HFD 2026 ref. 11

Sökord Personlig assistans · Tillfällig utökning av personlig assistans · Assistansersättning

En kommun är vid prövningen av en ansökan om tillfällig utökning av personlig assistans inte bunden av Försäkringskassans bedömning av rätt till assistansersättning.

Högsta förvaltningsdomstolen meddelade den 10 mars 2026 följande dom (mål nr 1716-25).

1 En person som på grund av stora och varaktiga funktions­nedsättningar behöver hjälp med s.k. grundläggande behov kan ha rätt till biträde av personlig assistent eller ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för sådan assistans från kommunen. Om den enskilde behöver personlig assistans i genomsnitt mer än 20 timmar i veckan för grundläggande behov kan han eller hon i stället ha rätt till assistansersättning från Försäkringskassan.

2 Om det uppstår ett tillfälligt och oförutsett utökat behov av personlig assistans ska kommunen svara för att behovet tillgodoses även om assistansersättning har beviljats av Försäkringskassan.

3 E.W. var beviljad assistansersättning från Försäkringskassan. I beslutet hade ett avdrag gjorts för den tid hon vistades på daglig verksamhet. E.W. ansökte hos Eskilstuna kommun om tillfällig utökning av personlig assistans under en dag när den dagliga verksamheten hade varit stängd.

4 Eskilstuna kommun avslog ansökan med hänvisning till att E.W:s behov av hjälp med de grundläggande behoven inte var av den karaktär och omfattning att det berättigade till personlig assistans. Hon bedömdes därmed inte heller ha rätt till tillfällig utökning av personlig assistans. Hennes behov av stöd bedömdes tillgodosett genom den av Försäkringskassan beviljade assistans­ersättningen.

5 E.W. överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Linköping som biföll överklagandet. Förvaltningsrätten ansåg att det inte funnits anledning för nämnden att göra en ny utredning av E.W:s grundläggande behov utan att nämnden i stället borde ha utgått från att hjälpbehovet var sådant att hon hade rätt till personlig assistans.

6 Eskilstuna kommun överklagade till Kammarrätten i Jönköping som upphävde förvaltningsrättens dom och återförvisade målet till förvaltningsrätten för ny prövning i fråga om beräkningen av E.W:s hjälpbehov. Kammarrätten anförde att prövningen ska ta sin utgångspunkt i förhållandena vid tidpunkten för nämndens beslut samt att nämnden ska göra en självständig prövning beträffande rätten till personlig assistans och att nämnden då inte är bunden av tidigare beslut.

7 E.W. yrkar att Högsta förvaltningsdomstolen ska upphäva kammarrättens dom och fastställa förvaltningsrättens avgörande. Hon anför följande. Kommunen ska inte utreda hela hjälpbehovet vid tillfällig utökning av personlig assistans. Om den enskilde har ett beslut om assistansersättning ska kommunen endast utreda förhållandet i ansökan om den tillfälliga utökningen, i detta fall om hon hade varit på daglig verksamhet eller inte.

8 Eskilstuna kommun anser att överklagandet ska avslås.

9 I 2 § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktions­hindrade (LSS) anges att varje kommun ska svara för insatser enligt 9 § 2–10.

10 Enligt 7 § första stycket har personer som omfattas av lagen rätt till insatser i form av särskilt stöd och särskild service enligt 9 § 1–9, om de behöver sådan hjälp i sin livsföring och om deras behov inte tillgodoses på annat sätt.

11 I 9 § 2 anges att en sådan insats är biträde av personlig assistent eller ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för sådan assistans, till den del behovet av stöd inte täcks av beviljade assistanstimmar enligt 51 kap. socialförsäkringsbalken.

12 Assistansersättning enligt socialförsäkringsbalken ska täcka kostnaderna för att tillgodose ett stadigvarande behov av personlig assistans. Om det uppstår behov av en tillfällig utökning av assistansinsatserna, t.ex. för att en person behöver särskild hjälp under en semesterresa eller när den ordinarie personliga assistenten är sjuk, ska behovet av utökning prövas enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Det är då kommunen som prövar ansökan samt ansvarar för att tillhandahålla assistansen och finansiera den (2 § och 9 § 2 LSS samt prop. 1992/93:159 s.70 och 177).

13 En grundläggande princip inom svensk förvaltning är att varje myndighet agerar självständigt i sin myndighetsutövning mot enskilda. För att frångå denna princip bör krävas uttryckligt författningsstöd. Det saknas sådant stöd för att en kommun vid prövningen av en ansökan om tillfälligt utökad personlig assistans skulle vara bunden av en tidigare bedömning som gjorts av Försäkringskassan beträffande den enskildes rätt till personlig assistans.

14 Kommunen ska således göra en självständig prövning av om lagstiftningens krav är uppfyllda utifrån samtliga relevanta omständigheter såsom dessa är vid tiden för ansökan. Något hinder mot att tidigare beslut och underlag från Försäkringskassan beaktas vid den prövningen finns inte, men även ändrade förhållanden hänförliga till den enskilde samt ny reglering och ny rättspraxis ska beaktas. Det ankommer på kommunen att, med beaktande av ärendets beskaffenhet, avgöra hur omfattande utredning som krävs för att ett materiellt korrekt beslut ska kunna fattas i det enskilda fallet.

15 Kommunen är alltså inte bunden av en tidigare bedömning av Försäkringskassan beträffande behovet av och rätten till assistans­insatser och resultatet av den nya bedömningen kan bli ett annat än tidigare (jfr HFD 2024 ref. 9).

16 Överklagandet ska således avslås.

Högsta förvaltningsdomstolen avslår överklagandet.

I avgörandet deltog justitieråden Jermsten, Knutsson, Gäverth, Westberg och Attorps. Föredragande var justitiesekreteraren Robin Ånholm.

E.W. är beviljad assistansersättning och har hos nämnden ansökt om till­fällig utökning av personlig assistans. Normalt bör behov av tillfällig utökad personlig assistans kunna tillgodoses genom att redan beviljade assistanstimmar omdisponeras men för det fall att det finns ett behov som inte tillgodoses genom sådan omdisponering är det nämnden som, genom sitt yttersta ansvar enligt 9 § 2 LSS för insatsen personlig assistans, är skyldig att tillgodose detta behov (jfr Kammarrätten i Göteborgs dom den 30 september 2020 i mål nr 3008–3011-20). Nämnden har vid prövningen av E.W:s ansökan dels ansett att hennes hjälpbehov inte är sådant att hon uppfyller de grundläggande förutsättningarna för att beviljas personlig assistans, och att någon tillfällig utökning därför heller inte kan beviljas, dels att hennes behov, med hänvisning till vad som framkommit i nämndens utredning, inte är större än att de tillgodoses genom den redan beviljade assistansersättningen. E.W. har anfört bland annat att hennes rätt till assistansersättning redan har utretts av Försäkringskassan och att nämnden endast har att utreda hennes behov av den tillfälliga utökning som hon ansökt om.

Förvaltningsrätten gör följande bedömning.

Behov av tillfälligt utökad personlig assistans ska som ovan redogjorts för i första hand tillgodoses genom omdisponering av beviljad assistansersättning. Av utredningen i målet framgår att E.W. är beviljad assistansersättning all vaken tid, med avdrag för tid som hon vistas på daglig verksamhet. Av Försäkringskassans beslut framgår att hon har bedömts ha rätt till assistansersättning i den beviljade omfattningen då hon är i behov av aktiv tillsyn av en person som har ingående kunskaper om henne och hennes sätt att kommunicera på grund av hennes utåtagerande beteende samt behov av kvalificerade motivations- och aktiveringsinsatser för att genomföra vardagliga moment. E.W. har därmed endast faktisk möjlighet att omdisponera tid om hennes hjälpbehov har minskat sedan hon beviljades assistansersättning av Försäkringskassan.

Nämnden har i sin utredning av E.W:s grundläggande behov utgått från 9 a § första stycket LSS i dess nuvarande lydelse och prövat hennes behov gentemot nu gällande reglering avseende de grundläggande behoven, och då kommit fram till att hon bland annat inte har behov av exempelvis kvalificerade motiverings- och aktiveringsinsatser, stöd för att förebygga att hon fysiskt skadar sig själv, någon annan eller egendom eller kommunikation. Då E.W:s ansökan avser en tillfällig utökning av personlig assistans den 28 november 2022 skulle nämnden, i enlighet med övergångsbestämmelserna, ha tillämpat bestämmelsen i sin dåvarande lydelse. Förvaltningsrätten anser dock att detta saknar avgörande betydelse då underlaget i målet inte ger ett sådant starkt stöd för att E.W:s hjälpbehov eller situation i övrigt har förändrats på ett så avgörande sätt sedan hon beviljades assistansersättning att det funnits skäl för nämnden att göra en helt ny utredning av hennes grundläggande behov, bland annat då det framgår att E.W. är i behov av anpassad kommunikation och kontinuerligt stöd vid många vardagliga aktiviteter. Mot bakgrund av detta, samt att ansökan om tillfällig utökning endast avser ett tillfälle med begränsad tidsomfattning, borde nämnden ha utgått från att E.W:s hjälpbehov är sådant att hon har rätt till personlig assistans (jfr Kammarrätten i Göteborgs dom den 27 april i mål nr 5986–5996-22). Nämnden har inte ifrågasatt att E.W. faktiskt har varit frånvarande från sin dagliga verksamhet den 28 november 2022. Överklagandet ska därför bifallas och E.W. förklaras ha rätt till den tillfälliga utökning av personlig assistans som hon ansökt om.

– Förvaltningsrätten bifaller överklagandet och förklarar att E.W. har rätt till tillfällig utökning av personlig assistans i enlighet med vad hon ansökt om.

Av utredningen i målet framgår att E.W. sedan tidigare är beviljad assistansersättning i en omfattning av 113 timmar och 13 minuter per vecka.

Assistansersättningen ska bara täcka stadigvarande behov. Om den som har assistansersättning av någon anledning får ett utökat assistansbehov som inte kan täckas genom omdisponering av de redan tidigare beviljade timmarna faller ansvaret för att tillgodose behovet tillbaka på kommunen såsom ytterst ansvarig för assistansen (jfr prop. 1992/93:159 s. 70 och 177). Med tillfälligt utökat behov avses i första hand en utökning av assi­stansen som beror på tillfälliga, oförutsedda förändringar i den funktions­nedsattes tillvaro (jfr rättsfallet HFD 2021 ref. 61).

E.W. har ansökt om tillfällig utökning av personlig assistans för tid då hon inte har deltagit i daglig verksamhet. Nämnden har avslagit hennes ansökan med motiveringen att hennes hjälpbehov avseende de grund­läggande behoven endast uppgår till drygt tre timmar per vecka och att hennes hjälpbehov varken är av sådan karaktär eller omfattning som krävs för rätt till personlig assistans.

I LSS finns inte några särskilda regler om prövningen av en begäran om tillfällig utökning av personlig assistans. Högsta förvaltningsdomstolens avgörande HFD 2021 ref. 61 rör visserligen en fråga om tillfällig utökning, men domstolen uttalar sig inte närmare kring frågan om den försäkrade också är kvalificerad för insatsen. Kammarrätten anser inte att detta kan tas till intäkt för att den enskilde underförstått är kvalificerad för insatsen. Prövningen måste enligt kammarrättens mening ta sin utgångspunkt i förhållandena såsom de ser ut vid tidpunkten för nämndens beslut. Enligt kammarrättens mening finns inte något hinder mot att beakta tidigare beslut och underlag, men nämnden kan inte anses vara bunden av en tidigare bedömning beträffande rätten till assistansersättning. Nämnden har således att göra en självständig prövning av om det föreligger ett behov av personlig assistans och om förutsättningarna för att bevilja förmånen är uppfyllda vid prövningstillfället. Vid en sådan prövning ska även ny reglering på området och ny rättspraxis beaktas (jfr rättsfallet HFD 2024 ref. 9).

Det är en allmän förvaltningsrättslig princip att den som ansöker om en förmån har bevisbördan för att det finns förutsättningar att bevilja förmånen. E.W. har således bevisbördan för att förutsättningarna för rätt till insats är uppfyllda. Vilken utredning som krävs i det enskilda fallet för att den försäkrade ska anses ha fullgjort sin bevisbörda i ett mål om tillfällig utökning av personlig assistans torde enligt kammarrättens mening påverkas av olika faktorer som till exempel ansökans omfattning, men också den tid som förflutit sedan Försäkringskassans beslut om assistansersättning.

Kammarrätten anser att nämnden har haft rätt att göra en självständig prövning av E.W:s rätt till personlig assistans. Förvaltningsrätten, som inte ansåg att så var fallet, biföll E.W:s överklagande och förklarade att hon har rätt till tillfällig utökning av personlig assistans i enlighet med sin ansökan. Givet sin bedömning har förvaltningsrätten inte tagit ställning till nämndens beräkning av E.W:s hjälpbehov. Av instansordningsskäl ska därför förvaltningsrättens dom upphävas och målet visas åter till förvaltningsrätten för ny prövning.

– Kammarrätten upphäver förvaltningsrättens dom och återförvisar målet till förvaltningsrätten för ny prövning.