertid därefter att det förelåg en skadlig inverkan på renomméet genom att slå fast att varumärket var känt i (åtminstone) mycket hög grad, och den grundade sig således uttryckligen på det antagande som var mest fördelaktigt för den förlorande parten, som var innehavaren av det omstridda varumärket. I domen av den 6 juli 2022, ALOve ( T‑288/21, ej publicerad, EU:T:2022:420, punkterna 26 och 72), fann tribunalen visserligen att det äldre varumärket var känt i åtminstone medelhög grad. Till skillnad från överklagandenämnden i förevarande mål fann tribunalen emellertid därefter att det förelåg en skadlig inverkan på renomméet genom att slå fast att varumärket var känt i (åtminstone) mycket hög. Den grundade sig således uttryckligen på det antagande som var mest fördelaktigt för den förlorande parten, det vill säga innehavaren av det omtvistade varumärket. Även om tribunalen förvisso, i avsnittet Bakgrund till tvisten i domen om ogiltigförklaring, erinrade om att fjärde överklagandenämnden i det andra beslutet hade ansett att den bevisning som getts in till nämnden visade att varumärket var på sin höjd känt i viss grad avseende sportskor i klass 25, uttalade sig tribunalen emellertid inte alls om detta i avsnittet Rättslig bedömning i domen om ogiltigförklaring. Även om det är riktigt att tribunalen i domen av den 9 september 2020, PRIMUS ( T‑669/19, ej publicerad, EU:T:2020:408, punkterna 77 och 107), först konstaterade att de äldre varumärkena var i viss mån kända, preciserade den därefter att graden av hur kända de var skulle anses vara medelhög innan den, till skillnad från överklagandenämnden i förevarande mål, slog fast att det förelåg en skadlig inverkan på renomméet.

43 Ingen av de domar som EUIPO har åberopat är således relevant i det aktuella fallet, där överklagandenämnden inte uttryckligen beaktade det för den förlorande parten mest fördelaktiga antagandet.

44 För det andra har EUIPO gjort gällande att det kan variera beroende på de specifika varorna och tjänsterna hur känt ett varumärke är och att en enda grad för samtliga dessa varor och tjänster därför skulle kunna underlätta tillämpningen av artikel 8.5 i förordning nr 207/2009.

45 I detta avseende räcker det att konstatera att eftersom graden av hur känt ett varumärke är är en faktor vid bedömningen av huruvida det finns ett samband och kan variera beroende på de specifika varorna och tjänsterna, ankommer det på EUIPO att antingen styrka hur känt det är exakt för var och en av de specifika varor och tjänster för vilka ett äldre varumärke är känt, eller, åtminstone, för var och en av dessa varor och tjänster, att uttryckligen beakta det antagande som är mest fördelaktigt för den förlorande parten (se punkt 31 ovan).

46 För det tredje anser EUIPO att överklagandenämndens slutsats att de äldre varumärkena är åtminstone i medelhög grad kända för sportskor och sportkläder i klass 25 innebär att dessa varor faktiskt kan vara mycket kända. Som svar på en skriftlig fråga från tribunalen anser EUIPO att överklagandenämnden underförstått men med nödvändighet beaktade den höga grad av hur kända de äldre varumärkena är som klaganden hade gjort gällande.

47 Det räcker i detta hänseende att påpeka att ett sådant beaktande från EUIPO:s sida av det för den förlorande parten mest fördelaktiga antagandet ska vara uttryckligt och tydligt och inte underförstått eller otydligt.

48 För det fjärde har EUIPO gjort gällande att det inte framgår av det överklagade beslutet att överklagandenämnden, vid tillämpningen av artikel 8.5 i förordning nr 207/2009, endast beaktade de äldre varumärkenas genomsnittliga grad av renommé. Enligt EUIPO framgår det tvärtom av lydelsen i punkt 62 i det överklagade beslutet (exempelvis att publikationen Sporting Goods Intelligence (bilaga 9 …) visar att [klaganden] hade en betydande marknadsandel för friidrottsskor år 2007 och var på tredje plats globalt inom den sektorn och att de äldre varumärkena hade använts intensivt och sedan länge) att överklagandenämnden inte uteslöt att de äldre varumärkena faktiskt kunde vara mer kända än genomsnittet. På samma sätt framgår det av punkt 78 i det överklagade beslutet, i vilken det anges för fullständighetens skull att även om de äldre varumärkena även är mycket kända för andra varor i klass 25 …, är resultatet detsamma, att överklagandenämnden beaktade att de äldre varumärkena var mycket kända, åtminstone för vissa av de varor som omfattades av de äldre varumärkena, och således det mest fördelaktiga scenariot för klaganden.

49 Tribunalen konstaterar att det överklagade beslutet inte innehåller något uttryckligt och klart indicium på att det vid helhetsbedömningen av sambandet har tagits hänsyn till att varumärket var mycket känt för sportskor eller sportkläder. När det gäller de citerade utdragen i punkt 62 i detta beslut, ska det påpekas att de utgör kärnan i bedömningen av om varumärket är känt och i hur hög grad det är känt, både före och efter konstaterandena i punkterna 62 och 63 i samma beslut, enligt vilka en gemensam prövning av den bevisning som lagts fram visar att varumärket är känt i åtminstone genomsnittlig grad. Dessa utdrag påverkar således inte på något sätt överklagandenämndens helhetsbedömning av i hur hög grad varumärket är känt. Det kan tilläggas att de inte heller ingår i helhetsbedömningen av sambandet. De kan således inte styrka, eller ens antyda, att det i detta sammanhang beaktats att varumärket är känt eller till och med mycket känt.

50 När det gäller det citerade utdraget i punkt 78 i det överklagade beslutet avser det, förutom att det ingår i bedömningen av huruvida det föreligger ett intrång, just andra varor i klass 25 än sportskor och sportkläder. Tribunalen kan således inte, vid helhetsbedömningen av sambandet, enbart på grundval av adverbet även fastställa att sportskor och sportkläder uttryckligen och tydligt är kända eller rentav mycket kända.

51 Det ska härvidlag preciseras, vad gäller förekomsten av ett intrång i den mening som avses i det tredje villkoret i artikel 8.5 i förordning nr 207/2009 (se punkt 19 ovan) att överklagandenämnden, i sin bedömning för fullständighetens skull i punkterna 74–78 i det överklagade beslutet, inte heller uttryckligen beaktade det för klaganden mest fördelaktiga antagandet vad gäller frågan i hur hög grad de äldre varumärkena är kända. Överklagandenämnden nämnde i punkt 77 i detta beslut att de äldre varumärkena är kända i åtminstone genomsnittlig grad för [sportskor] och sportkläder och, i det citerade utdraget i punkt 78 i nämnda beslut, hänvisade den till hypotesen att de för andra varor än sportskor och sportkläder är mycket kända.

52 För det femte gjorde EUIPO vid förhandlingen gällande att klaganden inför EUIPO:s instanser inte hade åberopat att varumärket var mycket känt.

53 Det framgår emellertid av inlagan med grunderna för överklagandet till överklagandenämnden, vilken sammanfattats i punkt 8 i det överklagade beslutet, att klaganden gjorde gällande en mycket hög grad av igenkänning på marknaden för sina äldre varumärken och att de var kända i hög grad. EUIPO:s påstående saknar således stöd i de faktiska omständigheterna. Klaganden har för övrigt motsagt sitt eget påstående att överklagandenämnden underförstått men med nödvändighet beaktade att de äldre varumärkena var mycket kända, vilket klaganden hade åberopat (se punkt 46 ovan).

54 Tribunalen finner att överklagandenämnden vid helhetsbedömningen av sambandet mellan de motstående varumärkena åsidosatte den skyldighet som anges ovan i punkterna 31–37 och därmed gjorde sig en felaktig rättstillämpning, genom att inte uttryckligen beakta det för klaganden mest fördelaktiga antagandet (vilket för övrigt har åberopats av klaganden) – det vill säga att klagandens varumärke var mycket känt – vid helhetsbedömningen av sambandet mellan de motstående varumärkena.

55 Talan ska således bifallas såvitt avser den första anmärkningen i den enda grundens andra del.

56 Enligt fast rättspraxis ska det vid prövningen av huruvida det finns ett samband mellan de motstående varumärkena – vilket utgör ett väsentligt, om än underförstått, villkor för tillämpningen av artikel 8.5 i förordning nr 207/2009 – göras en helhetsbedömning mot bakgrund av samtliga relevanta faktorer i det enskilda fallet. Bland dessa faktorer kan nämnas hur känt det äldre varumärket är (se domen om ogiltigförklaring, punkt 139 och där angiven rättspraxis).

57 I förevarande fall ankommer det inte på tribunalen, med tanke på överklagandenämndens rättsliga fel vad gäller hur kända de äldre varumärkena är (se punkt 54 ovan), att uttala sig om hur kända de varumärkena är eller om överklagandenämndens helhetsbedömning av förekomsten av ett samband mellan de motstående varumärkena. Det ankommer således på överklagandenämnden att bedöma dessa aspekter med avseende på det beslut som den har att fatta avseende det överklagande som är anhängigt vid den (se, i detta avseende, domen om ogiltigförklaring, punkt 140 och där angiven rättspraxis).

58 Det ska i detta hänseende erinras om att tribunalen inte har rätt att själv bedöma i hur hög grad de äldre varumärkena är kända, eftersom tribunalen i enlighet med artikel 65.2 i förordning nr 207/2009 prövar lagenligheten av EUIPO:s beslut. Om tribunalen finner att ett sådant beslut, som överklagats till tribunalen, är rättsstridigt, ska den ogiltigförklara beslutet i fråga. Den kan emellertid inte ogilla överklagandet genom att ersätta den motivering som lämnats av den behöriga instansen inom EUIPO, som är den som har utfärdat den angripna rättsakten, med sin egen (se, i detta avseende, dom av den 28 september 2016, HENLEY, T‑362/15, ej publicerad, EU:T:2016:576, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

59 Mot bakgrund av det ovan anförda och utan att det är nödvändigt att pröva de övriga delarna och de övriga anmärkningarna i sökandens enda grund, ska det överklagade beslutet ogiltigförklaras i sin helhet.

60 Enligt artikel 134.1 i tribunalens rättegångsregler ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

61 Klaganden har yrkat att EUIPO ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom EUIPO har tappat målet, ska yrkandet bifallas. Klaganden har vidare yrkat att tribunalen ska förplikta EUIPO att ersätta klagandens kostnader för förfarandet vid överklagandenämnden. Det räcker därvidlag att påpeka att det ankommer på överklagandenämnden att mot bakgrund av förevarande dom besluta om kostnaderna för förfarandet inför nämnden (se, i detta avseende, dom av den 29 maj 2018, Uribe-Etxebarría Jiménez/EUIPO – Núcleo de comunicaciones y control (SHERPA), T‑577/15, EU:T:2018:305, punkt 94 och där angiven rättspraxis).

1 Rättegångsspråk: engelska.