HFD 2025 not. 2

Sökord Prövningstillstånd i kammarrätt · Utländskt adoptionsbesluts giltighet i Sverige

Fråga om en ansökan till Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd enligt 4 § lagen (1997:192) om internationell adoptionsförmedling måste göras innan en utländsk domstol eller myndighet meddelar ett adoptionsbeslut för att adoptionsbeslutet ska gälla i Sverige, eller om det är tillräckligt att ansökan görs innan barnet lämnar landet.

Högsta förvaltningsdomstolen meddelade den 15 januari 2025 följande beslut (mål nr 2473-24).

1 J.K. ansökte hos Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd om att ett thailändskt adoptionsbeslut skulle gälla i Sverige. Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd avslog ansökan. Som skäl för beslutet angavs att J.K. inte hade fått något beslut om enskild adoption innan adoptionen i Thailand genomfördes. Det fanns inte heller synnerliga skäl för att godkänna att adoptionsbeslutet ändå skulle gälla i Sverige.

2 Förvaltningsrätten i Umeå avslog J.K:s överklagande och Kammarrätten i Sundsvall beslutade att inte meddela prövningstillstånd.

3 J.K. yrkar att Högsta förvaltningsdomstolen ska meddela prövningstillstånd i kammarrätten.

4 Högsta förvaltningsdomstolen finner skäl att meddela prövningstillstånd och att avgöra målet omedelbart.

5 Enligt 34 a § andra stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291) ska kammarrätten meddela prövningstillstånd bl.a. om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt.

6 Målet handlar om ett utländskt adoptionsbesluts giltighet i Sverige. Frågan om beslutet är giltigt i Sverige ska prövas enligt lagen (2018:1289) om adoption i internationella situationer.

7 Enligt 5 § första stycket krävs att adoptionen har genomförts i enlighet med lagen (1997:192) om internationell adoptionsförmedling för att det utländska adoptionsbeslutet ska gälla. Är så inte fallet men det föreligger synnerliga skäl, får den myndighet som regeringen bestämmer godkänna att beslutet ändå ska gälla. Det framgår av andra stycket.

8 Av 4 § lagen om internationell adoptionsförmedling framgår följande. Den eller de som vill adoptera ett barn från utlandet ska anlita en auktoriserad adoptionssammanslutning. Detta gäller dock inte enstaka fall av adoption som avser släktingbarn eller där det annars finns särskilda skäl att adoptera utan förmedling av en auktoriserad sammanslutning. Myndig­heten för familjerätt och föräldraskapsstöd ska i sådana fall innan barnet lämnar landet pröva om förfarandet är godtagbart.

9 Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd har med anledning av J.K:s ansökan gjort en prövning enligt 5 § andra stycket lagen om adoption i internationella situationer. En sådan prövning förutsätter, som framgår av punkt 7, att adoptionen inte har genomförts i enlighet med lagen om internationell adoptionsförmedling.

10 Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd och förvaltningsrätten har, inom ramen för prövningen enligt 5 § andra stycket lagen om adoption i internationella situationer, bedömt att lagen om internationell adoptionsförmedling inte har följts eftersom J.K. inte hade fått tillstånd till enskild adoption innan det aktuella adoptionsbeslutet meddelades i Thailand.

11 I målet aktualiseras således frågan om en ansökan till Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd enligt 4 § lagen om internationell adoptionsförmedling måste göras innan en utländsk domstol eller myndighet meddelar beslut i adoptionsfrågan, eller om det är tillräckligt att ansökan görs innan barnet lämnar landet. Det saknas vägledande avgöranden i denna fråga.

12 Eftersom det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt ska prövningstillstånd i kammarrätten meddelas.

Högsta förvaltningsdomstolen meddelar prövningstillstånd.

Högsta förvaltningsdomstolen upphäver det överklagade beslutet och meddelar J.K. prövningstillstånd för prövning i Kammarrätten i Sundsvall av hennes överklagande av Förvaltningsrätten i Umeås dom den 15 december 2023 i mål nr 968-23.

I avgörandet deltog justitieråden Ståhl, Anderson och Medin. Föredragande var justitiesekreteraren Andreas Thörnroos.

Förvaltningsrätten finner att överklagandet ska avslås eftersom lagen (1997:192) om internationell adoptionsförmedling var tillämplig, bestämmelserna i lagen inte har följts och det inte heller föreligger synnerliga skäl att godkänna att beslutet ska gälla i Sverige.

Det är ostridigt att såväl J.K. som N.C. hade sin hemvist i Thailand när ansökan om adoption gjordes i Thailand i augusti 2016. Därefter bytte J.K. under 2017 hemvist till Sverige medan N.C. var kvar i Thailand. Dessa omständigheter var oförändrade när handläggningen av det thailändska ärendet avslutades genom adoptionsbeslut i januari 2020.

Enligt 1 § lagen om internationell adoptionsförmedling tillämpas bestämmelserna i den lagen när en underårig med hemvist utomlands ska adopteras av någon eller några med hemvist i Sverige.

Förvaltningsrätten finner att lagen om internationell adoptionsförmedling var tillämplig på adoptionen utifrån att de förhållanden som rådde vid tidpunkten för adoptionsbeslutet är avgörande och J.K. då hade sin hemvist i Sverige medan N.C. hade sin hemvist i Thailand.

I 4 § lagen (2018:1289) om adoption i internationella situationer finns allmänna bestämmelser om giltigheten av ett utländskt beslut om adoption. Om lagen om internationell adoptionsförmedling var tillämplig på adoptionen krävs dessutom, enligt 5 § första stycket lagen om adoption i internationella situationer, att adoptionen har genomförts i enlighet med lagen om internationell adoptionsförmedling för att ett beslut ska gälla i Sverige. Om det finns synnerliga skäl får dock Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd, med stöd av 5 § andra stycket lagen om adoption i internationella situationer, godkänna att beslutet ska gälla i Sverige trots att dessa förutsättningar inte är uppfyllda.

Av förarbetena framgår att 4 § och 5 § första stycket lagen om adoption i internationella situationer avser förutsättningar för när beslut automatiskt erkänns i Sverige. Vidare anges att det i vissa fall med hänsyn till barnets bästa kan framstå som stötande om adoptionen inte blir gällande i Sverige och att det mot den bakgrunden i undantagsfall bör finnas en möjlighet att efter ansökan besluta att ett utländskt adoptionsbeslut ska gälla i Sverige trots att regelverket för internationell adoption inte har följts. (Se prop. 2017/18:121, s. 124 f. och 168).

Enligt 4 § lagen om internationell adoptionsförmedling gäller som huvud­regel att den som vill adoptera ett barn från utlandet ska anlita en internationell adoptionsförmedling. Detta gäller dock inte enstaka fall av adoption som avser släktingbarn eller där det annars finns särskilda skäl att adoptera utan förmedling av en auktoriserad sammanslutning. Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd ska i sådana fall ”innan barnet lämnar landet” pröva om förfarandet är godtagbart. Den som i strid med 4 § låter föra ut ett barn från det land där det har sitt hemvist döms enligt 15 § lagen om internationell adoptionsförmedling till böter. Vidare finns det i 6 kap. 12-16 §§ socialtjänstlagen (2001:453) ytterligare bestämmelser om internationella adoptioner. I 12 § anges att ett barn med hemvist utomlands inte utan socialnämndens medgivande får ”tas emot av någon i syfte” att adopteras och att medgivandet ska ha lämnats ”innan barnet lämnar det land” där barnet har sin hemvist. I 14 § anges att när ett visst barn har föreslagits för adoption ska socialnämnden efter anmälan om detta pröva om samtycke ska ges till att ”adoptionsförfarandet får fortsätta”.

I förarbetena till 4 § lagen om internationell adoptionsförmedling finns ingen närmare diskussion om tidpunkten för när en ansökan om tillstånd till enskild adoption måste göras hos Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd. I förarbetena anges bl.a. följande. Enligt nuvarande ordning yttrar sig Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor till socialnämnden om förmedlingssättets tillförlitlighet som ett led i bedömningen av familjens lämplighet att ta emot barn i adoptionssyfte. Syftet med bedömningen av förmedlingssättets tillförlitlighet är att undvika oönskade inslag i adoptionsverksamheten, till exempel barnhandel. I fortsättningen bör Statens nämnd för internationella adoptionsfrågors bedömning leda till ett beslut i stället för ett yttrande. En särskild fråga är i vilken ordning besluten bör tas. Utredningen utgår från att det först fattas beslut om de sökandes lämplighet att ta emot adoptivbarn och sedan om förmedlingssättets tillförlitlighet. Vilken ordning man än väljer finns en risk att den första utredningen görs i onödan, om utredning nummer två leder fram till bedömningen att adoptionen inte bör genomföras. (Se prop. 1996/97:91 s. 50 f., 63 f. och 79.)

Förvaltningsrätten konstaterar att det inte är ifrågasatt huruvida de allmänna förutsättningarna för adoptionsbeslutets giltighet enligt 4 § lagen om adoption i internationella situationer är uppfyllda. I 5 § första stycket anges ytterligare förutsättningar för beslutets giltighet i Sverige, nämligen att lagen om internationell adoptionsförmedling har följts. J.K. har dock inte, i enlighet med huvudregeln, anlitat någon internationell adoptionsförmedling som avses i 4 § lagen om internationell adoptionsförmedling. Vidare är det utrett att hon inte innan adoptionen genomfördes fått en bedömning att förfarandet, dvs. förmedlingssättet, är godtagbart.

Frågan är då om det vid enskild adoption är nödvändigt med en förhands­bedömning av att förfarandet, dvs. förmedlingssättet, är godtagbart eller om en sådan kan göras när adoptionen redan är genomförd. Lagstiftningen är inte tydligt utformad i denna del. Ordningen med en förhandsprövning stämmer överens med ordalydelsen i 1 § lagen om internationell adoptionsförmedling om att lagen gäller när någon ”ska” adopteras och 4 § tar sikte på den som ”vill” adoptera. Bestämmelserna i 4 § och 5 § första stycket lagen om adoption i internationella situationer reglerar dessutom huruvida ett utländskt adoptionsbeslut automatiskt gäller i Sverige. Enligt förvaltningsrätten förutsätter frågan om ett adoptions­besluts automatiska giltighet att prövningen av förfarandet skett i förväg. En sådan tolkning är i linje med att minska förekomsten av adoptioner som genomförs men sedan inte godkänns i Sverige. Det är även i linje med vad som sägs i 6 kap. 14 § socialtjänstlagen om prövning innan adoptionsförfarandet avseende ett visst barn får fortsätta. Att 4 § lagen om internationell adoptionsförmedling hänvisar till tidpunkten för när barnet lämnar landet anknyter till socialnämndens prövning och när det är straffbart att föra barnet ur landet och medför ingen annan bedömning.

Förvaltningsrätten finner således att den av J.K. i efterhand gjorda ansökan om godkännande av den redan genomförda adoptionen ska prövas mot undantagsbestämmelsen i 5 § andra stycket lagen om adoption i internationella situationer med krav på synnerliga skäl.

J.K. uppger bl.a. följande om sina och N.C:s förhållanden. Själv har hon fortsatt en stark koppling till Thailand, hon har levt i princip hela sitt liv där och tillsammans med sin svenska make har hon ett boende i Thailand och de åker dit regelbundet. Vid dessa resor bor N.C. med dem men annars bor hon med en annan släkting, vilket hon gjort under en längre tid. Det beror på att släktingen är hemma hela tiden. Släktingen har dock länge förklarat att hon inte vill och inte orkar ta hand om N.C. Den etablerade mor/dotter-relation som finns är mellan henne själv och N.C. N.C:s biologiska mamma är inte mogen att ta hand om ett barn och vill inte heller ha något föräldraansvar. När släktingen slutligen säger stopp är barnhem enda alternativet. Att utöva vårdnaden från Sverige är inte hållbart och hon måste t.ex. vara i Thailand för att godkänna N.C:s skolgång. Att inte erkänna det thailändska adoptionsbeslutet skulle få olyckliga och orimliga konsekvenser för N.C. Vidare uppger J.K. bl.a. att hon inte har kunnat se att det finns några bestämmelser som närmare reglerar frågan om vad som händer med adoptionsansökan när adoptanten ändrar sin hemvist under själva adoptionsprocessen.

Förvaltningsrätten konstaterar att det av utredningen framgår att J.K. under handläggningen av adoptionsärendet bytte till svenskt hemvist och att det sedan dröjde nästan tre år innan adoptionsbeslutet fattades. Det dröjde sedan ytterligare drygt två år innan J.K. tog kontakt med Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd med anledning av den genomförda adoptionen. Under dessa år har N.C. bott med en annan släkting när J.K. inte själv vistats i Thailand. Bakgrunden till ansökan hos Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd synes ha varit att släktingen kan komma att sluta ta hand om N.C. Vad J.K. anfört om svårigheter att utöva vårdnaden från Sverige och vad som i övrigt framkommit medför inte att det föreligger synnerliga skäl för att godkänna adoptionsbeslutet.

– Förvaltningsrätten avslår överklagandet.

Kammarrätten har gått igenom allt material som finns i målet och kommit fram till att prövningstillstånd inte ska meddelas. Överklagandet kommer därför inte att prövas av kammarrätten.

– Kammarrätten meddelar inte prövningstillstånd. Förvaltningsrättens avgörande står därför fast.