Tribunalens dom (fjärde avdelningen) den 1 juli 2026

Preliminär utgåva

TRIBUNALENS DOM (fjärde avdelningen)

den 1 juli 2026 ( * )

” Personalmål - Tillfälligt anställda – Tidsbegränsat anställningsavtal – Beslut av Europol att förlänga avtalen upp till tio år – Gäller inte för de som redan har fått sitt avtal förlängt – Avslag på en ansökan om ytterligare ett års tjänstgöring – Invändning om rättsstridighet – Likabehandling – Tillämpningen i tiden av materiell rätt – Rättssäkerhet – Skadeståndsvar ”

I målen T‑424/25 – T‑428/25 och T‑439/25 – T‑443/25,

KJ, företrädd av M. Velardo, avocate,

sökande i mål T‑424/25,

KK , företrädd av M. Velardo,

sökande i mål T‑425/25,

KL , företrädd av M. Velardo,

sökande i mål T‑426/25,

KM , företrädd av M. Velardo,

sökande i mål T‑427/25,

KN , företrädd av M. Velardo,

sökande i mål T‑428/25,

KO , företrädd av M. Velardo,

sökande i mål T‑439/25,

KP , företrädd av M. Velardo,

sökande i mål T‑440/25,

KQ , företrädd av M. Velardo,

sökande i mål T‑441/25,

KR , företrädd av M. Velardo,

sökande i mål T‑442/25,

KS , företrädd av M. Velardo,

sökande i mål T‑443/25,

mot

Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (Europol) , företrädd av O. Sajin, M. Mitkovic och A. Nunzi, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av A. Duron, avocate,

svarande,

meddelar

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen)

sammansatt av ordföranden G. De Baere samt domarna C. Mac Eochaidh (referent) och D. Jočienė,

justitiesekreterare: handläggaren P. Núñez Ruiz,

efter den skriftliga delen av förfarandet

och förhandlingen den 24 mars 2026,

följande

Dom

1 Sökandena, KJ, KK, KL, KM, KN, KO, KP, KQ, KR och KS, har med stöd av artikel 270 FEUF yrkat ogiltigförklaring av de beslut som meddelades av Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (Europol) den 15 och den 16 oktober 2024 samt den 27 februari 2025 om avslag på deras ansökningar om att få kvarstå i tjänst under ytterligare ett år (nedan gemensamt kallade de angripna besluten) och om ersättning för den skada som de påstår sig ha lidit.

Bakgrund till tvisten

2 Sökandena anställdes av Europol som tillfälligt anställda enligt artikel 2 f i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen (nedan kallade anställningsvillkoren) för att där inneha ”begränsade tjänster”, det vill säga tjänster som endast kan tillsättas med personal som anställts av medlemsstaternas behöriga myndigheter.

3 Var och en av sökandena ingick ett avtal om tillfällig anställning med Europol med en inledande löptid på fem år (nedan kallade de ursprungliga avtalen), vilket genom överenskommelse förnyades med ytterligare fyra år.

4 Den 12 februari 2024 informerade Europols verkställande direktör byråns personal om att hon hade för avsikt att förlänga den sammanlagda längsta anställningstiden för anställda med en begränsad tjänst från nio till tio år, det vill säga en kombination av en första femårsperiod som omfattades av deras ursprungliga avtal och en andra anställningsperiod på fem år till följd av förlängningen av nämnda avtal.

5 I personalmeddelandet av den 8 mars 2024 meddelade den vice verkställande direktören för ”Capabilities Directorate” att Europols ursprungliga avsikt var att genomföra denna reform avseende samtliga tillfälligt anställda med en begränsad tjänst. Efter en rättslig analys drog Europol emellertid slutsatsen att det inte var möjligt att låta tillfälligt anställda som innehar en begränsad tjänst och vars anställningsavtal redan hade förnyats komma i åtnjutande av den, särskilt på grund av artikel 53.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/794 av den 11 maj 2016 om [Europol] och om ersättande och upphävande av rådets beslut 2009/371/RIF, 2009/934/RIF 2009/935/RIF, 2009/936/RIF och 2009/968/RIF (EUT L 135, 2016, s. 53).

6 Den 21 mars 2024 antog Europols verkställande direktör beslutet om längden på anställningsavtal för tillfälligt anställda vid Europol som anställts enligt artikel 2 f i anställningsvillkoren (Decision of the Executive Director on the Dururation of Contracts of Employment for Temporary Agents under Article 2 (f) of the conditions of Employment of Other Servants of the European Union at Europol) (nedan kallat beslutet av den 21 mars 2024). Detta beslut trädde i kraft den 22 mars 2024.

7 Den 14, 16, 18 och 19 juni och den 18 december 2024 begärde var och en av sökandena att Europols verkställande direktör, med stöd av beslutet av den 21 mars 2024, skulle anse att deras andra anställningsperiod, såsom den följde av förlängningen av deras ursprungliga avtal, skulle anses vara fem år och inte fyra år.

8 Den 15 och den 16 oktober 2024 och den 27 februari 2025 antog Europols verkställande direktör de angripna besluten om avslag på sökandenas ansökningar.

9 Den 2, 3, 5, 6, 12 och 18 december 2024 och den 24 mars 2025 ingav var och en av sökandena klagomål mot de angripna besluten.

10 Den 25 mars och den 15 maj 2025 avslog klagomålskommittén vid Europols styrelse sökandenas klagomål (nedan tillsammans kallade besluten om avslag på klagomålen).

Parternas yrkanden

11 Sökandena har yrkat att tribunalen ska

– ogiltigförklara de angripna besluten, och

– ogiltigförklara besluten om avslag på klagomålen,

– förplikta Europol att ersätta den ekonomiska skada som uppkommit till följd av de under ett år inte uppburit någon lön och förlusten av icke kompenserande pensionsrättigheter samt ideell skada som uppskattas till 2 000 euro för var och en, jämte ränta och penningvärdejustering från den dag då anspråket uppkom till dess betalning sker, och

– förplikta Europol att ersätta rättegångskostnaderna.

12 Europol har yrkat att tribunalen ska

– ogilla talan i respektive mål i deras helhet,

– i andra hand avslå yrkandena om skadestånd, och

– förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

Rättslig bedömning

13 Efter att ha hört parterna har tribunalen, i enlighet med artikel 68.1 i sina rättegångsregler, beslutat att förena målen T‑424/25–T‑428/25 och T‑439/25–T‑443/25 med avseende på förevarande dom.

Föremålet för talan

14 Genom sitt andra yrkande har sökandena yrkat att besluten att avslå klagomålen ska ogiltigförklaras.

15 Det följer av fast rättspraxis att yrkanden om ogiltigförklaring som formellt framställs mot ett beslut att avslå ett klagomål får till följd att den rättsakt som är föremål för klagomålet prövas av tribunalen, när yrkandena som sådana saknar självständigt innehåll (se dom av den 23 mars 2022, OT/parlamentet, T‑757/20, EU: T:2022:156, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

16 Eftersom besluten om avslag på klagomålen i förevarande fall endast fastställer de angripna besluten, vilket sökandena inte har bestritt, saknar yrkandena om ogiltigförklaring av besluten om avslag på klagomålen självständigt innehåll och det finns därför ingen anledning att särskilt pröva dessa. Vid prövningen av de angripna beslutens lagenlighet är det dock nödvändigt att beakta motiveringen i besluten att avslå klagomålen, eftersom denna motivering antas sammanfalla med motiveringen i de angripna besluten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 mars 2022, OT/parlamentet, T‑757/20, EU: T:2022:156, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

Prövning i sak

Prövning av yrkandet om ogiltigförklaring

17 Sökandena har anfört två grunder till stöd för sina yrkanden om ogiltigförklaring.

– Den första grunden: Invändning om rättsstridighet avseende artikel 6 i beslutet av den 21 mars 2024

18 Genom den första grunden har sökandena, med stöd av artikel 277 FEUF, gjort gällande att artikel 6 i beslutet av den 21 mars 2024 är rättsstridig, eftersom den strider mot principen om likabehandling. Sökandena har gjort gällande att Europol utan sakliga skäl har behandlat tillfälligt anställda som innehar en begränsad tjänst olika beroende på om deras anställningsavtal redan hade förnyats före den 22 mars 2024 eller inte. I likhet med sökandena uteslöts nämligen de anställda vars ursprungliga anställningsavtal redan hade förnyats före detta datum från tillämpningen av beslutet av den 21 mars 2024. Deras sammanlagda tjänstgöringstid vid Europol kunde således inte överstiga nio år, det vill säga en första anställningsperiod på fem år och en andra anställningsperiod på fyra år. Om det ursprungliga avtalet för dessa anställda däremot hade förnyats efter den 22 mars 2024, skulle de ha kunnat kumulera två anställningsperioder på fem år, det vill säga sammanlagt tio års tjänstgöring vid Europol. Eftersom artikel 6 i beslutet av den 21 mars 2024 strider mot principen om likabehandling, ska den inte tillämpas och de angripna besluten ska följaktligen ogiltigförklaras.

19 Europol har bestritt detta argument.

20 Tribunalen erinrar inledningsvis om att det i artikel 1.2 i beslutet av den 21 mars 2024 föreskrivs följande:

”Tillfälligt anställda som anställts enligt artikel 2 f i anställningsvillkoren för övriga anställda för att inneha en begränsad tjänst kan endast beviljas tidsbegränsade avtal. De anställs i princip inom ramen för sitt ursprungliga avtal för en bestämd period på fem år.

Detta avtal kan endast förnyas en gång för en bestämd tid. Förnyelsen kommer i princip att vara tidsbegränsad till fem år.”

21 I artikel 6 i beslutet av den 21 mars 2024 föreskrivs följande:

”Den sammanlagda övre gräns på tio år som avses i artikel 1.5 b [i beslutet av den 21 mars 2024] ska inte tillämpas på tillfälligt anställda som rekryterats enligt artikel 2 f i anställningsvillkoren för övriga anställda för att inneha begränsade tjänster, vars anställningsavtal redan har förnyats en gång för en tidsbegränsad period och som trädde i kraft när beslutet trädde i kraft, såvida de inte nyligen anställts efter att med framgång ha deltagit i ett urvalsförfarande för en annan begränsad tjänst.”

22 Vid förhandlingen och som svar på en fråga från tribunalen medgav sökandena dessutom att artikel 1.5 b i beslutet av den 21 mars 2024, som avses i artikel 6 i samma beslut, inte var tillämplig på deras situation, eftersom de inte uppfyllde villkoren för detta. Sökandena preciserade att de, genom sin invändning om rättsstridighet avseende artikel 6 i beslutet av den 21 mars 2024, i själva verket, med stöd av principen om likabehandling, försökte erhålla den sammanlagda övre gräns på tio år som föreskrivs i artikel 1.5 b i detta beslut genom tillämpning av artikel 1.2 i samma beslut.

23 Tribunalen konstaterar inledningsvis att det i artikel 1.2 i beslutet av den 21 mars 2024 föreskrivs att det ursprungliga avtalet och dess förnyelse ”i princip” ska gälla i fem år.

24 Det framgår således av dessa omständigheter, och särskilt av orden ”i princip”, att Europol förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning som gör det möjligt för Europol att erbjuda sina anställda att deras ursprungliga anställningsavtal och förlängningen av detta avtal ska ha en annan löptid än fem år, och detta så länge som den övre gränsen på tio år iakttas. Tribunalen påpekar för övrigt att det i artikel 2.1 i beslutet av den 21 mars 2024 just föreskrivs en möjlighet att, när det ligger i tjänstens intresse, ingå avtal med kortare varaktighet än vad som föreskrivs i artikel 1 i samma beslut.

25 Artikel 1.2 i beslutet av den 21 mars 2024 kan således inte tolkas så, att den ger tillfälligt anställda som innehar en begränsad tjänst, såsom sökandena, någon rätt till de maximala perioder på fem år som föreskrivs i denna artikel, med hänsyn till Europols avtalsfrihet och utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att ingå eller förnya sådana avtal för en kortare period än den längsta tillåtna perioden (se, för ett likande resonemang och analogt, dom av den 16 december 2010, kommissionen/Petrilli, T‑143/09 P, EU: T:2010:531, punkt 34).

26 Eftersom – och oberoende av vilket tillvägagångssätt som tillämpas i praktiken (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 februari 2016, DE/EMA, F‑58/14, EU:F:2016:16, punkt 43) – beviljandet av ytterligare ett år en innebär andra förlängning av sökandenas ursprungliga avtal erinrar tribunalen om att enligt fast rättspraxis har en anställd som innehar ett tidsbegränsat avtal inte rätt till en förlängning av sitt avtal utan en sådan förlängning är endast en möjlighet som är upp till för den behöriga myndighetens bedömning (se, för ett likande resonemang, dom av den 7 maj 2019, WP/EUIPO, T‑407/18, ej publicerad, EU:T:2019:290, punkterna 57 och 74 och där angiven rättspraxis, och dom av den 10 juli 2024, RS/BEI, T‑624/22, ej publicerad, EU:T:2024:461, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

27 Vidare preciseras uttryckligen i artikel 1.2 i beslutet av den 21 mars 2024, vars lagenlighet inte har bestritts av sökandena, att det ursprungliga avtalet endast kan förnyas en gång. Härigenom upprepas i artikel 1.2 i beslutet av den 21 mars 2024 de val som unionslagstiftaren har gjort i artikel 8 första stycket i anställningsvillkoren och i artikel 53.2 i förordning 2016/794.

28 Såsom Europol har påpekat, såväl under det administrativa förfarandet som i sina inlagor till tribunalen, föreskrivs i artikel 8 första stycket i anställningsvillkoren att ett tidsbegränsat anställningsavtal för en tillfälligt anställd som anställts med stöd av artikel 2 f i anställningsvillkoren endast får förnyas en gång för en begränsad tid och att varje senare förnyelse av detta avtal ska gälla tills vidare. Enligt rättspraxis syftar artikel 8 första stycket i anställningsvillkoren inte till att säkerställa en viss stabilitet eller en viss varaktighet i anställningsförhållandet för tillfälligt anställda med tidsbegränsade anställningsavtal, utan till att förhindra missbruk av på varandra följande visstidsanställningsavtal, och syftar följaktligen till att säkerställa att den institution som anställer vederbörande säkerställer skyddet mot sådant missbruk (se, för ett likande resonemang, dom av den 16 september 2015, EMA/Drakeford, T‑231/14 P, EU:T:2015:639, punkterna 23 och 30 och där angiven rättspraxis, och dom av den 5 juli 2023, SE/kommissionen, T‑223/21, EU:T:2023:375, punkt 89 och där angiven rättspraxis).

29 I artikel 53.2 i förordning 2016/794 föreskrivs vidare att tillfälligt anställda som rekryteras av Europol för begränsade tjänster endast beviljas anställningsavtal för en bestämd tid som får förlängas en gång för en bestämd period. Denna artikel konkretiserar unionslagstiftarens avsikt, som kommer till uttryck i skäl 59 i förordningen, att anställningsperioden för dessa tillfälligt anställda ska begränsas i syfte att bibehålla rotationsprincipen, eftersom sådan personals därpå följande återintegrering i de behöriga myndigheternas tjänst underlättar ett nära samarbete mellan Europol och medlemsstaternas behöriga myndigheter.

30 I förevarande fall är det ostridigt att var och en av sökandenas ursprungliga avtal redan hade förnyats innan beslutet av den 21 mars 2024 trädde i kraft. Sökandena har inte heller framställt någon invändning om rättsstridighet vare sig mot artikel 8 första stycket i anställningsvillkoren eller mot artikel 53.2 i förordning 2016/794. Sökandena har således inte ifrågasatt lagenligheten av dessa båda bestämmelser.

31 I en sådan situation, och eftersom likabehandlingsprincipen ska tillämpas mot bakgrund av legalitetsprincipen (dom av den 28 juni 2018, EUIPO/Puma, C‑564/16 P, EU:C:2018:509, punkt 22, se även dom av den 25 mars 2021, Slovak Telekom/kommissionen, C‑165/19 P, EU:C:2021:239, punkt 119 och där angiven rättspraxis), kan sökandena inte klandra Europol för att ha åsidosatt nämnda princip, eftersom artikel 8 första stycket i anställningsvillkoren och artikel 53.2 i förordning 2016/794 utgjorde hinder för byrån att förnya deras ursprungliga avtal en andra gång med ett år.

32 Såsom Europol har förklarat i sina inlagor skulle endast ett ingripande från unionslagstiftarens sida ha gjort det möjligt att förlänga sökandenas ursprungliga avtal med ett år när de redan hade förnyats.

33 Som jämförelse påpekar tribunalen att unionslagstiftaren har gett Europeiska utrikestjänsten (utrikestjänsten) befogenhet att i undantagsfall, i tjänstens intresse och för en viss period, förlänga anställningsavtal för tillfälligt anställda som redan har förnyats (artikel 50b.2 i anställningsvillkoren). Denna artikel bekräftar således att en tidsbegränsad förlängning av ett anställningsavtal för en tillfälligt anställd som redan har förnyats endast är möjlig om förlängningen på förhand har godkänts av unionslagstiftaren.

34 I avsaknad av ett sådant särskilt bemyndigande från unionslagstiftaren skulle det strida mot förbudet mot missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt i artikel 8 första stycket i anställningsvillkoren att godta sökandenas ståndpunkt och tillåta Europol att förlänga deras andra anställningsperiod med ett år, oavsett om denna bestämmelse läses separat eller mot bakgrund av rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP (EGT L 175, 1999, s. 43) (se, för ett likande resonemang och analogt, dom av den 5 juli 2023, SE/kommissionen, T‑223/21, EU:T:2023:375, punkterna 79–84) samt rotationsprincipen i artikel 53.2 i förordning 2016/794 (se punkterna 28 och 29 ovan).

35 Slutligen kan, i motsats till vad sökandena har gjort gällande och oberoende av vad som anförts ovan, beslutet av den 21 mars 2024, i egenskap av bindande rättsakt med allmän giltighet, inte i sig, utan någon omförhandling av avtalet, förlänga deras andra anställningsperiod.

36 Till skillnad från tjänstemän, vars anställningstrygghet garanteras av tjänsteföreskrifterna omfattas tillfälligt anställda, enligt fast rättspraxis, av ett annat system, som bygger på det anställningsavtal som ingåtts med den berörda institutionen. Det framgår av artikel 47.1 b i anställningsvillkoren att varaktigheten för anställningsförhållandet mellan en institution och en tillfälligt anställd som anställts för en tidsbegränsad period regleras just av de villkor som fastställts i det avtal som ingåtts mellan parterna (dom av den 9 november 2022, QM/Europol, T‑164/21, EU: T:2022:695, punkt 86 och där angiven rättspraxis, och dom av den 14 december 2022, SU/AEAPP, T‑296/21, EU: T:2022:808, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

37 Det har dessutom redan slagits fast att giltigheten av ett anställningsavtal för en tillfälligt anställd förutsätter att den tillfälligt anställde ovillkorligen godtar alla väsentliga omständigheter som är nödvändiga för att tillträda tjänsten, bland annat avtalets löptid (se, för ett likande resonemang, dom av den 6 februari 2019, TN/ENISA, T‑461/17, ej publicerad, EU: T:2019:63, punkt 51). Det finns inget som hindrar att denna lösning i rättspraxis, som grundar sig på den tillfälligt anställdes nödvändiga samtycke, utsträcks till att omfatta en situation där vederbörandes anställningsavtal förnyas, särskilt som artikel 15.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna bland annat föreskriver rätten att utöva ett ”fritt” yrke som har valts eller accepterats.

38 Det följer av dessa omständigheter, och i synnerhet av artikel 15.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna och artikel 47 b i anställningsvillkoren, att längden på en tillfälligt anställds anställningsavtal fastställs i själva avtalet, vilket innebär att denna varaktighet inte kan förlängas enbart genom administrationens eller den anställdes vilja, utan måste följa av parternas fria och ömsesidiga samtycke.

39 För fullständighetens skull medgav Europol, vid förhandlingen och som svar på en fråga från tribunalen, att vissa klausuler i sökandenas avtal om förlängning kunde ändras genom ömsesidig överenskommelse mellan parterna. När det gäller klausulen som fastställer längden på sökandenas andra anställningsperiod till fyra år, angav Europol emellertid att parterna inte kunde ändra klausulen, inte ens genom en gemensam överenskommelse, på grund av bestämmelserna i artikel 8 första stycket i anställningsvillkoren och artikel 53.2 i förordning 2016/794.

40 I likhet med Europol anser tribunalen, med hänsyn till legalitetsprincipen och principen om normhierarki, att parterna inte kan ändra nämnda klausul för att förlänga sökandenas andra anställningsperiod från fyra till fem år utan att åsidosätta artikel 8 första stycket i anställningsvillkoren och artikel 53.2 i förordning 2016/794. Att tillåta parterna att förlänga denna andra anställningsperiod med ett år skulle nämligen strida mot unionslagstiftarens syfte, nämligen att förbjuda varje andra förnyelse av avtal om visstidsanställning (se punkterna 28 och 29 ovan).

41 Samtliga ovanstående överväganden utgör således hinder för sökandenas påstående att beslutet av den 21 mars 2024, i egenskap av bindande rättsakt med allmän giltighet, automatiskt ( ex lege ) ändrade löptiden för alla (verkan erga omnes ) pågående avtal för tillfälligt anställda med begränsade tjänster som redan hade förnyats innan detta beslut trädde i kraft.

42 Sammanfattningsvis ska invändningen om att artikel 6 i beslutet av den 21 mars 2024 är rättsstridig ogillas, eftersom den är verkningslös. Även om artikel 6 i beslutet av den 21 mars 2024 inte beaktades, kan det inte härledas någon rätt till förnyelse ur artikel 1.2 i samma beslut. Artikel 1.2 i beslutet av den 21 mars 2024, artikel 8 första stycket i anställningsvillkoren och artikel 53.2 i förordning 2016/794 utgör dessutom hinder för att de ursprungliga anställningsavtalen för de berörda tillfälligt anställda kan förnyas en andra gång. Slutligen kan Europol, i motsats till vad sökandena har gjort gällande och oberoende av vad som anförts ovan, inte ensidigt utvidga tjänstgöringstiden för en tillfälligt anställd som innehar en begränsad tjänst, inte ens genom en bindande rättsakt med allmän giltighet, såsom överenskommits vid förnyelsen av deras ursprungliga avtal.

43 Talan kan följaktligen inte bifallas på den första grunden.

– Den andra grunden: Åsidosättande av principerna om flera på varandra följande regelverk, rättssäkerhet och likabehandling

44 Genom den andra grunden har klagandena gjort gällande att Europol har åsidosatt principerna om på varandra följande regelverk och rättssäkerhet genom att inte tillämpa bestämmelserna i beslutet av den 21 mars 2024 på deras situation. Enligt dessa principer krävs det nämligen att en ny bestämmelse, i förevarande fall beslutet av den 21 mars 2024, är tillämplig på situationer som uppkommit under en äldre bestämmelses giltighetstid och som fortfarande har verkningar när den nya regeln träder i kraft. Eftersom sökandenas ursprungliga avtal, såsom de förnyats, fortfarande hade verkningar när beslutet av den 21 mars 2024 trädde i kraft, var detta beslut tillämpligt på dem. Europols vägran att förlänga deras andra anställningsperiod från fyra till fem år med tillämpning av nämnda beslut strider även mot principen om likabehandling.

45 Europol har bestritt detta argument.

46 I detta avseende, och såsom Europol har gjort gällande, saknar sökandenas argument avseende principen om på varandra följande regelverk och rättssäkerhetsprincipen relevans. Artikel 1.2 i beslutet av den 21 mars 2024, artikel 8 första stycket i anställningsvillkoren och artikel 53.2 i förordning 2016/794 utgör nämligen hinder för att Europol en andra gång förnyar sökandenas ursprungliga avtal (se punkt 42 ovan) Europol gjorde sig således inte skyldig till felaktig rättstillämpning när myndigheten i de angripna besluten nekade att förlänga sökandenas andra anställningsperiod med ett år.

47 Vad gäller principen om likabehandling erinrar tribunalen om att denna princip, i enlighet med den rättspraxis som anges i punkt 31 ovan, ska vara förenlig med legalitetsprincipen. Den påstådda skillnaden i behandling följer emellertid varken av beslutet av den 21 mars 2024 eller av de angripna besluten, utan av de val som unionslagstiftaren har gjort i artikel 8 första stycket i anställningsvillkoren och i artikel 53.2 i förordning 2016/794, vars lagenlighet inte har ifrågasatts av sökandena.

48 Slutligen konstaterar tribunalen att sökandena visserligen har nämnt principen om skydd för berättigade förväntningar i sina inlagor, men denna uppgift stöds inte av några argument. Även om det antas att sökandena har kritiserat Europol för att ha åsidosatt denna princip, vilket inte klart framgår av ansökningarna, så ska denna invändning avvisas, eftersom den inte uppfyller minimikraven i artikel 76 d i rättegångsreglerna. Personalmeddelandet av den 8 mars 2024, som nämns i punkt 5 ovan, räcker under alla omständigheter för att utesluta att det föreligger tydliga, ovillkorliga och samstämmiga försäkringar om att sökandenas andra anställningsperiod skulle ha kunnat förlängas med ett år.

49 Av ovanstående följer att talan inte kan vinna bifall på den andra grunden.

50 Yrkandena om ogiltigförklaring ska följaktligen ogillas.

Skadeståndsyrkandet

51 Sökandena har yrkat att Europol ska förpliktas att ersätta dem för den ekonomiska skada de lidit till följd av att de inte erhållit lön under ett år, för den ekonomiska skada som avser förlusten av deras pensionsavgifter och för den ideella skada som i överensstämmelse med rätt och billighet ( ex æquo et bono ) uppskattas till 2 000 euro för var och en av dem, jämte ränta och penningvärdejustering från och med den dag då anspråket uppkom till dess att betalning sker.

52 Europol har bestritt detta argument.

53 När ett skadeståndsyrkande har nära samband med ett yrkande om ogiltigförklaring, ska ett ogillande eller avvisande av det sistnämnda yrkandet föranleda att även skadeståndsyrkandet ogillas respektive avvisas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 november 2022, Connolly/kommissionen, C‑274/21 P, EU:C:2022:736, punkt 29, och dom av den 30 september 2003, Martínez Valls/parlamentet, T‑214/02, EU: T:2003:254, punkt 43).

54 I förevarande fall har yrkandena om ogiltigförklaring och skadeståndsyrkandet ett sådant nära samband, såsom sökandena har medgett, eftersom den skada för vilken de yrkar ersättning har sitt ursprung i de rättsstridigheter som de angripna besluten är behäftade med.

55 Skadeståndsyrkandena ska således ogillas och talan i respektive mål ska följaktligen ogillas i deras helhet.

Rättegångskostnader

56 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

57 Europol har yrkat att sökandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökandena har tappat målet, ska parlamentets yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen)

följande:

1) Målen T ‑ 424/25–T ‑ 428/25 och T ‑ 439/25–T ‑ 443/25 förenas med avseende på domen.

2) Talan ogillas i samtliga mål.

3) KJ, KK, KL, KM, KN, KO, KP, KQ, KR och KS ska, utöver sina egna rättegångskostnader, ersätta de kostnader som åsamkats Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (Europol).

De Baere | Mac Eochaidh | Jočienė

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 1 juli 2026.

Underskrifter

* Rättegångspråk: italienska.