ÖM 3253-24

SVEA HOVRÄTT SLUTLIGT BESLUT Mål nr 2025-04-01 ÖM 3253-24 060303 Stockholm

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Vänersborgs tingsrätts, mark- och miljödomstolen, slutliga beslut 2024-02-19 i mål nr M 3412-22, se bilaga A

PARTER

Klagande

1F.A. 2. E.Z.

Ombud för 1 och 2: P.B.O.

Motpart

Länsstyrelsen i Hallands län 301 86 Halmstad

SAKEN

Avvisad ansökan om omprövning för moderna miljövillkor avseende Bölarps kvarn på fastigheten A, i Laholms kommun

MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS BESLUT

Mark- och miljööverdomstolen undanröjer mark- och miljödomstolens beslut och återförvisar målet till mark- och miljödomstolen för fortsatt behandling.

SVEA HOVRÄTT SLUTLIGT BESLUT ÖM 3253-24

YRKANDEN I MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLEN

F.A. och E.Z. har yrkat att Mark- och miljööverdomstolen i första hand ska återförvisa målet till mark- och miljödomstolen för fortsatt handläggning. De har i andra hand yrkat att målet ska vilandeförklaras till dess Högsta domstolen tagit ställning till överklagandena av Mark- och miljööverdomstolens beslut i ÖM 13530-22 m.fl.

Länsstyrelsen i Hallands län har medgett yrkandet om återförvisning men motsatt sig yrkandet om vilandeförklaring.

UTVECKLING AV TALAN I MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLEN

F.A. och E.Z. har till stöd för sin talan i allt väsentligt anfört detsamma som i markoch miljödomstolen och har lagt till bl.a. följande. Det är inte uppenbart att det inte finns något tillstånd för Bölarps kvarn som kan omprövas och det var därför fel att avvisa deras ansökan om omprövning på den grunden. Detta följer av Mark- och miljööverdomstolens slutliga beslut den 21 mars 2024 i målen ÖM 13530-22, ÖM 13531-22 och ÖM 637-23. Högsta domstolen har i avgörandet den 5 december 2024 i mål nr T 385-23, ”Gäddeviksås kvarn”, uttalat att vattenverksamhet kan anses vara bedriven enligt urminnes hävd även om den teknik som används för att utvinna vattenkraft har förändrats över tid. Denna syn måste vara tillämpbar på alla former av tillstånd som, enligt 5 § lagen (1998:811) om införande av miljöbalken, ska jämställas med tillstånd enligt miljöbalken. Teknikförändringar vid Bölarps kvarn borde därför inte leda till avvisning av ansökan på den grunden att det saknas tillstånd för verksamheten.

Länsstyrelsen i Hallands län har bl.a. anfört att det är tveksamt om hela verksamheten vid Bölarps kvarn omfattas av urminnes hävd eller tillstånd som går att ompröva, men att det inte är uppenbart. Målet ska därför återförvisas till mark- och miljödomstolen för prövning i sak.

SVEA HOVRÄTT SLUTLIGT BESLUT ÖM 3253-24

MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS SKÄL

Mark- och miljödomstolen har avvisat F.A.s och E.Z.s ansökan om omprövning för moderna miljövillkor av vattenverksamhet som bedrivs vid Bölarps kvarn. Domstolen har sammanfattningsvis bedömt att avgörandet från Höks häradsrätt från 1893 är ett sådant tillstånd som omfattas av 5 § lagen (1998:811) om införande av miljöbalken, men funnit att den prövningen inte omfattat den vattenavledning som idag sker för elproduktion. Verksamheten har inte heller ansetts omfattas av urminnes hävd, eftersom den inletts för sent. Domstolen har vidare bedömt att det är en förutsättning för omprövning att tillstånd finns för hela verksamheten som ska omprövas och då tillstånd saknas för verksamheten avseende elproduktion har domstolen funnit att ansökan ska avvisas.

Mark- och miljööverdomstolen har i tre slutliga beslut den 21 mars 2024 i mål nr ÖM 13530-22, ÖM 13531-22 och ÖM 637-23 gjort vissa uttalanden av betydelse för mål om omprövning av vattenverksamhet för moderna miljövillkor. I besluten anförde Mark- och miljööverdomstolen att det inte torde finnas något hinder mot att frågan om det finns ett tillstånd eller en äldre rättighet som kan uppdateras med moderna miljövillkor prövas som en processförutsättning, dvs. i den ordning som gäller för rättegångshinder. Mark- och miljööverdomstolen lade emellertid till att prövningen i sådant fall ska göras med utgångspunkt i vad sökanden har påstått om den omständighet som åberopas till grund för behörigheten att få sin sak prövad. Detta innebär att domstolen ska godta påståendet, om det inte är uppenbart att det inte kan leda till bifall.

I likhet med i de tre nämnda avgörandena har mark- och miljödomstolen i detta fall prövat frågan om verksamheten har ett tillstånd eller en äldre rättighet som en processförutsättning. Mark- och miljööverdomstolen finner inte anledning att frångå utgångspunkterna i de tidigare besluten. Vad sökandena påstått om de omständigheter som åberopas till stöd för domstolens behörighet ska alltså godtas, om det inte är uppenbart att vad som påståtts inte kan leda till bifall.

SVEA HOVRÄTT SLUTLIGT BESLUT ÖM 3253-24

Höks häradsrätts avgörande från 1893 är ett sådant tillstånd som har meddelats med stöd av äldre bestämmelser och som enligt 5 § lagen (1998:811) om införande av miljöbalken kan fortsätta att gälla och anses meddelat med stöd av motsvarande bestämmelser i miljöbalken. F.A. och E.Z. har även åberopat urminnes hävd till grund för sin ansökan. Enligt Mark- och miljööverdomstolen kan det inte anses uppenbart att det i detta fall inte finns ett sådant tillstånd eller en sådan rättighet som kan ligga till grund för en omprövning för moderna miljövillkor. Mark- och miljödomstolen borde därmed inte ha avvisat ansökan utan tagit ställning till dessa frågor som en del av prövningen i sak. Mark- och miljödomstolens beslut ska därför undanröjas och målet återförvisas till mark- och miljödomstolen för fortsatt behand-ling. Detta innebär att frågan om prövningsavgift ska prövas på nytt av mark- och miljödomstolen.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga B Överklagande senast 2025-04-29

I avgörandet har deltagit hovrättslagmannen Claes-Göran Sundberg, hovrättsrådet Åsa Hanna, referent, tekniska rådet Annika Billstein Andersson och hovrättsrådet Elisabeth Hartley.

Föredragande har varit Susanne Schultzberg.

Bilaga A

Sid 1 (10) VÄNERSBORGS TINGSRÄTT PROTOKOLL Aktbilaga 26 Mark- och miljödomstolen 2024-02-19 Mål nr M 3412-22 Handläggning i parternas utevaro

RÄTTEN

Rådmannen Kristian Andersson; även protokollförare

PARTER

Sökande

1F.A. 2. E.Z.

Ombud för 1 och 2: P.B.O.

SAKEN

Omprövning för moderna miljövillkor av vattenverksamhet i Genevadsån vid Bölarps kvarn på fastigheten A i Laholms kommun (prövningsgrupp Genevadsån 99_1); nu fråga om avvisning av ansökan

Målet föredras och mark- och miljödomstolen antecknar följande.

E.Z. och F.A. har i målet yrkat att mark-och miljödomstolen ska fastställa moderna miljövillkor för den vattenverksamhet som bedrivs vid Bölarps kvarn på fastigheten Laholm A. I målet har uppkommit fråga om det för nuvarande verksamhet vid Bölarps kvarn finns tillstånd som kan omprövas för moderna miljövillkor.

Sid 2 VÄNERSBORGS TINGSRÄTT PROTOKOLL M 3412-22 Mark- och miljödomstolen

Sökandena har gjort gällande att det finns tillstånd som kan bli föremål för omprövning och har i denna fråga sammanfattningsvis anfört bl.a. följande.

Det görs i första hand gällande att verksamheten i sin helhet bedrivs med stöd av Höks häradsrätts utslag från 1893. Genom utslag den 30 oktober 1893 gav Höks Häradsrätt smedmästare N tillstånd att anlägga vattenverk, anbringa fördämning över Vessingeån och att behålla vissa delar av befintlig anläggning, allt med beaktande av angivna villkor. Den anläggning som kom till stånd med stöd av 1893 års utslag är i allt väsentligt överensstämmande med dagens anläggning. Utöver att Länsstyrelsen anlagt en laxtrappa på platsen har den tillståndsgivna anläggningen inte genomgått några förändringar av betydelse sedan uppförandet. Övergången till eldriven turbin i början av 1900-talet innebar inte heller någon förändring av betydelse med avseende på omgivningspåverkan. För det fall Mark- och miljödomstolen skulle finna att Höks häradsrätts utslag från 1893 inte omfattar och reglerar hela den verksamhet som bedrivs, gör sökanden gällande att de delar av verksamheten som utslaget eventuellt utelämnar ska anses bedrivas med stöd av urminnes hävd eller annan sådan rättighet att förfoga över vatten som avses i 2 kap 41 § äldre vattenlagen (1918:523). Bölarps kvarn har dokumenterade anor från i vart fall 1853 då Gästgifvare N anhöll om att få uppföra ett vattenverk för mjölkvarn. Sökanden har ännu inte lyckats finna det utslag eller motsvarande som Gästgifvare N.s anhållan resulterade i. Att det efter anmälan uppfördes en kvarn är emellertid uppenbart eftersom det tydligt beskrivs i Höks Häradsrätts utslag att det på platsen bland annat redan fanns en uppförd hålldamm och en mjölkvarn. Det framstår därför som högst sannolikt att någon form av klartecken har lämnats av Konungens befallningshavare i Hallands län. Detta förmodade medgivande skulle kunna falla under vad som i 2 kap 41 § äldre vattenlagen benämns som annan rättighet. Belägg för anläggningens tidigare existens och nyttjande återfinns i ett köpekontrakt från 1892. Ytterligare belägg finns i en artikel i Hallandsposten måndagen den 21 december 1891. Sökanden gör under alla omständigheter gällande att de delar av verksamheten som utslaget från 1893 eventuellt utelämnar ska anses bedrivas med stöd av urminnes hävd. Verksamheten har drivits utan invändning från motstående intressen sedan långt före 1882 och fram till idag, vilket får anses får anses vara visat. Den enda eventuella

Sid 3 VÄNERSBORGS TINGSRÄTT PROTOKOLL M 3412-22 Mark- och miljödomstolen

invändning som har kunnat anas har kommit i en skrift från L.L. i Göstorpsmölla till Häradsrätten 1893. Skrivelsen avfärdades av Häradsrätten då L.L. inte ansågs vara berörd av uppdämningen.

Läget för den historiska verksamheten på platsen är exakt densamma som idag, d.v.s. på fastigheten A (vilken fastighet har sitt ursprung i B som i sin tur har sitt ursprung i C). Belägg för att anläggningens belägenhet och utformning överensstämmer med den historiska verksamheten på platsen finns i utslaget från 1893. De beskrivningar som återfinns i beslutet, bland annat med hänvisningen till fixpunkten, gör att det utan tvekan kan konstateras att det föreligger mycket god överensstämmelse mellan dagens och historiska förhållanden. Beträffande driften finns enligt utslaget från 1893, utöver vad som styrs av anläggningens fysiska begränsningar, enbart villkor om dämningsgräns och om att återutsläppa använt vatten i ån. Dess villkor tog sikte på att inte förnärma annans rätt uppströms och nedströms anläggningen. Det kan således konstateras att det inte fanns några villkor om minimitappning, galler, fiskvägar eller annat som syftade till att värna natur- eller miljöintressen. Utöver dämningsgräns och anläggningens utformning innehåller tillståndet inga begränsningar av vattenhushållningen. Frågan om hur vattenhushållningen verkligen såg ut i äldre tider är oftast svår – för att inte säga omöjlig – att svara på i enskilda fall. Det finns dock en hel del generell kunskap om hur och när vattenkvarnar drevs i forna tider. Denna generella kunskap om driftsätt är ytterst relevant och bör på goda grunder kunna presumeras ha gällt i allmänhet om inte särskilda skäl talar för annat. Utifrån information om vilken kvarntyp som det var fråga om kan man således förutsätta att en viss regim har använts. De specifika uppgifter som finns beträffande verksamheten vid Bölarps kvarn är att den förste som ansökte om tillstånd att uppföra kvarn var ”Gästgifvare N”. Gästgifvarens behov av att mala mjöl kan förutses ha varit större än till enbart den egna familjen eftersom någon form av restauration får antas ha funnits vid Gästgiveriet. Att det fanns två stenpar kan också tyda på ett större behov än det gängse hushållsbehovet. Några ytterligare detaljerade anläggningsspecifika uppgifter som beskriver hur verksamheten har bedrivits vid Bölarps kvarn under årens lopp har inte påträffats. Man har därför att utgå från att anläggningen har drivits enligt gängse metoder för en mjölkvarn. Detta torde innebära att vattenkraften utnyttjades enligt vad som

Sid 4 VÄNERSBORGS TINGSRÄTT PROTOKOLL M 3412-22 Mark- och miljödomstolen

från tid till annan har varit det mest effektiva sättet att utnyttja vattenkraften men med hänsyn till människans löpande behov, kulturella och sociala förhållanden, vattenföring och andra väderberoende faktorer. Det ska särskilt påminnas om att det var av vikt att man kunde mala under så stor del av året som möjligt eftersom mjöl – till skillnad från spannmål – inte kunde lagras. Således får drift av såväl kvarn som kraftverk antas ha varit huvudsakligen styrt av flödesförhållanden jämte dåtidens arbetstider, d.v.s. ingen drift under söndagar och ingen drift kvälls- och nattetid. Vid driftuppehållen får man utgå från att det inledningsvis skedde magasinering och därefter spilldes tillrinningen. När produktionen av elektricitet ersatt malningen fanns ett dagligt behov av drift, året runt. Slutligen kan man utan tvekan dra slutsatsen att korttidsreglering måste ha varit mycket vanligt förekommande under 1800- och 1900-talet. Det har inte funnits något påbud om minimivattenföring till någon spillfåra under årens lopp och det finns inga indikationer på att det funnits några särskilda tappningsstrategier utöver att använda vattnets kraft på det mest fördelaktiga sättet under tider då behov fanns och det var praktiskt möjligt. Sett i förhållande till den nu föreslagna vattenhushållningen har den historiska vattenhushållningen varit betydligt mindre gynnsam för de naturvärden som ska skyddas. Den nu föreslagna vattenhushållningen ryms därmed inom ramen för den hävdvunna vattenhushållningen.

Vid tillståndsprövning av en vattenverksamhet prövas ett antal huvudsakliga faktorer som är hänförliga till tillåtligheten. Dessa utgörs av vattenanläggningens fysiska egenskaper, läge och funktion (ofta relaterat till en fixpunkt) samt syftet med vattenverksamheten. Till dessa frågor kan även hänföras bestämmelser om avbördningsförmåga. Därtill kommer prövningen av omgivningspåverkan. I anslutning härtill bestäms villkor för vattenhushållningen såsom exempelvis dämnings- och sänkningsgränser samt tappningsbestämmelser av olika slag, exempelvis minimitappning i naturfåra. Sådana villkor är normalt att betrakta som inskränkningar i den rätt som i annat fall följer av själva tillståndet. I förevarande häradsrättsdom saknas inte prövning av någon av ovannämnda faktorer. Anläggningens syfte – vattenverk – och dess geografiska läge är prövat. Anläggningens fysiska egenskaper är prövade, avbördningskapaciteten är prövad och detsamma gäller för omgivningspåverkan. Dämningsgränsen är fastställd och krav på att

Sid 5 VÄNERSBORGS TINGSRÄTT PROTOKOLL M 3412-22 Mark- och miljödomstolen

allt avlett vatten ska återföras till ån har uppställts. Således är hela verksamheten prövad. Häradsrätten har inte funnit skäl att meddela fler villkor än vad som framgår av beslutet. Att en prövning enligt miljöbalken numera vanligen innehåller ett större antal villkor innebär inte att det föreligger brister eller luckor i det tillstånd som ligger till grund för ansökan om omprövning. Man måste utgå från att häradsrätten prövade tillåtligheten i den utsträckning som rätten ansåg att det krävdes och att domstolen meddelade samtliga de villkor som den ansåg vara nödvändiga. Frågan blir då om den påstådda bristen i överensstämmelse mellan dåtidens och nutidens vattenhushållning är sådan att det är fråga om en annan verksamhet än den som är tillståndsgiven, d v s att nuvarande drift ligger utanför domens rättskraft. Av skriftliga dokumentation framgår att det vid Bölarp bland annat fanns ett kvarnhus innehållande två par stenar redan före 1892. Det var då endera fråga om två vattenhjul eller ett vattenhjul och en turbin. Under andra halvan av 1800-talet och i början av 1900-talet var det vanligt förekommande att vattenhjul allteftersom byttes ut mot turbiner även för fortsatt kvarndrift. Av dokumentation framgår att det i vart fall 1924 fanns en turbin och ett vattenhjul vid Bölarp och att turbinen då användes till elproduktion. Även det sista vattenhjulet ersattes sedermera av en turbin.

Kvarnverksamheten upphörde helt någon gång under 1960- eller 1970-talet varvid även den senare turbinen anslöts till elproduktionen. När det gäller den typen av anläggningar som nu är föremål för prövning har det normalt inte förekommit några invändningar – vare sig från det allmänna eller från enskilda – om att sådana förändringar inte skulle rymmas inom gällande tillstånd. Inte heller vid Bölarp har några invändningar riktats mot den successiva utveckling, från mjölkvarn till elproduktion, som skedde från 1890-talet och under de cirka 80 år som följde därpå. Man måste därför dra slutsatsen att den allmänna uppfattningen var att den förändring som skedde över åren omfattades av häradsrättsdomens rättskraft, och därmed var en tillåten och naturlig utveckling av detta vattenverk. De eventuella förändringar av vattenavledningen som skett över tid har varit ett led i den tillståndsgivna verksamheten. Förändringarna är i detta fall inte av den karaktären att de kan anses sträcka sig utanför tillståndet och dess rättskraft. Bedömningen måste göras med beaktande av de normer och värderingar som gällde vid varje aktuell epok. Eventuella förändringar i detta fall anses ha varit mer skonsamma för omgivningen än vad

Sid 6 VÄNERSBORGS TINGSRÄTT PROTOKOLL M 3412-22 Mark- och miljödomstolen

som ursprungligen varit fallet. Detta även betraktat utifrån den mer stränga synen på omgivningspåverkan som numera råder. Vid kvarndrift skedde det regelbundet en torrläggning av naturfåran mellan dammen och utloppskanalen vilket bedöms ha medfört en väsentlig skada på naturmiljön i naturfåran. Även idag kan torrläggning förekomma (även om ett visst läckage förekommer) under perioder då vattenföringen understiger drivvattenföringen. Att under perioder släppa vatten i naturfåran innebär att fisk och bottenfauna söker sig upp och när man sedan stänger av vattnet för drift av verksamheten så blir fisk och bottenfauna instängda, påverkan blir därmed stor. Idag drivs vattenkraftverket på ett miljömässigt mer skonsammare sätt eftersom intermittent körning har ersatts av kontinuerlig drift med längre varaktighet. Vid kvarndrift var det vanligt att vid lägre flöden dämma så mycket man kunde för att kunna driva kvarnen under dagen för att åter dämma under kvällar och nätter. Det innebar en stor påverkan på ekologin i hela vattendraget, d v s även nedströms utloppskanalen, eftersom flödena varierade mycket på kort tid. Skulle tillståndet tolkas och tillämpas på det sätt att man enbart har rätt att bedriva kvarnverksamhet så som den bedrevs år 1893 så skulle tillståndet i vilket fall som helst behöva omprövas för att miljökvalitetsnormen ska kunna nås. Därför bör verksamheten omprövas för moderna villkor. Det befintliga tillståndets villkor bör kompletteras eller justeras, vare sig villkoren ska anses följa direkt av tillståndet eller av den tillämpning av tillståndet som skett över tid.

Länsstyrelsen i Hallands län har anfört att myndigheten inte anser att verksamheten kan anses bedrivas enligt äldre tillstånd och/eller äldre rättigheter, så att verksamheten är möjlig att ompröva för moderna miljövillkor.

Länsstyrelsen har anfört bl.a. följande. Länsstyrelsens uppfattning är att sökanden inte visat att hela verksamheten har tillstånd. Länsstyrelsen anser att sökanden genom häradsrättens utslag från 1893 har visat att det finns en rätt till dämning. Sökanden har kompletterat med beskrivning av driften som snarare visar på att dagens vattenavledning till förmån för vattenkraftsproduktion inte överensstämmer med vattenhushållningen vid drift av kvarnen.

Mark- och miljödomstolen meddelar följande

Sid 7 VÄNERSBORGS TINGSRÄTT PROTOKOLL M 3412-22 Mark- och miljödomstolen

BESLUT

1Mark- och miljödomstolen avvisar ansökan.

2Mark- och miljödomstolen sätter ned den tidigare beslutade prövningsavgiften till 1 500 kr.