HFD 2025 ref. 52

Sökord Socialförsäkringsbalken · Bilstöd till förälder · Bilstöd vid växelvist boende

En förälder som har ett vuxet barn som växlar mellan att bo hos föräldern och i en egen bostad med stöd av personlig assistans kan beviljas bilstöd.

Högsta förvaltningsdomstolen meddelade den 29 oktober 2025 följande dom (mål nr 2355-25).

1 Bilstöd är en förmån som kan lämnas till den som på grund av ett varaktigt funktionshinder har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att anlita allmänna kommunikationer. Förmånen kan även lämnas till en förälder som har ett barn som har ett sådant funktionshinder, om föräldern sammanbor med barnet och behöver ett fordon för att förflytta sig tillsammans med barnet. Det gäller även om barnet är vuxet.

2 S.L. har ansökt om bilstöd i egenskap av förälder till en vuxen son med funktionshinder. Sonen bor varannan vecka tillsammans med S.L., i S.L:s bostad. Övriga veckor bor sonen i en egen bostad, vilket han klarar med hjälp av personlig assistans.

3 Försäkringskassan avslog ansökan med hänvisning till att S.L. inte kan anses sammanbo med sonen, i den mening som krävs för att beviljas bilstöd.

4 S.L. överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Umeå som ansåg att han är att betrakta som sammanboende med sonen. Förvaltningsrätten upphävde därför beslutet och överlämnade handlingarna i målet till Försäkringskassan för prövning av om övriga förutsättningar för att bevilja honom bilstöd är uppfyllda.

5 Försäkringskassan överklagade till Kammarrätten i Sundsvall som ändrade förvaltningsrättens dom och fastställde Försäkrings­kassans beslut med följande motivering. Sonen har ett självständigt boende som inte ligger i anslutning till föräldrahemmet. I det egna boendet vistas han normalt varannan vecka och där får han hjälp av sina personliga assistenter och har eget hushåll. Ett syfte med personlig assistans är att även personer med omfattande funktions­nedsättningar ska kunna bo självständigt. Sonen får därför, trots vistelse hos föräldrarna och hushållsgemenskap med dem varannan vecka, anses bo självständigt på sådant sätt att han inte kan anses sammanbo med S.L.

6 Försäkringskassan yrkar att Högsta förvaltningsdomstolen ska upphäva kammarrättens dom och fastställa förvaltningsrättens av­görande samt anför följande.

7 För tolkning av begreppet sammanbo i socialförsäkrings­balken i nu aktuell mening bör ledning tas av tolkningen i praxis av begreppet ”bo tillsammans” angående underhållsstöd och bostads­bidrag. Den allmänspråkliga innebörden av ordet sammanbo är just att bo tillsammans. Bedömningen av sammanboendet ska därför inte avgöras endast av den faktiska boendesituationen. Det ska också vägas in om föräldern och barnet har en sådan hushålls­gemenskap som normalt präglar ett sammanlevande, även om de inte fullt ut delar bostad i den mening att de huvudsakligen till­bringar sin dygnsvila i samma bostad.

8 I det här fallet har sonen i och för sig en egen bostad där han lever självständigt. Samtidigt bor han tillsammans med föräldrarna varannan vecka och han har då en hushållsgemenskap med dem. Det är därför fråga om ett sådant sammanboende som krävs för att bilstöd ska kunna beviljas.

9 S.L. medger bifall till överklagandet.

10 Frågan är om en förälder som har ett vuxet barn som växlar mellan att bo hos föräldern och i en egen bostad med stöd av personlig assistans kan beviljas bilstöd.

11 Bilstöd kan enligt 52 kap. 2 § socialförsäkringsbalken lämnas till en försäkrad som på grund av ett varaktigt funktionshinder har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att anlita allmänna kommunikationer.

12 Av 3 § och 10 § andra stycket framgår att bilstöd även kan lämnas till en försäkrad som har barn som har ett sådant funktions­hinder som avses i 2 §. Enligt 11 § 1 gäller detta under förutsättning att föräldern sammanbor med barnet.

13 Regler om bilstöd till föräldrar till omyndiga barn med funktionshinder infördes 1988. I förarbetena framhålls att kravet på sammanboende innebär att det ska föreligga ett stadigvarande behov av förflyttningshjälpmedel som ska tillgodoses. En sådan situation kan föreligga om barnet under veckorna vistas på elevhem, men regelbundet hämtas och bor i det egna hemmet under helger och lov (prop. 1987/88:99 s. 16).

14 Kort därefter utvidgades rätten till bilstöd till att omfatta även föräldrar till hemmaboende vuxna barn som till följd av varaktiga funktionshinder har väsentliga förflyttningssvårigheter. Bilstöd ska enligt motiven kunna utgå till föräldrarna även i fall då deras vuxna barn bor i gruppbostad eller på institution under veckorna, men regelbundet vistas i föräldrahemmet under helger (prop. 1988/89:100 bil. 7 s. 144).

15 Kammarrätten har ansett att det förhållandet att ett barn har ett självständigt boende med eget hushåll där barnet delvis vistas med hjälp av personlig assistans medför att barnet, trots delvis vistelse hos föräldrarna och hushållsgemenskap med dem, inte kan anses sammanbo med föräldrarna i den mening som avses i 52 kap. 11 § 1 socialförsäkringsbalken.

16 Enligt förarbetena till den bestämmelsen kan dock, som fram­gått ovan, ett barn ses som sammanboende med sina föräldrar även om barnet under huvuddelen av tiden bor på annat håll, t.ex. i en gruppbostad, och får sitt behov av förflyttning och övrig hjälp till­godosett under vistelsen där.

17 Uttalandena i förarbetena talar enligt Högsta förvaltnings­domstolens mening emot att sättet på vilket barnets behov av hjälp tillgodoses när barnet inte vistas i föräldrahemmet har betydelse för frågan om barnet ska anses vara sammanboende med föräldrarna. Inte heller synes syftet ha varit att formen av det andra boendet ska ha avgörande betydelse. Avgörande bör därför i stället vara med vilken regelbundenhet barnet vistas i föräldrahemmet samt om­fattningen och karaktären av den vistelsen.

18 S.L:s son bor i föräldrahemmet regelbundet varannan vecka. Det är ostridigt att det föreligger en hushållsgemenskap mellan S.L. och sonen. Det innebär att de är att anse som sammanboende i den mening som begreppet har i 52 kap. 11 § 1 socialförsäkringsbalken.

19 Kammarrättens avgörande ska därför upphävas och för­valtningsrättens avgörande fastställas.

Högsta förvaltningsdomstolen upphäver kammarrättens avgörande och fastställer förvaltningsrättens avgörande.

I avgörandet deltog justitieråden Jermsten, Askersjö, Medin, Westberg och Attorps. Föredragande var justitiesekreteraren Max Uhmeier.

S.L. har ansökt om bilstöd i egenskap av förälder till ett barn med funktionsnedsättning. Förhållandet att sonen är myndig saknar betydelse för rätten till bilstöd eftersom bilstöd även kan lämnas till föräldrar med vuxna barn. Det är enligt förvaltningsrättens mening vidare ostridigt i målet att S.L:s son på grund av en varaktig funktionsnedsättning har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand och att anlita allmänna kommunikationer.

Det som återstår för förvaltningsrätten att pröva är således om S.L. kan anses vara sammanboende med sin son och därmed tillhör den femte bidragsgruppen som kan erhålla bilstöd enligt 52 kap. 10 § social­försäkringsbalken.

Av utredningen framgår att S.L:s son J har flera funktionsnedsättningar och en svår utvecklingsstörning. J har ett stort omvårdnadsbehov, kan inte gå eller stå självständigt utan sitter i specialanpassade rullstolar. J bor sedan tre år tillbaka växelvis i eget boende tillsammans med assistenter varannan vecka. Lägenheten är belägen 900 meter från föräldrahemmet och ägs av föräldrarna. Syftet med lägenheten anges bl.a. vara att avlasta föräldrarna. Av de uppgifter som lämnats framgår att under perioden juli–september 2023 bodde J hos sina föräldrar två tredjedelar av tiden på grund av semester och sjukdom hos assistenter. J har ett återkommande behov av förflyttning i samband med vårdsbesök, växelvist boende och diverse andra aktiviteter. Han förflyttar sig då med hjälp av sina föräldrar i en anpassad bil. Många gånger behövs akut kontakt tas med vården och färd­tjänst är då inte något alternativ.

I Försäkringskassans vägledning om bilstöd till personer med funktionsnedsättning (2003:1) anges att bedömningen av sammanboende i de fall där föräldern inte bor under samma tak som ett barn med funktionsnedsättning bör utgå från behovet av stadigvarande förflyttning, bostädernas närhet till varandra och om personen kan anses leva ett själv­ständigt liv i en egen bostad. Hushållsgemenskapen bör vara klart av­görande för om föräldern ska anses sammanbo med barnet eller inte. Det finns inget krav på att barnet ska vara folkbokfört hos föräldern som ansöker om bilstöd. Det har heller ingen avgörande betydelse om föräldern arbetar som personlig assistent till barnet. Har barnet däremot andra assistenter än föräldrarna och lever ett självständigt liv och förflyttar sig med stöd av sina assistenter bör föräldern inte anses sammanbo med barnet, även om bostäderna ligger i varandras närhet.

Att det inte bara är den faktiska boendesituationen som är avgörande samt att en eventuell hushållsgemenskap ska beaktas är enligt för­valtningsrätten i linje med flera äldre rättsfall avseende bilstöd.

I Försäkringsöverdomstolens avgörande FÖD 1993:24 sammanbodde föräldrarna, som hade gemensam vårdnad, med barnet varannan vecka. Båda föräldrarna ansågs ha rätt till bilstöd. I FÖD 1992:8 bodde barnet på ett elevhem men vistades hos sin mamma två veckoslut i månaden och viss del av loven. Vid prövningen av mammans rätt till bilstöd ansågs kravet på sammanboende vara uppfyllt.

I FÖD 1991:29 ansågs däremot kravet på sammanboende inte uppfyllt när ett barn, som tidigare bott med sin pappa, flyttade till en egen lägenhet i samma uppgång. Barnet kunde, bl.a. på grund av epileptiska anfall, inte lämnas ensam och ett larmsystem installerades mellan lägenheterna. Barnet uppbar kommunalt bostadstillägg såsom ensamstående.

Kammarrätten i Sundsvall har i dom den 26 februari 2007 (mål nr 1887–06) bedömt att kravet på sammanboende var uppfyllt för ett funktionshindrat barn som hade ett eget boende på samma fastighet som sina föräldrar. Kammarrätten konstaterade i domen att barnet visserligen spenderade dygnsvilan och kvällarna i en egen byggnad men att denna låg i nära anslutning till föräldrahemmet. Vidare vistades hon i föräldrarnas hus på dagtid samt var i fortsatt behov av stöd och hjälp från sina föräldrar i sådan omfattning att hon inte kunde anses leva ett självständigt liv i den egna byggnaden.

Av handlingarna i målet framgår att J ansökt om bostadstillägg som ensamstående. S.L. anför i handläggningen hos Försäkringskassan att J inte befunnits berättigad till bostadstillägg. Förvaltningsrätten känner inte till mer om grunden för det. Förvaltningsrätten anser i och för sig att detta är en omständighet som kan tala mot att kravet på sammanboende är uppfyllt, då S.L. som är god man till sin son får antas vara den som gjort ansökan. Försäkringskassan har dock inte vidare berört detta faktum. Förvaltningsrätten finner mot denna bakgrund inte skäl att detta ska vara avgörande vid bedömningen av hushållsgemenskap.

Syftet med kravet på att ett funktionshindrat barn ska sammanbo med sin förälder ska enligt förvaltningsrätten ses mot bakgrund av att det ska vara ett stadigvarande behov av förflyttningsmedel som ska tillgodoses. Av utredningen framgår att S.L. transporterar sin son till olika vårdbesök flera gånger i månaden, förflyttar honom och diverse hjälpmedel mellan bostäderna varje vecka samt skjutsar honom till olika aktiviteter. J har visserligen ett eget boende med assistenter dygnet runt där han vistas på halvtid vilket talar emot sammanboende. Under denna tid är han dock allt­jämt i behov av föräldrarnas hjälp med transporter då hans assistenter upp­ges sakna körkort. Såvitt framgår av utredningen är det således J:s föräldrar som huvudsakligen tillgodoser hans behov av förflyttning. S.L. får därmed anses ha ett stadigvarande behov av förflyttning tillsammans med sin son.

Förvaltningsrätten konstaterar därutöver att J till följd av sin funktions­nedsättning har ett omfattande hjälpbehov dygnet runt. Han saknar helt förmåga att ta hand om sig själv och är i behov av assistans för att klara sin allmänna dagliga livsföring. Enligt förvaltningsrätten talar detta för att J, när han vistas hemma hos sina föräldrar, är i behov av stöd och hjälp i en sådan omfattning att han inte kan anses leva ett självständigt liv. Situationen har därmed enligt förvaltningsrätten stora likheter med omständigheterna och uttalanden i tidigare praxis om barn, visserligen minderåriga, som vistats borta under veckan men som bott hemma under veckoslut samt bott växelvis med sina föräldrar. I dessa fall har kravet på sammanboende mellan förälder och barn anses uppfyllt.

Mot bakgrund av dessa överväganden anser förvaltningsrätten att S.L. är att betrakta som sammanboende med sin son i den mening som avses i tillämpliga bestämmelser. Att J tidigare ansökt om bostadsbidrag som ensamstående och att bostaden inte ligger i direkt anslutning till S.L:s bostad förändrar inte denna bedömning. Det överklagade beslutet ska därmed ändras så att S.L. förklaras tillhöra bidragsgrupp fem. Målet ska därför återförvisas till Försäkringskassan för prövning av om övriga förut­sättningar för bilstöd är uppfyllda.

– Förvaltningsrätten upphäver det överklagade beslutet och förklarar att S.L. ska anses tillhöra bidragsgrupp fem vid prövningen av rätten till bil­stöd enligt socialförsäkringsbalken.

Förvaltningsrätten överlämnar handlingarna i målet till Försäkrings­kassan för prövning av om övriga förutsättningar för att bevilja honom bilstöd är uppfyllda.

Frågan i målet är om S.L. kan anses sammanbo med sin vuxne son, J.L., i den mening som avses i 52 kap. 11 § socialförsäkringsbalken, vilket är en av förutsättningarna för att han ska ha rätt till bilstöd.

Det finns ingen närmare definition av begreppet sammanbo i bestämmelsen. Kammarrätten anser inte heller att någon närmare väg­ledning kan hämtas från liknande begrepp i andra delar av social­försäkringsbalken, som avser parrelationer som till sin natur skiljer sig från relationen mellan föräldrar och barn.

Av bestämmelsens förarbeten framgår att utvidgningen till att även omfatta föräldrar till vuxna barn främst avsåg intellektuellt funktions­nedsatta som till följd av ytterligare funktionsnedsättning har ett för­flyttningshandikapp. Det anfördes vidare att föräldrarna bör kunna erhålla bilstöd när det vuxna barnet är hemmaboende eller när barnet under veckorna bor i en gruppbostad eller på institution, men regelbundet vistas i föräldrahemmet under helger (jfr prop. 1988/89:100 bil. 7 s. 144). Kravet på sammanboende har inte ansetts vara uppfyllt när ett vuxet barn flyttat till egen lägenhet i samma trappuppgång som fadern. Detta trots att barnet bl.a. på grund av epileptiska anfall inte kunde lämnas ensamt och ett larm­system installerats mellan lägenheterna (jfr rättsfallet FÖD 1991:29).

J.L. vistas mer i föräldrahemmet än vad som är fallet med exemplen som ges i förarbetena avseende gruppbostad och institution. Det bör emellertid beaktas att det vid tidpunkten för förarbetenas tillkomst inte fanns personlig assistans och den möjlighet till självständigt boende som den insatsen medfört. J.L. har ett självständigt boende som inte ligger i anslutning till föräldrahemmet. I det egna boendet vistas han normalt var­annan vecka och där får han hjälp av sina personliga assistenter och har eget hushåll. Ett syfte med personlig assistans är att även personer med omfattande funktionsnedsättningar ska kunna bo självständigt (jfr prop. 1992/93:159 s. 173). Kammarrätten anser mot denna bakgrund att J.L., trots vistelse hos föräldrarna och hushållsgemenskap med dem varannan vecka, bor självständigt på sådant sätt att han inte kan anses sammanbo med S.L. i den mening som avses i 52 kap. 11 § socialförsäkringsbalken. Överklagandet ska därmed bifallas.

– Kammarrätten ändrar förvaltningsrättens dom och fastställer Försäkringskassans beslut att avslå S.L:s ansökan om bilstöd.