HFD 2025 ref. 16

Sökord Förvaltningsprocess · Talerätt · Vård av unga · Skyddat boende

Ett beslut att avslå socialnämndens ansökan om skyddat boende för ett barn med placering hos den ena vårdnadshavaren får överklagas av vårdnadshavaren.

Högsta förvaltningsdomstolen meddelade den 4 april 2025 följande dom (mål nr 5444-24).

1 Om en vårdnadshavare för ett barn under 18 år beviljas skyddat boende får förvaltningsrätten, efter ansökan av socialnämnden, bevilja även barnet en sådan insats för placering tillsammans med vårdnadshavaren om det finns en risk för att barnets säkerhet äventyras eller hälsa skadas och vårdnadshavaren samtycker till insatsen, se 3 kap. 1–3 §§ lagen (2024:79) om placering av barn i skyddat boende.

2 Individ- och familjenämnden i Västerås kommun ansökte om att barnet B skulle beviljas insats i form av skyddat boende med placering tillsammans med modern A som samtyckte till insatsen. Förvaltningsrätten i Uppsala, som ansåg att förutsättningarna för en sådan insats inte var uppfyllda, avslog ansökan.

3 A överklagade till Kammarrätten i Stockholm som avvisade överklagandet eftersom hon inte ansågs ha rätt att överklaga förvaltningsrättens beslut att avslå nämndens ansökan.

4 A yrkar att Högsta förvaltningsdomstolen ska återförvisa målet till kammar­rätten för vidare handläggning och anför följande. Lagstiftningen om placering av barn i skyddat boende har till syfte att skyddsplacera barn hos den ena vårdnadshavaren, som är våldsutsatt. Det finns därför skäl för att den förälder som har fått ett skyddsbeslut ska kunna överklaga ett beslut om att barnet inte placeras hos denne i det skyddade boendet.

5 Individ- och familjenämnden i Västerås kommun anför att ett beslut om avslag på en ansökan om ett barns skyddsplacering hos en förälder i flera praktiska hänseenden påverkar även föräldern, bl.a. genom att det kan leda till att föräldern väljer att avbryta sin egen skyddsplacering.

6 B:s ställföreträdare och offentliga biträde anser att överklagandet ska bifallas.

7 A.H., som också är vårdnadshavare för B, har inte yttrat sig i målet.

8 Frågan är om en vårdnadshavare får överklaga ett avgörande av en förvaltningsrätt som innebär att en socialnämnds ansökan om skyddat boende enligt lagen om placering av barn i skyddat boende avslås.

9 Det saknas bestämmelser i lagen om placering av barn i skyddat boende om vem som får överklaga ett avgörande av förvaltnings­rätten. Det innebär att klagorätten ska bedömas utifrån förutsätt­ningarna i den allmänna bestäm­melsen i 33 § andra stycket förvalt­ningsprocesslagen (1971:291). Enligt den bestämmelsen får ett beslut överklagas av den som det angår, om det gått honom eller henne emot.

10 Det förhållandet att A hade ställning som part i förvaltnings­rättens mål innebär att förvaltningsrättens avgörande angick henne. Förvaltningsrätten avslog nämndens ansökan. Eftersom A ansåg att den borde ha bifallits har förvaltningsrättens avgörande gått henne emot.

11 A hade således rätt att överklaga förvaltningsrättens dom och kammarrätten borde inte ha avvisat hennes överklagande. Kammar­rättens beslut ska därför upphävas och målet visas åter till kammar­rätten för ny handläggning.

Högsta förvaltningsdomstolen upphäver kammarrättens avgörande förutom i den del som avser sekretess och visar målet åter till kammarrätten för ny hand­läggning.

Högsta förvaltningsdomstolen fastställer vad kammarrätten har beslutat om sekretess.

Högsta förvaltningsdomstolen bestämmer att ersättning ska betalas till M.O. som offentligt biträde med, rätt räknat, 1 914 kr (inklusive mervärdesskatt) för arbete.

Högsta förvaltningsdomstolen bestämmer att ersättning ska betalas till R.R. som offentligt biträde med, rätt räknat, 2 871 kr (inklusive mervärdesskatt) för arbete.

I avgörandet deltog justitieråden Jermsten, Knutsson, Askersjö, von Essen och Westberg. Föredragande var justitiesekreteraren Sara Öhlund.

Förvaltningsrätten konstaterar att B har beviljats skyddat boende, att hon är myndig och att hon samtycker till att A placeras med henne. Vidare saknas samtycke till insatsen från A.H. För att nämndens ansökan ska kunna bifallas krävs utöver dessa förutsättningar att det finns en direkt eller indirekt risk för att A:s säkerhet äventyras eller hälsa skadas om A inte beviljas skyddat boende. Eftersom det är fråga om ett ansökningsmål konstaterar förvaltningsrätten att det är nämnden som har bevisbördan för att förutsättningarna är sådana att förvaltningsrätten ska kunna bifalla ansökan.

Utifrån det som har framkommit i målet anser förvaltningsrätten att det är väl utrett att A.H:s och B:s relation har varit konfliktfylld och att de har haft svårigheter i samarbetet kring A. Det är vidare utrett att A.H:s och B:s relation har varit stormig, att polis har tillkallats vid några tillfällen, och att A.H:s och B:s nätverk, på olika sätt, har varit inblandade i deras kon­flikter. Genom det som har framkommit vid den muntliga förhandlingen, och då särskilt genom vittnesmålen, anser förvaltningsrätten att det är tyd­ligt att både A.H. och B har varit delaktiga och drivande i deras konflikter.

B gör bland annat gällande att A.H. har utsatt henne för olika typer av våld och att A.H. är orimligt kontaktsökande. B har ansökt om, men fått avslag på, sin ansökan om kontaktförbud avseende A.H. A.H. förnekar inte att han har varit kontaktsökande och uppsökande, men uppger även att både han och B har kommit oinbjudna till varandra samt att de har kallat varandra dumma saker. Vidare gör A.H. gällande att B har ett manipulativt beteende, att B var våldsam mot honom då de bodde ihop och att han har ansökt om kontaktförbud avseende B.

Förvaltningsrätten konstaterar att såväl A.H. som B gör gällande att de har blivit utsatta för fysiskt våld av varandra. Ord står mot ord och förvaltningsrätten kan inte dra några säkra slutsatser gällande vad som har inträffat och i såfall vem, om någon, som är den eventuella utövaren. Förvaltningsrätten anser dock att underlaget i målet ger stöd för att A.H. har varit kontaktsökande och uppsökande gentemot B. Under den muntliga förhandlingen har A.H. dock lämnat trovärdiga förklaringar till varför han har varit kontaktsökande samt uppsökande i förhållande till B. Vidare anser förvaltningsrätten att underlaget, och då särskilt betraktande av A.H:s uppgifter, samt utifrån vittnesmål, ger stöd för att även B, i oklar uppfattning, har varit kontaktsökande och uppsökande gentemot A.H.

Förvaltningsrätten har därmed konstaterat att det föreligger konflikter mellan A.H. och B, som de båda har varit delaktiga och drivande i, samt att såväl A.H. som B har varit kontaktsökande och uppsökande i förhåll­ande till den andra.

Det är för rätten uppenbart att det uppstått situationer mellan A.H. och B som varit konfrontativa. Omständigheterna som lagts fram för rätten är dock sådana att det av dessa svårligen går att utröna händelseförloppen i dessa. I stor utsträckning står ord mot ord och de vittnesmål som lagts fram tydliggör inte heller förhållandena. För att nämndens ansökan ska kunna bifallas krävs det, som redan angetts, att det finns en direkt eller indirekt risk för att A:s säkerhet äventyras eller hälsa skadas om A inte beviljas skyddat boende. Att det i sig förekommer konflikter mellan vårdnads­havare är inte tillräckligt utan barnet måste också enligt lagstiftningen direkt eller indirekt, påverkas av de konflikter som föreligger för att beslut om skyddat boende för barnet ska kunna fattas. Det är också, enligt förvaltningsrättens bedömning, i enlighet med syftet med lagstiftningen. Att avskilja ett barn från sin vårdnadshavare på ett sådant sätt att barnet placeras i skyddad boende, kräver en grannlaga prövning av skälen för beslutet om skyddat boende.

Enligt förvaltningsrättens mening ger utredningen i förevarande mål en tydlig bild av att situationen mellan vårdnadshavarna inte varit sådan att de har förmått kommunicera mellan sig om vårdnaden av A. Emellertid anser förvaltningsrätten att underlaget i målet dock inte ger stöd för att A har påverkats av konflikterna. Gällande exempelvis händelsen i mitten av juli har vittnet L.L.R. uppgett att A var inomhus och att A därför inte såg någonting av händelsen. Avseende samma händelse har vittnet Ab.H. uppgett att han inte tror att något av barnen uppfattade vem eller vilka som skrek. Vårdnadshavarna är numera separerade och har egna bostäder och båda parter anger att de inte vill att den situationen ska förändras. Det har inte framkommit något från någon av parterna som gör att rätten tvivlar på detta förhållande. A.H., som helt tydligt varit överdrivet kontaktsökande i förhållande till B, har förklarat att det dels berott på vad han uppfattat som B:s ambivalenta inställning till deras förhållande men också att han undanhållits A. För B:s del uppfattar rätten att B inte tillstått sitt kontakt­sökande gentemot A.H., men att det av utredningen i målet står klart att så varit fallet, även om omfattningen av detta synes vara oklar. Även om A skulle ha kunnat drabbats av dessa konflikter har det enligt förvaltnings­rättens uppfattning inte visats att så är fallet. Snarast framgår det att A vid de konkreta konflikter som framgått av utredningen inte befunnits i konfliktens närhet.

Utöver det som beskrivs ovan så har de situationer som beskrivits när A.H. uppsökt B och pratat genom brevinkast, framstått - även genom Bs uppgifter - som om de inte har varit hotfulla. De situationer som beskrivits för tid längre tillbaka är ytterst knapphändigt beskrivna och därmed mycket svårbedömda. Eftersom uppfattningen hos båda vårdnadshavarna numera är att de inte avser att söka upp varandra, de har t.ex. båda ansökt om kontaktförbud gentemot varandra, så anser förvaltningsrätten att det av ansökan inte är visat att det föreligger en direkt eller indirekt risk för att A:s säkerhet äventyras och hälsa skadas på sådant sätt att han måste placeras vid skyddat boende med B.

Förutsättningarna för att bevilja A insatsen skyddat boende enligt 3 kap. 1 § lagen om placering av barn i skyddat boende är därmed inte uppfyllda. Nämndens ansökan ska därför avslås.

[text här utelämnad]

– Förvaltningsrätten avslår Individ- och familjenämnden i Västerås kommuns ansökan.

[Förvaltningsrättens beslut om ersättning till de offentliga biträdena har här utelämnats.]

Förvaltningsrätten beslutar att sekretessbestämmelsen i 26 kap 1 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska fortsätta att vara tillämplig för de uppgifter om enskilds personliga förhållanden som har lagts fram vid den muntliga förhandlingen inom stängda dörrar och som inte har tagits med i denna dom.

När det gäller placering av barn i skyddat boende är det endast social­nämnden som får ansöka om en sådan insats med stöd av lagen (2024:79) om placering av barn i skyddat boende. Av detta följer att om förvaltnings­rätten avslår en ansökan får socialnämnden överklaga ett sådant av­görande.

I rättspraxis gällande beredande av vård enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga har även barn tillerkänts en rätt att överklaga i en sådan situation (RÅ 2006 ref. 10). I det avgörandet uttalade Högsta förvaltningsdomstolen att det finns skäl för att ett barn också ska kunna överklaga en dom som innebär ett avslag på social­nämndens ansökan.

I det nu överklagade avgörandet har förvaltningsrätten avslagit nämndens ansökan. Varken nämnden eller B har överklagat förvaltnings­rättens dom. Den tidigare redovisade rättspraxisen om barns rätt att över­klaga ger enligt kammarrättens bedömning inte stöd för att en förälder har en självständig rätt att överklaga. A:s överklagande ska därför avvisas.

Eftersom A:s överklagande ska avvisas saknas skäl att ta ställning till hennes yrkande om inhibition och muntlig förhandling.

– Kammarrätten avvisar överklagandet.

Kammarrätten fastställer förvaltningsrättens beslut om sekretess.