EU-domstolen

ii) ingås av minst en person som inte är en finansiell motpart i den mening som avses i artikel 2.8 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 [av den 4 juli 2012 om OTC‑derivat, centrala motparter och transaktionsregister (EUT L 201, 2012, s. 1)],

CELEX: 62025CC0339
Typ: EU-domstolen

Källa

Preliminär utgåva

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

MANUEL CAMPOS SÁNCHEZ-BORDONA

föredraget den 19 mars 2026( 1 )

Mål C ‑ 339/25

Iulicris Recycling SRL

mot

Ibanfirst SA

(begäran om förhandsavgörande från Tribunal de l’entreprise francophone de Bruxelles (Bryssels domstol för franskspråkiga företag, Belgien))

” Begäran om förhandsavgörande – Betaltjänster på den inre marknaden – Direktiv (EU) 2015/2366 – Rätt för betalningsinstitut att tillhandahålla anknutna sidotjänster – Valutaväxlingstjänster – Flexibla valutaterminskontrakt – Direktiv 2014/65/EU – Delegerad förordning (EU) 2017/565 – Investeringstjänster – Finansiella instrument – Undantag för investeringstjänster som tillhandahålls tillfälligt av andra yrkesutövare – Undantag för investeringstjänster som tillhandahålls tillfälligt av betaltjänstleverantörer (exemption payment) ”

1. I det mål som ligger till grund för förevarande begäran om förhandsavgörande ställs två företag mot varandra: a) ett företag med säte i Belgien som är leverantör av betaltjänster (nedan kallat betaltjänstleverantören) i den mening som avses i direktiv (EU) 2015/2366,( 2 ) med auktorisation från de belgiska myndigheterna, och b) ett annat företag med säte i Rumänien (nedan kallat kunden) som använder det förstnämnda företagets tjänster för att bedriva sin affärsverksamhet.

2. Den hänskjutande domstolen vill veta om betaltjänstleverantören med giltig verkan får ingå flexibla valutaterminskontrakt med kunden, vilka eventuellt omfattas av direktiv 2014/65/EU( 3 ) och delegerad förordning (EU) 2017/565,( 4 ) när betaltjänstleverantören inte har auktorisation för att utöva verksamhet som värdepappersföretag i den mening som avses i dessa två rättsakter.

I. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

1. Det reviderade betaltjänstdirektivet

3. Artikel 18 (”Verksamhet”) har följande lydelse:

”1. Utöver tillhandahållande av betaltjänster ska betalningsinstitut ha rätt att utöva följande verksamhet:

a) Tillhandahållande av operativa och närliggande sidotjänster, t.ex. säkerställande av genomförandet av betalningstransaktioner, valutaväxlingstjänster, förvaringsverksamhet samt lagring och behandling av uppgifter.

…

2. När betalningsinstitut tillhandahåller en eller flera av betaltjänsterna, får de endast ha betalkonton som uteslutande används för betalningstransaktioner.

3. Eventuella medel som sådana betalningsinstitut tar emot från betaltjänstanvändare för att tillhandahålla betaltjänster ska inte betraktas som insättningar eller andra återbetalbara medel i den mening som avses i artikel 9 i direktiv 2013/36/EU eller elektroniska pengar enligt definitionen i artikel 2.2 i direktiv 2009/110/EG.

…

5. Betalningsinstitut får inte bedriva verksamhet som består i att ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel i den mening som avses i artikel 9 i direktiv 2013/36/EU.

…”

2. MiFID II ‑ direktivet

4. Artikel 2 (”Undantag”) har följande lydelse:

”1. Detta direktiv ska inte tillämpas på

…

c) personer som tillhandahåller investeringstjänster i de fall då tjänsten tillhandahålls tillfälligt i samband med annan yrkesmässig verksamhet som regleras av bestämmelser i lag eller annan författning eller etiska regler som avser yrkesverksamheten i fråga, vilka inte utesluter att tjänsten tillhandahålls,

…”

5. Bilaga I har följande lydelse:

”FÖRTECKNINGAR ÖVER TJÄNSTER OCH VERKSAMHETER SAMT FINANSIELLA INSTRUMENT

…

AVSNITT C

Finansiella instrument

…

4) Optioner, futures, swappar, räntesäkringsavtal och varje annat derivatkontrakt som avser värdepapper, valutor, räntor eller avkastningar, utsläppsrätter, eller andra derivatinstrument, finansiella index eller finansiella mått som kan avvecklas fysiskt eller kontant.

…”

3. Delegerad förordning MiFID II.

6. Artikel 4, som handlar om tillhandahållande av investeringstjänst på tillfällig grund, har följande lydelse:

”Vid tillämpning av undantaget i artikel 2.1 c i direktiv 2014/65/EU, ska en investeringstjänst anses erbjuden på tillfällig grund under utövandet av en yrkesmässig verksamhet om följande villkor är uppfyllda:

a) En nära och verklig anknytning finns mellan yrkesverksamheten och tillhandahållandet av investeringstjänsten till samma kund, så att investeringstjänsten kan betraktas som komplement till den huvudsakliga yrkesverksamheten,

b) tillhandahållandet av investeringstjänster till kunderna till den huvudsakliga yrkesverksamheten syftar inte till att utgöra en systematisk inkomstkälla för den person som tillhandahåller yrkesverksamheten, och

c) personen som tillhandahåller yrkesverksamheten marknadsför inte eller främjar inte på annat sätt sin förmåga att tillhandahålla investeringstjänster, utom när dessa anges för kunder som ett komplement till den huvudsakliga yrkesverksamheten.”

7. I artikel 10 (”Egenskaper hos andra derivatkontrakt som avser valutor”) föreskrivs följande:

”1. Vid tillämpning av avsnitt C.4 i bilaga I till direktiv 2014/65/EU, ska andra derivatkontrakt som avser en valuta inte vara ett finansiellt instrument om kontraktet är ett av följande:

a) Ett avistakontrakt i den mening som avses i punkt 2 i denna artikel.

b) Ett betalningsmedel som

i) måste avvecklas fysiskt på annat sätt än genom fallissemang eller någon annan uppsägningshändelse,

ii) ingås av minst en person som inte är en finansiell motpart i den mening som avses i artikel 2.8 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 [av den 4 juli 2012 om OTC‑derivat, centrala motparter och transaktionsregister (EUT L 201, 2012, s. 1)],

iii) det ingås avtal om i syfte att underlätta betalning för identifierbara varor, tjänster eller direktinvestering, eller

iv) inte handlas på en handelsplats.

2. Vid tillämpningen av punkt 1 ska ett avistakontrakt vara ett kontrakt för växling av en valuta mot en annan valuta på de villkor som anger att leverans planeras att ske under den längre av följande perioder:

…

Ett kontrakt ska dock inte anses utgöra ett avistakontrakt ifall det, oberoende av de uttryckliga kontraktsvillkoren, föreligger en överenskommelse mellan avtalsparterna om att valutaleveransen ska senareläggas och inte genomföras under den period som anges i punkt 1.

…”

B. Nationell rätt

1. Loi financière ( 5 )

8. Artikel 2.1 d innehåller en förteckning över finansiella instrument som motsvarar förteckningen i punkt 4 i avsnitt C i bilaga I till MiFID II‑direktivet.

2. Loi investissement ( 6 )

9. Artikel 4.1 undantar personer som tillhandahåller investeringstjänster under villkor som motsvarar villkoren i artikel 2.1 c i MiFID II‑direktivet från tillämpningen av motsvarande avdelning i denna lag.

3. Loi paiement ( 7 )

10. I artikel 43.1 anges att utan att det påverkar tillämpningen av artikel 13, ska betalningsinstitut ha rätt att bedriva verksamhet som avser tillhandahållande av operativa och sidotjänster som har anknytning till betaltjänster, på samma villkor som i artikel 18.1 a i det reviderade betaltjänstdirektivet.

II. Faktiska omständigheter, det nationella målet och tolkningsfrågan

11. Iulicris Recycling SRL (nedan kallat Iulicris) är ett rumänskt återvinningsföretag som fakturerar sitt metallskrot i US-dollar och fullgör sina betalningsåtaganden i rumänska leu (RON).

12. Ibanfirst tillhandahåller online-betaltjänster och auktoriserades som betaltjänstleverantör av Belgiens centralbank den 22 maj 2013. Företaget erbjuder tjänster inom området internationella transaktioner.

13. Iulicris öppnade ett bankkonto hos Ibanfirst den 1 juli 2021. Genom att ingå detta avtal fick Iulicris tillgång till vissa tjänster, såsom öppnande av ett flervalutakonto, mottagande och utfärdande av Sepa-betalningar( 8 ) och tillgång till Ibanfirsts plattform.

14. För att minska valutarisken mellan US dollar och rumänska leu tecknade Iulicris även tre flexibla terminskontrakt den 17, 28 och 30 september 2021,( 9 ) i vilka växelkursen mellan US-dollar och rumänska leu fastställdes till 4,20 för 3 miljoner US-dollar, 4,22 för 3 miljoner US-dollar respektive 4,25 för 4 miljoner US-dollar.

15. Från och med mars 2022 aktiverade Ibanfirst flera på varandra följande marginalsäkerhetskrav ( margin calls )( 10 ) och begärde att Iulicris skulle betala olika belopp för detta. Mellan den 9 mars 2022 och den 7 oktober 2022 betalade Iulicris sammanlagt 894 724 US-dollar och 1 498 000 leu i marginalsäkerheter till Ibanfirst.( 11 )

16. Den 26 oktober 2022 begärde Iulicris att de flexibla terminskontrakten skulle förlängas med ytterligare ett år.

17. Ibanfirst var endast villigt att förlänga de flexibla terminskontrakten med en månad och då under förutsättningen att nya marginalsäkerheter betalades och att en finansiell säkerhet ställdes.

18. Iulicris vägrade att uppfylla dessa krav, påminde Ibanfirst om de marginalsäkerhetsbelopp som redan hade betalats och begärde återigen att terminskontrakten skulle förlängas med ett år.

19. Den 21 november 2022 underrättade Ibanfirst Iulicris om att de flexibla terminskontrakten hade löpt ut och anmodade Iulicris att betala de överenskomna valutorna.

20. Den 28 februari 2023 underrättade Iulicris Ibanfirst om att de flexibla terminskontrakten hade marknadsförts i strid med grunderna för rättsordningen och att de var ogiltiga. Iulicris krävde att Ibanfirst skulle återbetala de marginalsäkerhetsbelopp som Iulicris hade betalat.

21. Då ingen uppgörelse kunde träffas i godo väckte Iulicris talan mot Ibanfirst den 25 maj 2023. Iulicris har yrkat

– att de ursprungliga finansiella instrumenten som härrör från de tre flexibla terminskontrakten från september 2021 och samtliga finansiella instrument som senare har ersatt dem ska ogiltigförklaras, och

– att Ibanfirst ska förpliktas att återbetala 894 724 US-dollar och 1 498 000 rumänska leu som betalats som marginalsäkerheter.

22. Mot bakgrund av detta har Tribunal de l’entreprise francophone de Bruxelles (Bryssels domstol för franskspråkiga företag, Belgien) ställt följande fråga till EU-domstolen för förhandsavgörande:

”Ska artikel 18.1 a i [det reviderade betaltjänstdirektivet] tolkas så, att valutaterminer, för att betraktas som anknutna sidotjänster som betalningsinstituten har rätt att utföra, måste

a) uppfylla villkoren för det undantag som föreskrivs i artikel 10.1 b (undantaget för betalningsmedel) i [delegerad förordning MiFID II],

b) tillhandahållas tillfälligt i den mening som avses i artikel 2.1 c i [MiFID II‑direktivet] och därmed uppfylla villkoren i artikel 4 i [delegerad förordning MiFID II]?”

III. Förfarandet vid EU-domstolen

23. Begäran om förhandsavgörande inkom till domstolens kansli den 17 maj 2025.

24. Iulicris, Ibanfirst, den belgiska och den tjeckiska regeringen samt Europeiska kommissionen har gett in skriftliga yttranden.

25. Domstolen har inte funnit det nödvändigt att hålla muntlig förhandling.

IV. Bedömning

A. Upptagande till sakprövning

26. Ibanfirst har gjort gällande att del a i tolkningsfrågan inte kan tas upp till sakprövning, eftersom den inte är nödvändig för att avgöra det nationella målet. Ibanfirst har anfört följande:

– Denna del av frågan skulle endast vara relevant om den hänskjutande domstolen först skulle fastställa att de omtvistade kontrakten utgör valutaderivatkonktrakt i den mening som avses i MiFID II‑direktivet och i artikel 10.1 b i delegerad förordning MiFID II.

– De kontrakt som är aktuella i det nationella målet omfattas dock inte av MiFID II‑regelverkets tillämpningsområde.

27. Den belgiska regeringen har anfört att eftersom artikel 10.1 b i delegerad förordning MiFID II under vissa förutsättningar utesluter att derivatkontrakt som avser valutor kvalificeras som finansiella instrument, är det inte relevant att pröva om det kontrollsystem som fastställs i MiFID II‑direktivet är tillämpligt. Utan att direkt ifrågasätta om del a i tolkningsfrågan kan tas upp till sakprövning, begränsar den belgiska regeringen sig i sitt yttrande till att besvara del b av frågan.

28. Jag anser att tolkningsfrågan kan tas upp till sakprövning i sin helhet. Dels presumerar EU-domstolen att tolkningsfrågor som nationella domstolar ställer är relevanta.( 12 ) Dels kan det rättegångshinder som Ibanfirst har påtalat inte skiljas från prövningen i sak av frågan.

29. Även om den hänskjutande domstolen inte uttryckligen uttalar sig om hur de omtvistade kontrakten ska kvalificeras, avser den fråga som den ställer [i del a i tolkningsfrågan] tolkningen av en bestämmelse i delegerad förordning MiFID II som reglerar ”egenskaper hos andra derivatkontrakt som avser valutor”.

30. Denna fråga förutsätter att den hänskjutande domstolen åtminstone anser att det är rimligt att de omtvistade kontrakten kan kvalificeras som terminskontrakt, eventuellt med vissa undantag som föreskrivs i MiFID II‑regelverket.

31. Den hänskjutande domstolen sammanfattar tvisten på följande sätt: ”Avgörande för hur den nu aktuella tvisten ska lösas är följaktligen huruvida betalningsinstitut som regelbundet och yrkesmässigt vill erbjuda valutaderivat inom ramen för en valutasidotjänst måste försäkra sig om att nämnda instrument omfattas av undantagen för avistakontrakt och betalningsmedel och därmed inte utgör finansiella instrument i den mening som avses i direktiv 2014/65 om marknader för finansiella instrument.”( 13 )

32. Under dessa omständigheter anser jag att tolkningsfrågan i sin helhet kan tas upp till sakprövning.

B. Prövning i sak

1. Inledning: de omtvistade kontraktens karaktär

33. Den hänskjutande domstolen ska avgöra huruvida Ibanfirsts auktorisation som betaltjänstleverantör i Belgien tillät företaget att ingå flexibla valutaterminskontrakt med Iulicris.

34. Ibanfirst har hävdat att det enbart är artikel 18 i det reviderade betaltjänstdirektivet som reglerar dess rättsliga förhållande till Iulicris, även när det gäller flexibla valutaterminskontrakt. Den tjeckiska regeringen( 14 ) och kommissionen är av samma uppfattning.( 15 ) Den belgiska regeringen har å sin sida försökt att jämka samman dessa ståndpunkter. Den medger visserligen att systemet i det reviderade betaltjänstdirektivet är tillräckligt i sig, men den anser samtidigt att även undantagskriterierna i MiFID II‑regelverket skulle kunna beaktas.

35. Iulicris har däremot hävdat att dessa kontrakt är finansiella instrument som regleras av MiFID II‑regelverket.( 16 ) För att ingå sådana kontrakt måste Ibanfirst ha auktorisation som värdepappersföretag.

36. Förevarande begäran om förhandsavgörande kräver att en bedömning görs av förhållandet mellan det reviderade betaltjänstdirektivet och MiFID II‑regelverket i ett avseende som hittills inte uttryckligen har reglerats av unionslagstiftaren. Det nuvarande regelverket innehåller ingen tydlig regel om möjligheten för en betaltjänstleverantör att tillhandahålla investeringstjänster utan auktorisation enligt MiFID II.

37. En sådan regel har däremot fastställts för kreditinstitut som är auktoriserade enligt direktiv 2013/36/EU( 17 ) och som utför investeringsverksamhet, vilket framgår av artikel 1.3 och 1.4 i MiFID II‑direktivet.

38. Det måste därför avgöras huruvida en betaltjänstleverantör även behöver erhålla auktorisation som värdepappersföretag för att kunna erbjuda en tjänst som eventuellt omfattas av MiFID II‑regelverket, även om denna tjänst tillhandahålls som en sidoverksamhet till dess huvudsakliga verksamhet som betaltjänstleverantör.

39. I det reviderade betaltjänstdirektivet, vilket antogs på grundval av artikel 114 FEUF, fastställs ”bestämmelser om krav på klara villkor för och tydlig information om betaltjänster” samt om ”betaltjänstanvändarnas och betaltjänstleverantörernas respektive rättigheter och skyldigheter vid tillhandahållande av betaltjänster som regelbunden sysselsättning eller affärsverksamhet” (artikel 1.2 a och b). Detta direktiv ska således tillämpas på betaltjänster.

40. MiFID II‑direktivet, vilket antogs på grundval av artikel 53.1 FEUF, fastställs krav angående ”auktorisations- och driftsvillkor för värdepappersföretag” och ”tredjelandsföretags tillhandahållande av investeringstjänster, genom etablering av en filial”, (artikel 1.2 a och b).

41. MiFID II‑direktivets tillämpningsområde är beroende av begreppet finansiellt instrument, i den mån de ”investeringstjänster och [den] investeringsverksamhet” som det tillämpas på ska avse de instrument som förtecknas i bilaga I, avsnitt C, som bland annat omfattar terminskontrakt.

42. Trots skillnaderna mellan regelverken för betaltjänster och för investeringstjänster förekommer det i praktiken ofta ett samspel. Betaltjänstföretag erbjuder sina kunder (i princip som en sidoverksamhet till sin huvudsakliga verksamhet) handel med vissa finansiella instrument som har anknytning till denna huvudsakliga verksamhet.

43. Så är fallet i förevarande mål. Ibanfirst, som är en betaltjänstleverantör, har erbjudit en kund (Iulicris) ett kompletterande finansiellt instrument (flexibla valutaterminskontrakt) som potentiellt skulle kunna omfattas av MiFID II‑direktivet.

44. Enligt min mening kan de flexibla valutaterminskontrakt som ingåtts mellan Ibanfirst och Iulicris kvalificeras som finansiella instrument, vilket innebär att de i princip omfattas av MiFID II‑direktivet.

45. MiFID II‑direktivet innehåller ingen allmän definition av begreppet finansiellt instrument, utan i stället finns en förteckning över de finansiella instrument som omfattas av direktivet i bilaga I. Enligt punkt 4 i avsnitt C i den bilagan avses med finansiella instrument optioner, futures och varje annat derivatkontrakt.

46. Unionsrätten definierar inte heller begreppet terminskontrakt, men EU-domstolen har slagit fast att terminskontrakt är sådana ”avses inom värdepappersrätten normalt”.( 18 )

47. Domstolen har på grundval av detta funnit att ”med terminskontrakt avses inom värdepappersrätten normalt ett derivatkontrakt genom vilket två parter förbinder sig att vid en framtida tidpunkt köpa respektive sälja en så kallad ’underliggande’ tillgång till ett pris som fastställs vid avtalets ingående”.( 19 )

48. Även om denna definition avsåg direktiv 2004/39/EG,( 20 ) som var föregångare till MiFID II‑direktivet, kan den användas för att tolka MiFID II‑direktivet, eftersom förteckningarna över finansiella instrument i de båda direktiven är likartade.

49. De här omtvistade kontrakten mellan Ibanfirst och Iulicris benämns flexibla valutaterminskontrakt (vilket talar sitt tydliga språk) och uppfyller enligt min mening den definition av begreppet terminskontrakt som domstolen använder sig av, av följande skäl:

– I dessa kontrakt, som verkar följa FX-modellen (Forex-derivat eller Foreign Exchange ), försöker parterna minska risken i samband med valutakursförändringar, särskilt den risk som Iulicris är utsatt för, ett företag som bedriver verksamhet i rumänsk leu men genomför många av sina försäljningar och transaktioner i US-dollar.

– Under det avtalsförhållande som uppstod genom de omtvistade kontrakten har Ibanfirst riktat två marginalsäkerhetskrav ( margin calls ) till Iulicris och krävt att Iulicris skulle sätta in ytterligare medel, eftersom kapitalet på kontot hade sjunkit under underhållsmarginalen på grund av förluster till följd av valutakursförändringar mellan US-dollar och rumänsk leu.

50. Allt tyder alltså på att de flexibla valutaterminskontrakt som är aktuella i det nationella målet är finansiella instrument i den mening som avses i MiFID II‑direktivet.

51. Mot bakgrund av detta måste det bedömas huruvida Ibanfirst genom dessa kontrakt tillhandahöll Iulicris en tjänst som är utmärkande för en investeringsverksamhet, även om den utövades som en sidoverksamhet till dess huvudsakliga verksamhet (som var online-betaltjänster med valutaväxling).

52. Denna bedömning kräver en tolkning av artikel 18.1 a i det reviderade betaltjänstdirektivet, i sig och, i förekommande fall, i kombination med artikel 2 i MiFID II‑direktivet och artiklarna 4 och 10 i delegerad förordning MiFID II.

2. Tolkning av artikel 18. 1 a i det reviderade betaltjänstdirektivet

53. Den hänskjutande domstolen vill i korthet att EU-domstolen ska tolka artikel 18.1 a i det reviderade betaltjänstdirektivet.

54. Den vill särskilt veta huruvida valutaterminer, ”för att betraktas som anknutna sidotjänster som betalningsinstituten har rätt att utföra”, måste

– uppfylla villkoren för det undantag som föreskrivs i artikel 10.1 b i delegerad förordning MiFID II, och

– tillhandahållas tillfälligt i den mening som avses i artikel 2.1 c i MiFID II‑direktivet och därmed uppfylla villkoren i artikel 4 i delegerad förordning MiFID II.

55. I artikel 18.1 a i det reviderade betaltjänstdirektivet föreskrivs att ”[u]töver tillhandahållande av betaltjänster ska betalningsinstitut ha rätt att utöva … anknutna sidotjänster, exempelvis … valutaväxlingstjänster …”.

56. Begreppet ”anknutna sidotjänster” till tillhandahållande av betaltjänster innehåller ingen hänvisning till medlemsstaternas nationella rätt. Det följer av kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten och av likhetsprincipen att ordalydelsen i en unionsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde, i regel ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela unionen.( 21 )

57. Eftersom begreppet ”anknutna sidotjänster” till tillhandahållande av betaltjänster inte definieras i det reviderade betaltjänstdirektivet, ska detta begrepp tolkas i överensstämmelse med deras sedvanliga betydelse i vanligt språkbruk, med beaktande av det sammanhang i vilket det används och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som det ingår i.( 22 )

a) Bokstavstolkning

58. Artikel 18.1 a i det reviderade betaltjänstdirektivet inkluderar uttryckligen valutaväxlingstjänster bland de sidotjänster som har anknytning till tillhandahållandet av betaltjänster.( 23 )

59. Det nationella målet rör ett exempel på en sådan sidotjänst. Den enhet som tillhandahåller betaltjänsterna (Ibanfirst) erbjuder också sin kund (Iulicris) den anknutna tjänsten valutaväxling, eftersom denna kund tar emot betalningar i US-dollar och bedriver verksamhet i rumänska leu.

60. Valutaväxlingstjänster kan således utan vidare betecknas som sidotjänster som har anknytning till tillhandahållandet av betaltjänster.

61. De är emellertid inte möjligt att utifrån denna bestämmelse i sig avgöra om denna kvalificering också är tillämplig när valutaväxlingstjänsten åtföljs av ett terminskontrakt som ingåtts mellan parterna för att hantera den risk som är förenad med valutakursutvecklingen.

62. Artikel 18.1 a i det reviderade betaltjänstdirektivet är alltså inte till någon större hjälp, sett till dess ordalydelse, för att avgöra när ett terminskontrakt, som i sig är ett finansiellt instrument, kan betecknas som en sidotjänst som har anknytning till betaltjänstleverantörens huvudsakliga verksamhet.

63. Artikel 18.1 a i det reviderade betaltjänstdirektivet

– innehåller ingen hänvisning till villkoren för undantaget i artikel 10 i delegerad förordning MiFID II, och

– hänvisar heller inte till bestämmelserna om marknadsföringen av vissa finansiella instrument på tillfällig grund, som finns i artikel 2.1 c i MiFID II‑direktivet och artikel 4 i delegerad förordning MiFID II. Omvänt innehåller dessa två sistnämnda bestämmelser om investeringstjänster ingen uttrycklig hänvisning till artikel 18.1 a i det reviderade betaltjänstdirektivet.

64. Sammanfattningsvis finns det, sett till ordalydelsen , ingen grund för att i detta fall förespråka en kombinerad tolkning av artikel 18.1 a i det reviderade betaltjänstdirektivet och MiFID II‑direktivet och delegerad förordning MiFID II. För övrigt behåller förslaget till ändring av det reviderade betaltjänstdirektivet( 24 ) en bestämmelse som är identisk med artikel 18, utan att hänvisa till MiFID II‑direktivet.

b) Systematisk tolkning

65. Ur ett systematiskt perspektiv skulle en tolkning av artikel 18.1 a i det reviderade betaltjänstdirektivet som är i linje med de relevanta bestämmelserna i MiFID II‑direktivet och delegerad förordning MiFID II kunna förespråkas.

66. Ett sådant försök till kombinerad tolkning möter dock betydande hinder. MiFID II‑regelverket har antagits med avseende på tillhandahållande av investeringstjänster och har därför en annan logik och tillämpas på andra situationer.

67. I artikel 10.1 b i delegerad förordning MiFID II föreskrivs att vid tillämpning av avsnitt C.4 i bilaga I till MiFID II‑direktivet ”… ska andra derivatkontrakt som avser en valuta inte vara ett finansiellt instrument om kontraktet …” är ett betalningsmedel som uppfyller vissa villkor.( 25 )

68. De kontrakt som omfattas av detta undantag är sådana vars huvudsakliga syfte är att skapa ett betalningsmedel som säkerställer växelkursen mellan två olika valutor. Deras huvudsakliga syfte är inte att utgöra en investering, utan de kompletterar en betalningstransaktion där olika valutor används.

69. Som jag tidigare har anfört betraktas denna typ av valutaderivatkontrakt inte som finansiella instrument inom ramen för MiFID II, även om de i sig har denna karaktär. De enheter som marknadsför dem behöver därför inte erhålla auktorisation som värdepappersföretag inom ramen för MiFID II‑direktivet.

70. Den ovannämnda undantagsregeln skiljer sig dock från den som fastställs i artikel 18 i det reviderade betaltjänstdirektivet. Artikel 10.1 b i delegerad förordning MiFID II nämner en specifik typ av valutakontrakt, medan artikel 18 i det reviderade betaltjänstdirektivet avser alla valutaväxlingstjänster utan undantag. En kombinerad tillämpning av de båda bestämmelserna skulle därför leda till en omotiverad begränsning av tillämpningsområdet för artikel 18 i det reviderade betaltjänstdirektivet.( 26 )

71. Undantaget i artikel 2.1 c i MiFID II‑direktivet( 27 ) kan inte heller användas för att tolka artikel 18 i det reviderade betaltjänstdirektivet. Detta undantag från MiFID II‑direktivet är inte jämförbart med bestämmelsen i artikel 18 i det reviderade betaltjänstdirektivet, av två skäl:

– För det första kan det konstateras att även om terminologin är likartad, omfattar artikel 18 i det reviderade betaltjänstdirektivet vissa sidotjänster som har anknytning till betaltjänster inom direktivets tillämpningsområde. Investeringstjänster som tillhandahålls tillfälligt av företag vars normala huvudsakliga verksamhet inte utgörs av att erbjuda investeringstjänster undantas däremot enligt artikel 2.1 c från MiFID II‑direktivets tillämpningsområde.

– För det andra skulle ett krav på efterlevnad av artikel 2.1 i MiFID II‑direktivet för att artikel 18 i det reviderade betaltjänstdirektivet ska vara tillämplig, innebära en begränsning av tillämpningsområdet för det sistnämnda direktivet. Endast investeringstjänster skulle då kunna utgöra sidotjänster som har anknytning till tillhandahållandet av betaltjänster. I artikel 18 i det reviderade betaltjänstdirektivet nämns, som jag tidigare har anfört, specifikt tjänster som kan omfatta andra instrument än finansiella, såsom förvaringstjänster och tjänster för behandling och lagring av data, som sidotjänster som har anknytning till tillhandahållandet av betaltjänster.

c) Teleologisk tolkning

72. Artikel 18.1 a i det reviderade betaltjänstdirektivet, som avser sidotjänster som har anknytning till de betaltjänster som betaltjänstleverantörer tillhandahåller sina kunder, syftar till att tillhandahållandet av dessa tjänster ska omfattas av de auktorisationer som betaltjänstleverantörerna verkar med stöd av.

73. Vidare anges i artikel 18.4 i det reviderade betaltjänstdirektivet, som reglerar villkoren för när en betaltjänstleverantör får bevilja kredit, att krediten ska ha samband med de betaltjänster som tillhandahålls kunden och dessutom ska ”[k]reditgivningen … vara en sidoverksamhet och kredit ska beviljas endast i samband med genomförandet av en betalningstransaktion”.( 28 )

74. Syftet med dessa bestämmelser i det reviderade betaltjänstdirektivet är att underlätta och inte att hindra betaltjänstleverantörernas verksamhet. Dess syfte beskrevs i direktiv 2007/64/EG( 29 ) i ordalag som fortfarande är tillämpliga på det reviderade betaltjänstdirektivet, vilket ersatte det tidigare direktivet och anpassade dess innehåll till de förändringar som skett inom området för betalningstjänster till följd av den tekniska utvecklingen och finansiella innovationer.( 30 )

75. Syftet med artikel 18.1 a i direktiv det reviderade betaltjänstdirektivet är, som jag tidigare har anfört, att göra så att auktorisationen att verka som betaltjänstleverantör är tillräcklig när betaltjänster kräver valutatransaktioner och att det inte ska finnas något behov av att erhålla en separat auktorisation.

76. I enlighet med detta syfte är det logiskt att tolka artikel 18.1 a i det reviderade betaltjänstdirektivet så att inte bara transaktioner som strikt innebär omräkning av ett belopp från en valuta till en annan omfattas av ”valutaväxlingstjänster”, utan även ytterligare transaktioner som täcker den framtida risken för valutakursförändringar.

77. Om valutaväxlingstjänster tolkas på detta sätt (som sidotjänster som har anknytning till betaltjänstleverantörernas verksamhet) kommer betaltjänstleverantörerna att kunna erbjuda sina kunder tillgång till bättre betaltjänster och valutaväxlingen kommer att stärkas genom den ytterligare säkringen mot valutakursrisker.

78. Sammanfattningsvis anser jag att det teleologiska kriteriet är avgörande för att både valutaväxlingstransaktioner i sig och terminskontrakt som säkerställer täckning av dessa transaktioner mot risken för valutakursförändringar ska omfattas av artikel 18.1 a i det reviderade betaltjänstdirektivet.

79. Följaktligen har den som erhållit auktorisation som betaltjänstleverantör rätt att tillhandahålla valutaväxlingstjänster, i förekommande fall kompletterade med terminskontrakt som säkrar valutakursriskerna i samband med denna transaktion, utan att det krävs någon särskild auktorisation för detta.

80. Om det förhåller sig så är det inte nödvändigt att granska syftet med MiFID-direktivet,( 31 ) vilket skiljer sig från syftet med det reviderade betaltjänstdirektivet när det gäller värdepappersföretag. Bestämmelserna i de båda direktiven måste, vad gäller deras syfte, tolkas separat.

d) Förslag till avgörande i denna del

81. Mot bakgrund av ovanstående anser jag att artikel 18.1 a i det reviderade betaltjänstdirektivet ska tolkas så, att valutaväxlingstjänster som omfattar terminskontrakt måste uppfylla villkoren i den bestämmelsen för att kunna betecknas som sådana sidotjänster som har anknytning till tillhandahållandet av betaltjänster. Det är i det här sammanhanget inte nödvändigt att dessa tjänster uppfyller kraven i MiFID II‑regelverket.

3. MiFID II ‑ regelverkets relevans för betaltjänstleverantörers marknadsföring av flexibla valutaterminskontrakt

82. Det ovan anförda är i princip tillräckligt för att besvara tolkningsfrågan: artikel 18.1 a i det reviderade betaltjänstdirektivet tillåter betaltjänstleverantörer att erbjuda terminskontrakt som de här aktuella utan att behöva en (ny) auktorisation för att tillhandahålla investeringstjänster som omfattas av MiFID II‑regelverket.

83. Med hänsyn till innehållet i begäran om förhandsavgörande skulle detta svar dock sannolikt vara ofullständigt om man underlät att ta upp vilken inverkan som bestämmelserna i MiFID II‑direktivet och delegerad förordning MiFID II, som nämns i begäran om förhandsavgörande, eventuellt har på målet.

84. Det handlar således om att bedöma huruvida villkoren för att undanta den tjänst som Ibanfirst tillhandahåller Iulicris från tillämpningsområdet för MiFID II‑direktivet och delegerad förordning MiFID II är uppfyllda i förevarande mål.

85. Så skulle vara fallet om denna tjänst, efter att ha kvalificerats som en ”investeringstjänst” (eftersom den omfattar ett finansiellt instrument såsom ett terminskontrakt),

– tillhandahålls tillfälligt i samband med annan yrkesmässig verksamhet som regleras av bestämmelser i lag eller annan författning eller etiska regler som avser yrkesverksamheten i fråga, vilka inte utesluter att tjänsten tillhandahålls (artikel 2.1 c i MiFID II‑direktivet) eller

– innefattar derivatkontrakt som avser valutor som har sådana egenskaper som avses i artikel 10.1 i delegerad förordning MiFID II.

86. I enlighet med ordningen i begäran om förhandsavgörande kommer jag först att behandla den eventuella inverkan av artikel 10.1 i delegerad förordning MiFID II.

a) Derivatkontrakt som avser valutor och som inte anses vara finansiella instrument enligt artikel 10.1 i delegerad förordning MiFID II

87. När ett derivatkontrakt som avser valutor ingås och dess innehåll uppfyller villkoren i artikel 10.1 b i delegerad förordning MiFID II, föreskriver denna bestämmelse att det inte ska anses vara ett finansiellt instrument.

88. Villkoren för att denna bestämmelse ska vara tillämplig innebär att derivatkontraktet ”är” ett betalningsmedel som i) måste avvecklas fysiskt, ii) ingås av minst en person som inte är en finansiell motpart, iii) syftar till att underlätta betalning för identifierbara varor, tjänster eller direktinvestering, och iv) inte handlas på en handelsplats.

89. Jag har tidigare förklarat varför jag anser att artikel 18.1 a i det reviderade betaltjänstdirektivet ger betaltjänstleverantörer rätt att självständigt tillhandahålla valutaväxlingstjänster till sina kunder (även om dessa innefattar ett terminskontrakt). Det är således inte nödvändigt att kraven i delegerad förordning MiFID II uppfylls i detta sammanhang.

90. Om den motsatta lösningen väljs, bör den hänskjutande domstolen, som har tillgång till alla villkor i de avtal som är aktuella i det nationella målet, bedöma om de fyra specifika villkoren i artikel 10.1 b i delegerad förordning MiFID II är uppfyllda för att utesluta att det föreligger ett finansiellt instrument. Begäran om förhandsavgörande innehåller inte tillräcklig information i detta avseende.

b) Underlåtenhet att tillämpa MiFID II ‑ direktivet på investeringstjänster som tillhandahålls tillfälligt i samband med annan yrkesmässig verksamhet

91. Direktiv 2004/39, som var föregångare till MiFID II‑direktivet, innehöll en bestämmelse som motsvarade artikel 2.1 c i det sistnämnda direktivet, vilken tolkades av EU-domstolen.

92. Domen Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag( 32 ) rörde ekonomisk rådgivning angående placering av kapital, vilken lämnats i samband med försäkringsförmedling avseende ingåendet av ett kapitalförsäkringsavtal. Domstolen drog slutsatsen att den verksamheten omfattades av tillämpningsområdet för direktiv 2002/92/EG( 33 ) och inte av tillämpningsområdet för direktiv 2004/39.

93. Av denna dom kan följande slutsatser dras som är användbara för förevarande mål:

– I princip skulle ekonomisk rådgivning kunna omfattas av det materiella tillämpningsområdet för direktiv 2004/39, eftersom det utgör en ”investeringstjänst”. En försäkringsförmedlare kan kvalificeras som ”värdepappersföretag” då förmedlarens regelmässiga verksamhet eller rörelse består i att lämna rådgivning.

– Enligt artikel 2 c i direktiv 2004/39 omfattar emellertid direktivets tillämpningsområde inte personer som tillhandahåller ”investeringstjänster i de fall då tjänsten tillhandahålls tillfälligt i samband med annan yrkesmässig verksamhet som regleras av bestämmelser i lag eller annan författning eller etiska regler som avser yrkesverksamheten i fråga, vilka inte utesluter att tjänsten tillhandahålls”.

– Enligt artikel 2 led 5 i direktiv 2002/92 består försäkringsförmedlarens yrkesverksamhet i försäkringsförmedling. I den utsträckning som en försäkringsförmedlare, bland tillgängliga försäkringsprodukter, föreslår en sådan kapitalförsäkring som den som är aktuell i det nationella målet, ska den rådgivning beträffande placeringen av det kapital som produkten avser anses vara lämnad tillfälligt i samband med förmedling avseende ingåendet av ett försäkringsavtal – en verksamhet som är reglerad av bestämmelser i unionslagstiftningen, nämligen genom bestämmelserna i direktiv 2002/92.( 34 )

94. Med utgångspunkt från logiken i domen Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag kan följande slutsatser dras:

– En betaltjänstleverantörs (som Ibanfirst) huvudsakliga verksamhet utgörs av tillhandahållande av betaltjänster, enligt artikel 1 i det reviderade betaltjänstdirektivet, vars bestämmelser är tillämpliga på utövandet av denna verksamhet. Enligt artikel 18 i det direktivet får betalningsinstitut tillhandahålla sidotjänster som har anknytning till betaltjänster, exempelvis tillhandahållande av valutaväxlingstjänster, på de villkor som jag tidigare angett.

– Om terminskontrakt som kompletterar tillhandahållandet av betaltjänster i princip skulle kunna betecknas som investeringsverksamhet, undantar artikel 2.1 c i MiFID II‑direktivet från sitt tillämpningsområde investeringstjänster som tillhandahålls på tillfällig grund inom ramen för en reglerad yrkesverksamhet.

– Begreppet tillhandahållande av investeringstjänster på tillfällig grund har utvecklats i artikel 4 i delegerad förordning MiFID II, där tre villkor ställs för att undantaget i artikel 2.1 c i MiFID II‑direktivet ska kunna tillämpas.

95. Enligt artikel 4 i delegerad förordning MiFID II ”… ska en investeringstjänst anses erbjuden på tillfällig grund under utövandet av en yrkesmässig verksamhet om följande villkor är uppfyllda:

b) Tillhandahållandet av investeringstjänster till kunderna till den huvudsakliga yrkesverksamheten syftar inte till att utgöra en systematisk inkomstkälla för den person som tillhandahåller yrkesverksamheten.

c) Personen som tillhandahåller yrkesverksamheten marknadsför inte eller främjar inte på annat sätt sin förmåga att tillhandahålla investeringstjänster, utom när dessa anges för kunder som ett komplement till den huvudsakliga yrkesverksamheten.”

96. Jag vill återigen betona de påpekanden som jag tidigare gjort om självständigheten hos artikel 18.1 a i det reviderade betaltjänstdirektivet, vars tillämpning inte kräver att MiFID II‑reglerna uppfylls.

97. Om denna premiss inte godtas, ankommer det på den hänskjutande domstolen, som förfogar över alla uppgifter rörande detta, att klargöra om de tre villkoren i artikel 4 i delegerad förordning MiFID II är uppfyllda i förevarande mål. För min del begränsar jag mig till att påpeka följande:

– Det finns en nära och verklig anknytning mellan Ibanfirsts yrkesverksamhet som betaltjänstleverantör och tillhandahållandet av investeringstjänster som består i att komplettera betaltjänsterna med valutaväxling (huvudsaklig yrkesverksamhet) med ett terminskontrakt. Flexibla valutaterminskontrakt utgör ur detta perspektiv en tjänst som har anknytning till tillhandahållandet av betaltjänster.

– Det är mer tveksamt om tillhandahållandet av investeringstjänster till kunder inom ramen för sin huvudsakliga yrkesverksamhet i detta fall utgör en systematisk inkomstkälla för en betaltjänstleverantör som Ibanfirst.

– Det kan också ifrågasättas huruvida Ibanfirst marknadsför eller på annat sätt främjar sin förmåga att tillhandahålla investeringstjänster och, om så är fallet, huruvida företaget informerar sina kunder om att dessa tjänster utgör komplement till dess huvudsakliga verksamhet som betaltjänstleverantör.

98. Även om dessa tre villkor (eller något av dem) inte skulle vara uppfyllda och den omtvistade tjänsten inte skulle kunna kvalificeras som en investeringstjänst som tillhandahålls tillfälligt i den mening som avses i artikel 2.1 c i MiFID II‑direktivet, vilken utvecklas i artikel 4 i delegerad förordning MIFID II, vidhåller jag under alla förhållanden att artikel 18 i det reviderade betaltjänstdirektivet ändå skulle vara tillämplig i förevarande mål.

V. Förslag till avgörande

99. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska lämna följande svar till Tribunal de l’entreprise francophone de Bruxelles (Bryssels domstol för franskspråkiga företag, Belgien):

Artikel 18.1 a Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366 av den 25 november 2015 om betaltjänster på den inre marknaden, om ändring av direktiven 2002/65/EG, 2009/110/EG och 2013/36/EU samt förordning (EU) nr 1093/2010 och om upphävande av direktiv 2007/64/EG

ska tolkas på följande sätt:

Enheter som har den auktorisation som krävs för att bedriva verksamhet som betaltjänstleverantörer har rätt att tillhandahålla sidotjänster som har anknytning till tillhandahållandet av betaltjänster, såsom sådana valutaväxlingstjänster som omfattar flexibla valutaterminskontrakt.

Följande artiklar är inte tillämpliga i detta sammanhang:

– Artikel 2.1 c i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EG och av direktiv 2011/61/EU.

– Artiklarna 4 och 10.1 b i kommissionens delegerade förordning (EU) 2017/565 av den 25 april 2016 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU vad gäller organisatoriska krav och villkor för verksamheten i värdepappersföretag, och definitioner för tillämpning av det direktivet.

1 Originalspråk: spanska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366 av den 25 november 2015 om betaltjänster på den inre marknaden, om ändring av direktiven 2002/65/EG, 2009/110/EG och 2013/36/EU samt förordning (EU) nr 1093/2010 och om upphävande av direktiv 2007/64/EG (EUT L 337, 2015, s. 35) (nedan kallat det reviderade betaltjänstdirektivet).

3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EG och av direktiv 2011/61/EU (EUT L 173, 2014, s. 349) (nedan kallat MiFID II-direktivet).

4 Kommissionens delegerade förordning (EU) 2017/565 av den 25 april 2016 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU vad gäller organisatoriska krav och villkor för verksamheten i värdepappersföretag, och definitioner för tillämpning av det direktivet (EUT L 87, 2017, s. 1) (nedan kallad delegerad förordning MiFID II).

5 Loi relative à la surveillance du secteur financier et aux services financiers du 2 août 2002 ( Moniteur belge av den 4 september 2002, s. 39121).

6 Loi relative à l’accès à l’activité de prestation de services d’investissement et au statut et au contrôle des sociétés de gestion de portefeuille et de conseil en investissement du 25 octobre 2016 ( Moniteur belge av den 18 november 2016, s. 76915).

7 Loi relative au statut et au contrôle des établissements de paiement et des établissements de monnaie électronique, à l’accès à l’activité de prestataire de services de paiement, et à l’activité d’émission de monnaie électronique, et à l’accès aux systèmes de paiement du 11 mars 2018 ( Moniteur belge av den 26 mars 2018, s. 29444).

8 Sepa är den engelska förkortningen för Single Euro Payment Area (Det gemensamma eurobetalningsområdet). Sepa är det område där medborgare, företag och andra ekonomiska aktörer kan göra och ta emot betalningar i euro i Europa, inom och utanför nationella gränser, på samma villkor och med samma rättigheter och skyldigheter, oavsett var de befinner sig. Det är en viktig del av den inre marknaden för betalningar.

9 I begäran om förhandsavgörande, som är avfattad på franska, kallas dessa terminskontrakt för ” contrats à terme flexible ”. Bland de finansiella instrument som avses i punkt 4 i avsnitt C i bilaga I till MiFID II-direktivet ingår ” contrats à terme ”.

10 Beträffande begreppet margin call , se fotnot 11.

11 Vid terminskontrakt är initialsäkerheten eller marginalsäkerheten det minsta belopp som måste sättas in för att öppna en position. Denna marginal fungerar som en säkerhet mot förluster, inte som en fullständig betalning. Underhållsmarginalen är det minsta saldo som måste finnas på kontot medan positionen är öppen. Om saldot sjunker under den fastställda underhållsmarginalen aktiveras ett marginalsäkerhetskrav ( margin call ) för att kräva ytterligare medel till dess att den initialsäkerheten har återställts. Vid ett marginalsäkerhetskrav varnas den part som måste fylla på saldot om att om inga medel tillförs (eller positioner stängs) kommer transaktionen automatiskt att stängas för att täcka risken. Ett marginalsäkerhetskrav fungerar som en kritisk riskvarning och är en åtgärd för att säkerställa likviditet och stabilitet på marknaden, vilket gör det möjligt att använda sig av finansiella hävstänger.

12 Dom av den 13 november 2025, Inteligo Media (C‑654/23, EUC:2025:871, punkt 71), och dom av den 15 juni 2021, Facebook Ireland m.fl. (C‑645/19, EU:C:2021:483, punkt 115).

13 Beslutet om hänskjutande, del III (Diskussion) in fine . Min kursivering.

14 I sitt skriftliga yttrande (punkterna 5 och 12) hävdar den tjeckiska regeringen att valutaterminskontrakt inte behöver uppfylla några andra villkor än de som anges i artikel 18.1 i det reviderade betaltjänstdirektivet. Endast om dessa villkor inte uppfylls kan undantagen i MiFID II-regelverket komma att tillämpas.

15 I sitt skriftliga yttrande (punkt 82) hävdar kommissionen att för att avgöra om den auktorisation som beviljats ett betalningsinstitut enligt det reviderade betaltjänstdirektivet kan omfatta ingående av flexibla valutaterminskontrakt, är det villkoren i artikel 18 i det reviderade betaltjänstdirektivet som ska beaktas och inte MiFID II-regelverket.

16 Punkt 33 i Iulicris skriftliga yttrande.

17 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (EUT L 176, 2013, s. 338).

18 Dom av den 3 december 2015, Banif Plus Bank (C‑312/14, EU:C:2015:794, punkt 69).

19 Dom av den 3 december 2015, Banif Plus Bank (C‑312/14, EU:C:2015:794, punkt 69).

20 Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG (EUT L 145, 2004, s. 1).

21 Dom av den 30 mars 2023, Hauptpersonalrat der Lehrerinnen und Lehrer (C‑34/21, EU:C:2023:270, punkt 40), och dom av den 2 juni 2022, HK/Danmark och HK/Privat (C‑587/20, EU:C:2022:419, punkt 25).

22 Dom av den 30 mars 2023, Hauptpersonalrat der Lehrerinnen und Lehrer (C‑34/21, EU:C:2023:270, punkt 41), och dom av den 2 juni 2022, HK/Danmark och HK/Privat (C‑587/20, EU:C:2022:419, punkt 26).

23 Utöver valutaväxlingstjänster nämns i artikel 18.1 a i det reviderade betaltjänstdirektivet uttryckligen följande sidotjänster som har anknytning till tillhandahållandet av betaltjänster: ”… säkerställande av genomförandet av betalningstransaktioner …, förvaringsverksamhet samt lagring och behandling av uppgifter”.

24 Artikel 10.1 i förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om betaltjänster och e-penningtjänster på den inre marknaden, om ändring av direktiv 98/26/EG och om upphävande av direktiven (EU) 2015/2015 och 2009/110/EG, dokument COM(10) 366 final av den 28 juni 2023.

25 Betalningsmedlet måste i) måste avvecklas fysiskt på annat sätt än genom fallissemang eller någon annan uppsägningshändelse, ii) ingås av minst en person som inte är en finansiell motpart i den mening som avses i artikel 2.8 i förordning nr 648/2012, iii) ingås avtal om i syfte att underlätta betalning för identifierbara varor, tjänster eller direktinvestering, och iv) inte handlas på en handelsplats.

26 Såsom kommissionen har påpekat i sitt skriftliga yttrande (punkterna 63 och 64) begränsar artikel 10.1 b i delegerad förordning MiFID II undantaget till valutaderivatkontrakt som ingåtts av minst en person som inte är en finansiell motpart i den mening som avses i artikel 2.8 i förordning nr 648/2012. Detta skulle innebära att valutatransaktioner mellan två finansiella institut undantas från artikel 18 i det reviderade betaltjänstdirektivet trots att något sådant undantag inte finns i den sistnämnda förordningen.

27 Där föreskrivs att MiFID II-direktivet inte ska tillämpas på ”personer som tillhandahåller investeringstjänster i de fall då tjänsten tillhandahålls tillfälligt i samband med annan yrkesmässig verksamhet som regleras av bestämmelser i lag eller annan författning eller etiska regler som avser yrkesverksamheten i fråga, vilka inte utesluter att tjänsten tillhandahålls”.

28 I skäl 40 i det reviderade betaltjänstdirektivet anges att det reglerar ”… betalningsinstitutens beviljande av kredit, nämligen beviljande av kreditutrymmen och utgivande av kreditkort, endast … när det är nära kopplat till betaltjänster”. I samma skäl anges vidare att ”[e]ndast om en kredit beviljas för att underlätta betaltjänster och den krediten är kortfristig och beviljas för en period som inte överskrider tolv månader, inklusive revolverande kredit, är det lämpligt att tillåta betalningsinstituten att bevilja sådan kredit för sin gränsöverskridande verksamhet, samt att den huvudsakligen refinansieras ur betalningsinstitutets egen kapitalbas och andra medel från kapitalmarknaderna, och inte ur de kundmedel som innehas för betaltjänster …”.

29 Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG (EUT L 319, 2007, s. 1).

30 Enligt skäl 4 i direktiv 2007/64 var syftet att fastställa ”… en modern och konsekvent rättslig ram för betaltjänster … på [unions]nivå och att denna är neutral och garanterar lika spelregler för samtliga betalningssystem, så att konsumenternas valfrihet upprätthålls, vilket bör innebära ett avsevärt steg framåt när det gäller kostnader för konsumenterna, säkerhet och effektivitet jämfört med befintliga nationella system”.

31 I skäl 3 i MiFID II-direktivet anges att det syftar till att ”skapa den grad av harmonisering som krävs för att sörja för en hög nivå på skyddet av investerarna och för att på grundval av hemlandstillsyn ge värdepappersföretagen möjlighet att erbjuda tjänster inom hela unionen, som utgör en inre marknad …”.

32 Dom av den 31 maj 2018, Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag m.fl. (C‑542/16, EU:C:2028:369).

33 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/92/EG av den 9 december 2002 om försäkringsförmedling (EGT L 9, 2003, s. 3), vilket upphävdes genom Europaparlamentets och rådets direktiv (UE) 2016/97 av den 20 januari 2016 om försäkringsdistribution (EUT L 26, 2016, s. 19).

34 Såsom jag angav i punkterna 96, 104 och 105 i mitt förslag till avgörande i målet Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag (C‑542/16, EU:C:2017:879), är risknivån för investeringstjänster högre än för försäkringstjänster och därför är myndigheternas kontroll strängare för värdepappersföretag än för försäkringsbolag.