Tribunalens dom (sjätte avdelningen) den 29 april 2026
I mål T‑573/24,
TRIBUNALEN (sjätte avdelningen) sammansatt av ordföranden P. Škvařilová-Pelzl samt domarna I. Nõmm (referent) och D. Kukovec, justitiesekreterare: V. Di Bucci,
efter den skriftliga delen av förfarandet, däribland åtgärden för processledning av den 26 november 2025 och klagandens och CPVO:s svar, som inkom till tribunalens kansli den 12 respektive den 11 december 2025,
med beaktande av att ingen av parterna inom tre veckor efter delgivningen av underrättelsen om att den skriftliga delen av förfarandet avslutats hade inkommit med någon begäran om muntlig förhandling och av att tribunalen, med tillämpning av artikel 106.3 i tribunalens rättegångsregler, har beslutat att avgöra målet på handlingarna,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten och omständigheter som inträffat efter överklagandet
Parternas yrkanden
Huruvida den bevisning som lagts fram för första gången inför tribunalen kan tillåtas
Prövning i sak
Den första, den andra och den tredje grunden: Felaktig bedömning av förekomsten av force majeure till följd av covid-19-pandemin, felaktig bedömning av förekomsten av ett ursäktligt misstag respektive felaktig eller oprecis tolkning av bevisningen
Den fjärde grunden: Åsidosättande av artikel 65 i förordning nr 874/2009
Rättegångskostnader
1 Klaganden, Romagnoli Fratelli SpA, har med stöd av artikel 263 FEUF yrkat att tribunalen ska ogiltigförklara det beslut som Gemenskapens växtsortmyndighet (CPVO) fattade den 3 augusti 2024 (ärende A001/2023) (nedan kallat det överklagade beslutet).
2 Den 10 december 2009 gav Meranini & C. Srl in en ansökan om gemenskapens växtförädlarrätt till CPVO i enlighet med rådets förordning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli 1994 om gemenskapens växtförädlarrätt (EGT L 227, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 60, s. 196). Ansökan registrerades med nummer 2009/2240.
3 Klagandens ansökan om gemenskapens växtförädlarrätt avsåg potatissorten Melrose, som tillhör arten Solanum tuberosum L.
4 Genom CPVO:s beslut av den 20 februari 2012 beviljades gemenskapens växtförädlarrätt för växtsorten i fråga.
5 Från den 24 april 2018 och till följd av en överlåtelse av växtförädlarrätten i fråga blev klaganden innehavare av denna växtförädlarrätt.
6 Den 27 oktober 2021 utfärdade CPVO en debetnota avseende betalningen av den årliga avgiften för växtförädlarrätten i fråga. CPVO skickade debetnotan till klaganden via dennes personliga sida, MyPVR.
7 Eftersom debetnotan inte betalades inom den föreskrivna fristen, skickades den 10 januari 2022, via den personliga MyPVR-sidan, en formell påminnelse till klaganden i enlighet med artikel 83.2 i förordning nr 2100/94. I samband med denna påminnelse anmodade CPVO klaganden att inom en månad betala den årliga avgiften för att undvika att växtförädlarrätten i fråga skulle upphävas i enlighet med artikel 21.2 c i nämnda förordning.
8 Eftersom handlingarna avseende den årliga avgiften inte hade hämtats av klaganden från den personliga MyPVR-sidan skickade CPVO den 16 februari 2022 ännu en påminnelse till klaganden via e‑post, dock utan att förlänga betalningsfristen.
9 Den 21 mars 2022 upphävde CPVO växtförädlarrätten i fråga, eftersom den årliga avgiften inte hade betalats inom den föreskrivna fristen (nedan kallat beslutet av den 21 mars 2022). Beslutet om upphävande meddelades klaganden den 22 mars 2022 och antas ha delgetts den 30 mars 2022.
10 Den 6 maj 2022 ansökte klaganden med stöd av artikel 80 i förordning nr 2100/94 om återställande av försutten tid avseende betalningsfristen för ovannämnda årliga avgift.
11 Den 6 maj 2022 betalade klaganden den dittills obetalda årliga avgiften.
12 I beslut av den 7 november 2022 avslog CPVO klagandens ansökan om återställande av försutten tid (nedan kallat beslutet av den 7 november 2022).
13 Den 5 januari 2023 överklagade klaganden beslutet av den 7 november 2022 vid tribunalen, vilken registrerades under målnummer T‑2/23.
14 Den 6 januari 2023 överklagade klaganden beslutet av den 21 mars 2022, genom vilket CPVO upphävde växtförädlarrätten i fråga, till CPVO:s överklagandenämnd.
15 Den 6 januari 2023 ansökte klaganden om återställande av försutten tid även avseende fristen för att överklaga beslutet av den 21 mars 2022, eftersom överklagandefristen på två månader för att överklaga det beslutet till CPVO:s överklagandenämnd som föreskrivs i artikel 69 i förordning nr 2100/94 hade löpt ut.
16 Genom dom av den 17 april 2024, Romagnoli Fratelli/CPVO (Melrose) ( T‑2/23, EU:T:2024:247), ogillade tribunalen talan mot beslutet av den 7 november 2022. Den 14 juni 2024 överklagade klaganden den domen.
17 Den 3 augusti 2024 antog överklagandenämnden det överklagade beslutet. Den ansåg för det första att beslutet av den 21 mars 2022 hade överklagats för sent. Kommissionen erinrade nämligen om att nämnda beslut ansågs ha delgetts klaganden den 30 mars 2022, att fristen för att överklaga således hade löpt ut den 30 maj 2022 och att överklagandet hade getts in mer än sju månader efter utgången av denna. För det andra fann överklagandenämnden att den själv var behörig att pröva ansökan om återställande av försutten tid. För det tredje, i sak, avslog överklagandenämnden ansökan om återställande av försutten tid med motiveringen att klagandebolaget inte hade visat att det hade ställts inför särskilda omständigheter eller att den hade visat all den nödvändiga aktsamhet som krävs för att villkoren i artikel 80.1 i förordning nr 2100/94 ska vara uppfyllda. För det fjärde fann överklagandenämnden slutligen, med stöd av detta avslag, att talan mot beslutet av den 21 mars 2022 skulle avvisas. Den 10 september 2024 delgavs klaganden det överklagade beslutet.
18 Genom dom av den 1 augusti 2025, Romagnoli Fratelli/CPVO ( C‑426/24 P, ej publicerad, EU:C:2025:619), ogillade domstolen överklagandet av domen av den 17 april 2024, Melrose ( T‑2/23, EU:T:2024:247).
19 Klaganden har yrkat att tribunalen ska
20 CPVO har yrkat att tribunalen ska
21 CPVO har begärt att en del av bilaga 10 liksom bilagorna 11–14 och 16–18 i ansökan inte ska tillåtas, eftersom klaganden inte lade fram det materialet under det administrativa förfarandet inför myndigheten.
22 Tribunalen konstaterar att bilagorna 10–14 (med undantag för klagandens organisationsplan för år 2022, som återfinns på fjärde sidan i bilaga 10) och 16–18 till ansökan inte återfinns i handlingarna i förfarandet vid CPVO.
23 Domstolen erinrar om att lagenligheten av en unionsrättsakt enligt praxis ska bedömas mot bakgrund av de uppgifter som institutionen hade tillgång till när den antog beslutet. Ingen har således rätt att inför unionsdomstolen åberopa omständigheter som inte har angetts under det administrativa förfarandet (se dom av den 17 april 2024, Melrose, T‑2/23, EU:T:2024:247, punkt 32; se även, analogt, dom av den 8 mars 2023, Novasol/Echa, T‑70/22, ej publicerad, EU:T:2023:106, punkt 22).
24 I den mån de i punkt 22 ovan nämnda bilagorna har lagts fram för första gången vid tribunalen kan de således inte beaktas vid prövningen i förevarande mål av det överklagade beslutets lagenlighet. Dessa handlingar ska följaktligen avvisas.
25 Tribunalen påpekar inledningsvis att det är utrett att överklagandet av beslutet av den 21 mars 2022 till CPVO:s överklagandenämnd gavs in mer än sju månader efter att överklagandefristen hade löpt ut. Klagandens ansökan av den 6 januari 2023 om återställande av försutten tid syftade således till att återställa dess rätt att överklaga beslutet av den 21 mars 2022.
26 Överklagandenämnden gjorde i detta avseende, i punkterna 28 och 29 i det överklagade beslutet, gällande att den frist som hade löpt ut och som ansökan om återställande av försutten tid avsåg rörde en frist som skulle iakttas i förhållande till nämnden och inte i förhållande till CPVO:s första instans. Överklagandenämnden ansåg följaktligen att talan mot beslutet av den 21 mars 2022 och ansökan om återställande av försutten tid inte kunde skiljas från varandra och att den således var behörig att pröva ansökan.
27 Denna slutsats från överklagandenämnden vad gäller dess behörighet att pröva ansökan om återställande av försutten tid, vilken parterna för övrigt har anslutit sig till, ska godtas.
28 Det ska i detta hänseende erinras om att kapitel VI i fjärde delen i förordning nr 2100/94 innehåller diverse bestämmelser om förfarandet.
29 Bland de bestämmelser som nämns i punkt 28 ovan återfinns artikel 80.1 i förordning nr 2100/94. Den bestämmelsen föreskriver att [e]n person som ansökt om eller är innehavare av gemenskapens växtförädlarrätt, eller varje annan person som är part i rättsliga förhandlingar inför Växtsortmyndigheten som, trots all nödvändig aktsamhet under de särskilda omständigheterna, inte har kunnat iaktta en tidsfrist gentemot Växtsortmyndigheten skall på begäran återfå sina tidigare rättigheter om hans underlåtenhet att iaktta tidsfristen har haft som direkt följd på grund av denna förordning att han har förlorat en rättighet eller en möjlighet att föra talan.
30 Det ska understrykas att till skillnad från andra bestämmelser som reglerar förfarandet i kapitel VI i fjärde delen i förordning nr 2100/94, såsom artikel 77 i nämnda förordning, som gör åtskillnad mellan förfarandet inför Växtsortmyndigheten och inför överklagandenämnden, finns det inget i artikel 80.1 i denna förordning som tyder på att begreppet Växtsortmyndigheten i förordningen skulle utesluta överklagandenämnden. I likhet med tillämpningsområdet för artikel 75 i förordning nr 2100/94, som föreskriver att [v]äxtsortmyndighetens beslut skall motiveras, kan således tillämpningsområdet för artikel 80.1 i samma förordning förstås så, att det innefattar överklagandenämnden.
31 Att ingen bestämmelse i förordning nr 2100/94 uttryckligen föreskriver att när en ansökan om återställande av försutten tid avser en frist som en klagande inte har kunnat iaktta vid överklagandenämnden, är den sistnämnda behörig att fatta beslut i denna fråga, betyder inte att överklagandenämnden saknar sådan behörighet.
32 Det ska nämligen för det första understrykas att artikel 35.1 i förordning nr 2100/1994, som rör den interna behörighetsfördelningen i fråga om CPVO:s beslut, föreskriver att myndighetens ordförande i princip ska vara behörig att fatta alla beslut som inte ska fattas av överklagandenämnderna. Enligt artikel 35.2 i förordningen tilldelas vissa behörigheter en kommitté.
33 Enligt artikel 81.1 i förordning nr 2100/94 ska dessutom Växtsortmyndigheten, i den mån den förordningen eller bestämmelser som antas enligt förordningen inte innehåller bestämmelser om handläggningsförfarande, tillämpa de principer inom detta område som är allmänt erkända i medlemsstaterna. I fråga om återställande av försutten tid är den instans som är behörig att pröva ansökan, i princip och enligt principen om parallell behörighet, den som var behörig att konstatera att fristen inte hade iakttagits.
34 Artikel 35 jämförd med artikel 81 i förordning nr 2100/1994 kan således leda till slutsatsen att unionslagstiftaren underförstått har avsett att låta CPVO:s överklagandenämnd pröva en ansökan om återställande av försutten tid som avser en frist som en klagande inte har kunnat iaktta vid nämnden.
35 För det andra föreskriver förvisso artikel 7 i kommissionens förordning (EG) nr 874/2009 av den 17 september 2009 om fastställande av tillämpningsföreskrifter för förordning nr 2100/94 i fråga om förfaranden inför Gemenskapens växtsortsmyndighet (EUT L 251, 2009, s. 3) att kommittéerna ska handlägga frågor om återställande av försutten tid enligt artikel 80 i förordning nr 2100/94. Artikel 7 i förordning nr 874/2009 föreskriver emellertid att handläggningen av dessa frågor tillkommer utöver de beslut som kommittén fattar enligt sin tilldelade behörighet enligt artikel 35.2 i förordning nr 2100/94. Mot bakgrund av sistnämnda bestämmelse kan artikel 7 i förordning nr 874/2009 således tolkas så, att den endast ger kommittéerna behörighet att avgöra frågor om återställande av försutten tid i de frågor där de har tilldelats behörighet enligt artikel 35.2 i förordning nr 2100/94. En sådan tolkning är förenlig med principen att en genomförandeförordning ska tolkas i överensstämmelse med bestämmelserna i grundförordningen där så är möjligt (dom av den 24 juni 1993, Dr Tretter, C‑90/92, EU:C:1993:264, punkt 11, och dom av den 10 september 1996, kommissionen/Tyskland, C‑61/94, EU:C:1996:313, punkt 52). Enligt en sådan tolkning av artikel 7 i förordning nr 874/2009 omfattas frågan om återställande av försutten tid, som avser en frist som en klagande inte har kunnat iaktta vid CPVO:s överklagandenämnd, inte av kommittéernas behörighet.
36 Det ska tilläggas att anledningen till att artikel 7 i förordning nr 874/2009 existerar är att det är nödvändigt att fastställa vilken person (det vill säga ordföranden eller en person under dennes överinseende) eller vilken kommitté inom CPVO som är behörig att pröva ansökan om återställande av försutten tid när underlåtenheten att iaktta fristen har inträffat vid denna instans. Däremot finns det ingen anledning att fastställa detta i nämnda förordning när det är fråga om en ansökan om återställande av försutten tid avseende en frist som inte har iakttagits vid CPVO:s överklagandenämnd. Den sistnämnda är nämligen ensam behörig att avgöra frågan och behöver därför inte uttryckligen identifieras i förordning nr 2100/94.
37 För det tredje, och såsom framgår av tjugosjätte skälet i förordning nr 2100/94, ska [d]e uppgifter och befogenheter som åligger [CPVO], och dess överklagandenämnd, beträffande beviljande, upphörande eller efterkontroll av gemenskapens växtförädlarrätt samt offentliggöranden … i största möjliga utsträckning bygga på de bestämmelser som utarbetats för andra ordningar. Detta skall även gälla myndighetens uppbyggnad och arbetsordning, samarbetet med kommissionen och medlemsstaterna, särskilt genom ett förvaltningsråd, provningsmyndigheternas medverkan vid teknisk provning, samt nödvändiga budgetmässiga åtgärder.
38 Vad gäller överklagandenämnden vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO), har den getts behörighet att pröva en ansökan om återställande av försutten tid när den icke fullbordade handling som är föremål för överklagandet avser ett överklagande som getts in för sent vid överklagandenämnden. Artikel 104.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken (EUT L 154, 2017, s. 1) stadgar nämligen, under rubriken Återställande av försutten tid, att [b]eslut om ansökan ankommer på den enhet som är behörig att besluta i anledning av underlåtenheten, i enlighet med principen om parallell behörighet, som erinras om i punkt 33 ovan.
39 I den mån det är möjligt ska även CPVO:s behörighet, inbegripet överklagandenämndernas befogenheter, tolkas med inspiration hämtad från de ovannämnda regler som fastställts för EUIPO genom förordning 2017/1001. Detta leder även till slutsatsen att CPVO:s överklagandenämnd ska vara behörig att pröva en ansökan om återställande av försutten tid avseende en frist som en klagande inte har kunnat iaktta vid nämnden.
40 Det följer av punkterna 28–39 ovan att CPVO:s överklagandenämnd gjorde en riktig bedömning när den fann sig vara behörig att pröva ansökan om återställande av försutten tid, vilken grundade sig på att klaganden inte hade iakttagit fristen för överklagande till nämnden.
41 Fyra grunder har anförts till stöd för talan. Den första grunden avser en felaktig bedömning av huruvida det förelåg force majeure till följd av covid-19-pandemin. Den andra grunden avser en felaktig bedömning av förekomsten av ett ursäktligt misstag. Den tredje grunden avser felaktig eller oprecis tolkning av bevisningen. Den fjärde grunden avser åsidosättande av artikel 65 i förordning nr 874/2009.
42 Tribunalen finner det lämpligt att pröva de tre första grunderna tillsammans och därefter pröva den fjärde grunden.
43 Genom den första, den andra och den tredje grunden har klaganden i huvudsak kritiserat CPVO:s överklagandenämnd för att ha bortsett från att klaganden stod inför ett fall av force majeure som orsakats av covid-19-pandemin. Klaganden anser nämligen att överklagandenämnden inte gjorde en bedömning som grundade sig på de faktiska omständigheterna, utan att den nöjde sig med att anse att den förebringade bevisningen inte var avgörande. Klaganden har för det första åberopat att en stor del av personal var frånvarande av medicinska skäl. Klaganden har särskilt framhållit att det inte fanns någon enskild anställd med ansvar för kontakter och korrespondens med CPVO. Klaganden har för det andra gjort gällande att med hänsyn till dess situation som ett medelstort jordbruksföretag utgjorde varje form av personalbrist ett fall av force majeure. Klaganden har i detta sammanhang tillagt att både ekonomiska och rättsliga hinder har hindrat den från att avhjälpa personalbristen.
44 CPVO har bestritt de argument som åberopats till stöd för dessa grunder.
45 Enligt artikel 80.1 i förordning nr 2100/94 ska en person som ansökt om eller är innehavare av gemenskapens växtförädlarrätt, eller varje annan person som är part i rättsliga förhandlingar inför CPVO som, trots all nödvändig aktsamhet under de särskilda omständigheterna, inte har kunnat iaktta en tidsfrist gentemot myndigheten, på begäran återfå sina tidigare rättigheter om nämnda persons underlåtenhet att iaktta tidsfristen har haft som direkt följd på grund av denna förordning att denne har förlorat en rättighet eller en möjlighet att föra talan.
46 Det framgår av artikel 80.1 i förordning nr 2100/94 att återställande av försutten tid är förenat med två kumulativa villkor. Det första är att personen i fråga ska ha handlat med all den omsorg som krävs med hänsyn till de särskilda omständigheterna. Det andra är att nämnda persons oförmåga ska ha haft som en direkt följd att en rättighet eller en möjlighet att överklaga förlorats (se, analogt, dom av den 15 september 2011, Prinz Sobieski zu Schwarzenberg/harmoniseringskontoret – British-American Tobacco Polska (Romuald Prinz Sobieski zu Schwarzenberg), T‑271/09, ej publicerad, EU:T:2011:478, punkt 53 och där angiven rättspraxis).
47 Iakttagandet av frister utgör dessutom tvingande rätt, och återställande av försutten tid kan undergräva rättssäkerheten. Följaktligen måste villkoren för att tillämpa återställande av försutten tid tolkas strikt (se, för ett liknande resonemang och analogt, beslut av den 9 december 2022, AMO Development/EUIPO (Medicinska instrument), T‑311/22, ej publicerat, EU:T:2022:822, punkt 20 och där angiven rättspraxis).
48 I förevarande fall har klaganden, inom ramen för de tre första grunderna som prövas tillsammans, i huvudsak bestritt överklagandenämndens bedömning vad gäller det första villkor som nämns i punkt 46 ovan, i den del nämnden fann att klagandebolaget varken hade visat att det ställts inför särskilda omständigheter eller hade visat den aktsamhet som krävs under dessa omständigheter.
49 Tribunalen ska först pröva argumentet att klagandens personal var frånvarande till följd av covid-19-pandemin.
50 För det första gjorde överklagandenämnden en korrekt bedömning när den fann att klaganden inte hade anfört några övertygande argument för att frånvaron i fråga kunde förklara varför fristen för överklagande till överklagandenämnden inte hade iakttagits.
51 Klaganden har nämligen inte bestritt att den mottog beslutet av den 21 mars 2022 den 30 mars 2022. Det ankom således på klagandebolaget att konkret visa varför det inte hade kunnat iaktta fristen för att överklaga under perioden från och med den 30 mars till och med den 30 maj 2022.
52 Klaganden har emellertid inte lagt fram någon bevisning som visar att personalens sjukfrånvaro inträffade under perioden från och med den 30 mars till och med den 30 maj 2022.
53 Vad för det andra gäller det mer specifika argumentet att den enda anställda som ansvarade för korrespondensen med CPVO var frånvarande, framgår det av den berörda personens förklaring att den period då hon var frånvarande snarare avsåg januari 2022. Klaganden har inte företett någon handling som anger den period under vilken denna anställda, som ansvarade för korrespondensen med CPVO, var frånvarande och således inte kunde utföra de uppgifter som anförtrotts henne beträffande nämnda korrespondens.
54 Klaganden har således inte lagt fram någon bevisning som visar att den anställda som ansvarade för korrespondensen med CPVO var frånvarande under perioden mars–maj 2022 och att klaganden således hade ställts inför särskilda omständigheter på grund av covid-19-pandemin som hindrade klaganden från att iaktta fristen för att överklaga beslutet av den 21 mars 2022 till överklagandenämnden.
55 Även om det antas att den anställda var frånvarande under perioden från och med den 30 mars till och med den 30 maj 2022, har klaganden inte anfört någon omständighet som kan motivera att hon inte kunde ersättas.
56 Det ska dessutom konstateras att klaganden inte har förklarat varför andra möjliga lösningar inte hade tillämpats för att kompensera för frånvaron av den anställda som ansvarade för korrespondensen med CPVO. Även om den anställda personens frånvaro var styrkt, vilket inte är fallet i förevarande mål, har klaganden till exempel inte på något sätt förklarat eller styrkt med bevisning vad som hade hindrat företaget från att överföra hennes arbetsuppgifter, och identifieringskoder som möjliggjorde tillgång till den personliga MyPVR-sidan, till en annan anställd under den berörda perioden.
57 Tribunalen har slagit fast att den omständigheten att en anställd vid ett företag som ansvarar för korrespondensen med en institution är frånvarande inte, även om frånvaron skulle vara styrkt, kan ses som en omständighet som företaget inte råder över (se, i detta avseende, beslut av den 24 mars 2022, Cheers Interactive (India)/harmoniseringskontoret – Furrion Property) (Tre svarta, horisontella linjer), T‑544/21, ej publicerat, EU:T:2022:202, punkt 36).
58 Vad för det tredje gäller argumentet om cyberattacken mot ett partnerbolag, i vilket klaganden var ett indirekt offer, har klaganden inte angett och än mindre visat på vilket sätt ett cyberangrepp som inträffade i slutet av december 2021 och som blev föremål för en anmälan till allmänna åklagaren i Italien den 7 januari 2022 kunde motivera att en tidsfrist som löpte ut fem månader senare inte iakttogs, särskilt som det inte har bestritts att klaganden mottog beslutet av den 21 mars 2022 den 30 mars 2022.
59 För det fjärde kan tribunalen inte godta klagandens argument att CPVO inte i vederbörlig ordning informerade bolaget om de tillämpliga bestämmelserna och om möjligheterna att överklaga. I beslutet av den 21 mars 2022 uppmärksammade CPVO tydligt klaganden på möjligheten att överklaga beslutet inom två månader från dess ikraftträdande.
60 Såsom CPVO med fog påpekat underrättades klaganden tydligt, genom ett mejl av den 5 maj 2022, om möjligheten att överklaga och villkoren för detta. CPVO har till och med preciserat vilka villkor som ska vara uppfyllda för att samtidigt kunna överklaga och ansöka om återställande av försutten tid.
61 Slutligen finns det ingen bestämmelse som ålägger CPVO att informera en part om vilka förfaranden som står till dennes förfogande, och än mindre att ge parten råd om att använda sig av ett visst förfarande (se, analogt, dom av den 4 maj 2018, Skyleader/EUIPO – Sky International (SKYLEADER), T‑34/17, ej publicerad, EU:T:2018:256, punkt 43).
62 Därefter kan klagandebolaget inte vinna framgång med argumentet att det, med hänsyn till att det inte är så stort, inte hade ekonomiska förutsättningar att anställa ytterligare personal för att ersätta den personal som var sjukledig. Bolaget kan inte heller vinna framgång med att åberopa rättsliga hinder som skulle ha hindrat det från att rekrytera personal.
63 För det första skulle klagandens vaga argument innebära att varje form av personalbrist för ett medelstort jordbruksföretag ska ses som ett fall av force majeure.
64 Ett sådant resonemang räcker inte för att konkret visa att villkoren för tillämpning av återställande av försutten tid är uppfyllda och att CPVO har gjort en oriktig bedömning i detta avseende. Såsom har påpekats i punkt 47 ovan ska det erinras om att dessa villkor ska tolkas strikt.
65 För det andra framfördes argumentet att klaganden varit lagligen förhindrad att anställa personal på grund av den italienska lagstiftningen för första gången vid tribunalen.
66 Lagligheten av det överklagade beslutet ska dock bedömas av unionsdomstolen utifrån de uppgifter som CPVO förfogade över när den fattade beslutet (se, i detta avseende, dom av den 24 september 2025, AQ/Echa, T‑1101/23, ej publicerad, EU:T:2025:894, punkt 33).
67 Den lagstiftningsakt som klaganden grundat sitt resonemang på har inte heller bifogats ansökan. I ansökan nämns endast en bestämmelse i denna lagstiftning – på ett vagt sätt och utan att den ingår i sitt sammanhang – och den innehåller således inte någon konkret förklaring som gör det möjligt att avgöra om och hur den aktuella lagstiftningen faktiskt skulle ha varit tillämplig i förevarande fall.
68 CPVO gjorde således en riktig bedömning när den, efter att ha beaktat de uppgifter som hade lagts fram inför den vid tidpunkten för begäran om återställande av försutten tid, slog fast att klagandebolaget inte hade visat att det hade stått inför särskilda omständigheter eller hade agerat med all nödvändig aktsamhet med hänsyn till dessa omständigheter.
69 Av detta följer att överklagandena inte kan vinna bifall såvitt avser de tre första grunderna.
70 Genom den fjärde grunden har klaganden för det första gjort gällande att den inte mottog den påminnelse som CPVO skickade den 10 januari 2022 avseende den obetalda årliga avgiften. Klaganden har kritiserat tribunalen för att ha åsidosatt artikel 65 i förordning nr 874/2009, genom att inte ha styrkt att påminnelsen faktiskt hade delgetts och mottagits. För det andra har klaganden bestritt att den personliga MyPVR-sidan ska anses utgöra en officiell kanal för delgivning av handlingar eller beslut i den mening som avses i förordning nr 2100/94 och förordning nr 874/2009. Klaganden har följaktligen ifrågasatt huruvida de allmänna villkoren för användning av de elektroniska systemen för kommunikation från och till CPVO (nedan kallade MyPVR:s allmänna villkor), såsom de fastställts i beslutet av den 20 december 2016 av CPVO:s ordförande, är tillämpliga.
71 CPVO har bestritt de argument som åberopats till stöd för dessa grunder.
72 Det ska inledningsvis understrykas att de argument som åberopats till stöd för den fjärde grunden i huvudsak är identiska med – och bör få samma svar som – dem som anfördes inom ramen för den andra grunden i mål T‑2/23, Melrose, som avgjordes genom dom av den 17 april 2024 ( EU:T:2024:247), vilken efter överklagande fastställdes genom dom av den 1 augusti 2025, Romagnoli Fratelli/CPVO ( C‑426/24 P, ej publicerad, EU:C:2025:619).
73 För det första utgör den personliga MyPVR-sidan en giltig officiell delgivningsväg för debetnotan av den 27 oktober 2021 och påminnelsen av den 10 januari 2022 (dom av den 17 april 2024, Melrose, T‑2/23, EU:T:2024:247, punkterna 52–65).
74 Enligt artikel 79 i förordning nr 2100/94 ska CPVO på eget initiativ delge alla beslut och inkallelser, samt kungörelser och meddelanden efter vilka tidsfrister beräknas, eller som ska delges enligt andra bestämmelser i denna förordning eller genom bestämmelser som antagits enligt denna förordning eller vars delgivning CPVO:s ordförande har beslutat. Delgivning kan ske genom medlemsstaternas behöriga myndigheter för växtförädlarrätt.
75 Eftersom både debetnotan av den 27 oktober 2021 och påminnelsen av den 10 januari 2022 fastställde en frist som klaganden skulle iaktta, ska de i förevarande fall anses utgöra kungörelser [eller] meddelanden efter vilka tidsfrister beräknas i den mening som avses i artikel 79 i förordning nr 2100/94.
76 Enligt artikel 64.4 i förordning nr 874/2009 ska de handlingar, eller kopior av dem, som ska delges enligt artikel 79 i förordning nr 2100/94 delges elektroniskt på det sätt som CPVO:s ordförande beslutar om eller med post genom rekommenderat brev med mottagningsbevis.
77 Det framgår av lydelsen i artikel 64.4 i förordning nr 874/2009 dels att meddelanden och kungörelser från Växtsortmyndigheten efter vilka tidsfrister beräknas, i den mening som avses i artikel 79 i förordning nr 2100/94, får delges på elektronisk väg, dels att formerna för denna delgivning på elektronisk väg ska fastställas av CPVO:s ordförande.
78 Den 20 december 2016 antog CPVO:s ordförande, i enlighet med artikel 64.4 i förordning nr 874/2009, ett beslut om elektronisk kommunikation från och till myndigheten.
79 I artikel 3 första stycket i det beslut som fattades av CPVO:s ordförande den 20 december 2016 föreskrivs att myndigheten ska tillhandahålla en plattform för elektronisk kommunikation på sin webbplats (www.cpvo.europa.eu), som gör det möjligt för användarna att erhålla, visa, skriva ut och registrera alla elektroniskt tillgängliga handlingar och kungörelser från myndigheten och svaret på kungörelser och ansökningar som rör ärendet och andra handlingar. Denna elektroniska kommunikationssida (personlig sida) är ett system med begränsad åtkomst och kallas MyPVR.
80 I artikel 3 fjärde stycket i det beslut som fattades av CPVO:s ordförande den 20 december 2016 föreskrivs att MyPVR, när det väl har utvecklats, ska erbjuda möjligheten att på elektronisk väg ta emot alla meddelanden från myndigheten. Om användaren gör detta val ska CPVO skicka alla kungörelser elektroniskt via den personliga sidan, förutom när detta är tekniskt omöjligt.
81 Enligt artikel 4 första stycket i beslutet av CPVO:s ordförande av den 20 december 2016 ska, så snart användaren aktiverar möjligheten att kommunicera elektroniskt med myndigheten, alla officiella kungörelser från myndigheten som finns tillgängliga i elektronisk form skickas till användaren via MyPVR. De handlingar som ska delges enligt artikel 79 i förordning nr 2100/94 ska delges genom MyPVR.
82 Enligt artikel 6 i beslutet av CPVO:s ordförande av den 20 december 2016 ska de allmänna villkoren för användning av elektronisk kommunikation från och till CPVO via MyPVR, vilka återfinns på myndighetens webbplats, närmare ange vilka elektroniska åtgärder som ska vidtas, vilka villkor som gäller för elektroniska kungörelser och/eller meddelanden från och till myndigheten samt vilka användarvillkor som användarna måste acceptera.
83 Tribunalen konstaterar att det i motsats till vad klaganden har gjort gällande framgår av artiklarna 3 första och fjärde styckena och 4 första stycket i beslutet av CPVO:s ordförande av den 20 december 2016, vilka nämns i punkterna 79-81 ovan, att alla meddelanden och kungörelser, inklusive de som omfattas av artikel 79 i förordning nr 2100/94, kan lämnas via den personliga MyPVR-sidan, under förutsättning att användaren har aktiverat det alternativ som gör det möjligt för CPVO att kommunicera elektroniskt med användaren.
84 Artikel 6 i beslutet av CPVO:s ordförande av den 20 december 2016, vilken nämns i punkt 82 ovan, föreskriver dessutom att MyPVR:s allmänna villkor ska innehålla närmare uppgifter om de elektroniska åtgärderna, villkoren för dessa och de tekniska arrangemangen för elektroniska kungörelser och/eller meddelanden från CPVO. Följaktligen kan inte heller tillämpligheten av dessa allmänna villkor ifrågasättas.
85 Punkt 4 b i version 3.0 i MyPVR:s allmänna villkor bekräftar dessutom att CPVO, när användaren har valt elektronisk kommunikation, på ett giltigt sätt meddelar användaren beslut, meddelanden och andra handlingar på elektronisk väg via den personliga sidan, såvida detta inte är omöjligt av tekniska skäl eller när vissa funktioner på nämnda sida håller på att utvecklas. I sådana fall kan elektronisk kommunikation via e‑post eller via andra giltiga kommunikationsmedel accepteras som godkända medel för delgivning.
86 Invändningen att den personliga MyPVR-sidan inte på ett rättsenligt sätt kan tjäna som en av de officiella delgivningskanalerna kan således inte godtas.
87 Det framgår emellertid av artiklarna 3 fjärde stycket och 4 första stycket i beslutet av CPVO:s ordförande av den 20 december 2016 samt av punkt 4 b i version 3.0 av MyPVR:s allmänna villkor att MyPVR kan användas som officiell delgivningskanal under förutsättning att användaren har aktiverat möjligheten för CPVO att kommunicera elektroniskt med användaren.
88 Det ska i detta hänseende påpekas att klagandebolaget inte har bestritt att det hade valt att kommunicera elektroniskt via MyPVR, i den mening som avses i de bestämmelser som nämns i punkt 87 ovan, och att den hade godtagit version 3.0 av MyPVR:s allmänna villkor och således bekräftat sitt beslut att välja elektronisk kommunikation.
89 Enligt punkt 2 i version 3.0 av MyPVR:s allmänna villkor åtar sig användarna att använda den personliga sidan bland annat för att ta emot kungörelser och handlingar från CPVO. Elektroniska meddelanden via e‑post kan endast accepteras som ett godkänt kommunikationsmedel i de fall då plattformen inte är lämplig. Enligt andra stycket i denna punkt åtar sig vidare användaren, genom att använda den personliga sidan, att uppfylla de skyldigheter som anges i första stycket i nämnda punkt.
90 Det råder således inget tvivel om att klaganden, genom att använda sig av den personliga sidan och genom att acceptera MyPVR:s allmänna villkor, har accepterat att ta emot meddelanden och kungörelser från CPVO via den personliga MyPVR-sidan.
91 Mot bakgrund av det ovan anförda kan invändningen att MyPVR är rättsstridig som officiell delgivningskanal inte godtas vad avser klaganden.
92 Vad för det andra gäller invändningen om ett påstått åsidosättande av artikel 65 i förordning nr 874/2009 genom att CPVO inte har styrkt den faktiska delgivningen och mottagandet av den påminnelse som skickades den 10 januari 2022, kan denna invändning inte godtas, av samma skäl som anges i domen av den 17 april 2024, Melrose ( T‑2/23, EU:T:2024:247, punkterna 71–77).
93 Påminnelsen av den 10 januari 2022 skickades nämligen via MyPVR. Artikel 65 i förordning nr 874/2009, som avser delgivning med post, är således inte tillämplig i förevarande fall. Det ska i detta avseende hänvisas till artikel 64a i förordning nr 874/2009, som rör delgivning på elektronisk väg eller genom andra tekniska medel.
94 Elektronisk delgivning ska enligt artikel 64a.1 i förordning nr 874/2009 ske genom översändande av en elektronisk kopia av det dokument som ska delges. Delgivning ska anses ha skett den dag då mottagaren mottog meddelandet. CPVO:s ordförande ska fastställa närmare bestämmelser om elektronisk delgivning. Enligt artikel 64a.3 i samma förordning ska CPVO:s ordförande fastställa närmare bestämmelser om delgivning genom andra tekniska medel.
95 Såsom redan har konstaterats i punkterna 88–90 ovan har klaganden inte bestritt att den gick med på att ta emot meddelanden och meddelanden från CPVO via MyPVR. Det ska dessutom erinras om att det av artikel 4 första stycket i beslutet av CPVO:s ordförande av den 20 december 2016 följer att så snart användaren aktiverar möjligheten att kommunicera elektroniskt med myndigheten ska alla officiella kungörelser från myndigheten som finns tillgängliga i elektronisk form, inklusive de handlingar som ska delges enligt artikel 79 i förordning nr 2100/94, skickas till användaren via MyPVR. MyPVR ska därför anses vara den enda officiella kanalen för delgivning av officiella kungörelser, inbegripet dem som föreskrivs i artikel 79 i förordning nr 2100/94.
96 CPVO har följaktligen, i enlighet med artikel 4 första stycket i beslutet av myndighetens ordförande av den 20 december 2016, genom MyPVR delgett klaganden för det första den 27 oktober 2021, en debetnota avseende betalningen av den årliga avgiften, vilken åtföljdes av ett automatiskt mejl den 28 oktober 2021, och för det andra, den 10 januari 2022, påminnelsen i fråga, genom vilken klaganden anmodades att betala den obetalda avgiften i enlighet med artikel 83.2 i förordning nr 2100/94, vilken åtföljdes av ett automatiskt mejl den 11 januari 2022.
97 Vad gäller den faktiska delgivningen av påminnelsen av den 10 januari 2022 anges i artikel 4 fjärde stycket i beslutet av CPVO:s ordförande av den 20 december 2016 att ett beslut eller en annan handling ska anses ha delgetts vid utgången av den sjunde dagen efter den dag då ett mejl skickades till användaren för att meddela att CPVO laddat upp den digitala kopian av beslutet eller handlingen på den personliga sidan. I förevarande fall följer av detta att påminnelsen av den 10 januari 2022 ska anses ha delgetts den 18 januari 2022, det vill säga den sjunde dagen efter den 11 januari 2022, då det automatiska mejlet skickades genom vilket klaganden informerades om att den aktuella handlingen laddats upp på den personliga MyPVR-sidan.
98 Dessutom ska, enligt artikel 4 femte stycket i beslutet av CPVO:s ordförande av den 20 december 2016, en användare, om denne inte lyckas ta del av ett beslut eller en annan handling, utan dröjsmål underrätta CPVO om detta. Tribunalen konstaterar att klaganden i förevarande fall inte har underrättat CPVO om något problem med tillgången till de aktuella handlingarna.
99 CPVO kan följaktligen inte klandras för att inte ha delgett klaganden påminnelsen av den 10 januari 2022. I avsaknad av bevis på motsatsen från klagandebolaget ska det anses ha mottagit denna påminnelse den 18 januari 2022. Följaktligen kan talan inte heller bifallas såvitt avser denna invändning.
100 Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden. Talan ska följaktligen ogillas i sin helhet, utan att det är nödvändigt att pröva klagandens andra yrkande, som i huvudsak avser att tribunalen ska bifalla den ansökan om återställande av försutten tid som överklagandenämnden prövade, eller klagandens tredje yrkande, om att tribunalen ska återställa gemenskapens växtförädlarrätt i fråga.
101 Enligt artikel 134.1 i tribunalens rättegångsregler ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
102 CPVO har yrkat att klaganden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klaganden har tappat målet, ska CPVO:s yrkande bifallas.
1 Rättegångsspråk: engelska.