6743-25

Det har inte ansetts nödvändigt att det finns en fällande dom i brottmål för att vård enligt 3 § lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga ska kunna beredas på grund av den unges brottsliga verksamhet.

Mål nr 6743-25

meddelad i Stockholm den 1 juni 2026

AA Ombud och offentligt biträde: Advokat Laura Awad Pettersson Dahlbeck & Blomquist Advokater KB Torsgatan 33 113 21 Stockholm MOTPARTER

1 Socialnämnden i Botkyrka kommun 147 85 Tumba

2 BB Ombud och offentligt biträde: Advokat Slobodan Jovicic Advokatfirman Salomonsson & Jovicic AB Karlavägen 41 114 31 Stockholm

3 CC Ombud och offentligt biträde: Advokat Elisabet Selin Advokatfirman Bastling & Partners Box 120 10 102 21 Stockholm

Kammarrätten i Stockholms dom den 13 oktober 2025 i mål nr 5364-25

Beredande av vård enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga

Högsta förvaltningsdomstolen förklarar att det inte är nödvändigt att det finns en fällande dom i brottmål för att vård enligt 3 § lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga ska kunna beredas på grund av den unges brottsliga verksamhet. Högsta förvaltningsdomstolen meddelar inte prövningstillstånd i målet i övrigt. Kammarrättens avgörande står därmed fast.

Högsta förvaltningsdomstolen fastställer vad kammarrätten beslutat om sekretess.

Högsta förvaltningsdomstolen bestämmer att ersättning ska betalas till Laura Awad

Pettersson som offentligt biträde med 10 671 kr (inklusive mervärdesskatt) för arbete, till Slobodan Jovicic med 3 557 kr (inklusive mervärdesskatt) för arbete och till Elisabet Selin med 6 098 kr (inklusive mervärdesskatt) för arbete.

1 Den som är under 18 eller i vissa fall 20 år och utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende ska beredas vård enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, under förutsättning att det kan antas att behövlig vård inte kan ges på frivillig väg.

2 Socialnämnden i Botkyrka kommun ansökte hos Förvaltningsrätten i Stockholm om att BB skulle beredas vård med stöd av LVU. Som grund för ansökan anförde nämnden bl.a. att det fanns en påtaglig risk för att BBs hälsa eller utveckling skulle skadas på grund av brottslig verksamhet.

3 Förvaltningsrätten, som biföll ansökan, konstaterade att BB vid tidpunkten för domstolens prövning var häktad misstänkt för mycket allvarlig brottslighet. Förvaltningsrätten ansåg att de misstänkta brotten utgjorde sådan brottslig verksamhet som avses i LVU och att verksamheten var av sådan karaktär att det fanns en påtaglig risk för att BBs hälsa eller utveckling skulle skadas och att han därför hade behov av vård.

4 BB och hans vårdnadshavare, AA och CC, överklagade förvaltningsrättens dom till Kammarrätten i Stockholm som avslog överklagandena.

5 AA yrkar att Högsta förvaltningsdomstolen ska ändra underinstansernas avgöranden och avslå socialnämndens ansökan om vård. Han anför följande.

6 När en brottsutredning pågår saknar socialnämnden normalt på grund av förundersökningssekretess närmare insyn i de konkreta omständigheterna kring ett misstänkt brott. Eftersom den information som härrör från polis och åklagare är ensidig och ofullständig, finns det en stor risk för att den riskbedömning som ska göras när frågan om vård enligt LVU ska prövas blir felaktig. Övervägande skäl talar för att uttrycket brottslig verksamhet bör ges en tolkning som inte inbegriper misstänkt brottslighet. Detta gäller trots att beviskravet i mål om beredande av vård skiljer sig från beviskravet i brottmål. Tingsrätten har numera frikänt BB från samtliga åtalspunkter.

7 Socialnämnden i Botkyrka kommun anser att överklagandet ska avslås och anför att ett krav på en fällande dom, som en förutsättning för att beakta brottslig verksamhet enligt 3 § LVU, allvarligt skulle begränsa lagens preventiva funktion. Enligt nämnden saknar ett sådant krav också stöd i lagtext och förarbeten.

8 BB och CC anser att överklagandet ska bifallas.

9 Prövningstillstånd i Högsta förvaltningsdomstolen får enligt 36 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) begränsas till att gälla en viss fråga i målet, vars prövning är av vikt för ledning av rättstillämpningen (prejudikatfråga).

10 Högsta förvaltningsdomstolen har meddelat prövningstillstånd såvitt avser frågan om uttrycket brottslig verksamhet i 3 § första stycket LVU även ska anses omfatta misstänkt brottslighet.

11 Frågan om meddelande av prövningstillstånd rörande målet i övrigt har förklarats vilande.

12 Av 1 § andra stycket LVU framgår att den som är under 18 år ska beredas vård enligt lagen om någon av de situationer som anges i 2 eller 3 § föreligger och det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom eller henne och, när den unge har fyllt 15 år, av honom eller henne själv. I tredje stycket anges att vård enligt 3 § under vissa förutsättningar får ges även den som fyllt 18 men inte 20 år.

13 Av 1 § femte stycket framgår att vid beslut enligt lagen ska vad som är bäst för den unge vara avgörande.

14 Enligt 2 § ska vård beslutas om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas.

15 Enligt 3 § första stycket ska vård också beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroende-framkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende.

16 Syftet med LVU är att samhället ska kunna fullgöra sin skyldighet att tillgodose barns och ungas behov av skydd, stöd och behandling. För att vård ska kunna beredas på grund av risker som är förknippande med den unges eget beteende krävs enligt 3 § LVU att den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk för skada genom bl.a. brottslig verksamhet.

17 Klart är att uttrycket brottslig verksamhet tar sikte på handlingar som i sig utgör brottsliga gärningar och som dessutom är av sådan art eller omfattning att brottsligheten ger uttryck för en bristande anpassning till samhällslivet och innebär att det föreligger ett vård- och behandlingsbehov (jfr prop. 1979/80:1 s. 583).

18 Däremot framgår inte av förarbetena till lagen eller till dess föregångare om avsikten har varit att det ska krävas att det föreligger en fällande dom i ett brottmål för att ett tvångsomhändertagande ska kunna motiveras på denna grund. Enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening talar dock lagens syfte klart för att uttrycket brottslig verksamhet inte endast innefattar brottslighet som har slagits fast genom en fällande brottmålsdom. LVU är en skydds-lagstiftning för unga och beslut enligt lagen ska fattas utifrån vad som är bäst för den unge. Att som förutsättning för att vård ska kunna beredas på grund av den unges brottsliga verksamhet kräva att det, med det beviskrav som gäller för en fällande dom i brottmål, är utrett att den unge har gjort sig skyldig till brott kan inte anses vara förenligt med lagens syfte. En tolkning som innebär att inte bara brott enligt fällande domar i brottmål omfattas av uttrycket brottslig verksamhet sträcker sig vidare inte längre än vad som är rimligt med beaktande av bestämmelsens språkliga utformning.

19 Frågan är då vilket beviskrav som ska gälla för att vård ska kunna beredas på grund av den unges brottsliga verksamhet.

20 Ett tvångsomhändertagande är en mycket ingripande åtgärd för ett barn och dess föräldrar. Ett ställningstagande till om att det finns en påtaglig risk för skada i något av de hänseenden som anges i 2 eller 3 § LVU måste därför bygga på konkreta omständigheter som kommit fram av utredningen och som talar för att det finns en risk för att den unges hälsa eller utveckling ska skadas om vård inte ges (prop. 1989/90:28 s. 61 ff. och 107). Vikten av att de antaganden som riskbedömningen grundar sig på är väl underbyggda har också framhållits i rättspraxis (HFD 2014 ref. 46).

21 När det gäller ingripanden som sker på grund av sådana omständigheter som avses i 2 § LVU, dvs. med hänsyn till omständigheter som är hänförliga till den unges omsorgsgivare, krävs enligt rättspraxis att utredningen ger stöd för bedömningen att det åtminstone är sannolikt att det föreligger sådana missförhållanden som avses i den bestämmelsen för att ett förordnande om tvångsvård ska kunna meddelas (HFD 2018 ref. 6).

22 Högsta förvaltningsdomstolen anser att det inte finns något avgörande stöd för att beviskravet bör vara högre ställt vid prövningen av sådana omständigheter som rör den unges eget beteende enligt 3 § LVU. Lagstiftningens övergripande syfte talar tvärtom för att riskbedömningen bör göras utifrån samma måttstock oberoende av vilken paragraf i lagen som åberopas till stöd för ett vårdbehov, liksom vilken grund i 3 § som görs gällande.

23 Sammanfattningsvis gör Högsta förvaltningsdomstolen bedömningen att det inte krävs att det föreligger en fällande dom i brottmål för att vård ska kunna beredas på grund av den unges brottsliga verksamhet. Däremot krävs att det utifrån de konkreta omständigheter som kommit fram av utredningen har gjorts sannolikt att den unge har ägnat sig åt brottslig verksamhet i den mening som avses i 3 § LVU (se punkt 17).

24 Den fråga som har varit föremål för Högsta förvaltningsdomstolens prövning ska därmed besvaras på så sätt att det inte är nödvändigt att det finns en fällande dom i brottmål för att vård enligt 3 § LVU ska kunna beredas på grund av den unges brottsliga verksamhet.

25 Högsta förvaltningsdomstolen finner inte skäl att meddela prövningstillstånd i målet i övrigt.

I avgörandet har deltagit justitieråden Linda Haggren, Kristina Ståhl, Ulrik von Essen, Mathias Säfsten och Johanna Mihaic.

Föredragande har varit justitiesekreteraren Olof Holm.