Tribunalens dom (avdelningen för begäran om förhandsavgörande) den 28 januari 2026

I mål T‑653/24, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike) genom beslut av den 29 november 2024, som inkom till domstolen den 6 december 2024, i målet

TRIBUNALEN (avdelningen för begäran om förhandsavgörande) vid överläggningen sammansatt av ordföranden S. Papasavvas samt domarna T. Pynnä (referent), J. Laitenberger, G. Hesse och I. Dimitrakopoulos, generaladvokat: M. Brkan, justitiesekreterare: handläggaren L. Ramette,

med beaktande av att domstolen översände begäran om förhandsavgörande till tribunalen den 18 december 2024 i enlighet med artikel 50b tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol,

med beaktande av det sakområde som avses i artikel 50b första stycket b i stadgan för Europeiska unionens domstol och av att det inte föreligger någon självständig tolkningsfråga, i den mening som avses i artikel 50b andra stycket i stadgan,

efter den skriftliga delen av förfarandet,

efter förhandlingen den 12 september 2025,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Accorinvest och Société générale, genom advokaterna S. Espasa Mattei och J.-P. Renaudin, Frankrikes regering, genom P. Chansou och B. Travard, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom M. Björkland och M. Herold, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 29 oktober 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Nationell lagstiftning

Målen vid de nationella domstolarna och tolkningsfrågorna

Begäran om återupptagande av den muntliga delen av förfarandet

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Den andra frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 1.2 i rådets direktiv 2008/118/EG av den 16 december 2008 om allmänna regler för punktskatt och om upphävande av direktiv 92/12/EEG (EUT L 9, 2009, s. 12).

2 Begäran har framställts i två förenade mål mellan Accorinvest respektive Société générale, å ena sidan, och Ministre de l’Économie, des Finances et de la Souveraineté industrielle et numérique (ministern med ansvar för ekonomi och finans samt industriell och digital suveränitet, Frankrike), å andra sidan, angående lagenligheten av en avgift som båda dessa bolag har påförts i enlighet med fransk lagstiftning med anledning av att de ingått avtal om tillträde till elnätet.

3 Direktiv 2008/118 upphävdes genom rådets direktiv (EU) 2020/262 av den 19 december 2019 om allmänna regler för punktskatt (EUT L 58, 2020, s. 4). Direktiv 2008/118 är emellertid fortfarande tillämpligt i tidsmässigt hänseende (ratione temporis) på omständigheterna i de nationella målen.

4 I artikel 1 i direktiv 2008/118 föreskrivs följande:

5 I artikel 18 i loi no 2004‑803, du 9 août 2004, relative au service public de l’électricité et du gaz et aux entreprises électriques et gazières (lag nr 2004‑803 av den 9 augusti 2004 om allmännyttiga el- och gastjänster och om el- och gasföretag) (nedan kallad lagen av den 9 augusti 2004) föreskrivs följande:

6 I artikel 1 i décret no 2005‑123, du 14 février 2005, relatif à la contribution tarifaire sur les prestations de transport et de distribution d’électricité et de gaz naturel (dekret nr 2005‑123 av den 14 februari 2005 om avgiftspåslag på tjänster för överföring och distribution av elektricitet och naturgas, nedan kallat dekretet av den 14 februari 2005), i den lydelse som var tillämplig fram till den 31 juli 2017, föreskrevs följande:

7 I artikel 1 i dekretet av den 14 februari 2005, i den lydelse som är tillämplig från och med den 1 augusti 2017, föreskrivs följande:

8 I artikel 2 i dekretet av den 14 februari 2005 anges följande:

9 I artikel L. 341‑3 i Code de l’énergie (energilagen) föreskrivs följande:

10 Accorinvest och Société générale är två bolag bildade enligt fransk rätt som i egenskap av slutkonsumenter av elektricitet har betalat ett avgiftspåslag på överföring och distribution av elektricitet (nedan kallat avgiftspåslaget på leverans).

11 Inom ramen för två olika förfaranden yrkade Accorinvest och Société générale att Tribunal administratif de Paris (Förvaltningsdomstolen i Paris, Frankrike) skulle förplikta franska staten att till dem utge ersättning motsvarande avgiftspåslaget på elleveranser för åren 2016–2018 respektive åren 2017 och 2018. Till stöd för sina yrkanden anförde bolagen att påslaget utgjorde andra indirekta skatter på punktskattepliktiga varor, i den mening som avses i artikel 1.2 i direktiv 2008/118, och att det var oförenligt med de skatteregler som föreskrivs i denna bestämmelse. Genom två beslut av den 26 april 2021 ogillade ordföranden på första avdelningen vid Tribunal administratif de Paris (Förvaltningsdomstolen i Paris) respektive talan med motiveringen att de hade väckts vid en domstol som inte var behörig att pröva dem.

12 Accorinvest och Société générale överklagade besluten till Cour administrative d’appel de Paris (Förvaltningsdomstolen i andra instans i Paris, Frankrike), som upphävde besluten och, av processekonomiska skäl, ogillade deras yrkanden om ersättning med motiveringen att det inte fanns något direkt och oupplösligt samband mellan avgiftspåslaget på leverans och elförbrukningen, i den mening som avses i EU-domstolens praxis, vilket innebar att påslaget inte omfattades av tillämpningsområdet för artikel 1.2 i direktiv 2008/118.

13 Accorinvest och Société générale överklagade dessa domar till Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike), som är hänskjutande domstol i målet.

14 Den hänskjutande domstolen har påpekat att avgiftspåslaget på leverans grundar sig på den fasta delen av elnätsavgifterna, vilken främst beror på nätspänningen och den effekt som tecknats i avtalet om nätanslutning, med uteslutande av den rörliga delen av avgiften, vilken är den enda som beror på hur mycket el som förbrukas.

15 Den hänskjutande domstolen har påpekat att den första grund som Accorinvest och Société générale har åberopat, nämligen att avgiftspåslaget på leverans lagligen övervältras på slutkonsumenten av elektricitet, föranleder frågan huruvida förekomsten av en rättslig mekanism för att övervältra en skatt på en punktskattepliktig vara på slutkonsumenten i sig förutsätter att det finns ett direkt och oupplösligt samband mellan denna skatt och konsumtionen av denna vara, och detta även för det fall att denna skatt beräknas oberoende av den mängd vara som faktiskt konsumeras. Den hänskjutande domstolen har också påpekat att deras andra grund, avseende förekomsten av ett direkt och oupplösligt samband mellan påslaget och elförbrukningen, föranleder frågan huruvida påförandet av en skatt som uteslutande grundar sig på den fasta delen av elnätsavgifterna, men som ska betalas på grundval av avtal om tillträde till nätet som har ingåtts av konsumenter eller deras leverantörer, ska anses ha ett sådant samband. Den hänskjutande domstolen anser att dessa frågor, som rör tolkningen av direktiv 2008/118, är av avgörande betydelse för utgången i målet.

16 Mot denna bakgrund beslutade Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

17 Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 19 november 2025 begärde Accorinvest och Société générale, efter det att generaladvokaten föredragit sitt förslag till avgörande, att den muntliga delen av förfarandet skulle återupptas.

18 Till stöd för sin begäran har Accorinvest och Société générale i huvudsak anfört att generaladvokatens förslag till avgörande innehåller argument som inte avhandlats mellan de berörda parterna. Generaladvokatens bedömning grundar sig nämligen på en kontextuell tolkning av vilka syften som direktiv 2008/118 har med avseende på formkrav och kontroll som varken har utvecklats av de berörda parterna i deras inlagor eller tagits upp i frågorna vid förhandlingen.

19 Tribunalen erinrar om att det varken i stadgan för Europeiska unionens domstol eller i tribunalens rättegångsregler föreskrivs någon möjlighet för de parter eller berörda som avses i artikel 23 i stadgan att inkomma med yttranden över generaladvokatens förslag till avgörande. Dessutom ska generaladvokaterna, enligt artikel 252 andra stycket FEUF, vid offentliga domstolssessioner, fullständigt opartiskt och oavhängigt, lägga fram motiverade yttranden i ärenden som enligt stadgan för Europeiska unionens domstol kräver deras deltagande. Tribunalen är inte bunden av vare sig generaladvokatens förslag till avgörande eller av den motivering som denne lagt till grund för det. Att en av parterna inte delar generaladvokatens synsätt i förslaget till avgörande, oavsett vilka frågor som generaladvokaten väljer att pröva, kan därför inte i sig utgöra ett tillräckligt skäl för att återuppta den muntliga delen av förfarandet (se dom av den 14 mars 2024, f6 Cigarettenfabrik, C‑336/22, EU:C:2024:226, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

20 I enlighet med artikel 222 i rättegångsreglerna får tribunalen förvisso, efter att ha hört generaladvokaten, när som helst besluta att den muntliga delen av förfarandet ska återupptas, bland annat om tribunalen anser att den inte har tillräcklig kännedom om omständigheterna i målet, eller om en rättegångsdeltagare, efter det att den muntliga delen har förklarats avslutad, har lagt fram en ny omständighet som kan ha ett avgörande inflytande på målets utgång, eller om målet ska avgöras på grundval av ett argument som inte har avhandlats mellan rättegångsdeltagarna.

21 I förevarande fall förfogar tribunalen dock över alla de uppgifter som krävs för att avgöra målet. Vidare har Accorinvest och Société générale i sin begäran om återupptagande av den muntliga delen i det aktuella målet inte på något sätt visat att målet ska avgöras på grundval av ett argument som inte har avhandlats mellan rättegångsdeltagarna. Denna begäran innehåller inte heller någon ny omständighet som kan ha ett avgörande inflytande på målets utgång. Under dessa omständigheter finner tribunalen, efter att ha hört generaladvokaten, att det saknas skäl att besluta om återupptagande av den muntliga delen av förfarandet.

22 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 1.2 i direktiv 2008/118 ska tolkas så, att en rättslig mekanism för att övervältra skatt på slutkonsumenten av elektricitet i sig förutsätter att det föreligger ett direkt och oupplösligt samband mellan denna skatt, vilken beräknas oberoende av hur mycket elektricitet som faktiskt förbrukas, och elförbrukningen, vilket innebär att skatten ska betraktas som andra indirekta skatter, i den mening som avses i denna bestämmelse.

23 Det ska i detta hänseende erinras om att direktiv 2008/118, såsom framgår av dess skäl 2, syftar till att harmonisera villkoren för uttag av punktskatt på de varor som omfattas av dess tillämpningsområde, för att säkerställa att den inre marknaden fungerar korrekt.

24 Enligt artikel 1.1 i direktiv 2008/118 fastställs i direktivet allmänna regler för punktskatt som direkt eller indirekt drabbar konsumtion av de varor som anges i denna bestämmelse, däribland [e]nergiprodukter och elektricitet som omfattas av direktiv [2003/96].

25 Artikel 1.2 i direktiv 2008/118, som avser att beakta att medlemsstaterna har olika skattetraditioner på området samt att indirekta skatter ofta används för att bedriva annan politik än budgetpolitik, gör det möjligt för medlemsstaterna att, utöver den lägsta punktskatten, införa andra indirekta skatter för något särskilt ändamål (dom av den 4 juni 2015, Kernkraftwerke Lippe-Ems, C‑5/14, EU:C:2015:354, punkt 58).

26 Artikel 1.2 i direktiv 2008/118 ska tolkas restriktivt, eftersom den utgör ett undantag från principen om harmonisering av villkoren för uttag av punktskatt på varor som omfattas av direktivets tillämpningsområde (se dom av den 5 mars 2015, Statoil Fuel & Retail, C‑553/13, EU:C:2015:149, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

27 En skatt som varken direkt eller indirekt tas ut på elförbrukning eller konsumtion av någon annan punktskattepliktig vara omfattas inte av tillämpningsområdet för direktiv 2008/118 (dom av den 20 september 2017, Elecdey Carcelen m.fl., C‑215/16, C‑216/16, C‑220/16 och C‑221/16, EU:C:2017:705, punkterna 61–63). Det framgår av rättspraxis att för att en skatt ska kvalificeras som en annan indirekt skatt på elektricitet, måste det finnas ett direkt och oupplösligt samband mellan denna skatt och elförbrukningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juni 1999, Braathens, C‑346/97, EU:C:1999:291, punkt 23, och dom av den 3 mars 2021, Promociones Oliva Park, C‑220/19, EU:C:2021:163, punkt 54).

28 För att avgöra huruvida ett påförande kan anses ha ett direkt och oupplösligt samband med elförbrukningen, ska olika omständigheter beaktas enligt rättspraxis.

29 I domen av den 4 juni 2015, Kernkraftwerke Lippe-Ems ( C‑5/14, EU:C:2015:354, punkterna 62–65), fann domstolen att det inte fanns något direkt och oupplösligt samband mellan användningen av kärnbränsle, som var den utlösande omständigheten för den skatt som var aktuell i målet, och elförbrukningen. Domstolen beaktade två omständigheter. För det första påpekade domstolen dels att den mängd elektricitet som producerades i ett kärnkraftverk inte var direkt beroende av den mängd kärnbränsle som användes, utan denna mängd kunde variera utifrån den typ och de egenskaper hos det bränsle som användes och även utifrån den aktuella reaktorns produktionsnivå, dels att den införda skatten kunde tas ut efter det att en självunderhållande kedjereaktion hade utlösts utan att någon elektricitet nödvändigtvis hade producerats eller konsumerats. För det andra noterade domstolen att denna skatt inte påfördes konsumenten utan elproducenten och att skatten inte kunde övervältras i sin helhet på slutkonsumenten av elektricitet.

30 I domen av den 3 mars 2021, Promociones Oliva Park ( C‑220/19, EU:C:2021:163, punkterna 50, 51, 54 och 58), beaktade domstolen, för det första, den beskattningsgrundande händelsen för den aktuella skatten, det vill säga nettoenergiproduktionen, för det andra, den omständigheten att skatten inte togs ut direkt hos elkonsumenter, utan hos de ekonomiska aktörer som producerade elen och överförde den till elnätet, samt att det inte fanns något formellt system för att övervältra skatten och, för det tredje, att skatten beräknades enbart på grundval av egenskapen som elproducent, på grundval av de skattskyldigas intäkter vilka till viss del är fasta och således oberoende av hur mycket el som faktiskt producerats och överförts till elnätet. Under dessa omständigheter fann domstolen att det inte fanns något direkt och oupplösligt samband mellan denna skatt och elförbrukningen.

31 Slutligen beaktade domstolen i domen av den 18 januari 2017, IRCCS – Fondazione Santa Lucia ( C‑189/15, EU:C:2017:17, punkterna 30–38), vid bedömningen av huruvida de belopp som företagen var skyldiga att betala för att täcka de allmänna kostnaderna för elsystemet utgjorde indirekta skatter, fyra omständigheter, nämligen, för det första, den lagstadgade skyldigheten att erlägga dessa belopp, för det andra, ändamålet med de utkrävda beloppen, vilka var avsedda att finansiera mål av allmänintresse, för det tredje, möjligheten att övervältra dessa belopp på slutkonsumenter av elektricitet genom att beloppen inkluderades i de fakturor nämnda slutkonsumenter erhöll och, för det fjärde, den omständigheten att dessa belopp hänförde sig till den elektricitet som förbrukats.

32 Det framgår av de domar som anges i punkterna 29–31 ovan, såsom generaladvokaten har erinrat om i punkt 54 i sitt förslag till avgörande, att den omständigheten att en skatt helt övervältras på slutkonsumenten inte i sig är tillräcklig för att skatten ska kunna kvalificeras som en annan indirekt skatt. Det rör sig snarare om en utav flera omständigheter som ska beaktas vid denna kvalificering.

33 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 1.2 i direktiv 2008/118 ska tolkas så, att förekomsten av en rättslig mekanism för att övervältra en skatt på slutkonsumenten av elektricitet inte i sig förutsätter att denna skatt, som beräknas oberoende av hur mycket elektricitet som faktiskt förbrukas, har ett direkt och oupplösligt samband med elförbrukningen, varför den ska betraktas som andra indirekta skatter, i den mening som avses i denna bestämmelse.

34 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida en skatt, som ska erläggas på grundval av de avtal om tillträde till elnätet som har ingåtts av konsumenter eller deras leverantörer och som inte beräknas utifrån elförbrukningen, har ett direkt och oupplösligt samband med elförbrukningen, vilket innebär att den ska betraktas som andra indirekta skatter, i den mening som avses i artikel 1.2 i direktiv 2008/118.

35 Det framgår av punkterna 29–31 ovan att det i rättspraxis anges flera omständigheter som ska beaktas för att kunna fastställa huruvida det föreligger ett direkt och oupplösligt samband vid kvalificeringen av en skatt som andra indirekta skatter, i den mening som avses i artikel 1.2 i direktiv 2008/118, bland annat den beskattningsgrundande händelsen, dess beräkningsmetod och dess eventuella övervältring på konsumenten.

36 I förevarande fall framgår det av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat att den utlösande händelsen för avgiftspåslaget på leverans är att elkonsumenter eller deras leverantörer har ingått ett avtal om tillträde till elnätet. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 56 i sitt förslag till avgörande inträffar denna utlösande händelse innan någon elektricitet har förbrukats.

37 Vad för det andra gäller beräkningen av avgiftspåslaget på leverans framgår det av de uppgifter som tribunalen har tillgång till, och med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning av dessa uppgifter, att påslaget, med stöd av artiklarna 1 och 2 i dekretet av den 14 februari 2005, grundar sig på den årliga administrationsavgiften, den årliga mätaravgiften, den fasta delen av den årliga avgiften för uttag ur systemet och den fasta delen av den årliga avgiften för kompletterande försörjning och reservförsörjning.

38 Den hänskjutande domstolen har preciserat att de avgifter som avgiftspåslaget på leverans grundar sig på är oberoende av elförbrukningen. Även om den fasta delen av den årliga avgiften för uttag ur systemet i synnerhet beror på den effekt som konsumenten tecknat och de prisalternativ som denne har valt, framgår det av de uppgifter som tribunalen förfogar över att konsumentens val görs utifrån en uppskattning av dennes framtida elförbrukning, som inte har något samband med dennes faktiska förbrukning. Det framgick av diskussionerna vid förhandlingen att även om konsumenten kan ändra sitt val, gäller denna ändring för framtiden och medför inte någon återbetalning av det avgiftspåslag på leverans som konsumenten redan betalat på grundval av en tecknad effekt som inte motsvarade konsumentens behov. Den omständigheten att ingen elektricitet förbrukas under en viss period befriar inte heller konsumenten från att betala avgiftspåslaget på leverans.

39 För det tredje, såsom framgår av punkterna 29–33 ovan, är det faktum att avgiftspåslaget på leverans övervältras på slutkonsumenten av elektricitet inte i sig tillräckligt för att dra slutsatsen att det föreligger ett direkt och oupplösligt samband mellan en avgift och elförbrukningen.

40 Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning av de faktiska omständigheterna och de bestämmelser i nationell rätt som ligger till grund för övervägandena i punkterna 36–39 ovan, kan det följaktligen fastställas att avgiftspåslaget på leverans inte utgör andra indirekta skatter som direkt eller indirekt tas ut på elförbrukningen, i den mening som avses i artikel 1.2 i direktiv 2008/118.

41 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 1.2 i direktiv 2008/118 ska tolkas så, att en skatt som ska betalas på grundval av de avtal om tillträde till elnätet som konsumenter eller deras leverantörer har ingått och vars beräkning inte är beroende av hur mycket elektricitet som faktiskt förbrukats, inte omfattas av begreppet andra direkta skatter, i den mening som avses i denna bestämmelse.

42 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: franska.