HFD 2025 not. 22

Sökord Tullagen

Fråga om hur artikel 251 i unionstullkodexen ska tolkas när det gäller förutsättningarna för att förlänga en redan fastställd tid under vilken en vara får kvarstå under förfarandet för tillfällig införsel.

Högsta förvaltningsdomstolen meddelade den 12 maj 2025 följande dom (mål nr 3737-22).

1 Vid import av varor till Sverige från ett land utanför EU gäller enligt unionsrätten att tull och mervärdesskatt ska påföras. Det finns emellertid ett undantagsförfarande, s.k. tillfällig införsel, som gör det möjligt att föra in och tillfälligt använda varor inom unionens tullområde utan att tull och mervärdesskatt ska påföras. Tullverket ger efter ansökan tillstånd till att använda detta förfarande och fastställer då den tid inom vilken varorna ska återexporteras ut ur EU. Tiden ska vara så lång att ändamålet med den tillfälliga införseln kan uppnås men ska som utgångspunkt inte överstiga 24 månader.

2 Om den som för in en vara enligt förfarandet inte återexporterar varan inom den fastställda tidsfristen så utgör det en bristande efterlevnad av en skyldighet enligt tullagstiftningen, som kan ge upphov till en tullskuld. Tullskulden medför att såväl tull som mervärdesskatt ska påföras. Tull­skulden ska dock upphöra om vissa villkor är uppfyllda. Ett sådant villkor är att den bristande efterlevnaden inte hade någon avgörande inverkan på det korrekta genomförandet av tullförfarandet. Så anses vara fallet om den tidsfrist som fastställts för den tillfälliga införseln överskrids, men inte med längre tid än att en förlängning av fristen kunde ha medgetts, om en ansökan om det hade gjorts.

3 Den 30 april 2019 förde Malmö Motorrenovering Aktiebolag in en bil från USA till Sverige. Bilen skulle användas i tävlingsverksamhet vilken skulle pågå till och med den 8 september 2019. Bolaget hade fått tillstånd att använda förfarandet för tillfällig införsel med villkoret att återexport skulle ske senast den 30 juli 2019, dvs. före den tidpunkt då tävlingsverksamheten skulle ha varit avslutad. Varför det datumet be­slutades, och inte en lämplig tidpunkt efter den 8 september, har inte blivit klarlagt utan är tvistigt mellan bolaget och Tullverket.

4 Bilen återexporterades först den 19 september 2019. Till följd av att bilen återexporterades efter det sista datum som gällde enligt tillståndet påförde Tullverket tull om 101 959 kr och mervärdesskatt om 280 387 kr.

5 Bolaget överklagade till Förvaltningsrätten i Linköping och yrkade att tullskulden skulle upphöra. Förvaltningsrätten biföll överklagandet.

6 Tullverket överklagade i sin tur till Kammarrätten i Jönköping som upphävde förvaltningsrättens dom och fastställde Tullverkets beslut.

7 Kammarrätten prövade förutsättningarna för upphörande av tull­skulden enligt unionens tullregler. Domstolen prövade då först om vill­koret att underlåtelsen inte ska ha haft en avgörande inverkan på ett korrekt genomförande av tullförfarandet var uppfyllt. För att fastställa om så var fallet prövade kammarrätten om bolaget skulle ha beviljats en förlängning av tidsfristen för återexport om en ansökan om det hade gjorts.

8 Enligt kammarrättens tolkning av den unionsrättsliga regleringen var det en nödvändig förutsättning för att kunna medges en förlängning av fristen för återexport, att bolaget hade kunnat åberopa exceptionella om­ständig­heter till stöd för en ansökan. Domstolen menade att bolaget inte hade visat att omständigheterna var sådana att det kunde hållas för sannolikt att det skulle ha beviljats en förlängning om en sådan ansökan hade lämnats. Bolagets bristande efterlevnad var därför inte av det slaget att den inte hade haft någon avgörande inverkan på ett korrekt genomförande av tullförfarandet.

9 Högsta förvaltningsdomstolen har inhämtat ett förhandsavgörande från EU-domstolen, se punkterna 22–29.

10 Malmö Motorrenovering Aktiebolag yrkar att den påförda tullskulden ska upphöra och att bolaget ska beviljas ersättning för kostnader i kammar­rätten och Högsta förvaltningsdomstolen.

11 Allmänna ombudet hos Tullverket anser att den unionsrättsliga regleringen som förutsätter exceptionella omständigheter för att en för­längning av tidsfristen för återexport ska kunna beviljas, inte är tillämplig vid bedömningen av om bolaget hade kunnat få en förlängning av tidsfristen. Eftersom kammarrättens prövning har utgått från att den regleringen är tillämplig finns det anledning att visa målet åter till kammarrätten för ny prövning.

12 Högsta förvaltningsdomstolen har meddelat prövningstillstånd såvitt avser prejudikatfrågan om vilka förutsättningar som gäller för att fastställa och därefter förlänga den tid under vilken varor får kvarstå under förfarandet för tillfällig införsel enligt artikel 251 i unionstullkodexen. Frågan om meddelande av prövningstillstånd rörande målet i övrigt har förklarats vilande.

13 Av artikel 79.1 a i förordning (EU) nr 952/2013 om fastställande av en tullkodex för unionen (unionstullkodexen) framgår att för varor som omfattas av importtull ska en tullskuld vid import uppkomma genom bristande efterlevnad av en skyldighet enligt tullagstiftningen som rör bl.a. tillfällig införsel av sådana varor inom unionens tullområde.

14 En tullskuld som uppkommit enligt artikel 79.1 a ska enligt artikel 124.1 h upphöra om i) den underlåtenhet som medförde att tullskulden uppkom inte hade någon avgörande inverkan på det korrekta genom­förandet av det berörda tullförfarandet och inte utgjorde ett försök till bedrägeri samt ii) alla formaliteter som krävs för att varornas situation ska uppfylla gällande krav fullgörs därefter.

15 Av artikel 250.1 framgår att inom ramen för förfarandet för tillfällig införsel får icke-unionsvaror som är avsedda för återexport bli föremål för särskild användning i unionens tullområde med fullständig eller partiell befrielse från importtullar.

16 I artikel 251 regleras den tid under vilken varor får kvarstå under förfarandet för tillfällig införsel.

17 Av punkt 1 i artikeln framgår att tullmyndigheten ska fastställa den tid inom vilken varor som hänförts till förfarandet måste återexporteras eller hänföras till ett påföljande tullförfarande. Det anges även att denna tid ska vara så lång att ändamålet med den tillåtna användningen kan uppnås.

18 Enligt punkt 2 ska den längsta tid under vilken varor får kvarstå under förfarandet för tillfällig införsel för samma ändamål och under ansvar av samma tillståndshavare, om inget annat föreskrivs, vara 24 månader, även när förfarandet avslutats genom att varorna hänförts till ett annat särskilt förfarande och därefter återigen hänförts till förfarandet för tillfällig införsel.

19 I punkt 3 föreskrivs att om, under exceptionella omständigheter, den tillåtna användningen inte kan uppnås inom den tid som avses i punkterna 1 och 2, får tullmyndigheten bevilja en rimlig förlängning av den tiden, om tillståndshavaren lämnar en motiverad ansökan.

20 Slutligen gäller enligt punkt 4 att den totala tid under vilken varor får kvarstå under förfarandet för tillfällig införsel inte får överstiga tio år, förutom vid oförutsedda händelser.

21 Av artikel 103 a i förordning (EU) 2015/2446 om komplettering av förordning (EU) nr 952/2013 vad gäller närmare regler avseende vissa bestämmelser i unionens tullkodex framgår – såvitt avser tillämpningen av artikel 124.1 h i) i kodexen – att om en tidsfrist överskrids med en tidsperiod som inte är längre än den förlängning av tidsfristen som skulle ha beviljats om en ansökan om den förlängningen hade gjorts, ska detta anses som en underlåtenhet som inte har någon avgörande inverkan på ett korrekt genomförande av tullförfarandet.

22 Högsta förvaltningsdomstolen har hämtat in ett förhandsavgörande från EU-domstolen i syfte att få klarlagt hur artikel 251 i unionstull­kodexen ska tolkas när det gäller förutsättningarna för att förlänga en redan fastställd tid under vilken en vara får kvarstå under förfarandet för tillfällig införsel.

23 I begäran om förhandsavgörande ställdes följande fråga.

24 Ska artikel 251 i unionstullkodexen tolkas så att hänvisningen i punkt 3 till punkterna 1 och 2 innebär att kravet på exceptionella om­ständig­heter i punkt 3 endast gäller för det fall att en redan medgiven tidsfrist tillsammans med en begärd förlängning skulle medföra att den tid under vilken varorna sammanlagt får kvarstå under det aktuella förfarandet överstiger 24 månader? Eller ska artikeln tolkas så att kravet på exception­ella omständigheter i punkt 3 är tillämpligt vid alla ansökningar om för­längning, dvs. även om den redan medgivna fristen tillsammans med önskad förlängning inte överstiger den frist om 24 månader som föreskrivs i punkt 2?

25 EU-domstolen besvarade frågan genom dom i mål C‑781/23 (EU:C:2024:1014).

26 EU-domstolen fann att det framgår av en sammantagen läsning av punkterna 1–3 i artikel 251 i unionstullkodexen att det i punkt 1 föreskrivs en skyldighet att fastställa en tillräckligt lång tid under vilken importerade varor får kvarstå under förfarandet för tillfällig införsel, medan det i punkt 2 endast föreskrivs en längsta tid för detta förfarande på 24 månader, ”om inte annat föreskrivs”. Punkt 3, konstaterade domstolen, utgör en sådan undantagsbestämmelse, eftersom den tillåter en förlängning av denna frist utöver denna längsta tid. Domstolen fann att den sistnämnda bestämmelsen, genom att använda singular, således hänvisar till en enda tidsfrist vars längd följer av den sammantagna tillämpningen av punkterna 1 och 2. Domstolen fann alltså att exceptionella omständigheter krävs endast om den längsta tiden på 24 månader visar sig vara otillräcklig för att uppnå ändamålet med den tillåtna användningen (punkterna 25 och 26).

27 EU-domstolen uttalade därutöver att enligt den tolkning som domstolen hade gjort av artikel 251 i unionstullkodexen hade Tullverket kunnat bevilja en förlängning av den tidsfrist som ursprungligen fastställts enligt punkt 1 i artikeln fram till den dag då bilen återexporterades, dvs. den 19 september 2019, utan att det krävdes att det förelåg exceptionella omständigheter. Detta eftersom den ursprungliga tidsfristen tillsammans med denna förlängning inte hade överskridit 24 månader, dvs. den längsta tidsfrist som föreskrivs i punkt 2 i artikeln. EU-domstolen konstaterade härefter att om de övriga villkoren i artikel 124.1 h i kodexen är uppfyllda, vilket det ankom på den hänskjutande domstolen att kontrollera, ska tullskulden följaktligen anses ha upphört (punkt 32).

28 EU-domstolen besvarade slutligen den av Högsta förvaltnings­domstolen ställda frågan på följande sätt.

29 Artikel 251 i unionstullkodexen ska tolkas så, att en förlängning av den tid under vilken varor får kvarstå under förfarandet för tillfällig införsel, vilken tid fastställts med stöd av punkt 1 i denna artikel, inte kräver att det föreligger ”exceptionella omständigheter”, i den mening som avses i punkt 3 i artikeln, när förlängningen inte medför att den samman­lagda tid under vilken varan omfattas av detta förfarande överstiger den längsta tillåtna tid på 24 månader som föreskrivs i punkt 2 i artikeln.

30 Det prövningstillstånd som Högsta förvaltningsdomstolen har med­delat är begränsat till att gälla den prejudikatfråga som anges i punkt 12 och som har besvarats genom EU-domstolens avgörande.

31 Genom avgörandet är nu den korrekta tolkningen av artikel 251 i unionstullkodexen klarlagd. Den innebär att om bolaget hade gjort en ansökan om förlängning av tidsfristen för återexport hade det inte krävts exceptionella omständigheter för att bevilja ansökan, under förutsättning att förlängningen inte hade medfört att den sammanlagda tiden under vilken bilen skulle ha kunnat kvarstå under förfarandet överstigit 24 månader.

32 Kammarrätten har – utifrån en felaktig tolkning av innebörden av artikel 251 i unionstullkodexen – redan på den grunden att det första villkorsledet i artikel 124.1 h i) inte ansågs vara uppfyllt, funnit att det inte fanns förutsättningar för att låta tullskulden upphöra. De övriga villkor som enligt sistnämnda artikel ska vara uppfyllda för att tullskulden ska upphöra prövades alltså inte.

33 Med hänsyn till det sagda finner Högsta förvaltningsdomstolen att prövningstillståndet bör utvidgas till att gälla hela den del av målet som avser tull och mervärdesskatt samt att kammarrättens avgörande i den delen ska upphävas och målet visas åter till kammarrätten för ny prövning av om förutsättningarna för upphörande av tullskulden enligt artikel 124.1 h i) och ii) i unionstullkodexen är uppfyllda.

34 Det finns inte skäl att meddela prövningstillstånd i den del av målet som avser ersättning för kostnader i kammarrätten. Kammarrättens avgörande står därmed fast i den delen.

35 Målet avser en fråga som är av betydelse för rättstillämpningen och bolaget har därför rätt till skälig ersättning för kostnader i Högsta förvaltningsdomstolen. Bolaget har yrkat ersättning för biträdeskostnader med 110 640 kr. Det beloppet avser drygt 33 timmars arbete till en timkostnad av 2 900–3 600 kr. Av ingivet ersättningsanspråk framgår att en mindre del avser genomgång av kammarrättens dom, vilket inte ersätts i Högsta förvaltningsdomstolen (HFD 2023 ref. 47). I övrigt är yrkat belopp skäligt.

36 Ersättning får dock inte beviljas för kostnader som kan komma att ersättas enligt avtal. Av ingivna handlingar framgår att 58 086 kr kommer att ersättas av bolagets försäkringsbolag.

37 Mot den bakgrunden finner Högsta förvaltningsdomstolen att skälig ersättning bör bestämmas till 50 000 kr.

Högsta förvaltningsdomstolen förklarar att det inte krävs exceptionella omständigheter för att i enlighet med artikel 251 i unionstullkodexen för­länga den tid under vilken en vara får kvarstå under förfarandet för tillfällig införsel när förlängningen inte medför att den sammanlagda tiden som varan omfattas av förfarandet överstiger 24 månader.

Högsta förvaltningsdomstolen utvidgar det meddelade prövnings­tillstånd­et till att gälla hela den del av målet som avser tull och mervärdesskatt.

Högsta förvaltningsdomstolen upphäver kammarrättens avgörande i den del det avser tull och mervärdesskatt och visar målet åter till kammarrätten för ny prövning i enlighet med vad som sägs i punkterna 32 och 33.

Högsta förvaltningsdomstolen meddelar inte prövningstillstånd i den del av målet som avser ersättning för kostnader i kammarrätten. Kammar­rättens avgörande i den delen står därmed fast.

Högsta förvaltningsdomstolen beviljar Malmö Motorrenovering Aktie­bolag ersättning för kostnader i Högsta förvaltningsdomstolen med 50 000 kr.

I avgörandet deltog justitieråden Ståhl, Classon, Askersjö och von Essen. Föredragande var justitiesekreteraren Lena Åberg.

Det överklagade beslutet utgörs av ett tullkvitto från den 5 september 2019. Det framgår av kvittot att bolaget debiteras tull och mervärdesskatt för något som förtullades den 30 april 2019 och hänvisning till Tull-id. Kvittot innehåller även en stämpel med underskrift. I övrigt innehåller inte kvittot någon annan materiell information än information om hur man överklagar. Till kvittot har utskrifter daterade samma dag bifogats. Utskrifterna avser hänvisat Tull-id och innehåller bl.a. texten ”Tx dag 190430”, ”Utl dag 190503” samt information om att varorna som innehafts efter medgiven tillfällig införsel inte har återutförts och inte heller anmälts till annan tullklarering inom medgiven tidsfrist och att tullskyldighet föreligger enligt artikel 79.1 a i unionstullkodexen.

De krav som ställs på godtagbara förvaltningsbeslut är inte entydigt reglerade i lag eller annan författning. Förvaltningsbeslut kan till exempel ha olika yttre former. Ett grundläggande krav är dock att det ska vara möjligt att utläsa vem som har fattat beslutet, vilka föreskrifter som har tillämpats samt vilka överväganden som har gjorts i sak (32 § första stycket FL). Denna skyldighet att motivera sina beslut syftar till att säkerställa grundläggande rättssäkerhetskrav. För en enskild part ska kunna förstå beslutet är det avgörande att beslutsmyndigheten på ett öppet, tydligt och enkelt sätt förklarar hur den har kommit fram till sitt beslut. För den som har rätt att överklaga ett beslut är en upplysande motivering också av betydelse eftersom de redovisade skälen kan övertyga parten om att beslutet är riktigt eller ge underlag för ett överklagande (prop. 2016/17:180 s. 187 f.).

Enligt förvaltningsrättens mening uppfyller det aktuella kvittot, varken i sig själv eller tillsammans med bilagda utskrifter, inte de krav som kan ställas på godtagbara förvaltningsbeslut, eftersom det inte framgår vilken tidsgräns som överskridits. För att få reda på denna tid krävs att man tar del av ytterligare en utskrift, daterad den 9 maj 2019, som förvaltnings­­rätten har tolkat som tillståndsbeslutet. Utskriften innehåller texterna ”Mott dag 190430” och ”Avsl dag 190730”.

Förvaltningsrätten konstaterar dock att Tullverket har kommit in med ett yttrande till förvaltningsrätten där myndigheten bland annat har redogjort för vilka omständigheter och bestämmelser som har legat till grund för det överklagade beslutet. Bolaget har därefter fått tillfälle att bemöta Tullverkets yttrande och har då invänt mot bakomliggande omständigheter, dvs. att den tidsfrist som beslutats tidigare är felaktig. Förvaltningsrätten bedömer därmed att Tullverket läkt bristerna så att överklagandet kan prövas i sak (Kammarrätten i Jönköpings dom den 26 mars 2020 i mål nr 3845-19 har beaktats).

Bolaget har under våren 2019 i samband med en tillfällig införsel av en bil, i tävlingssyfte, erlagt deposition för uppkommen tullskuld. Det är ostridigt att bolaget i sin tulldeklaration inte uppgav någon sluttid för införseln. Tullverket bestämde dock en sluttid på eget initiativ, utan föregående kommunicering, samt informerade bolaget om detta genom texten ”Avsl dag 190730” i skrift den 9 maj 2019.

Förvaltningsrätten finner utifrån omständigheterna i utredningen att Tullverket, som utgångspunkt, har haft grund för sin bedömning att erlagd deposition ska användas för betalning av den uppkomna tullskulden. Frågan uppstår härefter om det på grund av missförstånd med slutdatum eller av annan anledning förelegat skäl att efterge eller upphäva det aktuella tullbeloppet.

Bolaget har anfört att införseln av bilen har skett i tävlingssyfte och att syftet inte varit att återutföra bilen förrän tävlingssäsongen var avslutad, vilket nu även har skett. Förvaltningsrätten finner att det inte finns an­ledning att ifrågasätta bolagets uppgifter. Det har inte heller framkommit något som tyder på att avsikten med förfarandet varit bedrägligt. Det tycks istället ha varit fråga om ett rent förbiseende. Tullverket har inte heller efterfrågat ett korrekt datum och bolaget har inte heller påtala det felaktiga datumet i meddelande från den 9 maj 2019.

Mot bakgrund av det ovan anförda, samt med hänsyn taget till att Tullverket inte har framfört att det skulle förelegat skäl att inte bevilja bolaget tid till datum då utförsel sedermera skedde om datumet framgått redan av ansökan, anser förvaltningsrätten med stöd av artikel 124 h) att det finns anledning att låta tullskulden upphöra i förevarande ärende. Överklagandet ska därmed bifallas.

– Förvaltningsrätten bifaller överklagandet på så sätt att den aktuella tull­skulden inklusive mervärdesskatt upphör.

I målet är fråga om Tullverket haft fog för att debitera bolaget tull och mervärdesskatt med 382 346 kr till följd av att det uppkommit en tullskuld med anledning av att bolaget inte återexporterat en tävlingsbil inom den tid som fastställts av Tullverket.

Förfarandet för tillfällig införsel gör det möjligt att föra in icke­unionsvaror, helt eller delvis befriade från tull och annan skatt, för använd­ning inom EU under en begränsad tidsperiod. Förfarandet förutsätter att tillstånd lämnas av behörig tullmyndighet. I tillståndet ska anges de villkor på vilka användningen av förfarandet tillåts (artikel 211 i unionstull­kodexen).

Av handlingarna framgår att bolaget den 30 april 2019 förde in en tävlingsbil enligt förfarandet för tillfällig införsel. För införseln beviljade Tullverket tillstånd. Tillståndet var förenat med villkor om att bilen skulle återexporteras senast den 30 juli 2019. I beslutet upplystes bolaget om att en förlängning av tidsfristen kunde beviljas under vissa förutsättningar och att Tullverket avsåg att debitera bolaget tull och mervärdesskatt om vill­koren för tillståndet inte efterlevdes. I målet är ostridigt att bilen inte återexporterades inom den tid som fastställdes i tillståndsbeslutet.

I målet har parterna olika uppfattningar om hur och varför sista dagen för återexport fastställdes till den 30 juli 2019. Bolaget får i detta avseende anses göra gällande att tillståndsbeslutet inte tillkommit i laga ordning till följd av att bolagets önskemål om slutdatum inte inhämtats och att det därför saknas grund för att debitera bolaget tull och mervärdeskatt på så sätt som skett.

Oberoende av deklarantens önskemål om inom vilken tid en vara ska återexporteras, ankommer det alltid slutligen på Tullverket att göra en egen bedömning av vilken tidsfrist som framstår som ändamålsenlig i det enskilda fallet (artikel 251 i unionstullkodexen). Enligt kammarrättens mening saknas anledning att anta annat än att Tullverket, med ledning av de uppgifter som myndigheten haft tillgång till i ärendet, på ett tillbörligt sätt fastställt en ändamålsenlig tid inom vilken bilen skulle återexporteras. Denna tid har bolaget informerats om i tillståndsbeslutet.

Mot denna bakgrund anser kammarrätten det inte visat att tillstånds­beslutet varit behäftat med ett sådant fel att det till följd därav saknats förutsättningar för att debitera bolaget tull och mervärdesskatt på så sätt som skett. Vad bolaget i övrigt framfört rörande brister i Tullverkets hand­läggning och beslut föranleder ingen annan bedömning.

Enligt artikel 79.1 i unionstullkodexen uppkommer en tullskuld för varor som omfattas av importtull genom bristande efterlevnad av en skyldighet enligt tullagstiftningen som rör bland annat tillfällig införsel.

Kammarrätten konstaterar att det i målet är klart att bolaget har över-skridit den tidsfrist för återexport som kammarrätten ovan funnit fastställts i tillståndsbeslutet. Någon ansökan om förlängning av tidsfristen hade inte heller inkommit till Tullverket före utgången av denna tidsfrist. Enligt artikel 79 i unionstullkodexen har det därmed uppkommit en tullskuld till följd av att bolaget inte följt villkoren för återexport.

I målet uppkommer därmed fråga om det förts fram några sådana om­ständigheter som medför att det finns skäl för att besluta om befrielse från uppkommen tullskuld genom att låta denna upphöra.

Bolaget har anfört att ifrågavarande bil tillfälligt fördes in i Sverige för att användas i ett antal tävlingar. Av utredningen i målet framgår inte annat än att bilen har använts i enlighet med ändamålet för det beviljade till­ståndet. Det saknas därför förutsättningar för att låta tullskulden upphöra till följd av att varorna inte använts eller förbrukats och förts ut ur unionens tullområde (artikel 124.1 k i unionstullkodexen).

Artikel 124.1 h i unionstullkodexen ger utrymme för att låta en tullskuld upphöra i sådana fall då en tullskuld uppkommit till följd av en under­låtenhet som inte haft någon avgörande inverkan på det korrekta genom­förandet av tullförfarandet och inte utgjorde ett försök till bedrägeri. Enligt artikel 103 a i kompletteringsförordningen ska en underlåtenhet, bland annat, inte anses ha haft någon avgörande inverkan på ett korrekt genom­förande av tullförfarandet om en tidsfrist överskrids med en tidsperiod som inte är längre än den förlängning av tidsfristen som skulle ha beviljats om en ansökan om den förlängningen hade gjorts.

För att befrielse ska kunna medges på denna grund fordras således en prövning av om och i vilken omfattning bolaget skulle ha beviljats en förlängning av tidsfristen för återexport av bilen om en ansökan härom inkommit till Tullverket.

I artikel 251 i unionstullkodexen regleras under vilken tid en vara får kvarstå under förfarandet för tillfällig införsel. Utgångspunkten är därvid att denna tid ska vara så lång att ändamålet med den tillåtna användningen kan uppnås (punkt 1). Enligt samma artikel får den tid som fastställs emellertid inte överskrida 24 månader (punkt 2). Om den tillåtna an­vändningen inte kan uppnås inom den tid som avses i punkterna 1 och 2, finns en möjlighet att utverka en förlängning av tidsfristen. För att en sådan förlängning ska beviljas fordras dock att det föreligger exceptionella omständigheter (punkt 3).

Enligt kammarrättens mening har bolaget inte visat att omständig­heterna är sådana att det kan hållas för sannolikt att bolaget hade beviljats en förlängning av tidsfristen för återexport om en ansökan härom hade lämnats in. Det sagda gäller särskilt med hänsyn till att en förlängning i detta fall hade förutsatt att bolaget hade kunnat åberopa exceptionella omständigheter till stöd för varför en sådan ansökan skulle beviljas. Det finns därmed inte heller grund för att låta tullskulden upphöra med stöd av artikel 124.1 h i unionstullkodexen.

Inte heller har det framkommit omständigheter som medför att tullskulden kan upphöra på någon annan grund.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan anser kammarrätten att Tullverket haft fog för sitt beslut. Överklagandet ska därför bifallas.

Av 43 kap. 1 § skatteförfarandelagen (2011:1244), vartill 7 kap. 9 § tullagen (2016:253) hänvisar, har den som i ett ärende eller mål har haft kostnader för ombud, biträde eller utredning eller annat som denne skäligen har behövt för att ta till vara sin rätt, efter ansökan, rätt till ersättning om den sökandes yrkanden i ärendet eller målet bifalls helt eller delvis, ärendet eller målet avser en fråga som är av betydelse för rätts­tillämpningen eller det finns synnerliga skäl för ersättning.

Bolaget har inte vunnit bifall sin talan. Någon ersättning för kostnader kan därför inte beviljas på denna grund. Målet avser emellertid till viss del frågor som är av betydelse för rättstillämpningen. Ersättning för skäliga kostnader ska därför beviljas. Med hänsyn till att bolagets argumentation endast delvis berört dessa frågor, anser kammarrätten, i likhet med Tull­verket, att ersättning bör utgå med skäliga 5 000 kr.

– Kammarrätten upphäver förvaltningsrättens dom och fastställer Tull­verkets beslut.

Kammarrätten beviljar Malmö Motorrenovering AB ersättning för biträdeskostnader med 5 000 kr.