HFD 2025 not. 40

Sökord Rättsprövning · Detaljplan · Civil rättighet · Avvisad ansökan

Regeringens beslut har inte innefattat någon prövning av sökandens civila rättigheter eller skyldigheter i den mening som avses i artikel 6.1 i EKMR och kan därmed inte bli föremål för rättsprövning.

Högsta förvaltningsdomstolen meddelade den 24 oktober 2025 följande beslut (mål nr 5442-24).

1 Kommunfullmäktige i Kiruna kommun beslutade den 7 juni 2021 att anta en detaljplan för del av Kurravaara 3:2, bostäder, i kommunen. Efter överprövning beslutade länsstyrelsen den 2 september 2021 att upphäva kommunens beslut. Kommunen överklagade beslutet till regeringen som avslog överklagandet.

2 Transaktum AB ansöker om rättsprövning av regeringens beslut. Bolaget yrkar i första hand att Högsta förvaltningsdomstolen ska upphäva beslutet och återförvisa ärendet till regeringen och i andra hand att bolaget beviljas skadestånd. Bolaget anför att det inte fick möjlighet att lämna synpunkter i ärendet innan beslutet fattades och anser att detta innebar en kränkning av bolagets civila rättigheter.

3 Enligt 1 och 3 §§ lagen (2006:304) om rättsprövning av vissa regerings­beslut får en enskild ansöka hos Högsta förvaltningsdomstolen om rätts­prövning av sådana beslut av regeringen som innefattar en prövning av den enskildes civila rättigheter eller skyldigheter i den mening som avses i artikel 6.1 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, EKMR.

4 Av Europadomstolens praxis framgår att en förutsättning för att artikel 6.1 i EKMR ska vara tillämplig är att det föreligger en reell och seriös tvist, att tvisten gäller en rättighet som har sin grund i den nationella rätten och att denna rättighet kan karaktäriseras som civil.

5 Enligt 1 kap. 2 § plan- och bygglagen (2010:900) är det en kommunal angelägenhet att planlägga användningen av mark och vatten (det s.k. planmonopolet). Det innebär att endast kommunen, med vissa här inte aktuella undantag, har befogenhet att anta planer och också själv avgör i vilka fall planläggning ska ske.

6 Transaktum har således inte någon i den nationella rätten grundad rättighet att få till stånd en detaljplan för det aktuella området. Artikel 6 i EKMR är därmed inte tillämplig och bolaget har inte rätt till rättsprövning av regeringens beslut (se t.ex. RÅ 2009 not. 197). Ansökningen ska därför avvisas.

7 Det saknas laglig grund för Högsta förvaltningsdomstolen att pröva bolagets yrkande om skadestånd. Yrkandet ska därför avvisas.

Högsta förvaltningsdomstolen avvisar ansökan om rättsprövning och yrkandet om skadestånd.

I avgörandet deltog justitieråden Jäderblom, Ståhl, von Essen, Nilsson och Säfsten. Föredragande var justitiesekreteraren Sara Öhlund.

Länsstyrelsen ska upphäva kommunens beslut att anta, ändra eller upp­häva en detaljplan i dess helhet bl.a. om beslutet har sådan innebörd att ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken inte tillgodoses, se 11 kap. 10 § andra stycket 1 samt 11 § första stycket PBL. Den överprövningen gör länsstyrelsen i sin tillsyn över kommunala beslut. Eftersom länsstyr­elsen inte prövar ett överklagande är 13 kap. 17 § PBL inte tillämplig vid länsstyrelsens överprövning enligt 11 kap. PBL.

Av det överklagade beslutet framgår bl.a. att länsstyrelsen anser att den planerade detaljplanen kan påtagligt försvåra rennäringens bedrivande, att det saknas tillräckliga underlag för detaljplanen samt att det av inkomna handlingar saknas förutsättningar att göra en annan bedömning. Regering­en instämmer i detta.

Regeringen finner vid en samlad bedömning och mot bakgrund av vad Boverket och Sametinget anför att länsstyrelsen haft fog för sitt beslut att med stöd av 11 kap. 11 § PBL upphäva kommunens beslut om att anta detaljplanen. Vad kommunen har anfört föranleder inget annat ställnings­tagande. Överklagandet bör därför avslås.

– Regeringen avslår överklagandet.