Tribunalens dom (andra avdelningen, som sammanträder med fem domare) den 29 april 2026

I mål T‑194/25 angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Bundesfinanzhof (Federala skattedomstolen, Tyskland) genom beslut av den 17 september 2024, som inkom till domstolen den 5 mars 2025, i målet

TRIBUNALEN (andra avdelningen, som sammanträder med fem domare), sammansatt av ordföranden N. Półtorak samt domarna G. Hesse (referent), G. Steinfatt, D. Petrlík och I. Dimitrakopoulos generaladvokat: M. Brkan, justitiesekreterare: handläggaren P. Cullen,

med beaktande av att domstolen översände begäran om förhandsavgörande till tribunalen den 20 mars 2025 i enlighet med artikel 50b tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol,

med beaktande av det sakområde som avses i artikel 50b första stycket b i stadgan för Europeiska unionens domstol och av att det inte föreligger någon självständig tolkningsfråga i den mening som avses i artikel 50b andra stycket i stadgan,

efter den skriftliga delen av förfarandet,

efter förhandlingen den 15 januari 2026,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Scrap-Transporteur, genom L. Beernink, T. Krause och M. Nagel, Rechtsanwälte, Tysklands regering, genom J. Möller och N. Scheffel, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom M. Björkland och B. Eggers, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Tysk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Den andra frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 5.1 a i rådets direktiv 2011/64/EU av den 21 juni 2011 om strukturen och skattesatserna för punktskatten på tobaksvaror (EUT L 176, 2011, s. 24).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Hauptzollamt A (huvudtullkontoret A, Tyskland) (nedan kallat tullkontoret) och Scrap-Transporteur, angående beslagtagande av varor som transporterats till Tyskland i ett fordon tillhörande Scrap-Transporteur.

3 Skälen 2, 3, 8, 9 och 15 i direktiv 2011/64 har följande lydelse:

4 Artikel 2.1 i direktiv 2011/64 har följande lydelse:

5 I artikel 4.1 i direktiv 2011/64 föreskrivs följande:

6 Artikel 5.1 i direktiv 2011/64 har följande lydelse:

7 I 1 § Tabaksteuergesetz (lagen om tobaksskatt) av den 15 juli 2009 (BGBl. 2009 I, s. 1870), i dess lydelse enligt Fünftes Gesetz zur Änderung von Verbrauchsteuergesetzen (femte lagen om ändring av bestämmelserna i punktskattelagen) av den 21 december 2010 (BGBl. 2010 I, s. 2221), föreskrivs följande:

8 B, som är ett bolag med hemvist i en medlemsstat, blandar obearbetade tobaksblad av sorten Flue cured Virginia, innan bolaget beskär och förpackar dem i paket av olika storlek. Bolaget lät leverera sju kartonger tobaksbladen, med en totalvikt på 1225 kg. till C, ett bolag med hemvist i Tyskland, vilka beslagtogs av Zollfahndungsamt (Tullmyndigheten, Tyskland) den 7 februari 2017. Dessa varor, som var avsedda för D, ett annat bolag med hemvist i Tyskland, för att de skulle användas för tillverkning av vattenpipstobak, fanns i en skåpbil som kördes av C:s ombud Scrap-Transporteur.

9 Tullmyndigheten inledde ett utredningsförfarande rörande Scrap-Transporteur, eftersom myndigheten misstänkte att det hade förekommit skatteundandragande. Vid sitt förhör preciserade Scrap-Transporteur att de beslagtagna varorna inte bestod av röktobak, utan av råtobak som var avsedd att bearbetas till vattenpipstobak i Tyskland.

10 Bildungs- und Wissenschaftszentrum der Bundesfinanzverwaltung (federala skatteförvaltningens utbildnings- och forskningsenhet, Tyskland) analyserade ett prov av de beslagtagna varorna och drog därav slutsatsen att varorna bestod av tobaksfragment (scraps), det vill säga bitar av råtobaksblad som varken var smaksatta eller bearbetade, som erhållits i samband med tröskningen av tobaksbladen och som var lämpliga för konsumtion. Det var inte uteslutet att använda dem i en pipa eller som fyllning i rullcigaretter. Denna tobak, av vilken endast en liten del behövde finfördelas med hjälp av en trädgårdskvarn, kunde rökas i en vattenpipa efter en värmebehandling baserad på vatten, glycerin och socker, innan den blandades med en piparom. Enligt samma slutsatser kunde bearbetningsstegen utföras av slutkonsumenten med hjälp av instruktioner som finns tillgängliga online. Slutligen skulle dessa fragment enligt tulltaxan betraktas som tobaksavfall enligt nummer 2401 i Kombinerade nomenklaturen i bilaga I till rådets förordning (EEG) nr 2658/87 av den 23 juli 1987 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan (EGT L 256, 1987, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 3, s. 22).

11 Följaktligen fastställde tullkontoret det belopp för tobaksskatt som C och Scrap-Transporteur – vilka var solidariskt ansvariga – var skyldiga att betala. Scrap-Transporteur begärde omprövning av denna skatt och ingav ett sakkunnigutlåtande i vilket det angavs att de beslagtagna varorna bestod av råtobak av hög kvalitet, som kunde bearbetas till vattenpipstobak eller andra former av tobak.

12 Efter det att det ursprungliga beslutet hade fastställts vid omprövning överklagade Scrap-Transporteur till behörig Finanzgericht (Skattedomstol, Tyskland), som biföll överklagandet. En sakkunnig som utsetts av nämnda domstol konstaterade nämligen att den genomsnittliga fukthalten på 6,9 procent var kännetecknande för råtobak och att denna råtobak inte kunde rökas utan föregående industriell behandling. Finanzgericht (Skattedomstolen) fann följaktligen att de beslagtagna varorna bestod av obearbetad råtobak, och således inte var föremål för tobaksskatt.

13 Tullkontoret överklagade domen från Finanzgericht (Skattedomstolen) till Bundesfinanzhof (Federala skattedomstolen, Tyskland), som är hänskjutande domstol.

14 Med hänsyn till den osäkerhet som råder beträffande klassificeringen av varan som tobak som går att röka utan ytterligare industriell bearbetning i den mening som avses i artikel 5.1 a i direktiv 2011/64, beslutade Bundesfinanzhof (Federala skattedomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

15 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 5.1 a i direktiv 2011/64 ska tolkas så, att allmänhetens uppfattning ska beaktas vid bedömningen av huruvida en vara går att röka.

16 Enligt artikel 5.1 a i direktiv 2011/64, omfattas tobak som skurits eller på annat sätt strimlats, tvinnats eller pressats till kakor som går att röka utan ytterligare industriell beredning av röktobak.

17 Vad gäller orden går att röka erinrar tribunalen inledningsvis om att ordalydelsen i en unionsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde i regel ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom unionen, med beaktande av bestämmelsens ordalydelse, det sammanhang som bestämmelsen förekommer i och det mål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen (se dom av den 24 oktober 2024, Kwantum Nederland och Kwantum België, C‑227/23, EU:C:2024:914, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

18 För det första kan det konstateras att ordalydelsen i artikel 5.1 a i direktiv 2011/64 inte innehåller någon hänvisning till konsumenternas uppfattning vid klassificeringen av en vara som röktobak. Det framgår således av orden går att röka att de betyder att varan kan rökas i den meningen att uppvärmning och förbränning av denna vara ger upphov till en rök som ska inhaleras (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 september 2020, Skonis ir kvapas, C‑674/19, EU:C:2020:710, punkt 34). Av detta följer att orden går att röka inte innehåller något kriterium avseende konsumenternas uppfattning.

19 För det andra stöds denna tolkning av det sammanhang i vilket artikel 5.1 a i direktiv 2011/64 ingår. I artikel 4.1 i direktivet föreskrivs att tobaksvaror ska anses vara cigarrer eller cigariller om de kan vara och, med tanke på sina egenskaper och konsumenternas normala förväntningar, uteslutande är avsedda att rökas som de är. Såsom framgår av punkt 18 ovan anges däremot inte något sådant villkor avseende konsumenternas normala förväntningar i artikel 5.1 a i direktivet. Eftersom båda bestämmelserna ingår i samma kapitel i samma direktiv, skulle lagstiftaren ha kunnat lägga till kriteriet avseende konsumenternas normala förväntningar eller allmänhetens uppfattning i artikel 5.1 a i direktiv 2011/64 om lagstiftaren hade velat ge denna bestämmelse en sådan innebörd.

20 För det tredje framgår det av skäl 3 i direktiv 2011/64 att direktivet syftar till att säkerställa att medlemsstaternas uttag av skatter som påverkar konsumtionen av tobaksvaror inte snedvrider konkurrensbetingelserna och inte hindrar varornas fria rörlighet inom unionen. I skäl 8 i direktivet anges särskilt att för en enhetlig och rättvis beskattning bör varor som på många sätt liknar de varor som omfattas av nämnda direktiv behandlas som sådana, samtidigt som det i skäl 9 i samma direktiv anges att harmoniseringen av punktskattestrukturerna särskilt måste leda till att konkurrensen inom de olika kategorierna av tobaksvaror som hör till samma grupp inte snedvrids genom skatteuttaget och följaktligen till att medlemsstaternas nationella marknader öppnas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 april 2017, Eko-Tabak, C‑638/15, EU:C:2017:277, punkt 18).

21 Vidare framgår det av skäl 15 i direktiv 2011/64 att en viss grad av konvergens mellan de skattenivåer som tillämpas i medlemsstaterna skulle bidra till att minska bedrägerier och smuggling inom unionen. Slutligen framgår det av skäl 2 i direktiv 2011/64 att direktivet bland annat syftar till att säkerställa en hög hälsoskyddsnivå.

22 För att uppnå ovannämnda mål krävs en tolkning av artikel 5.1 a i direktiv 2011/64 som inte är restriktiv (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 april 2017, Eko-Tabak, C‑638/15, EU:C:2017:277, punkt 24). En tolkning av denna bestämmelse som tar hänsyn till konsumenternas uppfattning skulle nämligen kunna begränsa andelen varor som klassificeras som röktobak i den mening som avses i direktiv 2011/64 och skulle kunna påverka nivån på det hälsoskydd som eftersträvas genom detta direktiv, eftersom dessa varor i förekommande fall inte kan beskattas på samma sätt. Vad slutligen gäller harmoniseringen av tobakskategorierna i syfte att skydda konkurrensen, den fria rörligheten för varor och förebygga bedrägerier, är konsumenternas uppfattning ett kriterium som kan variera beroende på vilken medlemsstat som berörs och som riskerar att inverka menligt på denna harmonisering.

23 Den första frågan ska således besvaras enligt följande. Artikel 5.1 a i direktiv 2011/64 ska tolkas så, att allmänhetens uppfattning inte ska beaktas vid bedömningen av huruvida en vara går att röka.

24 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 5.1 a i direktiv 2011/64 ska tolkas så, att uttrycket utan ytterligare industriell omvandling även omfattar metoder som består av flera steg som konsumenterna dock kan genomföra i hemmet.

25 Vad avser uttrycket industriell beredning som används i artikel 5.1 a i direktiv 2011/64, är dess allmänt vedertagna innebörd omvandling av råvaror till materiella varor, i normalfallet i stor skala, med tillämpning av ett standardiserat förfarande (dom av den 6 april 2017, Eko-Tabak, C‑638/15, EU:C:2017:277, punkt 30).

26 Det framgår av domstolens praxis att begreppet industriell bearbetning i den mening som avses i artikel 5.1 a i direktiv 2011/64 inte omfattar enkel hantering som syftar till att en ännu inte färdigarbetad tobaksvara ska gå att röka (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 april 2017, Eko-Tabak, C‑638/15, EU:C:2017:277, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

27 Under dessa omständigheter ska en tobaksvara som är färdig eller enkelt kan göras färdig att rökas, med användning av icke-industriella medel, anses gå att röka utan ytterligare industriell beredning, i den mening som avses i artikel 5.1 a i direktiv 2011/64 (dom av den 6 april 2017, Eko-Tabak, C‑638/15, EU:C:2017:277, punkt 32). Den relativa komplexiteten hos en beredningsprocess är emellertid inte i sig tillräcklig för att processen ska anses vara av industriell karaktär i den mening som avses i artikel 5.1 a i direktiv 2011/64.

28 I det nationella målet begränsar sig de åtgärder som krävs för att göra tobaken färdig att rökas inte till att en rulle tobak enkelt förs in i ett cigarettrör (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 april 2017, Eko-Tabak, C‑638/15, EU:C:2017:277, punkt 31 och där angiven rättspraxis). Den hänskjutande domstolen har härvidlag preciserat att den aktuella varan kan rökas efter behandling som en konsument kan utföra i hemmet. Tobaken i fråga har genomgått en första torkningsprocess och ska därefter hållas i ett tillstånd med kontrollerad fuktighet. Dessutom måste varan kokas upp med vatten, glycerin och socker och blandas med den vanliga smaksättningsblandningen för vattenpiptobak. Enligt den hänskjutande domstolen finns videoklipp med instruktioner tillgängliga online.

29 I förevarande fall kräver de olika steg i bearbetningen av varan som den hänskjutande domstolen har beskrivit, nämligen kokning med vatten, glycerin och socker samt blandning med smakämnen, inte någon standardiserad process. Vidare bekräftar den omständigheten att konsumenterna fritt kan få tillgång till detaljerade instruktioner online för att genomföra dessa steg att denna process skiljer sig från en industriell bearbetning i den mening som avses i den rättspraxis som anges i punkt 25 ovan.

30 Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning rör det sig om metoder som konsumenterna kan använda i sina hem och som inte kräver kapacitet att behandla stora mängder tobak genom standardiserade processer.

31 Den andra frågan ska således besvaras enligt följande. Artikel 5.1 a i direktiv 2011/64 ska tolkas så, att uttrycket utan ytterligare industriell omvandling omfattar metoder som består av flera steg som konsumenterna dock kan genomföra i hemmet.

32 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till tribunalen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: tyska.