1) Artikel 44.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 av den 16 september 2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen
Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
NICHOLAS EMILIOU
föredraget den 23 april 2026( 1 )
Förenade målen C ‑ 142/25 och C ‑ 143/25 [Pepach] ( i )
LF (C ‑ 142/25),
CV (C ‑ 143/25)
mot
Pensionsversicherungsanstalt
(begäran om förhandsavgörande från Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen, Österrike))
” Begäran om förhandsavgörande – Social trygghet för migrerande arbetstagare – Samordning av sociala trygghetssystem – Förordning (EG) nr 987/2009 – Artikel 44.2 – Tillämpningsområde – Prövning av rätten till ålderspension – Beaktande av perioder för vård av barn som fullgjorts i en annan medlemsstat – Villkor – Artikel 21 FEUF – Fri rörlighet för medborgare – Principen om likställande av omständigheter ”
I. Inledning
1. I de här förenade målen prövas ännu en gång( 2 ) tolkningen av artikel 21 FEUF och artikel 44.2 i förordning (EG) nr 987/2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen( 3 ). I artikel 44.2 föreskrivs att vid beviljande av ålderspension ska myndigheterna i den medlemsstat där den berörda personen arbetade (som anställd eller egenföretagare) (medlemsstat A) innan vederbörande ägnade sig åt att ta hand om sina barn i en annan medlemsstat (medlemsstat B) under vissa omständigheter tillämpa sin lagstiftning på dessa perioder för vård av barn och beakta dem som om de hade fullgjorts på dess territorium.
2. Begäran om förhandsavgörande har lämnats in av Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen, Österrike) inom ramen för tvister mellan LF (i mål C‑142/25) respektive CV (i mål C‑143/25) (klagandena) och Pensionsversicherungsanstalt (nedan kallad PVA), som är den institution som ansvarar för det lagstadgade systemet för ålderspensionsförsäkring i Österrike. Tvisterna rör PVA:s vägran att vid beräkningen av klagandenas ålderspension beakta de perioder för vård av barn som de fullgjort i Belgien respektive Italien.
3. Två frågor har ställts. För det första vill den hänskjutande domstolen, i mål C‑142/25, få klarhet i tolkningen av ett av de villkor som anges i artikel 44.2 i förordning nr 987/2009, vilket är att vid beviljande av ålderspension måste de perioder för vård av barn som fullgjorts i en annan medlemsstat beaktas av medlemsstat A (här Österrike) endast om ”en period för vård av barn inte beaktas” i medlemsstat B (här Belgien). Nämnda domstol vill få klarhet i huruvida det av detta villkor följer att medlemsstat B inte ska ha antagit lagstiftning enligt vilken det generellt är möjligt att beakta perioder för vård av barn eller huruvida det är tillräckligt att de omtvistade perioderna inte beaktas enligt lagstiftningen i medlemsstat B i den givna enskilda situationen .
4. För det andra vill Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen), i såväl mål C‑142/25 som mål C‑143/25, få klarhet i kriteriet avseende ett ”tillräckligt nära samband” eller ett ”tillräckligt samband”, som har utvecklats i EU-domstolens praxis på grundval av artikel 21 FEUF( 4 ) och tillämpas i situationer där villkoren i artikel 44.2 i förordning nr 987/2009 inte är uppfyllda, i syfte att främja att perioder för vård av barn beaktas vid beräkningen av ålderspension.( 5 ) Enligt detta kriterium måste medlemsstat A (Österrike) tillämpa sin lagstiftning på de perioder för vård av barn som fullgjorts i medlemsstat B (Belgien respektive Italien) och beakta dessa perioder som om de hade fullgjorts på dess eget territorium, förutsatt att de har ett tillräckligt nära samband eller ett tillräckligt samband ( 6 ) med de försäkringsperioder som den berörda personen fullgjort i medlemsstat A. Existerar ett sådant samband endast när den berörda personen har arbetat uteslutande i medlemsstat A, såväl före som efter att ha ägnat sig åt att ta hand om sina barn i medlemsstat B?
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
1. Förordning nr 883/2004
5. I avdelning II i förordning nr 883/2004, med rubriken ”Fastställande av tillämplig lagstiftning”, återfinns bland annat artikel 11, där följande föreskrivs:
”1. De personer som denna förordning tillämpas på skall omfattas av endast en medlemsstats lagstiftning. Denna lagstiftning skall fastställas i enlighet med denna avdelning.
…
3. Om inget annat följer av artiklarna 12–16, skall
a) en person som arbetar som anställd eller bedriver verksamhet som egenföretagare i en medlemsstat omfattas av lagstiftningen i den medlemsstaten,
…
e) en person på vilken a–d inte är tillämpliga omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där denne är bosatt, utan att det påverkar tillämpningen av andra bestämmelser i denna förordning enligt vilka personen har rätt till förmåner enligt lagstiftningen i en eller flera andra medlemsstater.
…”
2. Förordning nr 987/2009
6. I förordning nr 987/2009 fastställs tillämpningsbestämmelser till förordning nr 883/2004 i enlighet med artikel 89 i sistnämnda förordning.
7. I skäl 14 i förordning nr 987/2009 anges följande:
”Det krävs vissa särskilda regler och förfaranden för att fastställa den lagstiftning som är tillämplig för beaktande av perioder för vård av barn under vilka försäkrade personer har tagit hand om barn i de olika medlemsstaterna.”
8. I artikel 44 i denna förordning anges följande:
”1. I denna artikel avses med ’period för vård av barn’ perioder som enligt en medlemsstats lagstiftning tillgodoräknas eller ger ett tillägg till en pension uttryckligen på grund av att en person har haft vård om ett barn, oavsett vilken metod som används för att beräkna perioderna och oavsett om de intjänas under vårdtiden eller erkänns retroaktivt.
2. Om en period för vård av barn inte beaktas enligt lagstiftningen i den medlemsstat som är behörig enligt avdelning II i [förordning nr 883/2004], ska institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning var tillämplig på den berörda personen, på grundval av att personen hade anställning eller bedrev verksamhet som egenföretagare vid den tidpunkt då perioden för vård av barn enligt den lagstiftningen började beaktas för det berörda barnet, fortsatt vara ansvarig för att beakta denna period som en period för vård av barn enligt dess egen lagstiftning, som om vården av barnet ägt rum på dess territorium.
…”
B. Nationell rätt
9. I 16 § punkt 3a i Allgemeines Pensionsgesetz (allmänna pensionslagen) (nedan kallad APG) (BGBl. I, 142/2004) föreskrivs särskilt att ersättningsperioder för vård av barn, i den mening som avses i 227a § i Allgemeines Sozialversicherungsgesetz (allmänna lagen om socialförsäkring) (nedan kallad ASVG) (BGBl. 189/1955) och i 116a § i Gewerbliches Sozialversicherungsgesetz (lag om allmän försäkring inom handel och industri) (nedan kallad GSVG) (BGBl. 560/1978), också ska anses utgöra försäkringsmånader för fullgörande av den minsta försäkringsperioden enligt 4 § punkt 1 i allmänna pensionslagen.
10. I 227a § ASVG anges följande:
”1) När en försäkrad faktiskt och huvudsakligen har ägnat sig åt att ta hand om sina barn [punkt 2] ska dessutom sådana perioder, dock högst 48 kalendermånader räknat från barnets födelse, som fullgjorts på det nationella territoriet efter den 31 december 1955 och före den 1 januari 2005 räknas som ersättningsperioder inom det pensionsförsäkringsområde till vilket den senaste föregående avgiftsperioden, eller, om sådan saknas, den första efterföljande avgiftsperioden, hänför sig. Vid flerfödsel förlängs perioden till 60 kalendermånader.
…”
III. Bakgrund, det nationella målet och tolkningsfrågorna
A. Mål C ‑ 142/25
11. LF är en österrikisk medborgare som är född 1963. Mellan den 1 november 1980 och den 30 april 1984 tjänade hon in 30 avgiftsmånader inom ramen för det obligatoriska försäkringssystemet i Österrike genom arbete (som lärling och anställd), och direkt därefter, mellan den 1 maj 1984 och den 30 september 1984, fullgjorde hon ersättningsperioder i en omfattning av fem månader i samma medlemsstat.
12. LF fick sitt första barn i Österrike den 23 juli 1984. Hon bodde kvar i den medlemsstaten till och med den 30 april 1985 och ägnade sig åt att ta hand om sitt barn.
13. I maj 1985 flyttade LF med sitt barn till Belgien, där hennes andra barn föddes den 15 mars 1986. Hon bodde med sina barn i Belgien fram till 1993. Under denna period arbetade hon inte, utan ägnade sig åt att ta hand om sina barn. Hon fullgjorde inga försäkringsperioder som kan beaktas vid beviljande av ålderspension.
14. Åren 1993–2013 hade LF anställning i Tyskland (som gränsarbetare). Genom sin anställning tjänade hon in sammanlagt 240 avgiftsmånader inom ramen för det obligatoriska försäkringssystemet i Tyskland. Under denna period bodde hon kvar i Belgien.
15. I april 2013 flyttade LF tillbaka till Österrike och började återigen arbeta där. Fram till den 1 maj 2023 tjänade hon in ytterligare 120 avgiftsmånader inom ramen för det obligatoriska försäkringssystemet i Österrike.
16. För beräkning av hennes ålderspension ansökte LF hos PVA om fastställelse av de försäkringsperioder som hon hade intjänat i enlighet med 247 § punkt 1 ASVG.
17. I beslut av den 15 maj 2023 konstaterade PVA att LF hade tjänat in sammanlagt 162 försäkringsmånader enligt österrikisk lagstiftning. Emellertid beaktades endast månaderna från och med oktober 1984 till och med april 1985 som perioder för vård av barn och behandlades som likställda med kvalificerande försäkringsperioder.
18. LF överklagade detta beslut vid österrikisk domstol och gjorde gällande att även perioderna från och med maj 1985 till och med mars 1990 skulle beaktas som relevanta perioder för vård av barn (nedan kallade de omtvistade perioderna i mål C‑142/25).
19. I sitt svaromål gjorde PVA gällande att nämnda perioder för vård av barn inte kunde beaktas enligt artikel 44.2 i förordning nr 987/2009, eftersom de hade ägt rum i en medlemsstat (Belgien) enligt vars lagstiftning perioder för vård av barn i princip ska beaktas. PVA hävdade vidare att det inte heller är möjligt att beakta de omtvistade perioderna enligt artikel 21 FEUF. På grund av de år då LF arbetade i Tyskland kan ett tillräckligt nära samband inte fastställas mellan dessa perioder och de försäkringsperioder som LF fullgjorde i Österrike.
20. Domstolen i första instans biföll överklagandet. Den fann att villkoren i artikel 44.2 i förordning nr 987/2009 var uppfyllda, eftersom Belgien inte hade beaktat de omtvistade perioderna i LF:s fall. Den fastslog vidare att PVA:s vägran att beakta dessa perioder stred mot artikel 21 FEUF, eftersom alla perioder för vård av barn som LF fullgjort skulle ha beaktats i enlighet med relevant österrikisk lagstiftning, om hon inte hade flyttat till Belgien utan hade stannat kvar i Österrike.
21. PVA överklagade detta avgörande. Domstolen i andra instans biföll överklagandet. Den fastslog för det första att de perioder under vilka LF hade ägnat sig åt att ta hand om sitt första barn i Belgien inte kunde beaktas enligt österrikisk rätt, eftersom belgisk rätt i princip gjorde det möjligt att beakta dessa perioder för vård av barn. För det andra kunde de perioder under vilka LF hade ägnat sig åt att ta hand om sitt andra barn inte heller beaktas, eftersom barnet inte var fött i Österrike. Slutligen fann den att LF inte kunde åberopa artikel 21 FEUF, eftersom hon inte hade arbetat uteslutande i Österrike.
22. LF överklagade till Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen), som är hänskjutande domstol.
23. Nämnda domstol har påpekat att enligt artikel 44.2 i förordning nr 987/2009 får Österrike beakta de perioder för vård av barn som LF fullgjorde i Belgien med avseende på sitt första barn endast om dessa perioder inte beaktas i Belgien. Detta villkor kan tolkas på två sätt: antingen ska sådana perioder inte alls erkännas enligt belgisk rätt (i vilket fall LF inte uppfyller detta villkor, eftersom belgisk rätt i princip tillåter att de beaktas), eller också är det tillräckligt att perioderna faktiskt inte beaktas i LF:s specifika situation (i vilket fall hon kan ha rätt att få dessa perioder erkända enligt österrikisk rätt).
24. Vidare har den erinrat om att EU-domstolen i domen i målet Pensionsversicherungsanstalt och domen i målet Deutsche Rentenversicherung Bund slog fast att när en person har arbetat och betalat in avgifter, eller på annat sätt har fullgjort försäkringsperioder, uteslutande i den medlemsstat som svarar för ålderspensionen, såväl före som efter flytten till en annan medlemsstat, i vilken vederbörande ägnat sig åt att ta hand om sina barn, finns det ett ”tillräckligt nära samband” eller ett ”tillräckligt samband” mellan de relevanta perioderna för vård av barn och dessa försäkringsperioder, varvid den första medlemsstatens lagstiftning är tillämplig på dessa perioder för vård av barn. I förevarande mål vill den hänskjutande domstolen emellertid få klarhet i huruvida ett sådant samband kan fastställas med beaktande av att LF efter att ha ägnat sig åt att ta hand om sina barn i Belgien arbetade i Tyskland i omkring 20 år innan hon återvände till Österrike.
25. Mot denna bakgrund beslutade ObersterGerichtshof (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1) Ska artikel 44.2 första meningen första meningsledet i förordning nr 987/2009 tolkas så, att den medlemsstat som är behörig enligt avdelning II i förordning nr 883/2004 principiellt sett inte beaktar perioder för vård av barn i sin nationella lagstiftning eller att den endast inte beaktar dessa i ett enskilt fall?
2) Ska artikel 21 FEUF tolkas så, att den medlemsstat som ansvarar för ålderspensionen – i ett sådant fall då villkoren i artikel 44.2 i förordning nr 987/2009 … inte är uppfyllda i [denna] medlemsstat …, men den berörda personen har fullgjort försäkringsperioder på grundval av yrkesverksamhet både före och efter perioder för vård av barn i denna ansvariga medlemsstat – är skyldig att beakta perioder för vård av barn trots att personen efter perioderna för vård av barn har intjänat försäkringsperioder på grundval av anställning eller verksamhet som egenföretagare även i en tredje medlemsstat?”
B. Mål C ‑ 143/25
26. CV är en österrikisk medborgare som är född 1962. Från och med den 1 augusti 1977 till och med den 31 januari 1988 bodde hon i Österrike. Hon tjänade in 126 avgiftsmånader inom ramen för det obligatoriska försäkringssystemet i Österrike genom anställning (122 månader) och perioder likställda med försäkringsperioder (4 månader).
27. I mars 1988 flyttade CV till Italien. Hon har bott i Italien ända sedan dess. Hon fick två barn, som är födda den 2 maj 1989 respektive den 21 april 1994. Efter att ha flyttat till Italien arbetade hon inte och fullgjorde inga försäkringsperioder.
28. Den 26 september 2022 ansökte CV vid PVA om att beviljas ålderspension. Genom beslut av den 6 juli 2023 avslog PVA CV:s ansökan av det skälet att CV inte hade uppnått den minsta försäkringsperioden om 180 försäkringsmånader, såsom det krävs enligt österrikisk rätt för att en sådan pension ska beviljas. PVA förklarade också att den inte måste beakta de perioder för vård av barn som CV hade fullgjort i Italien.
29. CV överklagade detta beslut till österrikisk domstol. Hon hävdade att PVA borde ha beaktat de perioder då hon hade ägnat sig åt att ta hand om sina barn i Italien (sammanlagt 96 månader) (nedan kallade de omtvistade perioderna i mål C‑143/25).
30. Domstolen i första instans ogillade överklagandet. Den förklarade att CV inte längre arbetade när hennes barn föddes och att villkoren för att artikel 44.2 i förordning nr 987/2009 ska vara tillämplig därför inte var uppfyllda. Vidare var inte heller villkoren för att de omtvistade perioderna skulle beaktas enligt artikel 21 FEUF uppfyllda, eftersom CV hade betalat in avgifter i Österrike endast innan hennes barn föddes.
31. CV överklagade detta beslut. Domstolen i andra instans fastställde förstainstansdomstolens beslut.
32. CV överklagade till Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen), som är hänskjutande domstol.
33. Denna domstol konstaterar att det är uppenbart att CV inte uppfyller det tredje villkoret i artikel 44.2 i förordning nr 987/2009, enligt vilket den berörda personen fortsatt måste omfattas av medlemsstat A:s lagstiftning på grundval av att personen hade anställning eller bedrev verksamhet som egenföretagare vid den tidpunkt då perioden för vård av barn började beaktas för det berörda barnet enligt den lagstiftningen. In casu omfattades CV inte längre av österrikisk lagstiftning på grundval av anställning eller verksamhet som egenföretagare när hennes första barn föddes.
34. Den har tillagt att enligt domstolens praxis avseende artikel 21 FEUF föreligger ett tillräckligt nära samband när den berörda personen har arbetat och betalat in avgifter (eller uteslutande har fullgjort försäkringsperioder) uteslutande i en medlemsstat (medlemsstat A) såväl före som efter flytten till en annan medlemsstat i vilken vederbörande ägnat sig åt att ta hand om sina barn (medlemsstat B). Om ett tillräckligt nära samband endast föreligger i en sådan situation, innebär det emellertid att en person kan behandlas mindre förmånligt av myndigheterna i medlemsstat A enbart på grund av att vederbörande har flyttat till medlemsstat B av familjeskäl, utan att någonsin återigen arbeta i medlemsstat A. Denna konsekvens skulle kunna undvikas, om den enda avgörande faktorn för att fastställa att ett tillräckligt nära samband föreligger var att försäkringsperioder intjänats i medlemsstat A före (och inte efter) fullgörandet av perioder för vård av barn.
35. Mot denna bakgrund beslutade ObersterGerichtshof (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:
”Ska artikel 21 FEUF tolkas så, att den medlemsstat som ansvarar för ålderspensionen – i ett sådant fall då villkoret i artikel 44.2 i förordning nr 987/2009, som innebär att en person ska ha haft en anställning eller bedrivit verksamhet som egenföretagare i denna medlemsstat vid den tidpunkten då perioden för vård av barn började beaktas för det berörda barnet, inte är uppfyllt – är skyldig att beakta perioder för vård av barn trots att den berörda personen har fullgjort försäkringsperioder hänförliga till yrkesverksamhet i den medlemsstat som ansvarar för ålderspensionen uteslutande före perioderna för vård av barn?”
IV. Förfarandet vid domstolen
36. Begärandena om förhandsavgörande, vilka är daterade den 11 februari 2025, inom till domstolens kansli den 18 februari 2025.
37. Domstolens ordförande har genom beslut av den 10 maj 2023 förenat målen C‑142/25 och C‑143/25 vad gäller det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen.
38. Skriftliga yttranden har inkommit från PVA, den österrikiska och den tjeckiska regeringen samt Europeiska kommissionen. Samtliga dessa samt Förbundsrepubliken Tyskland närvarade vid förhandlingen den 26 februari 2026.
V. Bedömning
39. Som jag förklarade i mitt förslag till avgörande i målet Deutsche Rentenversicherung Bund( 7 ) introduceras genom artikel 44.2 i förordning nr 987/2009 en särskild regel som, i situationer där en person har arbetat och ägnat sig åt att ta hand om sina barn i skilda medlemsstater, fastställer under vilka omständigheter medlemsstat A (den medlemsstat där personen har arbetat) ska tillämpa sin lagstiftning på de perioder för vård av barn( 8 ) som därefter fullgjorts i medlemsstat B och som, i förekommande fall, kräver att dessa perioder ska behandlas som om de hade fullgjorts i medlemsstat A.
40. Denna skyldighet för medlemsstat A gäller endast om ”en period för vård av barn inte beaktas” enligt lagstiftningen i medlemsstat B. I princip ska de ifrågavarande perioderna för vård av barn omfattas av lagstiftningen i medlemsstat B, som är den medlemsstat där den berörda personen var bosatt under dessa perioder och som därför är den ”medlemsstat som är behörig enligt avdelning II i förordning nr 883/2004”.( 9 )
41. Det är just detta villkor (att ”en period för vård av barn inte beaktas” enligt lagstiftningen i medlemsstat B) som avses i den första frågan i mål C‑142/25 och som Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen) vill att EU-domstolen ska tolka.
42. I domen i målet Pensionsversicherungsanstalt ställde den hänskjutande domstolen redan tidigare frågan huruvida detta villkor ska förstås så, att medlemsstat B inte ska ha antagit regler som generellt tillåter att perioder för vård av barn som har fullgjorts på dess territorium beaktas, eller så, att det helt enkelt krävs att dessa perioder inte har beaktats av den medlemsstaten i det konkreta fall som avses. Emellertid svarade EU-domstolen inte på denna fråga i sin dom, eftersom den berörda personen i det målet inte uppfyllde de andra materiella villkoren för att artikel 44.2 i förordning nr 987/2009 skulle vara tillämplig på hennes situation.
43. Denna fråga har därför ställts på nytt i mål C‑142/25. In casu ägnade sig LF åt att ta hand om sina barn i Belgien, en medlemsstat i vars lagstiftning det generellt föreskrivs att perioder för vård av barn ska erkännas. Denna lagstiftning kan emellertid inte tillämpas på LF med avseende på de perioder under vilka hon ägnade sig åt att ta hand om sina barn, eftersom hon inte är ansluten till det belgiska systemet för ålderspension. I Belgien är anslutningen till systemet med ålderspension vanligen beroende av huruvida relevanta försäkringsperioder eller likvärdiga perioder har fullgjorts.( 10 ) Även om LF ägnade sig åt att ta hand om sina barn i Belgien fullgjorde hon inga sådana försäkringsperioder i den medlemsstaten.
44. I avsnitt A nedan klargör jag räckvidden av villkoret i artikel 44.2 i förordning nr 987/2009 avseende att perioder för vård av barn inte beaktas av medlemsstat B. Därefter behandlar jag den andra frågan i mål C‑142/25 och den enda frågan i mål C‑143/25 (avsnitt B). Dessa frågor avser domstolens konstaterande i domen i målet Pensionsversicherungsanstalt (som senare fastställdes i domen i målet Deutsche Rentenversicherung Bund), att artikel 44.2 i förordning nr 987/2009 inte ”på ett exklusivt sätt reglerar beaktandet av perioder för vård av barn”.( 11 ) Som jag har angett i inledningen ovan måste således medlemsstat A, när en person inte uppfyller villkoren för att åberopa denna bestämmelse, ändå tillämpa sin lagstiftning på de perioder för vård av barn som har fullgjorts i medlemsstat B och beakta dessa perioder som om de hade fullgjorts på dess eget territorium, om ett tillräckligt nära samband (eller endast ett tillräckligt samband)( 12 ) föreligger mellan de ifrågavarande perioderna för vård av barn och de försäkringsperioder som har fullgjorts i medlemsstat A.( 13 ) Domstolen har konstaterat att denna skyldighet följer direkt av artikel 21 FEUF, som skyddar unionsmedborgarnas rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier.
45. Alla de mål i vilka domstolen hittills har tillämpat kriteriet avseende ett tillräckligt nära samband eller ett tillräckligt samband har avsett den situationen att den berörda personen arbetade (eller på annat sätt fullgjorde försäkringsperioder) i medlemsstat A i) såväl före som efter att vederbörande ägnade sig åt att ta hand om sina barn i medlemsstat B och ii) uteslutande arbetade i medlemsstat A. De situationer som avses i de förevarande målen är annorlunda: i mål C‑142/25 arbetade LF i Österrike innan hon ägnade sig åt att ta hand om sina barn i Belgien. Efter att ha fullgjort de omtvistade perioderna för vård av barn i Belgien arbetade hon emellertid i Tyskland under 20 år innan hon återvände till Österrike för att återigen förvärvsarbeta där. I mål C‑143/25 flyttade CV till Italien där hon ägnade sig åt att ta hand om sina barn och återvände aldrig till den medlemsstat där hon tidigare hade fullgjort försäkringsperioder (Österrike) och arbetade aldrig heller i någon annan medlemsstat. Dessa mål ger således domstolen möjlighet att pröva huruvida kriteriet avseende ett tillräckligt nära samband eller ett tillräckligt samband kan utvidgas till sådana situationer.
A. Den första frågan i mål C ‑ 142/25
46. Det ska inledningsvis påpekas att lydelsen av artikel 44.2 i förordning nr 987/2009 är något tvetydig,( 14 ) eftersom villkoret i den bestämmelsen avseende att perioder för vård av barn inte beaktas av medlemsstat B är formulerat på följande sätt: ”[o]m en period för vård av barn inte beaktas enligt lagstiftningen i [medlemsstat B] …”. Som jag redan har angett har den hänskjutande domstolen förklarat att detta kan innebära antingen att det enligt medlemsstat B:s lagstiftning generellt inte är möjligt att beakta perioder för vård av barn vid beviljande av ålderspension (jag benämner detta det abstrakta eller generella synsättet) eller att det generellt är möjligt att beakta perioder för vård av barn, men att den berörda personen i det konkreta fallet inte uppfyller kraven för att sådana perioder ska erkännas enligt medlemsstat B:s lagstiftning (nedan kallat det individuella synsättet).
47. PVA, den österrikiska regeringen och kommissionen stöder den första tolkningen. Den tjeckiska regeringen, som har hänvisat till en rapport från den tillfälliga arbetsgrupp om perioder för vård av barn som tillsatts av Administrativa kommissionen för samordning av de sociala trygghetssystemen( 15 ) (men som emellertid inte har antagits formellt av den administrativa kommissionen),( 16 ) försvarar den andra tolkningen. Den har gjort gällande att om det abstrakta eller generella synsättet tillämpades skulle artikel 44.2 i förordning nr 987/2009 till stor del berövas sin ändamålsenliga verkan, eftersom den sällan skulle kunna tillämpas. Detta är fallet eftersom det av rapporten från Administrativa kommissionen för samordning av de sociala trygghetssystemen framgår att det i praktiken är endast en medlemsstat (Danmark) som inte har antagit lagstiftning enligt vilken det generellt är möjligt att beakta perioder för vård av barn.
48. Vid förhandlingen föreslog Förbundsrepubliken Tyskland en tredje tolkning. Den instämde med PVA, den österrikiska regeringen och kommissionen i att artikel 44.2 i förordning nr 987/2009 avser den situationen att det enligt medlemsstat B:s lagstiftning generellt inte är möjligt att beakta perioder för vård av barn vid beviljandet av ålderspension. Den tillade emellertid att denna bestämmelse också är tillämplig om den berörda personen har ägnat sig åt att ta hand om sina barn i en medlemsstat vars lagstiftning generellt tillåter att perioder för vård av barn beaktas (här Belgien), men inte är ansluten till den medlemsstatens pensionssystem eftersom vederbörande inte har fullgjort någon period som ger upphov till pensionsrättigheter där . Medlemsstat B:s lagstiftning kan således inte tillämpas på vederbörande med avseende på de ifrågavarande perioderna för vård av barn.
49. LF befinner sig precis i den situationen. Som jag har förklarat i punkt 42 ovan ägande hon sig åt att ta hand om sina barn i Belgien, där den nationella lagstiftningen generellt tillåter att perioder för vård av barn beaktas. I belgisk lagstiftning föreskrivs emellertid också att en person som i likhet med LF endast har fullgjort bosättningsperioder (och inte försäkringsperioder) i den medlemsstaten inte har rätt till ålderspension och således inte är ansluten till det belgiska pensionssystemet. Som jag förstår det är skälet till att de relevanta belgiska myndigheterna inte beaktade några perioder för vård av barn i LF:s fall därför att den belgiska lagstiftningen om perioder för vård av barn de facto inte kunde tillämpas på LF med avseende på de omtvistade perioderna i mål C‑142/25, eftersom hon helt och hållet var utestängd från det belgiska pensionssystemet.
50. Jag ska förklara varför jag helt och fullt stöder Förbundsrepubliken Tysklands synsätt.
51. Jag erinrar till att börja med om att jag i mitt förslag till avgörande i målet Pensionsversicherungsanstalt (Perioder för vård av barn som fullgjorts i en annan medlemsstat)( 17 ) redan har angett att artikel 44.2 i förordning nr 987/2009 enligt min mening inte antogs i syfte att personer som ansöker om ålderspension ska kunna pröva sin lycka vid de behöriga myndigheterna i olika medlemsstater så att olika medlemsstaters lagstiftning tillämpas på dem med avseende på samma perioder för vård av barn.
52. Detta följer direkt av den omständigheten att det övergripande syftet med förordningarna nr 883/2004 och nr 987/2009 är att ”begränsa sig till att utarbeta ett system för samordning”( 18 ) och att en av kärnprinciperna för dessa instrument är att den person som de tillämpas på ”skall omfattas av endast en medlemsstats lagstiftning”.( 19 ) Som det bekräftas i domstolens praxis syftar det system för samordning som har inrättats genom förordningarna nr 883/2004 och nr 987/2009 till att förhindra att olika nationella lagstiftningar tillämpas samtidigt, med de komplikationer som kan följa härav.( 20 )
53. I detta sammanhang är det därför uppenbart att artikel 44.2 i förordning nr 987/2009 – som innehåller ett undantag från de behörighetsregler som föreskrivs i avdelning II i förordning nr 883/2004, genom att göra en medlemsstat som inte längre är behörig enligt dessa regler (medlemsstat A) ansvarig för att beakta perioder för vård av barn som fullgjorts i en annan medlemsstat (medlemsstat B) – ska förstås så, att det har införts en subsidiär behörighet, inte en dubbel behörighet.( 21 )
54. Dessa överväganden föranledde mig redan i mitt förslag till avgörande i målet Pensionsversicherungsanstalt (Perioder för vård av barn som fullgjorts i en annan medlemsstat)( 22 ) att dra slutsatsen att domstolen inte bör tolka artikel 44.2 i förordning nr 987/2009 på det sätt som den tjeckiska regeringen har föreslagit (det individuella synsättet), nämligen så att den tillåter att en person först vänder sig till myndigheterna i medlemsstat B för att dess nationella lagstiftning ska tillämpas på vederbörande med avseende på de perioder för vård av barn som har fullgjorts där, för att därefter, om dessa perioder de facto (av materiella eller processuella skäl) inte beaktas vid beviljandet av ålderspension, vända sig till myndigheterna i medlemsstat A för att den medlemsstatens lagstiftning ska tillämpas med avseende på samma perioder. Jag förklarade att domstolen i stället bör slå fast att denna bestämmelse är tillämplig i den situationen att det enligt medlemsstat B:s lagstiftning generellt inte är möjligt att beakta perioder för vård av barn (det abstrakta eller generella synsättet).
55. Jag förblir övertygad om att denna tolkning måste ha företräde framför den som har föreslagits av den tjeckiska regeringen.
56. Eftersom det emellertid för närvarande knappt finns någon medlemsstat vars lagstiftning inte på ett eller annat sätt tillåter att perioder för vård av barn beaktas vid beviljande av ålderspension,( 23 ) instämmer jag med Förbundsrepubliken Tyskland i att artikel 44.2 i förordning nr 987/2009 inte endast är tillämplig i situationer där det enligt medlemsstat B:s lagstiftning generellt inte är möjligt att beakta perioder för vård av barn, utan också i sådana fall där den berörda personen, i likhet med LF i det nationella målet, har ägnat sig åt att ta hand om sina barn i en medlemsstat vars lagstiftning generellt tillåter att perioder för vård av barn beaktas (in casu Belgien), men denna lagstiftning inte kan tillämpas på vederbörande med avseende på dessa perioder, eftersom hon eller han aldrig varit ansluten till den medlemsstatens pensionssystem.
57. Jag erinrar härvid om att domstolen har konstaterat att det system för samordning som har inrättats genom förordning nr 883/2004 (och därför genom förordning nr 987/2009) också syftar till att säkerställa att de personer som omfattas av tillämpningsområdet för denna förordning inte blir utan skydd på området för social trygghet på grund av att det saknas lagstiftning som är tillämplig på dem.( 24 ) Det är just detta som skulle bli resultatet i det nationella mål som avses i mål C‑142/25, om domstolen inte stöder Förbundsrepubliken Tysklands tolkning.
58. Om endast det generella eller abstrakta synsättet tillämpades skulle en person som LF befinna sig i ett rättsligt vakuum när det gäller de omtvistade perioderna i mål C‑142/25. Österrikisk lagstiftning skulle inte vara tillämplig på henne med avseende på dessa perioder enbart av det skälet att Belgien har antagit lagstiftning som generellt tillåter att perioder för vård av barn beaktas. Ingen hänsyn skulle tas till den omständigheten att belgisk lagstiftning inte är tillämplig på LF med avseende på samma perioder.
59. Mot bakgrund av dessa överväganden anser jag att artikel 44.2 i förordning nr 987/2009 ska tolkas så, att den är tillämplig i en situation där medlemsstat B:s lagstiftning generellt inte tillåter att perioder för vård av barn beaktas, men även i en situation där det enligt medlemsstat B:s lagstiftning generellt är möjligt att beakta perioder för vård av barn, men där lagstiftningen i fråga inte kan tillämpas på den berörda personen med avseende på de perioder för vård av barn som personen har fullgjort i denna medlemsstat, eftersom vederbörande aldrig varit ansluten till den medlemsstatens pensionssystem.
60. Jag ska nu mer ingående bemöta den tjeckiska regeringens argument och förklara varför den tolkning som denna regering har föreslagit inte är nödvändig för att bevara den ändamålsenliga verkan av artikel 44.2 i förordning nr 987/2009.
61. Det ska härvid erinras om att när en unionsbestämmelse kan bli föremål för flera tolkningar ska företräde ges den tolkning som är ägnad att säkerställa bestämmelsens ändamålsenliga verkan.( 25 )
62. Som jag har förklarat i punkt 52 ovan är emellertid den tjeckiska regeringens tolkning oförenlig med målet med förordningarna nr 883/2004 och nr 987/2009, som är att förhindra att olika nationella lagstiftningar tillämpas samtidigt, med de komplikationer som kan följa härav.
63. Diskussionen om tillämpningsområdet för artikel 44.2 i förordning nr 987/2009 och närmare bestämt villkoret att ”en period för vård av barn inte beaktas enligt lagstiftningen i [medlemsstat B] …” har vidare, hittills,( 26 ) varit strikt tvådelad: antingen ska medlemsstat B inte ha någon rättslig ram som generellt tillåter att sådana perioder erkänns vid beviljande av ålderspension eller också finns det en sådan ram som är tillämplig på den berörda personen, men vederbörande uppfyller inte (de materiella eller processuella) villkoren för att dessa perioder ska beaktas.
64. Som jag har förklarat är emellertid en tredje tolkning av artikel 44.2 i förordning nr 987/2009 (den mellanliggande tolkning som har förespråkats av Förbundsrepubliken Tyskland) möjlig. Om domstolen antar denna tolkning, såsom jag har förslagit, skulle tillämpningen av denna bestämmelse också täcka sådana omständigheter som i det nationella mål som avses i mål C‑142/25, där den berörda personen (i detta fall LF) har ägnat sig åt att ta hand om sina barn i en medlemsstat vars lagstiftning generellt tillåter att perioder för vård av barn beaktas ( in casu Belgien), men denna lagstiftning inte kan tillämpas på personen med avseende på de ifrågavarande perioderna för vård av barn, eftersom vederbörande aldrig varit ansluten till den medlemsstatens pensionssystem.
65. Denna situation kan uppkomma oftare än man inledningsvis skulle kunna tro, eftersom Belgien endast är ett exempel på en medlemsstat där fullgörandet av enbart bosättningsperioder inte räcker för anslutning till pensionssystemet. Enligt mina efterforskningar har de facto endast en handfull medlemsstater (däribland Nederländerna, Danmark, Sverige och Finland) antagit grundläggande pensionssystem som grundar sig på bosättning (eller som i stor utsträckning grundar sig på bosättning), där rätten till pension huvudsakligen är knuten till bosättning. I de flesta andra medlemsstater byggs pensionsrättigheterna i stället upp genom försäkringsperioder, inbegripet perioder likställda med försäkringsperioder (exempelvis perioder under vilka personen erhåller en förmån som ger pensionsrättigheter). En person som endast är bosatt i dessa medlemsstater medan han eller hon ägnar sig åt att ta hand om sina barn, men utan att fullgöra några sådana försäkringsperioder, kan befinna sig i en liknande situation som LF.
66. I mitt förslag till avgörande i målet Pensionsversicherungsanstalt (Perioder för vård av barn som fullgjorts i en annan medlemsstat)( 27 ) påpekade jag också att det individuella synsättet (som här förespråkas av den tjeckiska regeringen) inte kunde godtas, eftersom det skulle vara alltför betungande och opraktiskt att kräva att myndigheterna i medlemsstat A ska bedöma huruvida de perioder för vård av barn som en person har fullgjort faktiskt kan erkännas enligt lagstiftningen i medlemsstat B, i syfte att avgöra huruvida de är skyldiga att tillämpa sin egen lagstiftning på personens situation. Det samma är enligt min mening inte fallet med det mellanliggande synsätt som har föreslagits av Förbundsrepubliken Tyskland, eftersom myndigheterna i medlemsstat A enligt detta synsätt endast skulle behöva avgöra huruvida den berörda personen är ansluten till pensionssystemet i medlemsstat B.
67. De svårigheter som jag just har nämnt vad gäller det individuella synsättet förvärras endast enligt min mening av den omständigheten att, som Förbundsrepubliken Tyskland angav under förhandlingen, det sätt som perioder för vård av barn beaktas varierar kraftigt mellan medlemsstaterna.
68. Vissa medlemsstater begränsar till exempel det antal år som kan beaktas som perioder för vård av barn mer än andra (genom att fastställa ett fast antal år per barn eller ett högsta antal år oavsett antalet barn). Bör – enligt det individuella synsättet – det antal år som inte omfattas av dessa gränser i en sådan situation betraktas som perioder för vård av barn som inte beaktas? Bör den berörda personen i så fall ha rätt att få dessa ytterligare perioder bedömda enligt lagstiftningen i medlemsstat A, enbart därför att den lagstiftningen leder till ett mer förmånligt resultat? Som jag redan har förklarat tror jag inte att unionslagstiftaren avsåg att artikel 44.2 i förordning nr 987/2009 skulle möjliggöra ett sådant resultat. Som den österrikiska regeringen angav under förhandlingen skulle detta kunna ha den oönskade följden att medlemsstater med mer generös lagstiftning när det gäller beaktandet av perioder för vård av barn skulle ändra sin lagstiftning så att den blir mindre förmånlig för sökande, i syfte att undvika att överbelastas (vilket skulle leda till en utjämning nedåt).
69. Innan jag behandlar den andra frågan i mål C‑142/25 och den enda frågan i mål C‑143/25 vill jag göra ytterligare två påpekanden.
70. För det första vill jag, med beaktande av den tvetydiga lydelsen av artikel 44.2 i förordning nr 987/2009, uppmana unionslagstiftaren att, i linje med den tolkning som jag har föreslagit, klargöra innebörden av det villkor som fastställs i den bestämmelsen, avseende att perioder för vård av barn inte beaktas av medlemsstat B, genom att i förekommande fall anta en ny lagbestämmelse.
71. För det andra vill jag erinra om att enligt min åsikt är villkoret avseende att perioder för vård av barn inte beaktas av medlemsstat B, vilket fastställs i artikel 44.2 i förordning nr 987/2009, tillämpligt med nödvändig anpassning när den berörda personen inte kan grunda sina krav på den bestämmelsen utan i stället måste åberopa artikel 21 FEUF och det kriterium avseende ett tillräckligt nära samband eller ett tillräckligt samband som domstolen har utvecklat i sin praxis.( 28 ) I mitt förslag till avgörande i målet Deutsche Rentenversicherung Bund( 29 ) angav jag närmare de skäl som stöder denna tolkning. Jag ser inget behov av att upprepa dem i det här förslaget till avgörande.
B. Den andra frågan i mål C ‑ 142/25 och den enda frågan i mål C ‑ 143/25
72. Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan i mål C‑142/25 och den enda frågan i mål C‑143/25 för att få klarhet i vad som utgör ett tillräckligt nära samband eller ett tillräckligt samband mellan de perioder för vård av barn som fullgjorts i medlemsstat B och de försäkringsperioder som fullgjorts i medlemsstat A och som – enligt artikel 21 FEUF – ger upphov till en skyldighet för myndigheterna i medlemsstat A att tillämpa sin lagstiftning på dessa perioder för vård av barn och behandla dem som om de hade fullgjorts på dess territorium.
73. Det ska erinras om att kriteriet avseende ett tillräckligt nära samband eller ett tillräckligt samband utvecklades i domstolens praxis innan förordningarna nr 883/2004 och nr 987/2009 antogs, i samband med tillämpningen av de allmänna bestämmelserna i förordning nr 1408/71, som inte innehöll någon särskild bestämmelse om perioder för vård av barn.( 30 )
74. I domen i målet Pensionsversicherungsanstalt och domen i målet Deutsche Rentenversicherung Bund har domstolen emellertid senare slagit fast att kriteriet avseende ett tillräckligt nära samband eller ett tillräckligt samband förblir relevant vid tillämpning av förordningarna nr 883/2004 och nr 987/2009 i situationer där de villkor som anges i artikel 44.2 i förordning nr 987/2009 inte är uppfyllda. Det ska erinras om att enligt denna bestämmelse är skyldigheten för medlemsstat A att tillämpa sin lagstiftning på perioder för vård av barn som har fullgjorts i medlemsstat B och behandla dem som om de hade fullgjorts på dess territorium beroende av att följande tre kumulativa villkor är uppfyllda:
– En period för vård av barn beaktas inte enligt lagstiftningen i medlemsstat B (jag har behandlat detta villkor i avsnitt A ovan).
– Lagstiftningen i medlemsstat A var tidigare tillämplig på den berörda personen på grundval av att personen hade anställning eller bedrev verksamhet som egenföretagare i den medlemsstaten.
– På grundval av denna anställning eller verksamhet som egenföretagare omfattades den berörda personen fortsatt av medlemsstat A:s lagstiftning vid den tidpunkt då perioden för vård av barn enligt denna medlemsstats lagstiftning började beaktas för det berörda barnet.
75. I de förevarande målen är det uppenbart att varken LF eller CV uppfyller det tredje villkoret i artikel 44.2 i förordning nr 987/2009, eftersom de inte längre omfattades av lagstiftningen i medlemsstat A (Österrike) på grundval av anställning eller verksamhet som egenföretagare vid den tidpunkt då de omtvistade perioderna skulle ha börjat beaktas enligt österrikisk lagstiftning. Som jag förstår det påverkar den omständigheten att det tredje villkoret i artikel 44.2 i förordning nr 987/2009 inte är uppfyllt i LF:s fall endast de perioder för vård av barn som hon fullgjorde med avseende på sitt andra barn.
76. I de fall som föranledde domen i målet Pensionsversicherungsanstalt och domen i målet Deutsche Rentenversicherung Bund var detta villkor på liknande sätt inte uppfyllt (och det var därför omöjligt att åberopa artikel 44.2 i förordning nr 987/2009). I båda dessa mål fann domstolen ändå att de omtvistade perioderna för vård av barn hade ett tillräckligt nära samband eller ett tillräckligt samband med perioder under vilka den berörda personen hade arbetat och betalat avgifter i medlemsstat A eller med försäkringsperioder eller perioder som kunde likställas med försäkringsperioder som fullgjorts i den medlemsstaten.( 31 ) Enligt artikel 21 FEUF skulle lagstiftningen i medlemsstat A således tillämpas på dessa perioder för vård av barn.
77. I domslutet i dessa båda domar påpekade domstolen att den berörda personen hade betalat in avgifter eller på annat sätt hade fullgjort försäkringsperioder uteslutande i den första medlemsstaten (medlemsstat A), såväl före som efter det att de relevanta perioderna för vård av barn fullgjordes.
78. Mot denna bakgrund är det oklart huruvida kriteriet avseende ett tillräckligt nära samband eller ett tillräckligt samband också är uppfyllt när den berörda personen, såsom är fallet i de nationella målen, inte har betalat in avgifter eller på annat sätt fullgjort försäkringsperioder uteslutande i medlemsstat A ( mål C‑142/25) eller har gjort detta uteslutande i medlemsstat A, men endast före, och inte efter det att de omtvistade perioderna för vård av barn fullgjordes i medlemsstat B (mål C‑143/25).
79. Som jag redan förklarade i mitt förslag till avgörande i målet Deutsche Rentenversicherung Bund( 32 ) anser jag att kriteriet avseende ett tillräckligt nära samband eller ett tillräckligt samband måste vila på två komponenter. För det förstamåste den berörda personen ha fullgjort försäkringsperioder i medlemsstat A före (men inte nödvändigtvis efter) det att vederbörande fullgjorde perioder för vård av barn i medlemsstat B. För det andra måste medlemsstat A vara den sista medlemsstat i vilken personen fullgjorde sådana försäkringsperioder innan han eller hon fullgjorde perioder för vård av barn i medlemsstat B . Det ska inte krävas att personen fullgjorde relevanta försäkringsperioder uteslutande i medlemsstat A såväl före som efter det att personen fullgjorde perioder för vård av barn i medlemsstat B.
80. De skäl som föranleder denna slutsats kan sammanfattas på följande sätt.
81. För det första anser jag att även om domstolen har slagit fast att kriteriet avseende ett tillräckligt nära samband eller ett tillräckligt samband förblir relevant i en situation där förordningarna nr 883/2004 och nr 987/2009 är tillämpliga, men där villkoren i artikel 44.2 i sistnämnda förordning inte är uppfyllda, har den aldrig försökt definiera gränserna för detta kriterium på ett systematiskt sätt, utan har i stället valt olika angreppsmetoder som varje gång baserat sig på omständigheterna i det konkreta fallet. I domen i målet Elsen, domen i målet Kauer, domen i målet Reichel-Albert och domen i målet Pensionsversicherungsanstalt framhölls således olika faktorer, inbegripet den omständigheten att sökandena uteslutande hade arbetat i medlemsstat A eller att de uteslutande hade betalat in avgifter i den medlemsstaten, utan att någon av dessa faktorer utpekades som avgörande.( 33 ) Jag tolkar följaktligen inte den omständigheten att sökanden betalat in avgifter eller på annat sätt fullgjort försäkringsperioder uteslutande i den första medlemsstaten (medlemsstat A) såväl före som efter de relevanta perioderna för vård av barn som ett nödvändigt villkor.
82. För det andra, och som jag påpekade i mitt förslag till avgörande i målet Deutsche Rentenversicherung Bund,( 34 ) visar tidigare domar där kriteriet avseende ett tillräckligt nära samband eller ett tillräckligt samband tillämpats att domstolen snarare är benägen att utvidga än att begränsa antalet situationer där det kan krävas att medlemsstat A tillämpar sin lagstiftning på perioder för vård av barn som har fullgjorts i medlemsstat B. Till exempel kan det nämnas att medan sökandena i domen i målet Elsen och domen i målet Kauer fortsatt omfattades av lagstiftningen i medlemsstat A när perioderna för vård av barn som fullgjorts i en annan medlemsstat började löpa( 35 ) gällde detta inte sökandena i domen i målet Reichel-Albert och domen i målet Pensionsversicherungsanstalt,( 36 )och ändå hindrade detta inte domstolen från att konstatera att ett tillräckligt nära samband förelåg i båda dessa fall. Mot denna bakgrund förefaller det mig som om den omständigheten att sökandena i de nationella målen, efter att ha ägnat sig åt att ta hand om sina barn, antingen arbetade i en annan medlemsstat (Tyskland) för att därefter återigen börja arbeta i Österrike (LF i mål C‑142/25), eller inte började arbeta på nytt eller ens återvände till Österrike efter det att barnen hade fötts (CV i mål C‑143/25), inte nödvändigtvis ska betraktas av domstolen som omständigheter som medför att kriteriet avseende ett tillräckligt nära samband eller ett tillräckligt samband inte är uppfyllt.
83. För det tredje skulle ett krav på att den berörda personen ska ha arbetat uteslutande i en medlemsstat (medlemsstat A) under hela sitt liv (såväl före som efter att ha ägnat sig åt att ta hand om sina barn i medlemsstat B), vara till nackdel för medborgare som i likhet med LF har arbetat i flera medlemsstater (in casu både Österrike och Tyskland) och därigenom har utövat sin rätt till fri rörlighet i enlighet med bestämmelserna i FEUF. Enligt min mening kan artikel 21 FEUF – vilken, som jag redan har erinrat om i punkt 43 ovan, skyddar unionsmedborgarnas rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier – inte leda till den situationen att en person berövas möjligheten att åberopa lagstiftningen i medlemsstat A med avseende på perioder för vård av barn som vederbörande har fullgjort i medlemsstat B, enbart därför att personen därefter har arbetat i medlemsstat C och inte i medlemsstat A. En motsatt slutsats skulle de facto resultera i ett omotiverat och oproportionerligt ingrepp i denna rättighet.
84. Det ska medges att som kommissionen påpekade vid förhandlingen förefaller det faktiska scenario som unionslagstiftaren förutsåg när artikel 44.2 i förordning nr 987/2009 antogs att ha baserats på att den berörd personen endast flyttar mellan två medlemsstater (medlemsstat A, där personen arbetat, och medlemsstat B, där vederbörande ägnat sig om att ta hand om sina barn). Detta framgår tydligt av artikel 44.3 i förordningen, där det föreskrivs att den skyldighet som fastställs i punkt 2 i samma artikel inte är tillämplig om ”den berörda personen omfattas eller börjar omfattas av lagstiftningen i en annan medlemsstat på grund av att personen har anställning eller bedriver verksamhet som egenföretagare”.
85. Detta innebär emellertid inte att samma begränsning måste gälla om den berörda personen i stället åberopar kriteriet avseende ett tillräckligt nära samband eller ett tillräckligt samband, vilket i sin tur grundar sig på artikel 21 FEUF. Domstolen har nämligen hänvisat till detta kriterium just i situationer där villkoren för tillämpning av artikel 44.2 i förordning nr 987/2009 inte var uppfyllda, i syfte att kompensera för vissa luckor i denna bestämmelse.
86. För det fjärde och vad beträffar situationen i mål C‑143/25 anser jag att det är uppenbart att det som är avgörande när det gäller att fastställa att ett tillräckligt nära samband eller ett tillräckligt samband föreligger är att den berörda personen har fullgjort försäkringsperioder i medlemsstat A före , men inte nödvändigtvis efter, att ha ägnat sig åt att ta hand om sina barn i medlemsstat B. Som jag förklarade i mitt förslag till avgörande i målet Deutsche Rentenversicherung Bund( 37 ) kan den omständigheten, att den berörda personen har återgått till arbete i medlemsstat A efter det att de perioder för vård av barn som fullgjorts i medlemsstat B avslutats, stärka slutsatsen att ett sådant samband föreligger (vilket verkar ha varit fallet i domen i målet Reichel-Albert , domen i målet Pensionsversicherungsanstalt och domen i målet Deutsche Rentenversicherung Bund ). Det är dock inte en förutsättning för att ett sådant samband ska föreligga.
87. Om den berörda personen, för att kunna dra nytta av lagstiftningen i medlemsstat A, var tvungen att återigen börja arbeta eller fullgöra ytterligare försäkringsperioder i denna medlemsstat efter att ha ägnat sig åt att ta hand om sina barn i medlemsstat B, skulle vederbörande påverkas i utövandet av sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig i andra medlemsstater, på ett sätt som skulle strida mot artikel 21 FEUF.
88. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att artikel 21 FEUF ska tolkas så, att för att fastställa att ett tillräckligt nära samband eller ett tillräckligt samband föreligger krävs det inte att den berörda personen har fullgjort försäkringsperioder uteslutande i medlemsstat A, såväl före som efter att ha ägnat sig åt att ta hand om sina barn i medlemsstat B.
89. Jag vill emellertid betona att den utvidgning av kriteriet avseende ett tillräckligt nära samband eller ett tillräckligt samband som jag föreslår att domstolen ska göra i de förevarande målen inte ska förstås som en uppmaning till domstolen att låta ett ständigt ökande antal situationer omfattas av detta kriterium.
90. Tvärtom uppmanade jag i mitt förslag till avgörande i målet Deutsche Rentenversicherung Bund( 38 ) domstolen att definiera och begränsa tillämpningsområdet för detta kriterium, så att unionslagstiftaren så småningom ska kunna anta en lagbestämmelse för att ersätta artikel 44.2 i förordning nr 987/2009. Det var med detta syfte i åtanke som jag angav att kriteriet avseende ett tillräckligt nära samband eller ett tillräckligt samband är beroende av, för det första, huruvida den berörda personen har fullgjort försäkringsperioder i medlemsstat A före (men inte nödvändigtvis efter) att ha ägnat sig åt att ta hand om sina barn i medlemsstat B och, för det andra, huruvida medlemsstat A är den sista medlemsstat i vilken personen har fullgjort sådana försäkringsperioder innan vederbörande ägnade sig åt att ta hand om sina barn i medlemsstat B.( 39 ) Min ståndpunkt i detta avseende är oförändrad.
91. Med dessa förutsättningar anser jag att kriteriet avseende ett tillräckligt nära samband eller ett tillräckligt samband i varje givet enskilt fall kan uppfyllas endast med avseende på en enda medlemsstat (här, i båda fallen, Österrike). Jag skulle råda domstolen att inte följa kommissionens förslag, som i mål C‑142/25 skulle innebära att en sökande som LF har rätt att få de omtvistade perioderna för vård av barn beaktade tidsproportionellt i såväl Österrike som Tyskland, eftersom hon har fullgjort försäkringsperioder i båda medlemsstaterna, antingen före eller efter att ägnat sig åt att ta hand om sina barn i Belgien.
VI. Förslag till avgörande
92. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de frågor som ställts av Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen, Österrike) på följande sätt:
1) Artikel 44.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 av den 16 september 2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen
ska tolkas så,
att den är tillämplig inte endast i situationer där lagstiftningen i den medlemsstat där den berörda personen har ägnat sig åt att ta hand om sina barn generellt inte tillåter att perioder för vård av barn beaktas, utan också i fall där den berörda personen har ägnat sig åt att ta hand om sina barn i en medlemsstat vars lagstiftning generellt tillåter att perioder för vård av barn beaktas, men där nämnda lagstiftning inte kan tillämpas på personen med avseende på dessa perioder för vård av barn, eftersom vederbörande aldrig var ansluten till den medlemsstatens pensionssystem.
2) Artikel 21 FEUF
ska tolkas så,
att den medlemsstat som ansvarar för ålderspensionen ska tillämpa sin lagstiftning och beakta perioder för vård av barn som har fullgjorts i en annan medlemsstat som om dessa perioder hade fullgjorts på dess territorium förutsatt, för det första, att den berörda personen fullgjorde försäkringsperioder i förstnämnda medlemsstat innan vederbörande flyttade till den andra medlemsstaten och, för det andra, att förstnämnda medlemsstat var den sista medlemsstat där vederbörande fullgjorde sådana försäkringsperioder före flytten. Det ska inte krävas att personen fullgjorde relevanta försäkringsperioder uteslutande i den medlemsstaten, såväl före som efter att ha ägnat sig åt att ta hand om sina barn i den andra medlemsstaten.
1 Originalspråk: engelska.
i Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.
2 Se dom av den 7 juli 2022, Pensionsversicherungsanstalt (Perioder för vård av barn som fullgjorts i en annan medlemsstat) (C‑576/20, EU:C:2022:525) (nedan kallad domen i målet Pensionsversicherungsanstalt), och dom av den 22 februari 2024, Deutsche Rentenversicherung Bund (C‑283/21, EU:C:2024:144) (nedan kallad domen i målet Deutsche Rentenversicherung Bund).
3 Europaparlamentets och rådets förordning av den 16 september 2009 (EUT L 284, 2009, s. 1).
4 Detta kriterium utvecklades först i domen av den 23 november 2000, Elsen (C‑135/99, EU:C:2000:647 ) ( nedan kallad domen i målet Elsen) , domen av den 7 februari 2002 , Kauer ( C ‑ 28/00 , EU:C:2002:82) (nedan kallad domen i målet Kauer ) , och domen av den 19 juli 2012 , Reichel-Albert ( C ‑ 522/10 , EU:C:2012:475) (nedan kallad domen i målet Reichel-Albert) , i samband med tillämpningen av rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen ( EGT L 149, 1971, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 57). Denna förordning har upphävts och ersatts med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 o m samordning av de sociala trygghetssystemen ( EUT L 166, 2004, s. 1, och rättelse i EUT L 200, 2004, s. 1) och förordning nr 987/2009.
5 Se dom av den 7 juli 2022, Pensionsversicherungsanstalt (Perioder för vård av barn som fullgjorts i en annan medlemsstat) (C‑576/20, EU:C:2022:525) (nedan kallad domen i målet Pensionsversicherungsanstalt), och dom av den 22 februari 2024, Deutsche Rentenversicherung Bund (C‑283/21, EU:C:2024:144) (nedan kallad domen i målet Deutsche Rentenversicherung Bund).
6 Domstolen har i sin praxis använt båda uttrycken.
7 C‑283/21, EU:C:2023:736, punkt 29 (nedan kallat mitt förslag till avgörande i målet Deutsche Rentenversicherung Bund).
8 Begreppet period för vård av barn definieras i artikel 44.1 i förordning nr 987/2009 (se punkt 8 ovan).
9 Se artikel 11.3 e i förordning nr 883/2004.
10 Begreppet försäkringsperioder definieras i artikel 1 t i förordning nr 883/2004 som ”avgiftsperioder, anställningsperioder eller perioder av verksamhet som egenföretagare, såsom de definieras eller erkänns som försäkringsperioder i den lagstiftning enligt vilken de har fullgjorts eller betraktas som fullgjorda, och alla perioder som behandlas som sådana, om de enligt den lagstiftningen erkänns som likvärdiga med försäkringsperioder”.
11 Se domen i målet Pensionsversicherungsanstalt, punkt 55.
12 Se punkterna 46 och 47 i domen i målet Deutsche Rentenversicherung Bund.
13 Ibidem, punkt 66. Se även mitt förslag till avgörande i målet Deutsche Rentenversicherung Bund, punkt 33.
14 Se mitt förslag till avgörande i målet Pensionsversicherungsanstalt (Perioder för vård av barn som fullgjorts i en annan medlemsstat) (C‑576/20, EU:C:2022:75, punkt 85) (nedan kallat mitt förslag till avgörande i målet Pensionsversicherungsanstalt (Perioder för vård av barn som fullgjorts i en annan medlemsstat)). Jag noterar att andra språkversioner av artikel 44.2 i förordning nr 987/2009, såsom den tjeckiska, den franska, den tyska och den spanska versionen, är lika oklara.
15 Administrativa kommissionen för samordning av de sociala trygghetssystemen består av en företrädare för varje medlemsstats regering och en företrädare för kommissionen. Den ansvarar för administrativa frågor, tolkningsfrågor i anknytning till unionens bestämmelser om samordning av de sociala trygghetssystemen samt främjande och utveckling av samverkan mellan medlemsstaterna. Administrativa kommissionens sammansättning, verksamhet och uppgifter fastställs i artiklarna 71 och 72 i förordning nr 883/2004.
16 Se, särskilt, webbsidan med officiella handlingar från Administrativa kommissionen för samordning av de sociala trygghetssystemen som finns på: https://employment-social-affairs.ec.europa.eu/policies-and-activities/moving-working-europe/eu-social-security-coordination/specialised-information/official-documents_en.
17 Punkt 88.
18 Se, bland annat, skäl 4 i förordning nr 883/2004.
19 Se artikel 11.1 i förordning nr 883/2004.
20 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 2020, Pensionsversicherungsanstalt (Förmån som avser rehabilitering) (C‑135/19, EU:C:2020:177, punkt 46).
21 Se mitt förslag till avgörande i målet Pensionsversicherungsanstalt (Perioder för vård av barn som fullgjorts i en annan medlemsstat), punkt 64.
22 Se punkterna 86–89 i det förslaget till avgörande.
23 Också i Danmark kan sådana perioder de facto beaktas, eftersom enligt denna medlemsstats lagstiftning kan varje bosättningsperiod som har fullgjorts i den medlemsstaten ge pensionsrättigheter, oavsett huruvida en sådan bosättningsperiod motsvarade en period för vård av barn.
24 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 2020, Pensionsversicherungsanstalt (Förmån som avser rehabilitering) (C‑135/19, EU:C:2020:177, punkt 46).
25 Se dom av den 1 augusti 2025, Tradeinn Retail Services (C‑76/24, EU:C:2025:593, punkt 43 och där angiven rättspraxis).
26 Se förslag till avgörande av generaladvokat Jääskinen i målet Reichel-Albert (C‑522/10, EU:C:2012:114, punkt 67) och mitt förslag till avgörande i målet Pensionsversicherungsanstalt (Perioder för vård av barn som fullgjorts i en annan medlemsstat) (punkt 83), samt lydelsen av den nationella domstolens andra fråga i sistnämnda mål.
27 Se punkterna 86–89 i det förslaget till avgörande.
28 Se de domar som anges i fotnoterna 4 och 5 ovan.
29 Se punkterna 38–43 i det förslaget till avgörande.
30 För en uppräkning av de mål som ledde fram till denna rättspraxis, se mitt förslag till avgörande i målet Pensionsversicherungsanstalt (Perioder för vård av barn som fullgjorts i en annan medlemsstat), punkterna 38–47.
31 Detta klargjordes i domen i målet Deutsche Rentenversicherung Bund, där den berörda personen enbart hade fullgjort perioder som kunde likställas med försäkringsperioder i medlemsstat A och således inte hade betalat avgifter till det lagstadgade pensionssystemet, för att därefter flytta till medlemsstat B där hon ägnade sig åt att ta hand om sina barn.
32 Punkterna 49–72 i det förslaget till avgörande.
33 Till exempel fann domstolen i domen i målet Elsen att eftersom det fanns ett nära samband mellan dessa perioder och vederbörandes perioder av yrkesarbete i Tyskland, kunde hon inte anses ha upphört med all yrkesverksamhet i Tyskland eller av detta skäl anses omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där hon var bosatt (Frankrike). I domen i målet Reichel-Albert förefaller det som om domstolens slutsats däremot i viss mån påverkades av olika överväganden. För det första hade Doris Reichel-Albert uteslutande arbetat och betalat in avgifter i en och samma medlemsstat (Tyskland) såväl före som efter det tillfälliga bytet av bostadsort till en annan medlemsstat (Belgien), i vilken hon aldrig hade arbetat. För det andra hade hon flyttat till Belgien av rent familjemässiga skäl och direkt från Tyskland, där hon hade arbetat fram till en månad före flytten.
34 Punkt 53 i det förslaget till avgörande.
35 Se domen i målet Elsen(punkt 26) och domen i målet Kauer(punkt 32).
36 I båda dessa fall hade lagstiftningen i medlemsstat A nämligen upphört att omfatta sökanden flera månader eller till och med mer än ett år innan perioderna för vård av barn började löpa.
37 Punkterna 68 och 69 i det förslaget till avgörande.
38 Punkterna 52 och 55 i det förslaget till avgörande.
39 I det förslaget till avgörande (punkt 70) förklarade jag att jag anser att de försäkringsperioder som fullgjorts i medlemsstat A inte omedelbart måste föregå perioderna för vård av barn. Om en person fullgör försäkringsperioder i medlemsstat A och sedan i medlemsstat C, för att därefter ägna sig åt att ta hand om sina barn i medlemsstat B, så är det emellertid medlemsstat C, snarare än medlemsstat A, som ska tillämpa sin lagstiftning på de ifrågavarande perioderna för vård av barn.